Visa alla inlägg skrivna januari 2016

söndag 31 januari 2016 - 11:00

En äkta nygammal början

Jag har funderat länge och mycket noga, men när jag halkade in på min gamla blogg som har tjänat sitt syfte och hela portalen läggs ned, skrivklådan gör sig påmind och tankarna behöver luftas – varför inte? Det känns som om tiden inte riktigt velat räcka till för att sätta de egna tankarna på pränt. Det är andra snabba ryck som gällt i jobb och uppdrag med åsiktshantering och hela nyhetsflödet.

Livet går snabbt vidare och jag vill hinna med. Mycket eget blir ogjort, liksom hängande i luften. ”Man borde” syndromet kommer in och det dåliga samvetet om man så är på jobbet eller hemma, för man borde ha varit där man inte var. När jag talar om jobb, är det olika former av möten, kampanjer, seminarier eller träffar kvällstid och veckoslut efter en fylld dag och vecka av planering, koordinering och adminstration. Därtill vill man hinna umgås med vänner och familj. Ni känner säkert till upplevelsen av när det dåliga samvetet och känslan av otillräcklighet blir satt på piedestal och det egna välmåendet satt på undantag.

 

Ett år har gått sedan jag hade tid att överlägga med mig själv, då jag hann i kapp mig själv. Nu lyfter jag ned det dåliga samvetet, tar det i kragen och placerar det på stolen bredvid mig och tillrättavisar det. Med all rätt, även om trenden idag, speciellt bland de unga familjerna verkar vara bulldoftande och fina inredda hem med mys och pys, roliga fester, träning och vänträffar. Hur hinner de, undrar jag då. Har jag jobbat bort mitt liv? Allt har sin tid och skall så få ha…

Nåväl, som medelålders har man väl råd att tänka fritt, agera själv och bara få vara, andas och låta vardagsfilosofin ta över. Kanske jag någon gång, snart, inom en kort framtid, ger mig själv tid med form, färg, fantasi och text i ännu längre skriven form.

Vem i hela Svenskfinland skulle ha trott detta, att "Ancimamman" i sina olika borgar, tar sig an en nygammal utmaning som bloggare och dessutom i denna portal. Allra minst jag själv. Men här är hon, äkta och härligt ofulländad - medelålders och mitt i livet. Tack till Linn, som gav mig mod. Detta är verkligheten och efter invitation tackar jag inte nej ifall inga större hinder finns. Ni må leva med den inställningen också i fortsättningen. Man måste ta sig ur bekvämlighetszonen och intala sig själv att göra det man anser sig vara bra på, men kanske på ny mark - ja, även sånt som man aldrig har vågat sig på.

När jag inledde min "bloggkarriär" var det också i regi av HSS, men portalen hette Bloggen.fi . Jag har fortfarande kvar min t-shirt och den kommer nog att finnas i skåpet en tid framöver, även om formen inuti den ändrats. Jag har svårt att göra mig av med minnen, varför jag kanske plockar in en äldre redan tänkt tanke så småningom.

Det är en sann glädje för mig, att på nytt kunna dela tankar och funderingar med de som eventuellt kan vara intresserade av en medelålders funderingar. Jag har gjort en sannolikskalkyl på basen av mina kvinnliga släktingar som levde till 90 plus ålder, ja nästan 100. Detta innebär att jag borde ha cirka hälften kvar, men med några minus genom icke alltid så sunt leverne. Alltså - jag lever mitt i livet. Detta med en livserfarenhet och kunskap som jag satt ned i min referensryggsäck. Den bär jag med mig i alla väder och även under denna resa genom landskap av tankar, analyser och funderingar kring vardagen, ledarskap, organisationsutveckling och mental träning. Du är varmt välkommen att följa med på min resa och du får gärna dela med dig av din egen erfarenhet och uppfattning under resans gång. Vi startar nu och målet är framtiden med små nedslag här och nu. En spännande resa blir det, eftersom vi inte vet vad som väntar bakom nästa hörn.

lördag 30 januari 2016 - 22:00

Medelålders och oförskämd

Jag spänner öronen extra noga, när grannbordet i ett av stadens "vattenhål" kommer in på diskussionen om kvinnor och mäns rättigheter - de är unga och arga, jag medelålders och oförskämd. Men jag kan inte låta bli att lyssna på ett eko från förgången tid.

Javisst, dessa är en del av vår framtid, tillsammans med oss medelålders som snart är seniorer. De är unga och verbala, precis som jag själv en gång under tidigt 80-tal. Samtidigt hör jag, att det finns ett påstående som kryper ut ur diskussionerna i en pratbubbla med stora självlysande bokstäver. Min ”error-knapp” blinkar rött, när man försöker ta in populistiska eller ogenomtänkta uttalanden om ålder och kön.

Man fortsätter resonerar kring kvinnlig eller manlig ledare, och påstår helt riktigt, att det är team som skall jobba fram de bästa resultaten, baserad på företagets värderingar. Men så till den självlysande paradoxen, som kommer fram i resonemanget om kön och val av företagsledare och styrelseordföranden på 1970-talet. Påståendet som lyder: ”Kvinnorna får skylla sig själva. De lyckades inte mobilisera sig när det verkligen gällde”.

Kanske detta är en upprepning av en gammal fördom, och då får jag bara ha ett överseende med det. Men ifall detta är en statisk åsikt som återspeglar de yngre männen, så är jag väldigt ledsen ifall de yngre tjejer som seriöst satsar på en framtid, hamnar som galjonsfigurer utan tillträde till de innersta rummen, ovetandes om detta på grund av kön.

Av erfarenhet kan jag säga, att när jag som tonårig tjej på 70-talet skred till verket och påtalade det som jag upplevde som orättvist, var jag för ung, skränig, uppkäftig och en oförskämd brud enligt många. Däremot upplevdes killarna som tuffa, duktiga och att de talade för sin sak, om så det gällde samma ärende. På 80-talet var jag fortfarande ung och oförskämd (20+)….

På 90-talet var jag fortfarande för ung och oförskämd (30+)….

På 2000-talet är jag för ung för många, för gammal för de flesta och fortfarande oförskämd, men med lite mera ödmjukhet och förståelse för att vi alla agerar enligt eget förstånd (40-50+)

Den äldre generationen, som var unga på 70-talet, tvingades leva med gamla fördomar om att kvinnorna skall finnas tillhanda för man och barn, när helst behovet var påkallat. Detta gjorde engagemang ganska svårt, nästintill omöjligt. Tyvärr lever denna ”arvsåsikt” även i en del av de yngre generationerna. Det fanns knappt tillgång till TV och inga sociala medier, som över en natt kunde samla massorna till åsiktsyttringar och aktion.

Man talar vackert om jämlikhet och jämställdhet mellan mänskor, men den konkreta handlingen är det som räknas. Vi mänskor är lika mycket värda och behöver definiera ordet RESPEKT på riktigt, och vad det egentligen betyder. För mig personligen betyder det att man värdesätter mänskornas olika egenskaper, och att de olika egenskaperna kan packas in i samma fordon för att samåka på vägen till ett gemensamt mål. Man skall inte behöva kämpa för sin egen plats i fordonet, utan leva under devisen ”finns det hjärterum, finns det stjärtrum”, eftersom man skall åka en lång väg tillsammans…

Det är också ni som kommer efter mig som måste dra i handbromsen, och ändra på attityder och värderingar som byggts upp. Och tjejer – ni är precis lika mycket värda som alla andra, oberoende vad man vill påstå. Låt passionen och engagemanget styra, inte andras attityder!

fredag 29 januari 2016 - 09:00

Mellan torktumlare och strykbräde

Vi fyller vår vardag med allehanda ting, göromål, jobb och händelser. Det där med att öppna ögonen och se med alla sinnen är en spännande upplevelse. Plötsligt så bara låter jag det ske, mitt under en seans mellan tvättmaskin , bykkorgar, torktumlare och strykbrädet.

När man ser, händer något oförklarligt, men ifall man inte har möjlighet, kan eller får prata om det stora blir man tom. Det händer sig att vi också ibland fyller vår vardag med att söka svaren på de stora frågorna, men hur ofta vågar vi öppna upp och har vi då den rätta diskussionspartnern kring frågor som tränger djupt in i dig själv - vad händer? Vågar vi släppa in en annan människa i det allra innersta, det mest heliga av allt - dig själv, din själ. När du väl vågar det så förvånas du över, att plötsligt hitta glädjen, en meningsfullhet och en inre frid, men det viktigaste av allt - du växer!

Vi har alla en längtan efter att se det stora - att se det hela med helikopterperspektiv. Jag kan göra det enkelt för mig och gå den vanliga vardagslunken istället för att söka mig till nya miljöer och nya stråk. Då behöver jag inte fundera på hur vägen kommer att se ut, för jag vet vilka snår, stenar och mjuka stigar som finns. Tänk om jag plötsligt inte hittar tillbaka. Men, tillbaka till vad - de invanda, trygga stigarna utan desto större utmaningar. Om jag tittar uppifrån ser jag att stigarna förgrenar sig, men de leder ändå alltid någonstans. Ibland kan nyfikenheten på det stora väckas av händelser som vi tycker är oförklarliga eller svåra att förklara.

Vi behöver de stora frågorna för vår egen existens, för att kunna forma våra liv, hitta ramarna. Vi behöver sammanhanget som vi kan leva i. Vi behöver det icke värdsliga för att förstå det värdsliga. Vi behöver historia för att förstå den tid vi lever i. Vi behöver kärlek, värme och passion, men också intellektet. Därför, ifrågasätt aldrig mitt intellekt ifall du vill undvika synen av en rabiesliknande reaktion. Däremot, den som känner sig hemma med mitt intellekt fångar mitt intresse. Känslor är viktiga och tar lätt överhand, men intellektet behöver stimulans och utbyte för att orka fungera. Precis som känslor behöver näring av annat slag.

När någon hittar den mest ömma punkten i dig, sticker fingret rakt i den, vrider om och sen smeker den lätt för att lindra - då vet du att du hittat den som lyssnar, men också ger allt av sig själv. Tillsammans skapar ni en balans, som saknar sitt motstycke i den intellektuella världen. Ifall detta dessutom stämmer överens med ömsesidig omtanke, då måste det vara det ultimata tillståndet - du vilar i livet och i vänskapen när den är som bäst.