Visa alla inlägg skrivna februari 2017

söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2

söndag 19 februari 2017 - 20:58

Trollmors vaggvisa


Nättrollen förökar sig snabbt. Det bor ett litet troll i oss alla, men vissa är mera utpräglade än andra. Det forskas vilt i orsakerna och förökningen. En forskargrupp i Kalifornien har hittat en metod för att ta reda på vilka som blir troll med intresse av att provocerar i olika diskussioner på nätet.

Ett första tecken på att någon börjar gå mot den ”mörka sidan” är när man får "negativ feedback" på sina inlägg. För att inte lockas med är det bästa sättet att inte ge dem tillåtelse.

Troll dras till varandra och letar efter möjligheten att bråka. Om du diskuterar negativt med troll är sannolikheten större för att du själv är på väg att bli ett.

Enligt en av forskaren får inte de negativa rösterna nya troll att lämna forum utan tvärtom skrivs det mer och sämre och trollen förökar sig med fler negativa röster.

I början är ordvalen mycket olika från de ovana trollen, men snabbt lär man sig det allmängiltiga språket och sättet att uttrycka sig på symboliskt sätt.

Vi har alla våra värderingar och bakom varje symbol finns en värdering. Bakom varje beteende finns ett behov. Vi väljer själva vårt beteende.

Nattroll2

När jag kollat lite närmare på olika diskussioner, har jag kunnat konstatera att allt mera sällan skriver man i eget namn. Man använder gärna en klatschig pseudonym.

Därtill har jag noterat - i cybervärlden där nätdiskussionerna går heta, använder man gärna tredje person plural (de), när man borde använda första person plural (vi) då man uttalar sig som medlem i ett samfund? Men första person singular (jag) är kanske mera viktigt.

Mera sällan används andra person singular (du) även om man riktar ett finger direkt till någon. Istället är det ofta tredje person singular (hen) som används för att framhäva de egna och omedvetna kunskaperna inom projiceringsmetoden.

Ibland får jag lust att diagnostisera en del av nättrollen med "savior complex". Det kan användas för att beskriva ett tillfälligt eller permanent överdrivet ego. De självutnämnda skrupelfria, som anser sig vara bättre, viktigare och felfria - en Messias med rätt att provocera och de har all insikt och rätt på sin sida.

Bästa sättet är att ignorera nättrollen och att inte delta i diskussionerna. Du kommer att få en trevligare dag och så även alla andra.

lördag 18 februari 2017 - 17:51

Livet i en bubbla

De flesta av oss har på sätt eller annat tagit del av den första egentliga presskonferensen "over there" i dagarna. Med munnen öppen som en fågelholk om än den borde vara stängd som ett bevis på faktum, är jag ändå förvånad över den demonstrativa retoriken eller kanske mera avsaknaden av retorik.

Jag blir definitivt inte övertygad av "En man, en röst" No Way! Den varken behagar, berör eller undervisar. Den irriterar, sänder ut pekpinnar och ifrågasätter intellektet, som verkar saknas hos avsändaren. Det finns inget utrymme för argumentation. Istället uppfattar jag det hela som - att ifall du inte har samma åsikt som mig har du fel och då är du emot mig. Eller som vi säger här i Österbotten - "Du ska vara tyst när du talar med mig!"

Vi vet att retorik är en teknik. En mycket kraftfull sådan och därför bör man väga in moraliska eller etiska synpunkter innan man använder den. Som känt handlar etiken om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, utan att för den skull vara i kongruens med lagstiftningen. Moralen är en vägvisare om hur man behöver handla och etiken ger argument för vårt handlande.

vagibalans

Det moraliskt goda är att följa viljan att göra sin plikt och med det följer den stora frågan - vilket etiskt ansvar har man som en ledande politiker, om så det handlar om ett stort land med delstater eller en liten kommun i ett litet land. Är det den personliga framgången / vinningen som är viktig eller ska man tänka på allas bästa? Kanske båda två? Hos vem finns lojaliteten när det finns lika många åsikter som förtroendevalda?

Är det okej likt den trumpna, att med fräckhet, dold ilska och fördömande - hota och väcka en rädsla hos de som man ska samarbeta med. Ett agerande som skapar två läger - de som står bredvid, nickar och ler i takt till alla dumheter på grund av rädsla, att bli fråntagen sitt eget förtroende. Sen de som av hopplöshet, frustration och ilska fördömer handlandet, vilket i det långa loppet kan ge oanade konsekvenser ifall inte hela situationen ändras eller stoppas.

Självbilden är något snedvriden. Man känner inte till de egna styrkorna och svagheterna, inte heller sina möjligheter och begränsningar. Vänd problemet inåt istället för utåt och låt kreativitet flöda framom destruktivitet. Var rädd om relationerna! Gör bra saker för andra - det kommer tillbaka (karma)!

Mänskligheten har inte råd med det och vi är inte förtjänta av det - hatretoriken och noll förmåga att bedöma konsekvenserna efter handlande. Man kan se, att hen högst antagligen har en avsikt med sitt handlande och det berättar en hel del om hens egenskaper.

Jag blir skrämd av den faktaresistens som verkar vara det enda rätta i en förljugen värld, där man genom hatretorik gentemot samhällsanalysen skapar instabila samhällen.

Det finns ett visst beroendeförhållande mellan beslutsfattare, media och rättsväsendet. Att sätta hela systemet i gungning genom att ifrågasätta deras intellekt är fullständigt galet. Vi behöver lära oss att resonera objektivt om i vilken riktning samhället borde styras och hur det ska ske.

Men då måste vi också lära oss lyssna på andra och ta till oss goda tankar, även om vi inte tänkt dem själva eller för att någon annan hann säga dem högt före oss. Respekt och perspektiv borde vara ledorden idag. Vi har en lång historia i världssamfundet och närmiljön att studera. Den ska sättas i relation till nutiden och nytiden som skapas. Inget varar för evigt och omvärlden är faktiskt lite större än min egen minimala bubbla på den lilla blåa pricken.

Och tänk om den lilla trygga bubblan spricker en dag och jag står ensam kvar när jag har ifrågasatt alla och deras intellekt. För det kan ju inte vara så att jag har fel, eller...

 

I en bubbla2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!