Visa alla inlägg skrivna april 2016

onsdag 27 april 2016 - 22:19

Det gränslösa arbetet

Tänk ifall man plötsligt skulle införa gränsvakter mellan arbete och fritid? En fysisk person eller en robot, som skulle stå vid dörren när du loggar ut från jobbet. Hen skulle skanna dig, så att ingen jobbdator eller minsta lilla manick med möjlighet att läsa jobbmejl slinker med i din ficka eller väska. Ponera, att du en enda kväll skulle tvingas avstå från möjligheten att kolla vad chefen, kunden eller medarbetaren satt in på gruppchatten eller i ett mejl. Vad skulle du göra istället, ifall du inte fick ta med dig jobbet hem?

Vad är det som gör att du måste ta jobbet med dig hem?
Räcker inte arbetsdagen till? Har du för hög arbetsbelastning? Hänger känslan av att inte ha åstadkommit något som ett ok över dina axlar? Eller går tiden åt att flexa mellan olika uppgifter, utan fokus.

Det är både på gott och ont med den nya tekniken. Den möjliggör flexibilitet, men samtidigt stör den min fritid och mitt privatliv. Skillnaden blir hårfin och gränslös. När det ingår telefonsamtal, ibland onödiga möten och svar på väntande mejl; kan jag räkna med att motsvarande tid tas bort från den ordinarie arbetstiden.
Inflytande och kontroll över vår egen arbetssituation är A och O.

Jag vet när min arbetsuppgift är klar - efter att ha fått jobba självständigt och organiserat med fokus på en sak i gången. Jag vet också att det kräver en tydlig markering från min sida, att jag inte är tillgänglig just då, kan säga nej och sätta gränser på yttre krav. Ett nytt sätt att tänka "kvalitativ effektivitet".

Att ha gemensamma överenskommelser om tillgänglighet under och utanför arbetstid är av största vikt för allas välmående. Det handlar om respekt för varandras uppgifter och sätt att arbeta.

Jag måste också göra överenskommelser med mig själv för att må bra och orka. Speciellt ifall jag skall hålla mig flytande i arbetslivet fram till 70+

Därför har jag tagit kontroll över mejlen. Jag kollar den på morgonen, före och efter lunch och en halv timme innan jag ämnar sluta. Jag stänger ner mejlboxen under tiden som jag jobbar fokuserat, för att inte tvingas kolla vid varje ping. Det är så lätt hänt att man svarar på varje mejl an efter de plingar in för att ha total kontroll och vara först och visa på aktivitet. Fokuset på den arbetsuppgift man höll på med försvinner i och med det och nystart krävs, men det är väl inte så viktigt ifall man kan visa på att man är aktiv och i mångas ögon effektiv...

Jag är definitivt inte effektiv när jag håller på och jonglerar med två bollar i handen och två i luften, även om kanske många tror sig vara det. På vilken av bollarna skall fokuset vara, för att de inte skall komma i fel rotation och dimpa ner i marken. Hur skall jag kunna plocka upp den som dimper ner, utan att tappa fokus på de övriga - Faller en, faller alla. Det börjar hända saker i kroppen och hjärnan - olika stressreaktioner tar form. Kan du hantera dem, när de väl är där eller överför du problemet på någon annan, även om du själv äger det och kan åtgärda det? Fokus är ledordet för kvalitativ effektivitet.

Under det senaste året, av tjugonio, har jag verkligen strävat till att inte jobba på min egen fritid. Men det är lättare sagt än gjort, eftersom det är många möten som hålls på kvällar och helger, där frågor uppstår som behöver få sitt svar. Men, det är bl.a. för det jag finns till för.

jobbblommor

Ifall jag blir tvungen att jobba på kväll eller helg, sätter jag en tydlig tidsgräns hur länge en uppgift får ta. Så gör jag också dagtid - uppskattar hur länge en uppgift får ta. Då kan jag också planera min dag bättre. Med god framförhållning - till och med veckor och månader. Genom att lista det som måste prioriteras under en dag och vecka med mina huvuduppgifter, borde jag ha rätt att sortera bort all onödig information och från sidan kommande uppgifter och krav. Allt som kommer till är merarbete och äter av min egentliga arbetstid och mina huvuduppgifter, varför jag tvingas att att jobba på min fritid.

Då behövs också en flexibilitet både från min sida, liksom från min uppdragsgivare eller arbetsgivare. Det skall vara möjligt att hitta tid för återhämtning efter en lång tid av arbete under hög press, längre lunch, lediga dagar, en promenad, besök hos massör eller en längre stund över kopp kaffe.

Någon kan tycka att jag är ego och petig, men efter att ha varit farligt nära "den omtalade väggen" tre gånger, höjer jag ett varningens finger till alla duktiga flickor och pojkar med "multikörning" som sin ledstjärna. Jag har lärt mig hitta en balans i vardagen med mental och muskulär avslappning. Jag har också lärt mig att hantera olika situationer med lugn. Tillåt dig själv att utvecklas och ta till dig de verktyg som finns. Sköt om dig själv och din hjärna - den enda du kommer att få i detta jordelivet!

soffa2

söndag 24 april 2016 - 21:46

Piller och terapi

Avslutar fjorton mycket intensiva dagar i ett sträck efter fullständig leverans, med att i morgon sätta mig på seminariebänken. Två seminarier på en och samma dag - Stora ledarskapsdagen 2016 och senare Digitalt entreprenörskap, båda vid Academill. Då skall jag bara ta emot, suga på alla karameller och omsätta det i praktiken som jag känner är rätt budskap.

raddasjukhus

Denna helg har visat på hur engagerade vi människor är när det gäller sånt som ligger oss nära och som har en betydelse för oss. Under Österbottens Stormässa har det samlats in 1 566 kort av enskilda personer för bevarandet av Vasa Centralsjukhus som fulljoursjukhus. Alla dessa kort skall sändas till minister Rehula som en påminnelse om hur viktig denna fråga är för oss i kustområdet. Därtill har ett regeringsparti samlat in namn på lista via nätet i motsvarande omfattning.

Jag känner mig tillfreds med dagarna och glädje över alla människor jag haft möjlighet att träffa för en lite längre diskussion. Gamla vänner, liksom alla nya och underbara människor jag fått stifta bekantskap med. Engagemang finns för allt det som var och en individ brinner för. Det är så fint att få ta del av alla tankar och den motivation som finns som drivkraft. Det är människan som är viktig!

En sak som jag ser är viktigt och som jag är oerhört orolig för, är hur man i dessa tider av inbesparing och omstruktureringar skall ta hand om det illamående som finns hos många av våra ungdomar idag. Detta med arbetslöshet och alla yttre krav som ökar konstant. När jag bläddrar igenom nyheterna, noterar jag att FN har konstaterat att var femte av världens 14-24-åringar drabbas av psykisk ohälsa. Hur skall vi ta oss an den biten och tar vi det på allvar? Det är lätt att vifta bort med "att det hör ungdomen till". Men de yttre kraven har blivit hårdare, och även bland oss äldre finns trauman kvar av sådant som kanske aldrig togs på allvar när vi var unga.

Forskarsocialarbetare Frida Westerback på det Finlandssvenska kompetenscentret inom det sociala området, lyfter fram frågan efter att ha fått ta del av de ungas syn på psykisk ohälsa och de olika servicesystemen. Det är beklämmande att de unga (finns också äldre), upplevt att de inte blivit hörda i vårdprocessen. Detta specifikt i kontakt med läkare. Precis som alla andra individer, i alla åldrar, vill de unga bli hörda och sedda samt framförallt respekterade. Det är känsliga situationer, som kan ge motsatt effekt, ifall det går snett från början.

Det som gör mig illa berörd ja näst intill arg, är att man istället för olika typer av terapi, erbjuder piller för att fixa "illamåendet". Ett enkelt sätt att bedöva "obehagliga känslor". Jo, det finns de som behöver medicin för att klara vardagen, men det är inte alltid den "enkla vägen" med snabba lösningar som är det bästa för alla. Alla är individer. Vissa mera sensitiva än andra, varför man upplever sin egen situation på olika sätt.

Självkänslan är så oerhört viktig och den behöver annan form av medicin och på en bredare front i hela samhället. Vi föräldrar, dagis, skola och beslutsfattare behöver bli varse om att världen ändras och vi med den. Vem sätter kraven och varför? Det är så mycket runt omkring oss som kan relateras till krav på prestation. Har vi de redskap som behövs för att klara av vardagen?

Det finns så oerhört mycket kvar att göra inom detta område och jag vidhåller, att det i ett tidigt skede av utbildningen skall förutom fysisk träning, ges kunskap om mental träning i vardagen och därmed även verktyg för hur man hanterar densamma. Då ges man en stadig grund att stå på och "illamåendet" minskar. En inbesparing på lång sikt!

thebeginning

torsdag 21 april 2016 - 22:31

Vem äger problemet?

Det har varit en hel del diskussion och frågor om vem som gör vad, hur och varför samt vem som ingenting gör i det lokala samhället och framförallt med fokus på det interna politiska livet - min vardag.

Jag hade bestämt mig för att låta sådana diskussioner och resonemang gå förbi min blogg. Men nu tänker jag göra ett undantag. Jag vill beröra det som kanske är en av orsakerna till alla hätska diskussioner i sociala medier och i det offentliga. Sådant som i de flesta sammanhang, oberoende av situation, skapar onödig diskussion och små bråk i livet.

Det handlar väldigt långt om attityder eller förhållningssätt - att vi har en en klar och färdig inställning till något. Våra attityder innehåller ett starkt element av bedömning, tydliga ställningstaganden och vi ställer oss i beredskap att handla i en viss riktning. Allt vi tänker och känner medför att vi intar försvarsställning att handla, agera eller reagera.

Vi människor försöker skona oss från sånt som strider mot våra egna uppfattningar om saker och ting. Därför umgås vi helst med människor som har samma synsätt och åsikter som vi själva. Man uppfattar saker olika i olika grupper och man påverkar varandra i den grupp man ser sig tillhöra.

Våra attityder bildas när vi försöker hitta en balans i vårt känsloliv mellan olika inställningar. Vi undviker kanske att se kritiskt och negativt på sådant som vi tagit oss an; byggt upp, fattat beslut om eller tror starkt på. Risken finns, att vi annars skulle komma i konflikt med oss själva. Och vem vill nu det?

Men är våra attityder påklistrade, eftersom de är så starkt kopplade till olika "trosföreställningar" och kanske ibland med felaktig uppfattning? Vem som nu sen har makt att bedöma vad som är rätt och fel.

Våra attityder är grundläggande och kopplad till vår självbild (min syn på mig själv) med våra egna erfarenheter, livsmönster och -värderingar, tillstånd, rutiner och vanor. Ifall en kompis har en annan idé om saker och ting än vi själva har, känner vi kanske ett tryck, att antingen ändra vår egen ide' eller övertala vännen att ändra sin. Vi kan också ompröva vår attityd till kompisen - vi genomgår en attitydförändring.

Kanske det så småningom blir mera aktuellt när vi rekryterar kandidater till olika val, allt från studerande, "nyutexaminerade" till seniora talanger. Att det sker med fokus på både kandidatens potential och nuvarande kompetens. Kanske det blir en viktig uppgift att undersöka kandidatens attityder och hur de matchar våra grundvärderingar samt att hen har kompetens, är motiverade och håller sig saklig till sinom ärld. Eller skall vi hålla kvar demokratin? Eller kanske dessa två inte utesluter varandra?knippe2Tänk vad världen skulle se bra annorlunda ut, ifall vi alla skulle komma till insikt om att kanske inte allt är ett problem eller negativt, utan kanske mera en fråga om attityd.

Attityder kan man förändra! All förändring börjar med mig själv och jag måste börja med att minska på mina känsloyttringar och hitta nya sätt att bete mig på och på så sätt ändra mina attityder. Endast en person kan ändra mina attityder (mitt förhållningssätt) och det är jag själv.

Jag förändrar min attityd när jag har prövat nytt beteende, som visar sig vara framgångsrikt och som vidare belönar mig - mitt känsloliv känns mera stabilt. Min egen utveckling leder till en positiv atmosfär och ifall andra "smittas" och vill utveckla sig själva på samma sätt, kommer vi kollektivt att erfara mera glädje, motivation och framgång.

Jag med alla andra behöver påminna oss om, att våra attityder och vårt beteende är vårt varumärke - hur vi uppfattas.

Livet är en resa i vårt medvetande.

Ja, vem äger problemet? Rakt av skulle jag kunna svara - Hen äger problemet!

måndag 18 april 2016 - 21:56

Shiatsu - va e he?

Har igen fått njuta i nittio minuter hos Tanja, min helt fantastiska Shiatsu terapeut, som ser mig som en helhet med kropp och knopp, med ben, senor, nervbanor, matsmältningsorgan och det mentala välbefinnandet. Allt vävs samman i en behandling. En behandling som förebygger och lindrar smärta. Även om det kan ta väldigt ont, när en öm punkt får sin behandling. Men med en "trigger" och en lugn mental plats, är jag plötsligt i en annan värld, när stelheten i kroppen korrigeras på grund av fel belastning. Det sker med Tanjas tumme, fingrar, handflata och ibland armbåge.

finger

En fråga som jag allt som oftast får efter att jag gjort min behandling är - Shiatsu - vad är det egentligen?
Shiatsu är en japansk behandlingsform som formats i det österländska tänkandet med tusenåriga rötter. I början av 1900-talet fick Shiatsun sitt namn. Det betyder i ungefärlig översättning "trycka med finger" eller "fingertryck". En metod som utvecklats från flera gamla japanska behandlingsmetoder. Ett alternativ till "skolmedicinen". Shiatsu ges för att förebygga och lindra besvär, som migrän, stress, ryggbesvär., mental stabilitet, ja även depression i vissa fall. Behandlingen ökar kroppens självläkande förmåga och skall förebygga och lindra sjukdomar.

Shiatsu är en blandning mellan massage och akupressur. Under behandlingen använder Tanja händer, armbågar, knän, fingrar och töjningar för att stimulera kroppen till självläkning och balans. Jag ligger på en madrass på golvet med lösa kläder av bomull på mig. Ibland också en filt, för att hålla värmen. Ibland finns en lugn och harmonisk musik i bakgrunden, utan distraherande text. Behandlingen har gett mig en otrolig kroppsmedvetenhet. Idag kunde jag se mig inifrån och följa mina ben i mitt skelett och huvudet. En häftig känsla, men då har jag också behandlats regelbundet under väldigt många år.

hand

Tanja skräddarsyr varje behandling för att möta just mina specifika behov. Hon känner och hon ser. Efteråt kan jag känna mig otroligt euforisk, känslofull eller oerhört trött. Idag är jag bara trött och öm. Det var en häftig behandling med alla ömma punkter i nacke och mina båda ben och fötter. Men jag känner hur energin strömmar till underifrån upp till mitt huvud där den skall finnas och inte nere i fötterna. Värmen ökar. Vätskeintag är ett måste för att undvika efterföljande huvudvärk. Allt slagg skall ut och det sker på morgonsidan.

Detta är Shiatsu terapi från mitt sätt att se på det.

 

 

söndag 17 april 2016 - 19:15

Fokus på hjärnan

Sitter och "slöläser" veckans bloggar. Caroline skriver i sin blogg om hjärnan - " vet du att vår hjärna fortsätter att utvecklas ända tills vi är i slutet av 40 års åldern? Om inte, och du är under 40, lugn ba. Nu får du lära dig mycket. Är du 50+ kan du vara lugn. Du är tillräckligt smart när du klickat dig in hit. ;-)"

Jag vill gärna utveckla lite kring resonemanget, även detta i mycket förenklad form eftersom hjärnan är komplex.

Hjärnan skiljer sig från våra övriga organ på så sätt att den faktiskt fortsätter utvecklas under hela vårt liv. Tankar om att hjärnan bara utvecklas till en viss ålder och att nya hjärnceller inte kan födas är en föråldrad kunskap. Vi genomgår en ständig utveckling, om än i olika takt vid olika åldrar i livet, men vi slutar aldrig att lära oss.

Däremot finns det utrymme för argumentation gällande olika typer av smarthet, som jag gärna kallar intelligens eller kanske ännu bättre, tankeförmåga. Eller kanske det enbart handlar om kunskap?

Vid 25 år är hjärnan fullt utvecklad (mogen, fullvuxen) och de vanor jag har tagit till mig under dessa år följer mig, såtillvida jag är villig att hålla dem kvar, men de går också att ändra genom träning. Det är viktigt att komma ihåg, att även om hjärnan når sin slutliga utvecklingsstadium vid ca 25 års ålder, fortsätter lärande genom hela livet. De olika kopplingarna i hjärnan fortsätter att ändra och omdirigera när de konfronteras med nya erfarenheter och idéer. Hjärnans nätverk fungerar högt upp i åren och vi behåller förmågan att bygga nya nätverk med våra 100 miljarder nervceller, även senare under vår levnadstid, här på den lilla blåa pricken.

statyutanhuvud2Förlusten av nervceller varierar i hjärnans olika delar, men vi har ju en stor reserv att ta av. I hög ålder kan hjärnan fortfarande ha cirka 90 miljarder celler. Det är inte kvantiteten som är det centrala, utan hur de är kopplade till varandra, och att vi fortfarande kan skapa nya kopplingar och nätverk.

Vår hjärna är formbar - den är plastisk. Min hjärna är inte likadan i Vasa idag, som den var i Närpes igår och jag kan fortsätta ändra den genom träning långt efter 50+. Hur mycket formbarhet en äldre hjärna har beror inte endast på åldern. Det finns individuella skillnader. Åldrandet medför ingen stor försämring av minnet, men mer tid kan behövas för att jag skall lära mig nya saker, som t.ex. namn. Med stigande ålder är jag inte lika snabb eller flexibel som tidigare. Det handlar bara om att allt tar lite längre tid än i yngre år. Det går mera långsamt. Det är viktigt att försöka undvika stress på grund av små ändringar i hur man fungerar och inte överbelasta hjärnan. Därför behövs verktyg för att kunna träna hjärnan till lugn, minska spänningarna och öva upp koncentrationen så att den inte kokar över.

Mental ergonomi är minst lika viktig som den kroppsliga ergonomin, även om någon kan tycka detta låter konstigt och obekvämt. Men hjärnan är avancerad och måste ges rätt förutsättningar och det med de rätta verktygen för att arbeta bäst.

Den mänskliga hjärnan har varit konstruerad på samma sätt i över tiotusentals år. Och fortsättningsvis kan den fokusera på endast en sak samtidigt. Det vet alla som provat att skriva mejl och prata i telefon samtidigt. Jo du kan säkert göra det, men du tappar fokuset på endera den du talar med eller innehållet i mejlet. Eller när du under ett möte eller en föreläsning, sitter och knaprar på din telefon eller padda. Var är ditt fokus?

Tänk om jag hade haft all den insikt i hjärnans funktion och kunskap om hur jag kan träna mig själv när jag var yngre.  Men då fanns ju inte heller samma tekniska lösningar som idag. Glad att jag lärt mig det ena och det andra på äldre da'r, som bevis på att även "gamla hundar kan lära sig sitta". Ta möjligheten, ni som ännu vill och kan, att träna hjärnan och hitta den mentala avslappningen. Jag upprepar mig, det borde ske i mycket unga år för att bli en vana.

Förutom att min egen hjärna fortsätter att omformas, finns det forskning som visar på att evolutionen av våra hjärnor pågår här och nu, men på olika sätt och beroende på gener - en urvalsprocess. En del del forskare konstaterar att vi alltmer anpassar oss genom kulturell och teknisk utveckling och att den genetiska förändringen är en trög kraft. Den hänger helt enkelt inte med när civilisationen utvecklas. Den tekniska utvecklingen är så kraftfull att den kan sätta naturlagarna ur spel, när man med tekniska hjälpmedel och modern medicin inte behöver ta ansvar över sig själv, kanske inte heller sitt eget "tänk" och man kan mota olika epidemier. Då försvinner trycket på evolution för en genetisk förändring. Man fixar det på ett konstgjort sätt. Nu menar jag inte att teknik och utveckling är av ondo, men vi måste påminna oss själva om vår egen existens - att vi är kännande varelser, som tänker.

Jag hoppas kunna få tänka länge ännu, få nya ide'er och tankar som rumsterar om bland alla kopplingar i min hjärna.

Och till alla yngre - jag är lika ivrig och sugen på livet och utvecklingen som tidigare. Jag vill utveckla min tankeförmåga så gott det går, lära mig nya saker och ny teknik, men allt tar bara så mycket längre. Ha tålamod med mig. Snart är också ni här.

torsdag 14 april 2016 - 21:58

En bok för alla

Nu är det mycket på gång och det händer saker, uppgifterna tas om hand pö om pö. Men "tänket" tar aldrig slut, även om tiden att rista ned tankarna är begränsade just nu.
Förutom intensivt jobb och målmedvetna studier, är det böcker som berör mental träning, ledarskap och hjärnforskning som slukar en del av min tid - de får mig att tänka ännu mera.

Att prata med vänner som har kunskap, är som att läsa en sällsynt bok. Att tala med poetiska vänner är som att läsa kända författares prosaverk och dikter. Vänner som är korrekta i sitt uppträdande och försiktiga, påminner om visa klassiker. Att få tala med spirituella människor är som att läsa en god roman eller berättelse.

Sen finns det de som kan liknas vid kvällspressens tabloidupplagor eller veckotidningarna med färgstarka bilder, med inte alltid så överensstämmande rubriker - de som suger energi eller utstrålar negativ energi.

Även seriemagasinen, facktidningar och dagstidningar kan personifieras. Kanske mera som mycket sakkunniga.

bok2

Alla har vi en egen syn på eller tolkning av alla människor som på sätt eller annat korsar vår väg. Vi använder våra egna attityder eller har ett förhållningssätt till dem alla. Vi är "kännande varelser som tänker" och de attityder jag har, påverkar också mina trosföreställningar. För det mesta har våra trosföreställningar och uppfattningar praktiska konsekvenser. Sättet på hur jag behandlar andra människor påverkas av mina egna uppfattningar om hur jag borde behandla dem.

En "betydande bok" är en bok, som berättar saker och ting som aldrig förr ha sagts och kan liknas vid en mycket god vän, som ingjuter nya tankar och accepterar dig som du är, även om du ställer dig ifrågasättande.

Tänk hur man kan fångas av människor när man har en direkt upplevelse med dem och när man med öppna ögon och öron går in i varandras funderingar, tankar och känslor. Ett utbyte av erfarenhet och kunskap kan förändra mitt sätt att tänka, att se på saker med nya ögon och få leva ut med alla sinnen. Möten mellan människor är något av de mest spännande man kan få uppleva, ifall man är mottaglig för den andra och allt vad den ger dig.

Det underbara är att möta nya människor, som du känner kan bli en god vän. Ja till och med en hjärtevän ifall det vill sig väl och då talar jag inte om förälskelse mellan man och kvinna. En hjärtevän är en sådan vän, som hyser en obegränsad tillit till mig, även om tusentals kilometer skiljer oss åt. Den som på alla möjliga sätt skulle bortförklara ett rykte som kunde skada mig, den som i vissa situationer skulle ge råd till mig om vad jag skall göra eller inte göra, den som i nödens stund kommer mig till hjälp och som då och då gör upp en skuld eller träffar ett avtal för min räkning, utan att ett ögonblick tänka på hur hen utsätter sig för kritik och riskerar att få höra hur det kan skada hens intressen.

Kanske det är en plattityd att påstå - alla människor är lika värda, oberoende av hur jag uppfattar dem. Men det oaktat, handlar det om att komma till insikt om mina egna attityder eller mitt förhållningssätt till andra människor i min omgivning och inse, att jag kan acceptera alla ifall jag börjar med att acceptera förhållningssättet till mig själv - det jag har och är. Därför slänger jag ut en ytterligare plattityd - Ingen är bättre än någon annan - vi är alla människor, men med olika attityder och egen referensram.

fredag 8 april 2016 - 21:57

Ge ungarna självkänsla!

Barnombudsmannen Tuomas Kurttila säger i sin årsbok att det finns betydande problem i barnens välmående och att inlärningsresultaten blir allt sämre. Jag får - vi får rannsaka oss själva som vuxna. Vad är det som har hänt eller har man bara blivit mera uppmärksam på problemen? Och vem äger problemet? Har vi glömt bort barnen i allt kaos och vår enorma reformiver?

Är det som han säger, att man kan vidta åtgärder genom att åtgärda skoldagens struktur, skolornas interna kultur och lärarnas arbetstidsarrangemang?

Lärarna är kanske en av de yrkesgrupper man helst skall låta bli att kritisera, eftersom de gör ett gediget arbete. Men det oaktat, borde man få ta in diskussionen om struktur och kultur i skolan samt vad som kan stärka individen som elev och dess självkänsla.

I skolan skall man få kunskap och färdigheter. Piste! Ja, säger jag då, men har vi helt glömt bort den sociala biten och barnet som individ? Allt vad det innebär av självinsikt, självbild, självförtroende och självkänsla samt det viktiga om relationen till andra människor. Detta borde vara en omfattande kurs inom lärarutbildningen och även för ämneslärarna.

Barnet behöver en god självkänsla och av olika orsaker kan det finnas svårigheter vid inlärningssituationer. Ifall det är så, att drygt 5% av grundskolans elever inte når miniminivån i läsning, matte och naturvetenskaper. Då har vi samma procent några gånger om, som kommer att ha svårigheter vid ytterligare kunskapsinhämtning. Skall dessa då klassas som lata eller ovilliga, ifall de inte klarar av att ta in den kunskap som läraren med "spetskunskap" lär ut? För sådant har faktiskt hänt på riktigt och händer varje dag.

Inte är vi föräldrar heller bättre, när vi känner oss tvungna att ta ansvar över och hjälpa till med läxläsning, trötta efter dagens jobb och irriterad, ja till och med ilsken ibland över det "lata" barnet. Jag har till och med hört föräldrar som gjort ungarnas läxor för att ungen inte skall få skäll i skolan eller för att man inte orkar ta strid med ungen. Hur ser självkänslan ut hos den unge som varje dag får höra att den är lat och icke samarbetsvillig? Tänk dig själv i en motsvarande arbetssituation, där chefen, mellanchefen, förmannen och till och med dina arbetskompisar uttrycker sin åsikt om att du är lat och dum för att du t.ex. inte förstår hur man skall läsa ett bokslut, eller hur man tolkar olika lagtexter och förordningar. Även om du inte har direkt användning för det i ditt eget jobb.

Istället för fokus på läxtid borde vi föräldrar ges möjlighet att ersätta den tiden med att hjälpa ungen att bygga upp sin egen självkänsla innan det är försent. Det är verkligen tid av personligt värde eller kvalitetstid som man kallar den tid när man umgås. Istället för kvantitetstid med läxläsning och enbart "kuskande" mellan fritidsaktiviteter - prata, fråga och var närvarande som förälder och människa.
Det räcker inte med att konstatera att man är söt, har fin cykel, duktig på att rita, sjunga eller sparka fotboll. Det krävs ingående samtal, frågor och bekräftelse utgående från deras svar.

agg o persika2Se det som en frukt med kärna, fruktkött och ett skal, insidan - handlingen - utsidan.
En stark självkänsla innebär att den fasta kärnan är den inre tryggheten, som fås genom bekräftelse efter att det innersta har blivit sedd på riktigt för den du är. Fruktköttet är den bekräftelse du får för dina färdigheter - hur bra du är på något - skalet är de kommentarer du får om hur söt du är eller hur snygg bil du har. Skalet kan vara mjukt och inbjudande, men när persikan faller blir det i och för sig märken i skalet, men kärnan hålls hel.

Däremot kan en människa utan självkänsla eller inre trygghet liknas vid ett okokt ägg. Skalet är hårt - man har byggt sin fasad, sin sköld runtomkring sig och den släpper varken in eller ut något genom skalet. Man kanske tror att skalet skyddar, men när man faller, krossas skalet och allt rinner ut. Då upplevs man igen som ett problem, som stör ordningen.

Jag har heller aldrig varit en primuselev, inte heller medelmåttig. Jag har klarat mig med nöd och näppe. Min självkänsla har jag fått bygga upp gång efter gång, när jag insett att jag har mina egna kvalifikationer och att världen runt omkring mig har haft eller har nytta av dem. Självförtroendet kunde stiga efter att jag lyckades bra med en skoluppgift, men i det stora hela har den tiden aldrig byggt upp min självkänsla. Tvärtom har den kanske naggat i kanten år efter år. Ända tills jag själv kom till insikt om mitt eget värde som människa. Då var jag långt över tjugo år. Med den insikt jag har idag, vet jag att det är fullt möjligt att bygga upp självkänslan hos varje individ, ifall man ges möjlighet och får hjälp att hitta rätt. Jag har inte heller varit en "superförälder", men jag försöker vara närvarande och tillgänglig när det behövs, även om de idag äldre ungdomar. Självkänslan byggs dagligen på, likt ett torn av lego och i ibland byter vi ut någon bit, för att den skall göra grunden stadigare.

Det finns mycket att tänka och säga om detta, men de tankarna lämnar jag till dig och jag hoppas kunna återkomma.

 

onsdag 6 april 2016 - 00:35

Sokrates och killarna

Ordet mod etsade sig fast som ordet för dagen och kvällen efter mötet med många olika kvinnor, starka och medvetna. Osökt flög tanken till de gamla grekerna. Någon form av vishet måste ju ha funnits där, eftersom vi gärna hänvisar till dem i vått och torrt. Man citerar dem och tolkar deras citat.

Sokrates, som inspirerade sina elever, hänvisade till fyra kardinaldygder, som man säkert satt och resonerade länge om. Jag kan se dem sitta och vända ut och in på argumenten för och emot kring begreppen vishet, mod, måttfullhet och rättvisa - alla tre - Sokrates, Platon och Aristoteles, ja och några till. Då visste de inte att de kristna filosoferna skulle tillägga tro, hopp och kärlek som kardinaldygder.

Men ifall jag återvänder till cirka 400 f.Kr. så finns det en hel del visdom i det som Sokrates myntade: - "all dygd utgör en enhet, det viktiga är att känna sig själv, förstå vad som är gott för människan och hennes psyke".

sokrates med miaPlötsligt blir jag varse om, att han höll på med det som jag skaffar mig kunskap om idag. Det som idag kallas mental träning och därtill mindfulness. Han var före sin tid eller så har vi bara glömt bort den kunskapen, som är så aktuell igen. Eller skall vi se det som en vishet, som blev bortglömd i kaoset kring det som blev mera viktigt i våra liv än jaget och den medvetna närvaron om här och nu - jakten på framgång, pengar och status.

Vishet, eller intelligens i kombo med erfarenhet är en fördel, men kan vara farlig för en själv, när någon känner sig hotad. Det var väl det som hände med Sokrates när han dömdes till döden av Atens folkförsamling och avrättades efter en skenrättegång. Man såg honom vara ateist och för att ha vilselett ungdomen från att följa gällande lagar och principer. Kanske han var dåtidens "punkare" och anarkist, men definitivt inte ateist. Han hade en tro på människan. Han levde som han lärde.

Sokrates metod blev att förlösa insikter hos andra. Själv menade han att han inte hade någon egen kunskap att förmedla, men genom att konfrontera andra med väl uttänkta frågor kunde de få nya insikter. Intressant tanke det där att själv måsta tänka. Han var föreläsaren och gav sina elever möjlighet att själva komma fram till sina egna slutsatser i en kanske då positiv värld.

Allt är ju så väl serverat idag. Redan från dagisålder uppåt. Och hur då tänka, man kan ju googla. Men jag kan definitivt inte googla min egen utveckling, min förståelse för mig själv och vad som är gott för mig själv och mitt psyke. Det måste jag själv ta reda på och dessutom ta ansvar för.

Någonstans under den 2500-åriga vägen, har vi tappat bort oss själva med alla reformer som mänskligheten fått uppleva och det fortgår ännu. Ända tills vi har modet att inse, att livet på jorden snurrar på, även utan vår närvaro.

 

måndag 4 april 2016 - 20:05

"Pinobollar" & spikmatta

Jag har hittat det optimala träningsredskapet, som fyller flera funktioner - massagebollen. När jag ställer mig med en "piggboll" under foten och låter den få sig en rejäl massage genom att rulla bollen under foten; eller att placera bollen mellan skulderblad, "armfästet" eller ländryggen och väggen, göra knäböj i takt till "dubstep, drumstep eller R&B" ljudande från övervåningen, då känner jag mig som min egen PT.

pinobollar

Bollarna i kombination med den slitna shaktimattan och min månatliga shiatsuterapi gör gott för hela blodcirkulationen. Kroppens eget morfin, endorfinerna, får sig en rejäl skjuts med hjälp av signalerna från spända triggerpunkter som signalerar vidare till ryggmärgen och hjärnan. Speciellt gott gör det när man som ett smårgåspålägg lägger sig på spikmattan och den sticker hål på smärta. Precis liksom vid shiatsuterapin ökar cirkulationen när blodkärlen vidgas, slaggprodukterna frigörs, muskelkramperna släpper och eventuell spänning och värk avtar.

Efter en session på spikmattan känns det som om någon naggat mig med gaffel i ryggen, men på ett skönt avstressande sätt. Jag börjar ha en viss förståelse för "fakirerna" och deras böjelse för spikar. Det lär vara bra ifall man känner av signaler av stress. Åtminstone lär man känna alla sina ömmaste punkter.

Men för de riktiga stressignalerna behövs nog lite andra övningar, där hjärnan får sig en dos av träning med visualisering och bild. Då blir jag min egen MT med egen trigger. Istället för att vänta på signalerna från de fysiska triggerpunkterna, ger jag själv signaler till ryggmärg och hjärna med min trigger att slappna av och fokusera på världen inuti mig själv, lämna det som upplevs som stressande, ta in lugnet och låta omvärlden vänta på mitt intresse, åtminstone för en stund.

söndag 3 april 2016 - 21:52

Passion - förlösande ord


Läste på nytt ett från "Blade" utrivet debattinlägg, författad av Heidi Jern. Idag I HBL. Hon lämnade en bra tjänst i Bryssel till förmån för sin egen utveckling eller som hon säger - "för att få andrum från det som åt upp hennes passion".

Passionen och stoltheten för det man är och gör är så enormt viktig. Samtidigt behöver jag ett mål och en agenda (vad som behöver göras, planering av min dag). I början måste målet ses som möjligt, nåbart och lättförståeligt för att jag skall klara av att ta mig dit med mindre steg. Sen kan målet bli större an efter. Agenda behöver jag för att strukturera mitt eget arbete på ett fiffigt sätt för att nå målet.

Oklara mål leder till ofokuserat arbete och ofokuserat arbete når inga mål. Därmed kanske även onödiga konflikter. Ifall man har olika syn på målen eller tolkar dem på olika sätt och drar åt olika håll får man en verksamhet som står stilla.
Detta gäller också organisationer. Att skapa en tydlig målbild som engagerar alla och att man förankrar den väl – då är det mycket lättare att nå framgång.

Det bästa är att göra en checklista och kontinuerligt bocka av och kolla ifall allt är under kontroll - En enkel lägeskontroll:
1. Finns det ett gemensamt mål?
2. Ligger medarbetarnas/ medaktörernas målbild i linje med organisationens?
3. Förstår de hur just deras medverkan påverkar resultatet?
4. Har de rätt verktyg?
5. Har de resurser?
6. Har de auktoritet för att göra det de ska?
7. Kopplas målen till dagliga prestationer?
- Om inte, är det dags att agera!

Kanske målen måste förtydligas och kryddas med mer passion. Det kan vara bra att införa delmål och utvärderingar. Jag ser målbilderna som tankekartor, som visar vart jag/vi är på väg. Målbilden skall väcka intresse och vara aktuell varje dag.

Heidi avslutar med att "alla är en del av samma pussel och tjänar på bättre stämning och mer passion". Så sant! Alla är de egna pusselbiten och ifall den försvunnit under soffan, lyser hålet där den saknas.

Testa att ta med passionen i väskan eller fickan imorgon, när du söker dig till ditt jobb, din frivilliga eller ofrivilliga fritid eller studier. Känn efter här och nu - vad gör jag och varför gör jag det och kan känslan bli bättre eller är den bra.

kort