torsdag 30 november 2017 - 10:37

Att lära för livet i närvaro

När jag tar mig an morgonens nyheter via den tryckta pressen, försöker jag göra det med ett leende för att få fram de positiva signalerna till min hjärna. Det är inte så lätt, men värt ett försök varje morgon. Allt som oftast börjar det rassla till ordentligt och kopplingar görs mellan olika nyhetsinslag. Ett mönster kommer fram.

De senaste dagarna har fokuset i finlandssvensk media varit kring den uppmärksammade kampanjen #metoo #Dammenbrister och #Övistoo. Ingen kan ha missat den diskussionen. All media är fylld med diverse hashtags, berättelser och stöd. Tyvärr är det svårt att framtvinga ett leende när man får ta del av olika individuella upplevelser och känslor, som präntats ned i ord. Empatin tar över och det är inte långt till sympatikänsla för allt det upplevda.

Alla dessa initiativ som uppmärksammats visar på att alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna få tala och bli lyssnade på. Men det gäller även att stanna upp ett tag när den kollektiva euforin tar över. Stanna upp, tänka och ge de egna tankarna ord. Det är lätt hänt att man följer med kollektivet i tanken utan att egentligen fundera på orsak och verkan. Det öppnas många sår hos många och de behöver få läka för att inte varbölder ska uppstå. Jag hoppas att det föds en givande diskussion som leder till en förändring och förbättring, men då måste vi medvetet försöka undvika en stigmatisering. Det borde gälla i alla diskussioner och i alla sammanhang.

Jag ser att informationssamhällets uppgift är att upplysa, granska, öka kunskapen, sälja en tanke och väcka intresse, men i många fall har den också tagit sig rollen att skapa avsky genom att lyfta fram olika attityder. Vi glömmer lätt, att bakom varje skrivet ord finns en individ med egna erfarenheter, attityder och kunskap som sätter sin prägel på det skrivna eller uttalade ordet. Som mediakonsument påverkas jag och det är lätt att anpassa mig till det jag ser och hör. Det är skrivna eller uttalade ord och meningar som någon annan tänkt som serveras mig. Vi tänker ca 65 000 tankar varje dag och då är det är inte så lätt att sålla mellan orsak och verkan. Det är inte heller lätt att förhålla sig objektiv alla gånger. Vi påverkas av våra känslor och agerar därefter.

Därför är det viktigt att lyfta fram retoriken i sammanhanget. Forskning visar på att språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop. Vi behöver bli bättre på retorik och och rumsren diskussion. Där behövs satsningar, liksom på krishantering och jämställdhet.

Jag noterar vidare diskussionen om "Pressens möjlighet att förstärka den tvåspråkiga Vasaregionen" som ordnades på onsdag i Vasa och kulturministerns "dialog" med den ena vinnaren av Finlandiapriset. En fråga om Finlands båda nationalspråk, som varit och fortfarande är högaktuell i olika sammanhang.

Den som är intresserad kan ta del av EU kommissionens rapport - Nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006) Där lyfter man fram både språk och retorik. Mest tydligt är social och medborgerlig kompetens, där kärnan är "förmåga att delta ändamålsenligt och konstruktivt " samt kommunikation på modersmålet och på ett främmande språk, som inbegriper förmedlingskompetens.

Där kan var och en av oss som medborgare eller opinionsbildare föregå med gott exempel och inte låta attityderna, känslor och härskartekniker ta över i en diskussion. Istället behöver vi lära oss att lyssna på motparten för att sen bemöta med sakliga argument.

Vi är inte heller betjänta av språkförbistring. Vi är förtjänta av att lära förstå varandra, även de kulturella skillnaderna. Kommunikation är ju länken mellan mig själv och andra. Som ett tips till den media som bevakar kustområdet. Lyft fram den andra språkgruppen i media med intressanta och positiva berättelser. Jag vill gärna se en positiv nyhet varje dag!

Låt retoriken vara saklig, respektfull och begriplig - en bra ledstjärna. Vågar tidningshusen som opinionsbildare ta utmaningen och vara föregångare och initiativtagare till en "Battle of the West Coast" på de båda inhemska språken i växelverkan. Ett första steg till en fysiskt och mentalt närvarande "tävling" i retorik på två språk i växelverkan, där det handlar om att lära sig lyssna, förstå och argumentera och tala på ett snyggt sätt kring positiva teman och samtidigt kunna belysa aktuella frågor, gemensamma för regionerna och kustområdet som helhet. Detta med tävlande lag från opinionsbildare, beslutsfattare, läsare, studerande, sektorgrupper, etc. i en seriös återkommande tillställning, men med glimten i ögat. Man lär genom att utöva och lyssna på andras framsteg eller misstag.

Tidningar2Det rasslade visst till ordentligt nu och kopplingarna gav nya tankar. Vi lär oss nytt varje dag.

torsdag 26 oktober 2017 - 21:02

Delar ljus

I ärlighetens namn. Jag brukar inte ta mig an olika blogglistor, men denna motsvarar mina värderingar i livet. Och jag gör det kort. Vi har alla en egen unik värdegrund och de avtryck vi lämnar efter oss är ett bevismaterial på allt vi gör - de val och handlingar vi gör utifrån våra värderingar, som vare sig vi vill eller inte, sätter avtryck i andras liv. Vi har alla möjlighet att välja vilka värderingar vi vill ha med oss genom livet.
Kyrkans kampanj med frågelistan och satsning på #Delaljus är ett sätt att lyfta fram medmänsklighet och det betyder mycket för mig.

Vad ger ljus i ditt liv?
Att se människan, ge en hjälpande hand och få ett leende i gengäld. Mina ungar och andras barn ger extra ljus i livet, alltid!

Hur överlever du höstmörkret? Mina fem knep
Vill inte se det som knep, kanske mera som ett sätt att överleva den årstid som jag kan vara utan, men som jag har accepterat.
1) Försöker se det positiva med mörkret, som ger oss lite vila men samtidigt en stress för många med allt vad det innebär av förberedelser inför julen som borde vara lugn och fridfull på alla sätt
2) Tänder levande ljus och brasa och låter återhämtningen komma till mig
3) Tar vara på solstrålarna, under de dagar som de visar sig på dagtid
4) Skriver ner mina tankar och läser
5) Sover, mediterar och gör mental träning

Om du inte kan prata med en vän, vem lyssnar? Och Varför är det viktigt att prata när man har det svårt?
Jag sänder mina tankar vidare ut i alltet och kanske något fångar in dem och ger mig ett svar. Jag talar med mig själv. Ibland högt och jag försöker resonera mig fram till en lösning. Men som mental tränare vet jag att det finns olika form av sakkunnig hjälp att få, beroende av behov. Man ska aldrig vara rädd att söka stöd och hjälp utifrån, ifall den inte finns nära. Det behöver man göra istället för att älta och grubbla sig sjuk på nåt som kanske kan lösas och knutarna i magen bli mindre. Ifall man låter det onda gro, finns det risk för att det växer och blir mycket svårt att hantera. Det är som att fylla en ballong. När den är överfylld smäller den och går i flera bitar, men fall man släpper ut lite luft eller gas så blir den inte så sprängfylld.

Hur kunde du vara ett ljus för något annan?
Ja kan vara en god medmänniska med öppen famn, stort hjärta och med två öppna ögon och öron som är närvarande just då när jag behövs som bäst för dig. Att lyssna och åter lyssna, utan att framhäva mig själv och mina behov just då. Alla behöver vi sedda och hörda men på varandras villkor.

Snart är det allhelgona. Vem minns du som har gett ljus i ditt liv?
#DelaLjus #JagTänderLjus Alla själar som passerat min livslinje är lika värdefull på sitt sätt och de är många som inte längre finn här hos oss, men som gett ljus i mitt liv.

ljushand2#Delaljus

En person jag vill skicka extra ljus till i höstmörkret - Du som jobbar med någon sorg som tär och skär i det egna hjärtat. Du som finns till för någon annan som behöver dig mest just nu. En liten extra kraft i form av ett ljus för att lysa upp i allt det som kan förnimmas orättvist samt jobbigt och som känns eller är oöverkomligt.

En låt som får mig på bra humör är utan tvekan Eric Claptons "Change the world"


https://youtu.be/kntzQiaFzO

tisdag 24 oktober 2017 - 20:00

De många själarnas ö

Kalis Orisate och Kalimera, Kalispera eller Kalinixta. Beroende på vilken tid av dygnet du läser detta.

Efter en vecka på sköna Kreta i byn Agioi Apostoli tillsammans med nio underbara kvinnor i övre medelåldern i vårt eget palats Villa Myrto vid Dara'tsos uppe på berget, har jag återvänt till vardagen i vårt kalla nord.

Vy byn2Vy över byn

Nu har jag en ny era framför mig. Efter trettio år i full beredskap ska jag andas i fyra månader och sen ta några djupa andetag för att påbörja något helt nytt, som jag ska sätta innehåll i. Men först ska jag skapa innehåll i vardagstillvaron. Njuta av varje stund, hålla ögonen och öronen vidöppna och se möjligheterna som ligger framför mig med ett sinneslugn just här och nu.

På den underbara grekiska ön, gavs jag möjlighet att studera människor och hur man förhåller sig till olika saker och varandra. Någon vill idka handel, någon annan låta solstrålarna ge färg till skinnet, någon vill upptäcka närmiljön och någon lära känna nya utflyktsmål på längre distans. De gemensamma måltiderna på kvällarna är likt en fest, som förenar med mat, dryck, samtal och varm vänskap i ljuset av levande ljus och till tonerna av cikadornas parningssång. Det mesta andas en lugn och jämn takt där jordbruk och turism samsas.

Jag upplevde Kretensarna som stolta, men mycket vänliga och ett varmt folk. Men då har de också anpassat sig till den brokiga mängden av miljontalet turister under många år. Och jag ser att med visad respekt för lokalbefolkningen och deras egen integritet samt leverne och intresse för deras anrika historia, visas respekt i gengäld. Det gäller naturligtvis i alla sammanhang, oberoende av plats och tid.

Det är en hisnande tanke, på hur många fötter som vandrat på den ön och även i de smala gränderna på Chanias stenbelagda gator, där även jag nu satt mina fotspår. Kreta som var centrum för Europas äldsta civilisation visar ännu hur sagokungen Minos - Zeus i den grekiska mytologin finns med i vardagen. Kanske ett tidigt arv från långt tillbaka, när den minoiska kulturen utvecklades under bronsåldern för ca 4000-5000 år sen.

gamla stan ChaniaGamla Stan i Chania

Tolkningar har gjorts av arkeologer och jag känner efter där jag vandrar fram med de underbara kvinnorna, hur det eventuella matriarkatet styrde och folket dyrkade sina gudinnor och levde i fred. Då blir jag och fundera på hur de fyllde sin vardag med innehåll. Kanske varje dag var en fest för en del och slitsamt arbete för andra. Kanske offerritualer hölls och någon föll för det ödet. Ingen vet, det antas enbart.

poolenPolen vid vårt palats under veckan

Då kommer jag osökt att tänka på hur vi ofta hänvisar till "redan de gamla grekerna" och syftar på Antikens Grekland med sin mytologi och sina stora filosofer ("Det enda som jag vet är att jag ingenting vet", myntade Sokrates). Detta för endast ca 2700 år sen. Att sitta på den grekiska ön i den vackra staden Chania och filosofera över livet, ser jag många äldre män göra. Det över en kopp kaffe. Kanske arvet från filosoferna finns och månne de resonerar kring hur lagarna finns till för de styrande och att allt som tjänar de egna syftena är tillåtet. Detta mitt i Kretas centrum för administrationen.

Antikens Grekland var uttryckligen männens tid och kanske även ännu, men vördnaden mot den äldre kvinnan är fortfarande stark och jag kan förnimma matriarkatet, där jag ser de äldre kvinnorna sitta vid hamnrestaurangen i djupa och varma samtal med sin espresso framför sig.

Alla mina sinnesintryck var sanna för mig just där i det ögonblicket jag upplevde dem, men det var min egen förnimmelse och verklighet. Alla har sin egen upplevda verklighet och det är just det som är det fina, sanningen ägs av dig själv. Allt annat är någon annans sanning. Genom att öppna alla sinnen för nya intryck och se människorna runtomkring, lyssna till individens historia och ta in och försöka förstå, upplever man mera och det ger allt en större mening i ett litet sammanhang.

Andio!

fredag 8 september 2017 - 21:20

Avslöjande 30 år

Det är precis trettio år på dagen sedan jag tog mitt bagage med kläder, min toalettväska, ett liggqunderlag, en sovsäck och kudde. Satte mig i bilen och flyttade in på SU:s kretskansli i Vasa vid Handelsesplanaden 16 (Böndernas hus). Detta efter att ha blivit uppraggad av SU:s ombudsman Jannike Store och kretsordförande Ann-Mari Audas (numera med tilläget Willman) på min arbetsplats i Jakobstad, där jag fungerade ungdoms- och eftisledare. Det efter kandidatur i kommunal- liksom riksdagsval.

På mitt oerhört obekväma liggunderlag (den ska användas på mjukt underlag i skogen, inte ett hårt golv), vaknade jag varje morgon när tidningsutdelaren slängde in dagsfärska nyheter genom brevluckan. Uppe med tuppen och klar innan den första tjänstemannen anlände till kretskansliet. Jag kan ännu förnimma doften av nybryggt kaffe, som jag kokade till alla och trycksvärtan som fastande på mina fingrar. Då fanns inga nättidningar, Facebook, Instagram eller annat som tog bort intresset från det tryckta ordet. Då var dagens nyheter just det som förde oss samman i fysiska diskussioner. Vi var närvarande i rummet runt det minimala köksbordet.

Dagen inleddes med genomgång av nyheterna och vad som väntades kunna hända under dagen. Ibland kom ett fax på halt papper från centralkansliet i Helsingfors på Boulevarden, senare Gräsviken, med bulletiner om vad som var på gång. Doften av trycksvärtan från faxen glömmer jag aldrig. Politiska utspel var viktiga och kansliet besöktes dagligen av aktiva och intresserade som ville ge sin syn på olika frågor. Det var många och långa diskussioner som fördes på olika nivå. Fantastiskt vad det fostrade.

Jag var 23 år, blåögd, ung och galen. Jag trodde att jag ägde friheten och världen. Alla mina värderingar var inte ännu totalt förankrade och min livserfarenhet var mycket liten jämfört med idag. Jag lärde mig massor av mina medarbetare på Svenska Kvinnoförbundet och Svenska folkpartiet. Då fanns också projektombudsmän för bl.a löntagarfrågor. Då förstod jag inte, att min hjärna skulle vara färdigt utvecklad först vid 25-års ålder och att de egna referenserna skulle ha satt sig på rätt ställe i hjärnan.

Svensk Ungdom var redan då lite av en föregångare och jag lärde mig använda ordbehandlingsmaskinen med det operativa systemet DOS. Allt sparades på stora s.k. "skorpor", som senare blev disketter. Senare, 1988 när jag blev kidnappad till moderpartiet fick jag snällt återgå till el-skrivmaskinen med raderband och faxapparat. Då visste vi inte ännu om att vi inom tjugo år skulle börja jobba via ett nätverk, som senare framkallat ett beroende hos de flesta hos oss. Men jag kunde bära med mig NMT-telefonen (nätverksanslutna mediaspelare), som var stor som en större ”martaslungo” och vägde som några tegelstenar. Inget man puttade ner i bakfickan precis.

pigaoanjaTänk på mej när loppan biter dej!

Det är många förtroendevalda och medarbetare som passerat revy. Många finns inte längre kvar i vårt liv, men många är fortfarande aktiva på sitt eget sätt, om än inte alla politiskt.

Ibland fick jag övernatta på madrass hos goda vännen Catta Lunabba, som annars huserade på Åbo Akademi och PF. Hon lärde mig göra världens godaste varma smörgåsar, som fortfarande är favorit i vårt hus. Ollis (Olivers' Inn) blev mitt vardagsrum. Tiden när man ännu i bakrummet fick sig en portion "veckans biff" och en öl. Där lärde jag känna många nya vänner, som ännu finns kvar i min umgängeskrets.

Utmaningarna har varit många och stora. Det sociala livet, familjen och hälsan har fått ta stryk många gånger. Arbetstimmarna har varit många och långa. Jag har under alla dessa år velat utveckla mig själv och organisationen. Mellan åren 2005 och 2006 gav jag mig tid att förkovra mig i ledarskap och organisationsutveckling genom en specialyrkesexamen.

På dagen för två år sen hände något som gav mig ytterligare ett nytt perspektiv på livet. Så här skrev jag på min FB sida den 8.9.2015:

”Förbereder mig mentalt för en ny intressant utmaning som kommer att utkristallisera sig imorgon och vidare inspirera under ett par år. Det är alltid lika spännande att börja från ett nytt vitt ark och inte egentligen veta hur historien ser ut när en punkt är satt. Dessutom att med öppet sinne senare se vart stigen fortsätter framåt.”

Jag påbörjade min utbildning som Mental Tränare och det har ändrat mitt sätt att se på livet, mig själv och mina medmänniskor. Via den utbildningen har jag fått kunskap om självbilden, självkänslan, självförtroendet, motivation och målbilder, attityder, värderingar, känslor och rädslor, stresshantering, koncentrationsträning, hjärnan, coaching, retorik och teamträning. Och ja, jag älskar att läsa, diskutera och föreläsa kring detta eller ledarskap och organisationsutveckling. Människor är det mest viktiga i alla sammanhang.

Nya dimensioner har kommit in i mitt liv an efter och värderingarna finns fast förankrade i mig. De två åren har konfirmerat mina värderingar och erfarenhet. Siffror och statistik är lätt att förstå med sin logik, men människorna bakom siffrorna är inte lika lätt att förstå. Det krävs erfarenhet, en känsla för människorna bakom siffrorna och framförallt en vilja att förstå att vi alla är olika, jobbar olika och ger vårt allt utgående från egna referensramar.

Till motsats till många skulle jag gärna publicera min historia eller kanske ännu hellre i romanform. Huvudpersonen är klar och det är inte jag, det är mitt alter ego och skattkistan är fylld av många ”case” och händelser. Jag är inte densamma som jag var för 30 år sen. Jag är jag och ryggsäcken är fylld av erfarenhet och ny kunskap samt framförallt en vilja att leva med utvecklingen som sker varje dag.

Heimani i skick 3

Skurtrasa, korv med senap och börsen öppen i alla lägen - allt för ungarna

Tror jag tar en skål med mig själv för 30 år, innan jag lägger mig i tid för att vakna tidigt för kryssning med aktiva till Umeå imorgon. När jag dessutom får möjlighet att träffa min studerande yngsta, snart 21 år, som har sin tillfälliga övernattning på golvet hos vän i Umeå, dock på madrass. Sakta men säkert får man hejmani i skick och när det sen är i skick, så ska det säljas för att det är för stort. Livet har sin gång med alla sina speciella skeden.

måndag 7 augusti 2017 - 11:58

Vadå stresstålig med multitasking kapacitet?

Nu är tiden när man i diverse medier diskuterar stressen inför jobbet efter en välförtjänt semester. Men också stress över allt man inte hunnit med under den lediga tiden. Stress som orsakar ångest och i vissa fall ordentligt psykiskt illamående. Orsakerna till det är olika hos alla individer. En gemensamma nämnare för många är, att den frihet vi haft under vår semester ska på nytt rutas in i rutiner som är förutbestämda. För någon kan det innebära stress över att inte ha ett jobb att gå till. Vi har ett halvt år framför oss när omgivningen förbereder sig för höst och vinter.

Under den tiden behöver vi små "minisemestrar" utspridda under hela året, under varje dag och vecka. Vi behöver tid för återhämtning. Då orkar vi mycket bättre under de mörkare och kallare månaderna.

Jag vet när topparna kommer och då måste jag förbereda mig, men samtidigt behöver jag veta när jag kan ha mina "minisemestrar" - kanske 15-20 minuter av avslappning varje dag, en timmes promenad eller bara hänga med en god bok. En dag varje vecka eller månad reserveras, när jag gör bara det som jag tycker om. Sånt som ger mig harmoni - konserter, teater, konstutställningar, ett trevligt häng över en kopp kaffe, etc. Med andra ord fyller jag agendan med sån tid parallellt med jobbplanering och andra åtaganden. Ge dig också tid att sova. Stress påverkar sömnkvaliteten och den vidare hur vi orkar vidare, det vet vi. Men vet vi att våra intryck från dagen sorteras under sovtiden och att våra korttidsminnen omformas till bestämda långtidsminnen. Vad vill du somna till - det positiva tänket med lösningar eller ältandet kring det jobbiga.

ljuslyktorernstTa din egen tid för reflektion

Kanske någon börjar nåt nytt, startar upp nåt nytt eller byter uppgift som stimulerar. Då är det fiffigt att redan i detta skede bygga upp bra arbetsmetoder och en medvetenhet om att det också behövs tid för egen återhämtning. Går du tillbaka till ditt gamla jobb eller studier med huvudet tungt hängande över axlarna. Se över dina arbetsmetoder och ifall du ges möjlighet, ta en diskussion om vilka ändringar som kan göras med din arbetsgivare ifall du känner stress redan nu - planera, prioritera, sortera, ta små pauser, sätt gräns för arbetsmängden. Det är bara du som känner dig själv och vet var de egna gränserna finns.

Under sommaren har jag av olika anledningar följt med diverse platsannonser och gjort mina egna studier och iakttagelser. Det är intressant att se vilka kriterier som radas upp när man söker nya arbetstagare. Emellanåt undrar jag var alla dessa extra ordinära människor finns och ifall det är just de som får de utannonserade tjänsterna. Jag förstår kriterier som pålitlig, noggrann och flitig, kan arbeta självständigt, har höga ambitioner, tycker om utmaningar, har en positiv attityd samt tidigare erfarenheter. Men när det samtidigt efterlyses stresstålighet blir jag riktigt fundersam.

Handen upp, den som är stresstålig! Hur definierar du vad en stresstålig individ är? Det är ett klyschartat begrepp, som jag önskar att man kunde frångå. Den senaste annonsen som jag reagerade på är där man efterlyser en person med multitasking kapacitet. Ja, jösses! Hur har man tänkt att den personen ska fungera i praktiken? Handlar det om att hålla många bollar i luften eller att ständigt vara uppkopplad?

Varför söker man personal med arbetsmetoder som är mindre effektiva, ibland rent av dåliga? Är det på grund av okunskap eller ointresse om välmående hos arbetsgivare, som en arbetstagare förväntas var ständigt tillgänglig på telefon och mejl, samtidigt som man ska sköta sina ordinarie arbetsuppgifter, gå på möten, hålla kundkontakter, delta i utbildningar och vara social.

Istället för att öka stressen, behöver man minska på stressen för att få människor att må bra och på så sätt bli mera effektiva. För effektivitet genererar, men det nås enbart med fokus. Varför efterlyser man inte individer som kan hantera stress genom goda och väl utformade arbetsmetoder? Det har jag frågat förut.

Enligt en del hjärnforskare lever vi i en låtsasvärld ifall vi tror oss kunna jonglera mellan olika uppgifter och tankar. Vi tar emot ca 16 miljoner impulser per sekund genom alla våra sinnen. Vi tolkar det vi ser, hör, känner etc.
Vårt behov av att ständigt vara nåbar ger oss stress och vi är inte så effektiva som vi tror oss vara. Tyvärr!

Varje arbetsplats borde lära ut hur man kan hantera stress framom att skapa stress. Ta in en mental tränare till hjälp, ifall kunskapen eller intresset saknas inom organisationen.

Akut stress kan vara bra och stimulerande inför en viktig uppgift, men när stressen blir kronisk är det rent av farligt. Speciellt ifall stressen beror på brister i t.ex. organisation och dess ledarskap samt ifall det saknas ekonomiska och personella resurser eller ifall man har en hög omsättningen av personal.

Tekniken går framåt, men hjärnan är den ursprungliga från tiden när vi började stapla omkring på två ben och med fullt fokus jaga den egna maten. Dålig kombo ifall man tänker multitasking. Vår stackars hjärna som inte hänger med den tekniska utvecklingen säger STOP och belägg! Hjärnan är inte ännu formad för multitasking även om vi verkar tro det. Den kan endast fokusera på en tanke / en uppgift åt gången. Med många bollar i luften är risken stor att misstag görs, som i slutändan måste rättas till. Det tar extra tid.

ernst ljuslykta2Tid för nya tankar behövs

Vidare sätter multitasking stop för kreativitet. Att tänka nytt och fritt är möjligt när jag koncentrerar mig på en sak och inte jonglerar mellan olika uppgifter på en och samma gång. I sånt fall behöver min hjärna sätta extra mycket energi på att hitta fokus igen - att tänka tanken på nytt. Det tar 15-20 minuter för att komma tillbaka till den ursprungliga tanken. Totalt sett blir det några timmar per dag ifall jag jonglerar mellan olika uppgifter och fokuset på det väsentliga vänds till skärmen istället.

Vi behöver inse vår begränsning i vår kapacitet att tänka många olika tankar och att gör flera olika saker samtidigt. Du kan testa dig själv med att tala i telefon och skriv ett mail samtidigt, utföra en en matematisk ekvation samtidigt som du läser ett recept eller köra bil och sms:a samtidigt (förbjudet, men tänk tanken). Var är ditt fokus? Vårt minne kan bara hålla en liten bit info för varje enskild uppgift.

Jag är lite orolig över att mänskligheten sakta men säkert kommer att tappa någon förmåga, kanske snabbare än vi anar. Kommer vi att orka fokusera på långa texter och djupa tankar? Samtidigt som skärmtiden ökar, avskärmas vi från andra människor och risken finns att vi tappar vår förmåga att läsa av andra människor med miner och olika sätt att signalera med sin kropp. Skärmen är statisk, men så är inte vi människor. Vi behöver varandra - vi behöver samtalen. Vi behöver platser att mötas på, ställen där vi får vara kreativa och platser där vi får njuta, slappna av eller träna och ta in nya intryck och utmaningar. Vi behöver välmående på arbetsplatser och i vårt vardagsliv.

Jag vill ge en eloge till den regionala utvecklingsdirektören vid Österbottens Förbund, Varpu Rajaniemi, som i söndagens VBL säger att människan är regionens bästa resurs. Förutom att hon är intresserad av människan, så tror hon på människan. Hon ser att det behövs kulturell kreativitet förutom den energiindustri som växer fram. "Människans välmående ska finnas i fokus! Det är i huvudet vi har vårt största kapital. Därför ska vi satsa på människan". Tack för de orden.

När människan mår bra, mår organisationen bra och vidare omvärlden.
En win-win situation!

 

fredag 4 augusti 2017 - 12:44

En medelålders mors vedermödor

Rubriken kunde vara ett nytt namn på min blogg, ifall jag tog till mig ett negativt tänk. Tanken och känslan är bara tillfällig och möjlig att bearbeta.

För nu är dagen här när mamman med de vuxna barnen tar en djupt andetag och en djup "funderare" - vart försvann alla 25 år? Den äldre, han har levt sitt eget privata liv en längre stund och nu är den yngsta på väg att ta sig ut på egna vingar.Hon ska ta sig till andra sidan av Kvarken. En studieplats vid Umeå Universitet hägrar och mor funderar på hur hon ska hantera situationen utan ungar i huset. Det känns bra med fungerande färjtrafik mellan Vasa och Umeå.

wasaline3Kanske det blir några liknande koppar av kaffe i närmaste framtid

 

"Familjehotellet" med all service inkluderad kommer att hålla öppet mera sällan. Ingen 24/7 verksamhet längre. Det kan jag leva med, t.o.m. som en mera behaglig tanke, även om jag mår bra av att tillfredsställa en del av grundbehoven hos mina "medvandrare" längs med tidslinjen.

Men nu försvinner kontinuiteten i att ha någon att tillrättavisa eller tjata på, föra djupa diskussioner med, hitta nya insikter tillsammans med, utforska världens små hemligheter med och fundera på hur livets alla utmaningar ska hanteras - det kommer jag att sakna stort. Vi har åkt berg- och dalbana de senaste åren bland känslor och attityder. Vi har skapat en dialog, där vi lärt oss av varandra hur människan fungerar i olika sammanhang och hur man själv behöver förhålla sig till andra människor och framförallt med generositet gentemot sig själv. Samtidigt har diskussioner förts om hur man ska förhålla sig till och hantera olika vardagliga saker som dyker upp - "Learning by doing".

Ett är säkert. Jag kan inte leva mina barns liv. De måste få göra sina egna val, våga välja bort eller till, göra sina egna små misstag och på så sätt vidare hitta sin egen lycka. De måste bli medveten om att de själva påverkar sina egna känslor, som i sin tur påverkar det egna sättet att tänka. Ifall det positiva finns med som en indikator, ger det möjlighet till att leva ett bra och lyckligt liv.

De behöver lyssna till de egna behoven och hitta sig själv, men även se och lyssna till medmänniskan som går bredvid utan att styra eller låta sig styras. Och definitivt inte låta sig bli "påtrampad". Jag önskar att de hittar en balans i livet. Man kan aldrig springa från sig själv och ifall man försöker, följer skuggan ändå alltid med.

Man har bara en av sig själv och det är helt okej att det är lite otämjt, naturligt och vildvuxet i början. Det finns alltid de som vill forma och ifrågasätta det otämjda, men låt dem hållas för de förstår inte bättre. Lyssna till ditt eget inre, där finns din styrka!

Kanske jag lämnat mina spår av värderingar, attityder och mål som påverkar deras fortsatta liv, men jag har ingen rätt att uttala önskningar om hur de ska leva sitt liv. Jag kan enbart acceptera (gilla läget) och önska, att livet levs och detta med stor kärlek till sig själv och omvärlden. Jag kan bara gå bredvid och hoppas kunna finnas till när helst de behöver mig. Precis som mina egna älskade föräldrar funnits där för mig i vått och torrt, liksom för alla andra som behövt någon bredvid sig.

Man säger att små barn tillför små problem och stora barn stora problem. Tja, det kanske ligger någon liten sanning i det, men lösningar finns alltid och det handlar om att hitta metoder att lösa dem. Men ett av de större problemen just nu är att hitta bostad inom två veckor och snabbt organisera en flytt till Umeå med alla små detaljer som måste fixas. Där kan en mor vara till hjälp. Du kan också hjälpa mig ifall du hör om en ledig bostad i Umeå.

Ja, jag tycker att det är synd att många av våra finlandssvenska ungdomar söker sig utomlands just nu för studier och jobb, men jag förstår dem mycket väl. Ta med er kunskapen hem till Finland sen när det är dags och känns rätt!

 

lördag 29 juli 2017 - 10:56

Retorik är lärorik

Jag sitter och filar på en kortare "inspiration seans" för en grupp pedagoger och använder den kreativa delen av min hjärna. Men jag behöver också kunskap om ämnet och jag gräver bland alla minnesspår. Det behövs en associationsförmåga och fokus. Mina tankar flyger och plötsligt är jag inne på olika sidospår som jag kommer att få användning för i andra sammanhang. Det kopplar hejvilt i min hjärna och jag vet att begränsningen kommer emot - tiden! Det blir att plocka ut det väsentliga. Det som kan fungera som en AHA upplevelse - en tankeställare - ett uppvaknande.

Under årets alla tidpunkter är denna den mest kreativa för mig, när högsommar sakta gå över till sensommar. Hjärnan har fått vila och hitta nya kopplingar. Denna sommar har jag funderat mycket på det kaotiska i världen som spirat i takt med grönskan och blommorna i min egen lilla trygga värld. Jag har noga studerat människors retorik och min egen. Det är lätt att falla in i en jargong utan att behöva tänka och ta konsekvenserna efter olika utspel. Det gäller både när man informerar och argumenterar. Det är inte lika lätt att föra en dialog eller kommunicera så att du verkligen lyssnar på vad den andra/övriga säger på riktigt. Då menar jag på riktigt.

Kanske världen skulle se annorlunda ut ifall vi kunde kommunicera med åtminstone lite kunskap om retorik och hur man kommunicerar med respekt för varandra.

retorik2Alla har en förmåga. Ifall vi får, vågar och kan ge den utrymme berikar den våra liv.

 

Jag har försökt lyssna på mig själv och hur jag reagerar på olika uttalanden och hur min omvärld diskuterar och resonerar med egna värderingar som stöd. Under tiden har min övertygelse förstärkts, att det behövs mera kunskap om retorik och då kanske i andan av "giraffspråket" (NVC). Vidare saknar jag fortfarande retorik som ämne på högre utbildningsnivå. Jag skulle gärna ha läst sommarkurser eller ta kurser på öppna högskolan ifall det vore möjligt. Nu finns den möjligheten endast i Sverige (säg om jag har fel eller missat nåt här i Finland). Som mental tränare behöver jag utveckla min kunskap hela tiden för att vidare kunna dela min kunskap med dig. Jag behöver också kontinuerligt förnya mig själv eftersom livet inte är statiskt.

Ja, egentligen borde retorik tas in redan i grundutbildningen, men då behöver vi först en kunskap om detta inom den pedagogiska utbildningen. Upp med handen ifall du älskade att hålla föredrag inför en hel klass i låg- och högstadiet samt gymnasiet. Det är inte många, men kunde bli flera ifall man fick en grundkunskap om hur man tränar på att stärka självförtroendet. Allt från förberedelser till framförande och hur man ska lyckas få fram sitt budskap och verkligen övertyga i olika situationer. Klart man var nervös och man utgick ifrån att alla vågar och kan hålla ett föredrag. Men jag vet att det behövs övning, övning och åter övning, tid att reflektera, testa, få feedback och testa igen. Detta i mindre grupper eller tillsammans med en mental tränare.

Nu väntar jag bara på att molntäcket ska spricka upp, solen visa sig och naturen klä sig i en ny fräschör. Jag ska också fräscha upp mig själv, för att senare på eftermiddagen höja ett glas bubbel för myndigt gudbarn.

 

"We spend the first year of a child's life teaching it to walk and talk and the rest of its life to shut up and sit down. There's something wrong there."

Neil deGrasse Tyson (astrofysiker)

tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 20 maj 2017 - 22:44

Genom samtal utvecklar och utvecklas vi

Tre månader har förflutit sen jag senast tog mig tid att rista ned mina tankar. Det har varit ett intensivt kvartal med hårt valarbete, intensiva nattstudier under två år med tretton obligatoriska och därtill tjugoåtta frivilliga böcker av kompletteringslitteratur och dito artiklar med de vardagliga sysslorna och behovet av närvaro i olika sammanhang, både privat som med uppdrag på fritid, liksom Studiemässigt och professionellt. Men även om alla tankar inte är nedskrivna, har de tänkts och samlats på hög, färdiga för tangentbordet. Min vana trogen sedan många år, väger jag mellan vad som är viktigt och vad som triggar mig på riktigt.

Det som alltid är lika spännande, är att sätta saker i relation till varandra och se hur de hittar sin plats i ett större sammanhang. Efter att jag för tio år sen gavs möjligheten att ta del av en tvåårig utbildning i ledarskap och organisationsutveckling har många bitar fallit på plats, sakta men säkert under mina senaste två år inom utbildningen till Mental Tränare.

Varje individ är sin egen och tillsammans bildar vi team och grupper i olika sammanhang. Och det är främst i dessa sammanhang som min insikt om kopplingarna kommer fram. På samma sätt undrar jag om coachande ledarskap är härskarteknikernas motsats.

gisor2Ha, va vi e bra!

Jag har en medmänniska nära mig som jag respekterar högt. En harmonisk samtalspartner som precis som jag, gärna berör frågor som handlar om ledarskap, organisationsutveckling eller dito avveckling samt människans litenhet och storhet samt individens plats i mindre och större sammanhang. Vi diskuterar med respekt för varandras åsikter. Vi använder "giraffspråket" som ett för oss naturligt sätt att kommunicera. Genom kommunikationen är vi mera medveten om egna känslor, önskningar eller behov och behöver inte ta hänsyn till de normer som dominerar i den snäva "kulturmiljö" vi lever i. Vi behöver endast analysera dem och ställa frågan vad, hur och varför. Ibland känns det som om jag stjäl hens tanke eller blir bestulen på min egen när vi svävar ut i resonemangen. Det är en glädje att kunna krypa in i de insiktsfulla dialogerna, där tid och rum inte har någon betydelse - där gemensamma värderingar och gemensam erfarenhet delas.

Under mina två år i utbildningen som Mental Tränare, har jag lärt mig att se på omvärlden med nya ögon och jag kan lugnt konstatera att det har utvecklat mig som person och jag hoppas, även som medmänniska. Jag har lärt känna nya sidor hos andra genom att iaktta individerna som de är. Men det viktiga är att jag själv stärkt mina egna svaga sidor och även de starka.

Genom att med jämna mellanrum frivilligt eller ofrivilligt ha hamnat ut på gungfly, har jag via min egen stärkta självkänsla och med ny självsäkerhet tagit mig en bit på vägen och jag har kunnat förankra mig vid någon påle eller greppa tag i en gren i ett stabilt träd. Jag har hittat ett inre lugn och vet att min oro är föga värt, eftersom jag inte kan påverka det som ska hända. Jag kan endast lära mig hantera situationen när den väl är där. Precis som med stress. Ingen är stresstålig, men jag har lärt mig att hantera den.

Dag Hammarskjöld har myntat: " Den längsta resan för var och en är den inre resan" och där ligger en stor sanning. Jag ser de inre bilder och hur de enskilda bilderna blir en film som visas för mig i det inre.

Samtidigt är jag fullt medveten om, att alla kreativa, självgående, tänkande och självständiga individer kan upplevas som hot av andra individer, ensamma eller i grupp. Då kanske de gärna ser att man lämnas kvar i gungflyet för att trampa tomt eller så trampar de ner dig. Men, med drypande lerig lekamen kryper jag fram. Jag låter leran torka eller ställer mig under häftigt regn för att skölja bort den fragmenterande leran, fit for fight som amerikanerna säger.

Ja, man kan till och med upplevas som dryg och hamnar snabbt i stormens öga, där allt är tyst, molnfritt, utan vind, men med ett stilla regn tills armar från det omkringliggande kaoset tränger in och omintetgör stillheten och gäckar hela balansen.

Tanken för mig vidare till hur viktigt ledarskapet är när arbetet man gör sker med och bland människor och inte enbart vid skrivbordet med fokus på papper och siffror. Det är oerhört viktigt att lära känna sig själv först för att kunna hantera olika situationer. Det är så lätt hänt att man utövar olika härskartekniker för att ta sig till en maktposition eller från en sån ta sig an rollen av en Goliat utan att minnas vad David sen gjorde. Ibland kanske Goliat känner sig hotad av David, även om han är mindre. Detta eftersom David kanske har en kunskap om var hypofysen finns och hur stenen kan förgöra, ifall den träffar rätt. Men det är endast spekulationer, eftersom den historien inte har besannats.
Men etter värre är när Goliat utövar dubbelbestraffning innan David hunnit agera. När Goliat önskar allt och ständig tillgänglighet, men samtidigt skuldbelägger David för att ägna för mycket tid för att vara ständigt tillgänglig och prestera enligt önskemål utan att ha en aning om vad det totala innehållet i prestationen innebär.

Jag tror att vi alla är överens om att det behövs empati, social kompetens och konsekvensbedömning i ett ledarskap. Chef kan alla vara, men goda ledare kräver egenskaper för att motivera, skapa möjligheter och tillåta individerna växa i en gemensam process av förändring. Det behövs förmåga att se individen, skapa förtroende och lojalitet samt tillit och engagemang för att föra flera individer mot samma mål.

Varje organisation har sin egen historia och den har byggts upp med de individer som på sätt eller annat verkat i den. Man behöver vara medveten om både dåtid och nutid och via kunskapen om dessa båda kan du skapa en "nytid". En utveckling sker när organisationen förändras stegvis från en form till en annan genom generationer. Ifall du raderar all historia och tyst kunskap uppfinner du hjulet på nytt, och på nytt och det sker en stagnation istället för utveckling. Du kommer aldrig fram till kärnan, utan smakar bara på skalet och liten en del av innandömet. Det behövs perspektiv på då - kunskap om här och nu och en blick framåt mot det nya.

Genom samtal och framförallt dialog kan många saker hitta sin lösning även om man har en stark integritet som chef eller ledare. Det handlar om att lära sig se den andra individen och lyssna utan att döma eller ta fram de egna fördomarna. Det handlar om att se konsekvenserna av ett handlande.

Varje god ledare är betjänt av individer som tillåts utvecklas, vilket i längden ger positiva följdeffekter på utvecklingen av organisationen och vidare på samhällsutvecklingen. Men för att knyta an till det coachande ledarskapet så vill jag poängtera vikten med att vara tydlig och att få andra att växa för att nå gemensamma mål genom prestationer. Det genom att vägleda och hjälpa alla att se möjligheterna.

Med rätt verktyg och ett bra förhållningssätt, en riktig analys av situationen om varje enskild individ befinner sig just nu i relation till organisationen och samhället, kan jag och du som ledare på ett mera markant sätt kommunicera och agera så att alla medarbetare når sina mål och så att man sen lyckas bryta ned målen i aktivitet och på så sätt växa i rollerna med tydliga spelregler.

Med andra ord - vägleda - få andra att se sina egna lösningar och möjligheter - inte döma eller endast presentera ultimatum utan utrymme för diskussion. Det är aldrig lätt att se och sen förstå reaktioner och hur budskap tas emot, eftersom du aldrig kan veta vad som finns i den andra individens ryggsäck, ifall du inte vill ta reda på det.

 

söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2