Visa alla inlägg skrivna februari 2016

torsdag 25 februari 2016 - 23:06

Uppgörelsen mellan Herr Stress och mig

Låt mig få presentera Herr stress. Han som knackar på varje dag och pockar på din uppmärksamhet. Vad är det han egentligen vill och hur hanterar du honom och hans krav när han väl stigit över tröskeln?

Låter du honom ta över herraväldet och styra ditt liv eller har du mage att be honom dra till fanders på ett vänligt sätt? Har du tänkt på att Herr Stress kanske är en bild som du själv skapat - en sinnebild på allt det som hela du utsätts för; att allt bottnar i en rädsla för något och att det blir just rädslan som styr; som i sin tur skapar oro, ängslan, ångest, panik och ifall det vill sig illa, mentalt illamående.

Det må så vara Herr Negativ Stress eller den som vi kallar Herr Positiv Stress. Ingen av dem är snälla; de skapar gärna illamående och i värsta fall ännu större problem, ifall vi inte själva tar dem i örat och sätter dem på plats. Herr Negativ Stress vill gärna påminna dig om det som är ogjort eller det som väntar på att bli gjort. Tyvärr finns det endast en person som kan åtgärda det - Du!

Jo, man kan alltid skylla på omständigheterna, men utmaningen kvarstår. Som vi vet - samtalet ringer inte sig själv och PM:en skriver inte sig själv, inte heller tvättmaskinen startar av sig själv. Prioriteringarna kan mota Herr Stress - men det är endast du som kan bedöma vilka de mest viktiga och de mindre viktiga uppgifterna är. Detta utgående från dig själv. Vi får gärna påminna oss själva om att all stress är individuell och att vi upplever den på olika sätt, men att varje individ är orsaken till sin egen stress. Vi styr själva våra tankar, ingen annan!

herrstress2

När det blir en obalans mellan mina prestationer i förhållandet till resurserna och en obalans mellan krav och min egen uppfattningen eller omgivningens krav, då knackar han på din dörr. Påminn honom då om, att det är JAG själv som har ansvar för allt som pågår inom MIG själv, varför Herr Stress behöver hjälp för att kunna hitta hem tillbaka. Då behövs en verktygsback!

Jag är så oerhört glad över de alla fantastiska individer och blivande kollegor jag mött under denna korta tid på vandringen mot det gemensamma målet - mental tränare. Alla har sina egna kvalifikationer och jag njuter av varje sekund jag får dela erfarenheter, frågor, funderingar och tankar med dem. Vi speglar oss i varandra på ett positivt sätt och nu vet vi att meningsfulla relationer är mycket viktigt och att vi kommer kunna hantera situationer med verktygen från den gemensamma verktygsbacken.

onsdag 24 februari 2016 - 22:26

Hur man har det eller hur man tar det

En snabb reflektion över dagen, som en bris från havet, där jag sitter på min favoritsten och tittar ut över havet intill mitt eget mentala rum.

Vi har ett samhälle med normer och vi är ett segt folk. Kanske vi upplevs som bistra och kalla, men vi har fått lära oss redan från barnsben att att bita ihop, skärpa oss och kämpa på och det har jag gjort under några decennier med flera misstag i bagaget.

Men om jag har en längtan av att hitta lugnet och koncentrationen, att må bättre och kunna tänka mera klart till fördel för min omgivning och mig själv. Då behöver jag redskap och tekniker för att ha bättre koll över mina känslor, tankar och handlingar. Det är inget som är medfött och ej heller har jag fått lära mig det från barnsben. Ingen har den förmågan utan verktyg, men jag kan förledas tro mig ha den. 

Jag själv kan påverka mitt liv och dessutom ha inflytande över det och som någon klok sagt - det är viktigare hur man tar det än hur man har det, eller var det tvärtom...kanske det är upp till var och en att göra sin egen tolkning, beroende på de egna referensramarna.

Man kan inte ändra andra, bara sig själv. Var och en måste komma till egen insikt, men när de väl kommer till insikt så finns verktygen i verktygsbacken, redo att plockas fram av de som äger en verktygsback. Det finns inga snabba lösningar, som kan fixas med ett enda skruvdrag.

Tänker ännu plocka in några ord att tänka på inför morgondagen och inför det okända som står och knackar på vår dörr.

"Skapa dig lugn att acceptera det du inte kan förändra just nu,

mod att förändra det du kan

och förstånd att inse skillnaden."

 

tisdag 23 februari 2016 - 21:12

Utloggad ur cybervärlden men insatt som ängel

Jag kommer att logga ut ur cyberrymden under dagarna två, när jag intar "närstudiebänken" vid Norrvalla. Det är dessa två dagar i månaden, när jag känner att själen befrias och därmed även kroppen. Två dagar när jag får inhämta ny kunskap och hitta ord och verktyg på sånt jag gått och funderat på under många år. Två dagar när vardagens alla utmaningar sätts åt sidan och jag får ägna mig åt mig själv och mina fina studiekompisar och inspirerande utbildare.

Jag minns den första närstudiedagen, när jag vandrade omkring och tittade, kände, doftade (med kronisk bihåleinflammation), lyssnade, smakade på svar och frågor och försökte lära mig namn (jag är hopplös) och känna alla snabbt som attan. Som en "speed-dating" när den är som bäst. Jag försökte använda alla mina sinnen och riktade dem mot min omgivning. Försökte också använda balans- och kroppssinnet, som talade om för mig var jag befann i förhållande till omgivningen och mina medstuderande.

mentaltraningvora

Kroppen behöver sitt av vila och rörelse i en salig blandning, men vi får aldrig glömma att även vår hjärna behöver vila och träning. De gamla filosoferna som jag hade som sällskap i går, hade svårt med det kroppsliga. De var mera funtade åt det själsliga hållet. De var trötta på vår jordiska ofullkomlighet, de djuriska instinkterna och impulserna. Kanske de önskade att människan var som änglar. Men jag saknar förmågan att föreställa mig ett änglaliv, för inte kan de ju ha en kropp, ett huvud och vingar. Även om jag gärna vill föreställa mig det. Vi vill ju se det konkreta i allt för att förstå.

Om så vore jag en ängel, skulle jag gärna förlika mig med en sagans unga snövit med den unga flickans ansikte, men hur skulle det lyckas utan hud? Jag skulle gärna ta mig ett glas vatten eller vin ibland, men ifall jag inte känner törst? Och hur skulle man kunna njuta av en god middag, när man inte känner hunger eller smak? Hur skulle jag som ängel kunna måla utan färger, lyssna på fåglarna utan att uppfatta ljud, insupa den friska vårluften utan näsa och doftsinne? Hur skulle jag som ängel kunna känna den eländiga känslan av klåda efter ett myggbett, när man inte har en hud och känsel? Vilken straff det skulle vara att inte kunna sticka ned fötterna i havet, borra ned fötterna i den sträva sanden och känna svalkan efter en lång vandring med fötterna intryckta i heta vandringskängor.

Min konstiga teori om änglar utan kropp behöver kanske en förklaring, men i "änglavärlden" världen behövs det inte. Jag undrar bara vad man kan erbjuda istället för kropp, ansikte och vingar? Tomhet - frid - lugn! Befrielse från arbete, smärtor och sorger! Känslolöshet!

En otrolig brist på glädjeämnen skulle det vara ifall man vore ängel. Jag dras hellre med hela mig själv, sådan som jag är med brister och inte alltid så fullkomlig, men dock med en hel del tillgångar och får mina behov tillfredställda via alla mina sinnen. För min tillfredställelse är inlärd på basen av de behov jag har.

Egentligen vill jag uppfatta hela universum som ett kännande väsen. Tar som exempel besättningen på Apollo 10 och deras nyss avslöjade ljudupptagningar samt de nyupptäckta gravitationsvågorna (Einstein var först).

Är det inte så, att det är rörelse framåt framom stillastående som utgör själens kännetecken. Det måste finnas rörelse (i vilken form som helst) för att det skall kunna finnas liv. Absolut stillastående och okänslighet kan inte åstadkomma liv.

Cogito, ergo sum - Jag tänker, alltså är jag.

 

måndag 22 februari 2016 - 21:57

Klarsynt, skärpt eller enfaldig

Vad månne de gamla filosoferna skulle fundera på och resonera om i dag, ifall de gjorde ett snabbt besök hos oss. Kanske Sokrates, från höften taget, skulle utbrista vid något kaffeparlament: - hörni pojkar, detta sa jag redan för 2465 år sedan.

Hur långa och många tankar har de gamla filosoferna tänkt, för att idag bli ihågkommen med citat, som tolkas på olika sätt.

Allt det som dagligen diskuteras under olika "kaffeparlament". Det som avhandlas har någon egentligen redan tänkt och uttalat. Det är intressant att studera människan och de olika förmågorna vid en diskussion.

Man kan se en skillnad mellan den klarsynta och den skärpta - den klarsynta talar om livet på sånt sätt som han själv iakttar det och den skärpta talar om och upprepar den klarsyntas ord. Den enfaldiga diskuterar orden av den skärpta. På så sätt kan man fundera på hur åsikter och kunskap omformuleras och förenklas. Ifall den själsliga utvecklingen hämmas och förnuftet kuvas, har sanningen ingenting att växa i.

Ifall jag tar till en generalisering så har vi en tom, innehållslös jargong som gjorts till dagens signatur, framom självständiga tänkare, som står i direkt kontakt med livet självt. Nåväl, som tur finns det undantag. Men har vi glömt bort gammal insikt och kunskap till förmån för all viktig utveckling av teknik?

 

När vi idag kan läsa att datorerna inte kommer att utvecklas i samma takt som de gjort under snart femtio år. Istället kommer man att satsa på energisnåla datorer p.g.a. att de fysikaliska gränserna kommer emot. Samtidigt är det intressant att iaktta hur all teknik utvecklats under en kort tidsintervall, motsvarande den tid vår egen hjärna utvecklas från födsel fram till att vi lämnar jordelivet. Utveckling av hjärnan har definitivt inte i skett samma takt. Vi har nog lämnat kvar vår hjärna i "grottmannens" tid. Det som är intressant i sammanhanget är hur man med teknikens hjälp fått mera kunskap om hur vår hjärna fungerar?

 

Kanske det skulle vara på sin plats med en "tanketävling" - istället för en vanlig fem-årsplan - vem kan göra den fiffigaste 50-årsplanen? Vilka förmågor kommer att behövas i framtiden? Ska dagens barn och unga satsa på en sak och "spetsa det" eller på flera? Skall man satsa på estetiska ämnen, humanoria eller bli riktigt bra på datorer och teknik? Eller är det något annat som lurar bakom decenniernas pelare?

 

Den som på riktigt vill hänga med i dag - investera i kunskap och litteratur om hjärnan. Kunskap om hjärnans formbarhet, amygdala, nucleu accumbens, medial prefontal cortex, hjärnbarkens och hjärnbalkens funktion kommer att behövas, var så säker.

Omvärlden har börjat en upptäcksresa in i hjärnans komplicerade funktioner. Förståelsen för hur tanken fungerar, kommer att involvera vetenskapsmän, forskare och andra experter med vitt skilda kompetenser. 

Hjärnforskningen kommer snart att vara lika "sexig" som rymdforskningen. Fascinerande tanke att kunna göra upptäcktsresor in i våra hjärnor. Troligtvis kommer det att leda till innovationer och kunskaper som vi i dag inte har någon aning om. Det kommer att var nyheterna vi talar om i olika "kaffeparlament".

 

Sokrates dömdes till döden av Atens folkförsamling och avrättades med en giftbägare efter en skenrättegång. Han var anklagad för att vara ateist, sofist (lärare i retorik och statsvetenskap) och för att ha vilselett ungdomen från att följa gällande lagar och principer. Så var inte fallet. Sokrates ville bara att var och en ska granska sig själv kritiskt, hans filosofi kanske misstolkades eller upplevdes som ett hot - Känn dig själv! 

lördag 20 februari 2016 - 20:34

Änglatofflor och godisråttor

Det finns dagar när känslan av orkeslöshet smyger sig in och lättjan blir total. Idag är en sådan dag, när jag gått omkring i ett töcken och varit tvungen att ta små pauser utan att göra något.

Att känna signalerna och att förstå sig själv är en konst som kräver en hel del träning. Min akilleshäl berättar för mig, att även om dammråttorna piper i hörnen och klädhögarna ställer sig i kö, blundar jag och "pratar ner mig" till ett avslappnat tillstånd. Jag försöker hitta själen, som sakta landar och tar hand om den mest viktiga resursen jag har - mig själv! Ingen annan ser dammråttorna eller klädhögarna och de fixar inte sig själv, de väntar - så även jag kan gott fortsätta blunda.

"Änglatofflorna" på mattkanten däremot, pillar jag försiktigt in under soffan med varsam fot. De skall man vårda med ömhet.

Efter en arbetsvecka med bonus av trevligt socialt umgänge; julfest och 1:års kalas i 23:an på torsdag, "Träffpunkt 23:an - After Work" kring reformerna på fredag kväll och sen en fantastisk middag kring Bacalogrytan tillsammans med underbara kvinnor, ser jag det som min rättighet att ta en hel dag off utan dåligt samvete.

Kom ihåg, att det finns bara en du - låt inte stress bli en press och dämpa gärna de egna höga prestationskraven och förväntningarna. Ta in stunden!
Jag plockar fram lite lördagsgodis i form av buteljerad vit druva och inväntar lördagens örongodis i form av tävling i musik.

godisratta

 

torsdag 18 februari 2016 - 14:45

1-års kalas i 23:an

Idag är det lite av jubileumskänsla och ett-års kalas för 23:an, det orangegula huset som står ståtlig och vackert renoverad. Den stoltserar med sin nyrenoverade fasad efter den ödesdigra branden på Rådhusgatan, när musikkulturens landmärke (Club 25) i Vasa förstördes, liksom trähuset mellan Club 25 och 23:an.

 

23an2

För drygt ett år sedan, efter mycket möda, blåmärken, muskel- och huvudvärk och andra många om och men; gick vi skytteltrafik mellan vårt gamla kansli i Wasaborg och detta vackra empirehus, som ligger i "Folkhälsan kvarteret". I folkmun kallad Carl & Carolina, eftersom åldringshemmet med det namnet huserade i huset en längre tid.

 

23anancisrum

 

Huset är byggt år 1869 och ritat av den för oss i Vasa kända länsarkitekten Carl Axel Setterberg för paret Nyström, urmakaren Karl August och hustru Anna Carolina. Huset bestod av fem rum och kök. Många av borgarna som levde i Vasa under den tiden, hade hus ritade av Setterberg. På gården planterade Anna Carolina sina körsbärs- och äppelträd. Där fanns också ett uthus, som numera står vid Stundars museiområde.

 

23antapet

 

Carolina som blev ensam kvar efter Carls död; testamenterade nästan hela sin förmögenhet till "Fabriks- och hanteverkarföreningen i Vasa för inrättande av ett skyddshem för änkor och åldersstigna döttrar ur svenskatalande hantverkarfamiljer." Hemmet skulle heta "Karl och Carolinas skyddshem". Hemmet invigdes 1925.

 

23ankoksinterior

 

Ikväll blir det en liten gemensam sits för 23:ans invånare i "Ku-Pol-en", där politik och kultur möts. Kanske Karl och Carolina sitter på varsin molnkant och vinkar till oss som bor här - Kulturfonden, Kultur-Österbotten, Scriptum, Svensk-Österbottniska Samfundet, Svensk Ungdom, Svenska Kvinnoförbundet och Svenska folkpartiet. Men först lite nyheter och kaffe i pentryt.

 Hipp, hipp, hurra för oss!

tisdag 16 februari 2016 - 23:59

Livet på burk

 

Hemkommen efter en fantastiskt trevlig kväll bland kvinnor i varierande ålder; slänger jag mig ned på min älsklingssoffa. Den bruna av läder, som slits på det rätta viset, med en viss patina. Kanske jag borde olja till den lite, så att den bevarar sin spänstighet. Precis som människan behöver den lite läderkräm och impregneringsmedel, kanske också lite vitamin-baserade antioxidanter och UV-skydd. Allt för att förebygga eventuella gråa rynkor och bristningar i det fasta skinnet.

Oberoende, känslan av samvaro, glädje, vänskap och människokärlek svämmar över i mitt hjärta just nu. Jag vill gärna hålla kvar den känslan, men jag vet att vardagen kallar och att jag snart måste sänka mig in i drömmarnas värld, för att sakta flyta ut mot fjäderholmarna. Enda hindret är efterrättskaffet med sitt koffein, varför jag fastnar framför skärmen. Men jag får snart byta ut den mot tryckt text, som bundits in mellan två pärmar.

Jag är så glad över möjligheten att få ta del av utbytet mellan generationerna och det utan som helst tanke på varken bakgrund eller status i samhället. En helt annan värld än min jobbvärld. Vi behöver alla olika typer av plattformer, där vi ges möjlighet att tänka på annat och skapa nya tankar. Ikväll även över en bit god mat och ett litet glas vin.

Tänk om man kunde samla alla upplevelser, känslor, dofter, ögonblicksbilder, smaker i olika burkar. Precis som man förvarar sina myslin, ris och pasta. Om man, när man så känner för det, kunde ta fram dem en och en och uppleva allt på nytt. Jag skulle precis som du, ha en samling som verkligen heter duga. Tyvärr är det mesta färskvara.

Men en del kan förvaras långt inne i mitt själsliga skafferi. När någon dag känns extra svår eller jobbig, kan jag gå in i mitt skafferi och plocka till mig någon positiv händelse, upplevelse eller ett människomöte. Och plötsligt får jag ny kraft och nytt mod.

Nu har jag konserverat kvällens upplevelser bland alla mina burkar och ristat in på namnlapparna orden vänskap och människokärlek.
Imorgon är en ny dag och som tur är vet vi inte vad den för med sig. Det är det som gör livet så oerhört spännande.

måndag 15 februari 2016 - 22:21

Kunskap är makt!

Kunskap är makt! - Är kunskap makt? - Är makt kunskap?

Jag sitter och sammanfattar dagen och slänger ett getöga på webbnyheterna liksom en bok kring mina studier. Detta efter en dag på jobbet med utbildning i ett tredje ämne och blir att fundera. Jag kan sammanfatta vissa iakttagelser med ett par ord - kunskap och makt. Det talas verkligen mycket om makt i alla sammanhang just nu. Vem som äger makten och hur man genom makt kan påverka sitt eget beteende och förhållningssätt. Även hur andra kan påverka dig och ditt beteende. Hur förhåller du dig till makt och vilken innebörd sätter du in i begreppet?

"Kunskap är makt" sa Francis Bacon ( Engelsk filosof och vetenskapsman) och med ett tillägg av Enrico Fermi - (Nobelpristagare i fysik) "Kunskap är makt, men okunskap betyder dock inte alls maktlöshet" (oförmåga).

Ifall man särskiljer begreppen kunskap och makt - vad händer då? Finns det någon som helst garanti för att kunskap kommer att förändra allt? Kan man ta makt över sin egen kunskap? Kan vi särskilja på kunskap och förmåga - Vad har vi för talang eller kunnande och vad måste vi lära oss?

Jag är inte helt överens med den tanken om att kunskap kan förändra allt. Bara för att jag får en viss kunskap, så är det ingen garanti att jag kommer att använda mig av den. Det finns oerhört många människor som bär på en otrolig mängd kunskap, men de tenderar att inte använda den till sin egen och andras fördel. Kunskapen hittar inte hem, eftersom den upplevs som obekväm eller så är den inte användbar. Kanske man inte vet hur man skall använda sin kunskap. Däremot gör vi ganska mycket på det vi kallar "talang", som kanske egentligen är förmåga.

Man kan ta makt över sin egen kunskap! Om jag är motiverad och längtar efter att åstadkomma något i eller med mitt liv inom något område. Då är chanserna oerhört mycket större att jag kommer att använda mig av den kunskap jag har eller skaffar mig den kunskapen för att den skall hjälpa mig framåt i mina mål. Jag måste själv ställa frågan; VAD ÄR DET JAG VILL och när jag vet VAD det är jag vill; ta reda på vilken kunskap jag behöver för att göra det verkligt och HUR jag kan skaffa mig den kunskapen. All kunskap jag har, är en del av mig, som påverkar mig i mitt förhållande till andra människor.

Makt är när jag kan förändra min egen situation och vidare har möjlighet att påverka samhället i stort. Men jag måste själv ta beslut om vad jag vill förändra och för att kunna förändra, måste jag börja med sig själv. För att det skall lyckas, krävs en gedigen kunskap om mig själv. Vill vi lära känna oss själva på riktigt?

Kunskap blir makt, när jag använder den för att skapa ett resultat som är värdefullt för mig. Ordet makt har en väldigt mångfasetterad betydelse, varför jag inte går in på detaljerna. Men i detta sammanhang handlar det i första hand om makten över de egna besluten och en stor dos motivation.

Genom att skaffa mig kunskap och utveckla en förståelse för hur ett visst resultat uppstår och att jag faktiskt kan erhålla ett annat resultat bara genom att göra på ett annat sätt, så kan jag påverka min emotionella (känslomässiga) koppling till det. Vi har en hel del målbilder i vårt undermedvetna, men jag kan skapa nya målbilder (programmera om) som jag gjuter in i mitt undermedvetna. Men då behövs det kunskap om hur man gör det. Min egen, personliga frågeställning just nu är - vad är det jag vill uppnå / åstadkomma? Utgående från det jobbar jag med mina egna målbilder. Andas rätt hoppas jag; och känner mig relativt trygg och lugn i mig själv - vilar i livet just nu!

Och ja - ditt val är också ditt eget val!

söndag 14 februari 2016 - 12:36

Ta med hjärtat där du går

Precis som vid alla stora högtider, så kanske också i dag när världen fylls av hjärtan, samlas många över mat och trevlig samvaro. Familjer och vänner träffas – men vad är vänskap egentligen? Hur vet man att man är vänner? Är du min vän?

En dag som denna blir jag väldigt lätt sentimental och smått romantiskt överspänd när man pratar om vänskap. Kanske tänker jag att riktiga vänner är sådana som bara förstår mig. Man kan ta vid där man slutade, även om man inte har setts på flera månader eller år; när man för första gången träffades så visste båda med en gång, att just vi två skulle bli goda vänner.

Det kan vara just sådana överdrivna förväntningar på vänskap som ligger bakom att man faktiskt känner sig ganska ensam ibland…

Är vardagsvänner lika viktiga som själsfränder? Egentligen ska man inte jämföra dem med varandra eller göra värderingar mellan de båda begreppen. Vi behöver helt enkelt alla typer av vänner. En själsfrände delar dina värderingar och kan kännas som en spegelbild av dig själv, när vardagsvänner delar vardagen med dig. Många gånger kan ”vardagsumgänget” dessutom utvecklas till en mera förtrolig vänskapsrelation längre fram. En del vänskapsrelationer tar flera år på sig att mogna fram, men kan å andra sidan hålla desto längre, kanske hela livet. Och ibland hittar man varandra bums; vänskapen växer sig snabbt och intensivt i explosionsartad form. En fullständig wow-upplevelse.

Är det någon som minns alla blodsband man svor som barn? Alla hemliga klubbar man hade med dokument i skrin med dagbokslås på? Det som förekom i Wahlströms ungdomsböcker, som t.ex. Vi fem, Mary Lou och Kitty, skapade en bild av vad vänskap är. Precis som vår kära Astrid Lindgren gjort via sina många sagor. Gäller fortfarande de primitiva vänskapsbetygelserna, där man stack sig i tummen, blandade blod mellan två hårt sammanpressade tummar? Kanske det är dags att se på vänskap på ett helt nytt sätt. Kanske det är ett känsloläge som vi befinner oss i, som ingen annan mer än vi själva kan berätta om det är äkta eller inte?

Det finns ett uttryck som min goda kollega brukar använda, ett uttryck som jag gärna lyfter fram igen – ”Det var Guds blinkning”. Detta för att på ett vackert sätt säga ”det var meningen”. Egentligen behöver jag inte alls analyser uttrycket. Det är en självklarhet, men ju mera jag tänker på uttrycket, desto mera innebörd hittar jag i det. Motsvarande uttryck på engelska, ”Godwink” syftar på ” lugnande budskap från ovan”. Kanske en tro på att man aldrig är ensam, och att det finns en mening med allt som sker. Någon vill kalla det slump eller tillfällighet. Man får väl kalla det man vill, men upplevelsen är kanske den samma.

Merparten av oss har en drös med vänner via de sociala nätverken, men hur många ”riktiga vänner” finns där? Vi facebookar, twittrar, blottar oss via Instagram, chattar, mejlar, skypar, smsar, istället för att träffas på riktigt. Nöjer vi oss med vänskap via skärmen. Har vi invaggats i tron att det är antingen detta eller att inte ses alls. Nej, men det förenklar kontakten när avstånden är långa och de modellerade normerna för tidsanvändning hindrar oss från möjligheten till långa ”fysiska samtal”.

Något som komplicerar vänskapsrelationer är att det är ganska svårt att veta om man egentligen har blivit vänner eller inte. Enligt en undersökning om vänskapstrådar, så fann man att 64 procent inte nämnde den person som själva sagt att den var deras bästa eller närmaste vän. Tänk om 64 % av mina vänner inte ser mig som vän över huvud taget. Hemsk tanke! Då har jag levt i en tro, som egentligen bara är en önskan som finns hos mig själv.

Men jag är glad över alla nya och ”ny upptagna” kontakter, även om kontakten via FB också är mera eller mindre sporadisk. Vissa kontakter mera intensiva än andra, men detta går också i vågor. De gamla vännerna som flyttat till olika orter och som lever sina egna liv med sina vänskapstrådar gläder mig, när vi lyckas få kontakt. Jag är glad åt den vänskap som skapats via FB och som ger mig möjlighet, ifall jag själv vill möta dessa personer. För det är just de fysiska människomötena som ger ett mervärde; och att dessutom få möta de riktigt goda vännerna, de som vågar lämna över sina tankar till dig i fullt förtroende, och du som den riktigt goda vännen vårdar det förtroendet.

Det finns ett citat av en okänd person som säger ”We don´t meet people by accident. They are meant to cross our path for a reason”. Jag är glad att just du min vän korsade min stig vid samma tidpunkt som jag.

fredag 12 februari 2016 - 20:50

Lessare och jag

Blev och fundera över den diskussion som blossat upp kring information om narkotika samt användningen av densamma. Jag har under några dagar fått ta del av oro från föräldrar och med all rätt. Hade som uppdrag på 80-talet, att i bl.a. Korsholm och Jakobstad informera om ungdomskultur och användningen av droger samt vilka effekter som kan uppstå. Detta både till föräldrar liksom ungdomar i egenskap av ungdomsledare.

I Jakobstad hade vi ett nätverk av polis, socialarbetare, skola och ungdomsbyrån. Ett bra team, men då var utmaningarna på en annan nivå.

Detta är inget nytt fenomen och verkligen ingen lätt sak att hantera. Speciellt med tanke på dagens enorma utbud och tillgängligheten. Inte har heller jag längre koll på vilka ungdomskulturella grupper som använder vad idag. Ja, inte heller vilka de olika typerna av ungdomskulturella grupper som finns. Jag försöker hålla mig ajour genom mina egna ungdomar, men det är inte så lätt.

Det är skönt att det finns sådana som har kunskap och verkligen sätter sig in i problemtiken. Samtidigt är det på sin plats att oron och problematiseringen hanteras på officiella platser, som bl.a. insändare av sakkunnig Anne Salovaara-Kero och i blogginlägget av Linn.

I Jakobstad har frågan aktualiserats eftersom användningen kommit till känna inom en grupp ungdomar, som tillhör någon av fridsföreningarna inom den laestadianska rörelsen. Detta är ett nytt fenomen. Deras verksamhet i bönehusen och förlåtelse för gjorda synder har bland allmänheten präglat synen på rörelsen under alla år som jag haft möjligheten att lära känna alla dessa härliga individer.

Men världen ändras och plötsligt står man inför faktum. Detta faktum fick jag mig till känna av en aktiv medlem av rörelsen före julen och oron var verkligen påtaglig. Han såg det som många föräldrar inte såg och arbetet inleddes inom rörelsen. Det var inte längre cigaretter och mellanöl, det var något mera och farligare. Varför, frågar man sig. Många föräldrar har kanske inte velat tro och se detta.

Är det en rotlöshet, en otillräcklighet och känslan av ensamhet - ett mera kritiskt tänkande och protest mot etablissemanget idag som präglar våra ungdomar? Man ser på världen på ett annat sätt. Man vill gå sin egen väg, pröva sig fram, hitta det som ger en tillfredställelse i tillvaron.

Har vi misslyckats inom det kommunala och inom de olika församlingarna när det gäller det direkta ungdomsarbetet och -verksamheten? Har vi satsat på de unga eller är det de som får falla som de första när inbesparingar skall göras? Kultur, idrott och ungdom är ju inte så viktigt när annat skall prioriteras, säger jag smått med sarkasm mellan raderna.

Vi behöver ta hand om varandra och varje generation - tänker nu speciellt på de unga. Utan dem har jag ingen som via sin skatt betalar min vård som åldring och kanske finns inte heller någon som tar hand om mig.

Vi måste bry oss om varandra, oberoende av ålder och generation – Vi är ett!