BloggHEADER

Här bor jag

Skrivet av Anna Sjöström 26.09.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Jag har valt att bo i ett hus byggt i början av 1900-talet som ursprungligen fungerade som en herrgård och med inredning som påminner om Hogwarts i de gemensamma utrymmena! Huset jag bor vid är ett "Internat" för internationella studeranden. Här bor det över 90 andra när huset är i fullkapacitet, medelåldern på de som bor här är 27 och alla är här för utbyte eller praktik. 

 PLUS OCH MINUS
+ I hyran ingår middag och frukost. Med längre jobbtider och längre pendlingstid än jag haft tidigare så är det otroligt tacksamt att inte behöva tänka på varken mathandel eller matlagning.
+ Jag har träffat massa intressanta och roliga människor som jag aldrig annars skulle ha träffat!
+ Du är aldrig ensam – huset delar du med andra människor som flyttat långt från sina hem och det sitter alltid någon i köket, biblioteket eller salen. Boendet ordnar dessutom olika event för de som bor här, t.ex. hade vi en pub quiz förra lördagen. 

 - Du är aldrig ensam - efter en lång arbetsdag, en svettig metro och med svidande skavsår vill man ibland äta middag ifred – då kan det kännas utmanande att vara social.

Här är en bild på mitt krypin i D.C.! Observera att jag efter att bilden togs klistrat upp några bilder (i form av omslagsbilder från gamla New Yorkers, diverse Journals och The Economists som jag klippt ut) på väggarna och köpt piggare lakan för att göra det hemtrevligare. 70149139 819949051734441 1403144937767174144 n

Jag ska ta bättre bilder på de gemensamma utrymmena då det är ljust - det ger också de färgade glasen i fönstren rättvisa.

collage 1


YEA - KAFFET!

Skrivet av Anna Sjöström 24.09.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

YEA & NAY är jakande och nekande som senatorerna använder sig av när de ska rösta genom lagförslag. I min blogg är de bra och dåliga saker jag upplever/upplevt i USA.

 Min första YEA känns självklar - KAFFEKOPPARNAS STORLEK. 

De säger att allt är större i USA - åtminstone när det kommer till matportioner (och schampoflaskor?!) stämmer det. 

En trött morgon skulle jag köpa en kaffe att ta med och tänkte att det är säkrast att ta "Stor" så jag orkar. Tre minuter senare hade jag (säkert över?) en halvliter vanligt bryggkaffe med en skvätt mjölk i framför mig. Från djupet av min finska, kaffeälskande själ log livet och tanken jag hade före USA om att dra ner på mitt koffeinintag (som sköt i höjden när jag skrev min magisteravhandling) känns väldigt avlägsen! Dessutom är allt kaffe jag druckit hittills här faktiskt riktigt, riktigt gott.

Nu minns jag inte om kaffekoppen nedan var M eller L... 70120194 396801801241671 1307639536712417280 n


Hur hamnade jag här?

Skrivet av Anna Sjöström 23.09.2019 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Vet ni hur filmer ibland börjar helt lösryckta men så hör man en skivspelare som bromsar och huvudpersonen i filmen frågar retoriskt ”så, det där är jag. Jag antar att ni undrar hur jag hamnade här? Låt mig berätta…” och så vrids klippet tillbaka och tittaren får se vilka bravader huvudpersonen åtog sig för att hamna i just den situationen som introt visade.
 
Utan ljud är det lite svårt att göra. Men om vi börjar med denna bild – för att lägga bakgrund till situationen.
Det är den 3:e september 2019 och morgonen började i 30 graders värme. Trots vetskap om vädret valde jag att gå 5 km till min första jobbdag i senaten (för 5km är ju inte så långt egentligen och kul att se staden (???? hur tänkte jag där)). Bilden är tagen av min kollega under första arbetsdagen – en snabbtydning av mitt kroppsspråk visar att jag är spänd, överhettad och att jag bränt både mitt bröst och mina kinder (och fötter, även om det inte syns på bilden så bidrog de till minen). Tydligen var det så ljust att jag, som den bleka, rödpigmenterade finländaren jag är, inte ens kunde ha upp ögonen.BILD1

Så, här skulle alltså skivspelaren komma in. Jepp, det där är jag, i full, men inte så värst ståtlig, prakt.
 
Hur hamnade jag där då? Vi kan fortsätta med denna bild från augusti 2018, då jag ligger i mitt esse på skären i Malax. Även om de funderingar som cirkulerade i mitt huvud när bilden togs antagligen mest härrörde vilken Bamsetidning jag skulle läsa till näst och hur mycket gas det fanns till grillen ser jag ändå sådär tänkande ut, så tänker att jag tar den tänkande bilden som tänkbild eftersom det ändå är från den period då jag tänkte mycket på praktiken.

69623408 887462671641020 5035443121236738048 n

I maj 2018 hade jag sökt om samma praktikplats, fått intervju – och sen avslag med infon att jag hade kommit på andra plats. Besvikelsen var grymt stor. När samtalet med avslaget kom var jag som tur i Berlin med mina goda vänner och en söndagskväll i Berlins utkanter hjälpte bota slaget.
 
*Varning för cringe och finländsk kulturreferens*. I mars 2018 hade jag intervjuat Juhani Tamminen (han som brukar kommentera hockey i färgglada skjortor) för Warranttis (ekonomerna vid Vaasan Yliopistos) tidning Wykyzine. Tamminen berättade att då han var sju år lade han upp en bild på sin dröm, att vara med i Finlands hockeylandslag, i sitt badrum. Han tittade på bilden varje morgon och kväll då han borstade tänderna och hans mål var således konstant närvarande.

Inspirerad av Tamminen och de printkvoter jag hade kvar vid Åbo Akademi printade jag ut en bild på Capitol Hill och tejpade upp den vid min sink, som just då var i Åland där jag sommarjobbade som redovisare. Några veckor efter avslaget satte jag mig ner och började skriva ansökningen jag skulle använda i nästa ansökningsrunda. Genom Nordkoreamöten, lufsiga steg framför drottning Elizabeth, värmeböljan och allt annat som sommaren 2018 innebar satt jag och filade, ändrade och raderade en hel del på den ansökan som kom att bli min praktikansökan. 

69739741 693307231186512 4498071016618065920 n 
Ansökningstiden kom, jag ansökte, och inbjudan till intervju kom även denna gång. Inför intervjun var jag väldigt, väldigt nervös. För att vara helt ärlig stod jag före intervjun i fem minuter på min balkong och tog djupa andetag i en power-pose medan jag lyssnade på min favorit-pepp video på Youtube vilken kan ses här nedan.

Efter intervjun fick jag veta att de skulle bestämma sig inom en vecka. Jepp, ok, tack, vi hörs. Så började DEN LÅNGA VÄNTAN, alternativt DE SJU DAGARNA SOM KÄNDES SOM SJU ÅR eller EN KONSTANT KÄNSLA AV ATT VARA LÄMNAD PÅ ”LÄST” FAST MAN INTE ENS SKICKAT NÅGOT.

Så på dagen en vecka efter, då jag satt ensam i runda rummet i B4 och halvuppgivet försökte fila ihop ett metodkapitel till magisteravhandlingen, ringde telefonen.

Bonusbild och SPÄNNINGSBYGGANDE utfyllnad på runda rummet från statsvetenskapens våning/B4 i ÅA. På bilden syns min goda vän och även Kim, som just nu jobbar som forskningsassistent vid statskunskapen.

70383053 397522894295721 6077115468114558976 n

 

I andra änden av samtalet var det Liberal Praktiks representant som meddelade att jag blivit vald till praktikplatsen. HNGNGG. I ett sådant ögonblick då man helt enkelt upplever genomträngande ren och skär lycka märkte jag inte att jag bytt från högsvenska till mitt känslospråk, vilket såklart är Malaxdialekt. ”NÄIJJ JE SANT HE”, minns jag att jag sa åt Björn, som är från södra Finland – jag är ännu osäker på om han helt förstod vad jag sa under det samtalet.

Oftast i runda rummet satt vi ett helt gäng och arbetade med våra diverse arbeten. Men just den dagen satt jag ensam. Minns att jag tänkte ”HALLÅÅ KAN INTE NÅGON BARA KRAMA MIG” och jag övervägde starkt om jag kunde gå och knacka på hos någon av professorerna.

Så, he va he he tå! I tiden som följde skrev jag på min magistersavhandling, jobbade på Wärtsilä och var kampanjchef åt en politiker i riksdagsvalet här hemma.

Nästan ett år efter att jag lämnade in min ansökan lyfte planet till Washington D.C. och sen den tredje september har jag fått börja arbeta!

Dags att avrunda det första inlägget – jag lovar att framtida inlägg inte blir såhär långa!

TL;DR

Sökte en praktik till USA:s senat två gånger, fick det andra gången, glad och spänd, nu är jag i D.C.

70188464 2490282944364622 4557093561006292992 n