tisdag 30 januari 2018 - 12:25

Träffsäker i grupp

Tänk om man kunde beskriva ordet harmoni. Ett ord som inte får glömmas bort. Det handlar inte om vad som består eller vad som är permanent. Det handlar om individuella röster som sammanstrålar en stund, och det ögonblicket består lika länge som ett andetag.

Jag brukar tänka, att jag måste hålla den känslan när jag går vidare. Vårt liv är en massa andetag. Hur vi andas är individuellt, men när man når en gemensam andning som är lugn, djup och i samma rytm - euforiskt!

Vi är nu i slutet av januari och snart inne i februari. Tiden går snabbt och jag har haft en tre månaders lång andnings- och tankepaus. Ännu firar jag knappt en månad till i ledighetskommitte'n innan jag avslutar det gamla som kontaktchef för SFP och börjar mitt nya värv som regionombud för Svenska Bildningsförbundet. Från att ha jobbat proaktivt med människor i den dagsaktuella politiken ska jag snart ta en ny proaktiv roll i Österbotten som medskapare och förlängd arm till bildningsverksamhet och tankesmedja.

Dagligen får jag frågor om vad jag ska göra och då kan jag i detta läge enbart säga - detta är ett teamarbete kring bildning och policy som ska utformas och utvecklas i Österbotten.

Det är många tankar som hinner rulla igenom hjärnkontoret när man ges tid att fundera och resonera med sig själv. Vi behöver alla tid för eftertanke och lite "smalltalk" med oss själva ibland. Bara för att hinna ifatt oss själva. Jag har tillåtit mig att landa i mig själv, ta det lugnt när det känts så och göra det jag vill på mina egna villkor utan dåligt samvete. Annars är vi superduktiga på att mata fram det dåliga samvetet i alla lägen. Gör vi inte det själva, så är det nån annan som försöker truga det på oss. Ibland behöver man vara själv för att tänka, en annan gång för att kunna jobba fokuserat. Det även om vi människor är gjorda för att jobba tillsammans i grupp och att tillsammans med andra få pröva våra kompetenser.

En insikt som framträtt mera tydligt under min tankepaus är, att som medlem i en grupp får man nya perspektiv och då även ny kunskap. Men i total frånvaro i en inarbetad grupp får man andra perspektiv som vrider om både tankar och syn. Då gäller det att kunna dra nytta av de båda perspektiven och hitta ett bra utgångsläge när nya bilder målas upp.

Vi behöver komma ihåg att syftet med en grupp ska vara ett medel för att nå de mål man sätter upp. Gruppen ska inte vara ett mål i sig. Uppgiften för en grupp är i första hand uppdraget och i andra hand att utveckla gruppen. Det är via samspel och kommunikation mellan medlemmarna i gruppen som gruppen formas och utvecklas.

Vi är alla väldigt olika i beteendet och speciellt när vi "hamnar" i en grupp. Det är lätt hänt att en ny grupp visar misstroende mot varandra och att försvarsattityder och revirtänkande kryper upp till ytan. Alla i gruppen kommer dit med sin egen personlighet, sina egna behov, ambitioner, attityder, motiv, idéer, erfarenheter och värderingar. Det finns en misstänksamhet mot dolda agendor, mål och syften.

Samtidigt uppfylls de egna sociala behoven i en grupp. Och då behövs mycket tydliga strukturer (inte hierarkier) för att skapa trygghet i gruppen och vidare förtroende inom gruppen. En grupp utan förtroende för varandra är mycket ineffektivt - den är rent av destruktiv. Samarbete kan vara det som avgör teamets/gruppens ja t.o.m. hela organisationens/projektets framgång eller kräftgång.

Pilar2

Att arbeta sig in i en redan etablerad grupp är inte så lätt. Det finns egna tankar och funderingar som man måste släppa ifrån sig en stund, vara lyhörd och hitta det gemensamma språket. Man behöver lyssna in de olika gruppmedlemmarna och deras erfarenheter för att inte göra om redan gjorda misstag, genom att ta sig fram med ångvält, skygglappar och öronskydd. Det är så lätt att genast och snabbt skjuta giftpilar runtomkring sig, när några pilar av äkta vänlighet och hjärtlighet skulle göra skillnad.

Man kan förvisso känna ensamhet i en grupp. På samma sätt som man kan känna ensamhet i tvåsamhet. Då är det kanske bättre att söka nya grupper, som kanske har en mera liknande syn som du själv på samarbete och utveckling.

Många grupper sätter allt fokus på målet och uppgiften som ska lösas och då glömmer vi utvecklingen och "gruppvården" - det viktiga samarbetet som är en mycket stor bit i hela grupp-processen, där var och en delar med sig av sin egen kompetens till den gemensamma nyttan. Detta gäller både ad hoc grupper liksom arbetsteam med sin egen kultur och gemensamma mål.

Valkommen matta
Kanske vi kan mötas halvvägs i vindfånget och hitta balansen - harmonin, ifall vi alla i alla sammanhang vågar förlita oss på varandra och välkomnar annans kunskap och erfarenhet, även om det finns lite kall snö på farstumattan.

"Varje människa jag möter har något att lära mig"
- Dalai Lama -

torsdag 25 januari 2018 - 11:25

Hjärta, hjärna och lite magkänsla

Med intresse läser jag kolumnen av Marina Lindell (VBL 24.1) där hon berör "känslor versus rationalitet". Hon ställer frågan - "Är det dina känslor eller logiska rationella överväganden som styr vem du röstar på i presidentvalet?". Vidare berör hon det politiska livet både lokalt, men även globalt och frågar hur mycket av endera känslor eller rationellt övervägande som behövs för att fatta goda beslut.

Människan är oförmögen (rent biologiskt) att fatta rationella och logiska beslut utan att blanda in känslor. För att kunna vara en rationellt tänkande varelse, behöver jag vara högst medveten om mina känslor. Alla mina sinnesintryck passerar den mandelformade Amygdalan (mitt känslocenter) och filtreras. Jag får "känslomässiga" signaler om "vad jag tycker" kring den information som jag fått. Det innan densamma informationen hunnit nå mitt "medvetna jag" , den rationella delen av hjärnan - pannlobens cortex.

BuskarInget är svart-vitt

Det kan bli ganska jobbigt när "känslohjärnan" kidnappar förnuftet.
Hela hjärnan är ett enda stort nätverk, eller många olika nätverk. Mycket av hjärnforskningen i dag går ut på att studera hur olika delar är kopplade till varandra och hur de påverkar varandra. Man kan ha lagrad kunskap djupt inne i hjärnan kopplad till känsloreaktioner - allt det som finns i vår ryggsäck tillsammans med våra känslor påverkar våra handlingar.

Det finns människor som tycks sakna skuld, skam och medkänsla, känslor som sitter i pannloben. Då är vi inne på personlighetsstörningar, det som tidigare kallades psykopat eller sociopat. Dit hör såna som som gör sånt som gynnar dem själva utan att bry sig om ifall andra tar skada. Den biten behöver vi också vara medveten om, utan att för den skull tilldela epitetet till alla som har en annan åsikt än den man har själv.

Det är bara jag som kan ta beslutet om hur jag ska agera på basen av de känslor jag har. Hur omgivningen sen uppfattar mig - som emotionell eller rationell, baserar sig på de enskilda individernas bedömning. Viktigt för mig är att ta in empatin i de flesta sammanhang.

Däremot görs många av mina egna val och beslut i kongruens med mina värderingar och erfarenheter enligt eget omdöme. Det som sker mellan mig och min omvärld i förändring är viktigt. Det som sker inom mig kan jag påverka och även förändra. Jag behöver börja där innan jag kan försöka påverka min omgivning.

Genom en känslomedvetenhet kan vi se känslorna som förknippas med information och då även välja hur den ska användas. Marknadsföringen av idag har mera och mera börjat använda sig av känslor och den vill tilltala alla dina sinnen.

Vi har blivit "knarkare" och missbrukare av information och beroende av ständig uppkoppling. Är det så att vi har en övertro på information i realtid och inte klarar av att sortera det som är viktigt längre? Det ligger ett stort ansvar på den enskilda individen att vara uppmärksam och avgöra vad som är sant, och då är det viktigt att inte alltid ge känslor akut utlopp i sociala medier. Där felar vi ofta. Tillåt känslan, men kolla en extra gång vad förnuftet säger. Det är så enkelt att snabbt trycka på sändknappen och berätta om all frustration till omvärlden eller vidarebefordra information som vidare väcker känslor.

Ibland är det klokt att lyssna när det varnas i "känslohjärnan" och i "medvetna jag" för att man ska vara försiktig. Ibland behövs intuitionen (magkänsla) för att bilda sig en snabb överblick. Speciellt när det inte finns möjlighet eller tid att kritiskt analysera situationen. Magkänslan, som bygger på tidigare erfarenheter och upplevda känslor.

Hur är det med dig - agerar du ofta utgående från din intuition när du fattar viktiga beslut?

När vi människor väl har bestämt oss för nåt, är det inte så lätt att ändra åsikt. Det även om vetenskapen eller förnuftet säger annat. Vi behöver kunna acceptera våra känslor, men samtidigt lära oss att hantera dem. Att hitta en balans mellan hjärta och hjärna.

hjarta5

Både hjärtat och hjärnan behövs för det sunda förnuftet

Jag har haft väldigt många tankar kring det egna ledarskapet, där det behövs en förmåga att upptäcka de egna känslorna och dessutom försöka förstå dem. Det är inte så lätt att skilja på de olika känslorna och att förstå varför man känner som man gör och hur känslorna påverkar egna och andras handlingar. Idag vet vi genom hjärnforskningen att känslorna väldigt långt styr vårt handlande och vi vet att aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket information som nu. Samtidigt har vi svårt att förstå hur vi fungerar, eftersom det är komplicerat. Känsla och förnuft är varandras komplement, men vi måste hitta balansen däremellan i både egna som i kollektiva beslut.

"Var öppen för förändringar, men kompromissa inte med dina djupaste värderingar"
- Dalai Lama -

 

söndag 31 december 2017 - 12:13

Emotionell intelligens så in i 2018

Det ljusnar i horisonten nån minut varje dag. Dygnets ljusa tid blir längre. På samma sätt ljusnar insikterna dag för dag.

Insikterna om hur jag fungerar när jag mår och presterar som bäst. Dels som individ, men även i olika gruppsammanhang.

Jag ger inga nyårslöften, men jag sänder en ödmjuk önskan om att det nya året ska fyllas av mjuka värden i ledarskapet.

Vi behöver lyfta fram förmågan av emotionell intelligens. Under året som gått har vi levt i spänning för vad som ska hända härnäst i vår omvärld. Vi har också satt stort fokus på den artificiella intelligensen. Den lyfts till skyarna lika mycket som man räds för den. Vi får inte glömma människan bakom den. Den emotionella intelligensen behöver lyftas ännu högre - som en framgångsfaktor i ledarskap, medarbetarskap och samhället i stort.

Vi lever i en allt mera forcerande tid och fokuset på det egna jaget tar sig oanade former. Ibland skrämmande sådana och ibland med förvånansvärt själviska beteenden.

Även om vissa saker i världen utvecklas snabbt, är vi fortfarande kvar här på den "lilla blåa pricken" med vår "gamla hjärna", vars funktion inte alltid är så lätt att förstå.

Vad behöver jag förstå? Hur ska jag tänka och hur kan jag åskådliggöra den emotionella kunskapen?

Kunskap växer och förståelsen med den. Ja, såtillvida att man är intresserad av den egna personliga utvecklingen och personligt ledarskap. Alla vill vi växa och utvecklas mot något håll. Att ta sig an kunskapen om personligt ledarskap och utveckla den, gör det också lättare att umgås med sig själv och andra och samtidigt leda andra.

Vi behöver förstå vikten med att hjälpa andra att få sina grundläggande behov tillfredställda framom att trycka ned dem och skapa oro och kaos i leden. För att det ska lyckas, behöver man först ha lärt sig att tillfredställa egna behov.

Par i burkTillsammans gör vi skillnad

Vi behöver lära oss prioritera. Att våga släppa känslan av att precis nu på stunden är allt superviktigt. Att istället sätta energi på de rätta sakerna just nu, prioritera och sortera och på så sätt minska den egna känslan av negativ stress.

Vi behöver hitta den inre kompassen och se nålen som visar på ja när ja betyder JA och nej faktiskt betyder NEJ. Vi måste också våga kommunicera det utan en känsla av dåligt samvete, som skapas i vår egen hjärna i rädsla för att såra eller i tron att annars inte tillfredställa annans önskan eller att misslyckas.

Den emotionella intelligensen kan utvecklas och förändras med bl.a motivation, ledarstil, kommunkation, stress- och konflikthantering, beslutsfattande och samarbete. Den hänger tätt samman med din egen självkänsla.

Genom en bra självkänsla kan vi bli mycket mera tydlig i vår kommunikation med andra och vidare låta de egna behoven få den tillfredställelse de behöver. Vi kan inte och behöver inte vara överallt och göra allt. Vi är många och genom att förlita oss på medmänniskorna runtomkring, kan vi dela på det som ska företas. Vi kan använda den kunskap som finns. Var nyfiken och lyhörd! Kanske medmänniskan bredvid dig har den kunskap och/eller kompetens som behövs just då. Du vet inte allt och kan inte allt! Men du kan lära dig genom andras och egna misstag samt framgångar. Och det är helt okej att glädjas över andras framgångar och lycka, men samtidigt acceptera misstag som en del av den personliga utvecklingen.

Kom i håg att ta vara på den tysta kunskap och livserfarenhet som finns runtomkring dig. Låt människornas egen historia flöda innan de glöms. De ger dig nya insikter och du växer med den kunskapen, ifall du är mottaglig.

105Min gåva till mina föräldrar, som de fyller och som senare blir en kunskapskälla för mig och mina barn

Inga beslut kan tas utan känslor. I vår hjärna pågår en livlig trafik (kopplingar), båda vägarna mellan förnuftet och känslorna.
Därför behöver vi vara medveten om egna liksom andras känslor för att kunna nå en balans mellan känslor och förnuft. Vi behöver stänga av "jag-bruset" och lyssna på varandra för att nå det sunda bondförnuftet, som behövs mera för var dag.

Det personliga ledarskapet utvecklas när du upptäcker och blir trygg i den personliga utvecklingen och de egna värderingarna. Då ökar den egna motivationen och drivkraften.
Vilken är din drivkraft? Förstärk den! Vilka är dina värderingar? Lev enligt dem, men se till att acceptera - alla har egna och lever efter dem. Vilka är dina behov? Tillfredställ dem!

"För att kunna utveckla din högre natur behöver du först lära dig att tillfredställa din lägre natur".
(Abraham Maslow)

 

Mitt nya år innebär ytterligare arbete för att stärka den personlig utveckling, ett nytt jobb, kanske ny bostad. Allt det som jag önskar och det som kommer utan varsel - allt som stiger in i mitt liv tar jag emot och hanterar lugnt och fokuserat, utgående från egna värderingar och behov.

Jag önskar dig Ett riktigt gott nytt år. Fylld med nya insikter och kunskap om dig själv samt omvärlden. Tillsammans gör vi skillnad.

torsdag 30 november 2017 - 10:37

Att lära för livet i närvaro

När jag tar mig an morgonens nyheter via den tryckta pressen, försöker jag göra det med ett leende för att få fram de positiva signalerna till min hjärna. Det är inte så lätt, men värt ett försök varje morgon. Allt som oftast börjar det rassla till ordentligt och kopplingar görs mellan olika nyhetsinslag. Ett mönster kommer fram.

De senaste dagarna har fokuset i finlandssvensk media varit kring den uppmärksammade kampanjen #metoo #Dammenbrister och #Övistoo. Ingen kan ha missat den diskussionen. All media är fylld med diverse hashtags, berättelser och stöd. Tyvärr är det svårt att framtvinga ett leende när man får ta del av olika individuella upplevelser och känslor, som präntats ned i ord. Empatin tar över och det är inte långt till sympatikänsla för allt det upplevda.

Alla dessa initiativ som uppmärksammats visar på att alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna få tala och bli lyssnade på. Men det gäller även att stanna upp ett tag när den kollektiva euforin tar över. Stanna upp, tänka och ge de egna tankarna ord. Det är lätt hänt att man följer med kollektivet i tanken utan att egentligen fundera på orsak och verkan. Det öppnas många sår hos många och de behöver få läka för att inte varbölder ska uppstå. Jag hoppas att det föds en givande diskussion som leder till en förändring och förbättring, men då måste vi medvetet försöka undvika en stigmatisering. Det borde gälla i alla diskussioner och i alla sammanhang.

Jag ser att informationssamhällets uppgift är att upplysa, granska, öka kunskapen, sälja en tanke och väcka intresse, men i många fall har den också tagit sig rollen att skapa avsky genom att lyfta fram olika attityder. Vi glömmer lätt, att bakom varje skrivet ord finns en individ med egna erfarenheter, attityder och kunskap som sätter sin prägel på det skrivna eller uttalade ordet. Som mediakonsument påverkas jag och det är lätt att anpassa mig till det jag ser och hör. Det är skrivna eller uttalade ord och meningar som någon annan tänkt som serveras mig. Vi tänker ca 65 000 tankar varje dag och då är det är inte så lätt att sålla mellan orsak och verkan. Det är inte heller lätt att förhålla sig objektiv alla gånger. Vi påverkas av våra känslor och agerar därefter.

Därför är det viktigt att lyfta fram retoriken i sammanhanget. Forskning visar på att språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop. Vi behöver bli bättre på retorik och och rumsren diskussion. Där behövs satsningar, liksom på krishantering och jämställdhet.

Jag noterar vidare diskussionen om "Pressens möjlighet att förstärka den tvåspråkiga Vasaregionen" som ordnades på onsdag i Vasa och kulturministerns "dialog" med den ena vinnaren av Finlandiapriset. En fråga om Finlands båda nationalspråk, som varit och fortfarande är högaktuell i olika sammanhang.

Den som är intresserad kan ta del av EU kommissionens rapport - Nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006) Där lyfter man fram både språk och retorik. Mest tydligt är social och medborgerlig kompetens, där kärnan är "förmåga att delta ändamålsenligt och konstruktivt " samt kommunikation på modersmålet och på ett främmande språk, som inbegriper förmedlingskompetens.

Där kan var och en av oss som medborgare eller opinionsbildare föregå med gott exempel och inte låta attityderna, känslor och härskartekniker ta över i en diskussion. Istället behöver vi lära oss att lyssna på motparten för att sen bemöta med sakliga argument.

Vi är inte heller betjänta av språkförbistring. Vi är förtjänta av att lära förstå varandra, även de kulturella skillnaderna. Kommunikation är ju länken mellan mig själv och andra. Som ett tips till den media som bevakar kustområdet. Lyft fram den andra språkgruppen i media med intressanta och positiva berättelser. Jag vill gärna se en positiv nyhet varje dag!

Låt retoriken vara saklig, respektfull och begriplig - en bra ledstjärna. Vågar tidningshusen som opinionsbildare ta utmaningen och vara föregångare och initiativtagare till en "Battle of the West Coast" på de båda inhemska språken i växelverkan. Ett första steg till en fysiskt och mentalt närvarande "tävling" i retorik på två språk i växelverkan, där det handlar om att lära sig lyssna, förstå och argumentera och tala på ett snyggt sätt kring positiva teman och samtidigt kunna belysa aktuella frågor, gemensamma för regionerna och kustområdet som helhet. Detta med tävlande lag från opinionsbildare, beslutsfattare, läsare, studerande, sektorgrupper, etc. i en seriös återkommande tillställning, men med glimten i ögat. Man lär genom att utöva och lyssna på andras framsteg eller misstag.

Tidningar2Det rasslade visst till ordentligt nu och kopplingarna gav nya tankar. Vi lär oss nytt varje dag.

tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 20 maj 2017 - 22:44

Genom samtal utvecklar och utvecklas vi

Tre månader har förflutit sen jag senast tog mig tid att rista ned mina tankar. Det har varit ett intensivt kvartal med hårt valarbete, intensiva nattstudier under två år med tretton obligatoriska och därtill tjugoåtta frivilliga böcker av kompletteringslitteratur och dito artiklar med de vardagliga sysslorna och behovet av närvaro i olika sammanhang, både privat som med uppdrag på fritid, liksom Studiemässigt och professionellt. Men även om alla tankar inte är nedskrivna, har de tänkts och samlats på hög, färdiga för tangentbordet. Min vana trogen sedan många år, väger jag mellan vad som är viktigt och vad som triggar mig på riktigt.

Det som alltid är lika spännande, är att sätta saker i relation till varandra och se hur de hittar sin plats i ett större sammanhang. Efter att jag för tio år sen gavs möjligheten att ta del av en tvåårig utbildning i ledarskap och organisationsutveckling har många bitar fallit på plats, sakta men säkert under mina senaste två år inom utbildningen till Mental Tränare.

Varje individ är sin egen och tillsammans bildar vi team och grupper i olika sammanhang. Och det är främst i dessa sammanhang som min insikt om kopplingarna kommer fram. På samma sätt undrar jag om coachande ledarskap är härskarteknikernas motsats.

gisor2Ha, va vi e bra!

Jag har en medmänniska nära mig som jag respekterar högt. En harmonisk samtalspartner som precis som jag, gärna berör frågor som handlar om ledarskap, organisationsutveckling eller dito avveckling samt människans litenhet och storhet samt individens plats i mindre och större sammanhang. Vi diskuterar med respekt för varandras åsikter. Vi använder "giraffspråket" som ett för oss naturligt sätt att kommunicera. Genom kommunikationen är vi mera medveten om egna känslor, önskningar eller behov och behöver inte ta hänsyn till de normer som dominerar i den snäva "kulturmiljö" vi lever i. Vi behöver endast analysera dem och ställa frågan vad, hur och varför. Ibland känns det som om jag stjäl hens tanke eller blir bestulen på min egen när vi svävar ut i resonemangen. Det är en glädje att kunna krypa in i de insiktsfulla dialogerna, där tid och rum inte har någon betydelse - där gemensamma värderingar och gemensam erfarenhet delas.

Under mina två år i utbildningen som Mental Tränare, har jag lärt mig att se på omvärlden med nya ögon och jag kan lugnt konstatera att det har utvecklat mig som person och jag hoppas, även som medmänniska. Jag har lärt känna nya sidor hos andra genom att iaktta individerna som de är. Men det viktiga är att jag själv stärkt mina egna svaga sidor och även de starka.

Genom att med jämna mellanrum frivilligt eller ofrivilligt ha hamnat ut på gungfly, har jag via min egen stärkta självkänsla och med ny självsäkerhet tagit mig en bit på vägen och jag har kunnat förankra mig vid någon påle eller greppa tag i en gren i ett stabilt träd. Jag har hittat ett inre lugn och vet att min oro är föga värt, eftersom jag inte kan påverka det som ska hända. Jag kan endast lära mig hantera situationen när den väl är där. Precis som med stress. Ingen är stresstålig, men jag har lärt mig att hantera den.

Dag Hammarskjöld har myntat: " Den längsta resan för var och en är den inre resan" och där ligger en stor sanning. Jag ser de inre bilder och hur de enskilda bilderna blir en film som visas för mig i det inre.

Samtidigt är jag fullt medveten om, att alla kreativa, självgående, tänkande och självständiga individer kan upplevas som hot av andra individer, ensamma eller i grupp. Då kanske de gärna ser att man lämnas kvar i gungflyet för att trampa tomt eller så trampar de ner dig. Men, med drypande lerig lekamen kryper jag fram. Jag låter leran torka eller ställer mig under häftigt regn för att skölja bort den fragmenterande leran, fit for fight som amerikanerna säger.

Ja, man kan till och med upplevas som dryg och hamnar snabbt i stormens öga, där allt är tyst, molnfritt, utan vind, men med ett stilla regn tills armar från det omkringliggande kaoset tränger in och omintetgör stillheten och gäckar hela balansen.

Tanken för mig vidare till hur viktigt ledarskapet är när arbetet man gör sker med och bland människor och inte enbart vid skrivbordet med fokus på papper och siffror. Det är oerhört viktigt att lära känna sig själv först för att kunna hantera olika situationer. Det är så lätt hänt att man utövar olika härskartekniker för att ta sig till en maktposition eller från en sån ta sig an rollen av en Goliat utan att minnas vad David sen gjorde. Ibland kanske Goliat känner sig hotad av David, även om han är mindre. Detta eftersom David kanske har en kunskap om var hypofysen finns och hur stenen kan förgöra, ifall den träffar rätt. Men det är endast spekulationer, eftersom den historien inte har besannats.
Men etter värre är när Goliat utövar dubbelbestraffning innan David hunnit agera. När Goliat önskar allt och ständig tillgänglighet, men samtidigt skuldbelägger David för att ägna för mycket tid för att vara ständigt tillgänglig och prestera enligt önskemål utan att ha en aning om vad det totala innehållet i prestationen innebär.

Jag tror att vi alla är överens om att det behövs empati, social kompetens och konsekvensbedömning i ett ledarskap. Chef kan alla vara, men goda ledare kräver egenskaper för att motivera, skapa möjligheter och tillåta individerna växa i en gemensam process av förändring. Det behövs förmåga att se individen, skapa förtroende och lojalitet samt tillit och engagemang för att föra flera individer mot samma mål.

Varje organisation har sin egen historia och den har byggts upp med de individer som på sätt eller annat verkat i den. Man behöver vara medveten om både dåtid och nutid och via kunskapen om dessa båda kan du skapa en "nytid". En utveckling sker när organisationen förändras stegvis från en form till en annan genom generationer. Ifall du raderar all historia och tyst kunskap uppfinner du hjulet på nytt, och på nytt och det sker en stagnation istället för utveckling. Du kommer aldrig fram till kärnan, utan smakar bara på skalet och liten en del av innandömet. Det behövs perspektiv på då - kunskap om här och nu och en blick framåt mot det nya.

Genom samtal och framförallt dialog kan många saker hitta sin lösning även om man har en stark integritet som chef eller ledare. Det handlar om att lära sig se den andra individen och lyssna utan att döma eller ta fram de egna fördomarna. Det handlar om att se konsekvenserna av ett handlande.

Varje god ledare är betjänt av individer som tillåts utvecklas, vilket i längden ger positiva följdeffekter på utvecklingen av organisationen och vidare på samhällsutvecklingen. Men för att knyta an till det coachande ledarskapet så vill jag poängtera vikten med att vara tydlig och att få andra att växa för att nå gemensamma mål genom prestationer. Det genom att vägleda och hjälpa alla att se möjligheterna.

Med rätt verktyg och ett bra förhållningssätt, en riktig analys av situationen om varje enskild individ befinner sig just nu i relation till organisationen och samhället, kan jag och du som ledare på ett mera markant sätt kommunicera och agera så att alla medarbetare når sina mål och så att man sen lyckas bryta ned målen i aktivitet och på så sätt växa i rollerna med tydliga spelregler.

Med andra ord - vägleda - få andra att se sina egna lösningar och möjligheter - inte döma eller endast presentera ultimatum utan utrymme för diskussion. Det är aldrig lätt att se och sen förstå reaktioner och hur budskap tas emot, eftersom du aldrig kan veta vad som finns i den andra individens ryggsäck, ifall du inte vill ta reda på det.

 

söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2

lördag 18 februari 2017 - 17:51

Livet i en bubbla

De flesta av oss har på sätt eller annat tagit del av den första egentliga presskonferensen "over there" i dagarna. Med munnen öppen som en fågelholk om än den borde vara stängd som ett bevis på faktum, är jag ändå förvånad över den demonstrativa retoriken eller kanske mera avsaknaden av retorik.

Jag blir definitivt inte övertygad av "En man, en röst" No Way! Den varken behagar, berör eller undervisar. Den irriterar, sänder ut pekpinnar och ifrågasätter intellektet, som verkar saknas hos avsändaren. Det finns inget utrymme för argumentation. Istället uppfattar jag det hela som - att ifall du inte har samma åsikt som mig har du fel och då är du emot mig. Eller som vi säger här i Österbotten - "Du ska vara tyst när du talar med mig!"

Vi vet att retorik är en teknik. En mycket kraftfull sådan och därför bör man väga in moraliska eller etiska synpunkter innan man använder den. Som känt handlar etiken om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, utan att för den skull vara i kongruens med lagstiftningen. Moralen är en vägvisare om hur man behöver handla och etiken ger argument för vårt handlande.

vagibalans

Det moraliskt goda är att följa viljan att göra sin plikt och med det följer den stora frågan - vilket etiskt ansvar har man som en ledande politiker, om så det handlar om ett stort land med delstater eller en liten kommun i ett litet land. Är det den personliga framgången / vinningen som är viktig eller ska man tänka på allas bästa? Kanske båda två? Hos vem finns lojaliteten när det finns lika många åsikter som förtroendevalda?

Är det okej likt den trumpna, att med fräckhet, dold ilska och fördömande - hota och väcka en rädsla hos de som man ska samarbeta med. Ett agerande som skapar två läger - de som står bredvid, nickar och ler i takt till alla dumheter på grund av rädsla, att bli fråntagen sitt eget förtroende. Sen de som av hopplöshet, frustration och ilska fördömer handlandet, vilket i det långa loppet kan ge oanade konsekvenser ifall inte hela situationen ändras eller stoppas.

Självbilden är något snedvriden. Man känner inte till de egna styrkorna och svagheterna, inte heller sina möjligheter och begränsningar. Vänd problemet inåt istället för utåt och låt kreativitet flöda framom destruktivitet. Var rädd om relationerna! Gör bra saker för andra - det kommer tillbaka (karma)!

Mänskligheten har inte råd med det och vi är inte förtjänta av det - hatretoriken och noll förmåga att bedöma konsekvenserna efter handlande. Man kan se, att hen högst antagligen har en avsikt med sitt handlande och det berättar en hel del om hens egenskaper.

Jag blir skrämd av den faktaresistens som verkar vara det enda rätta i en förljugen värld, där man genom hatretorik gentemot samhällsanalysen skapar instabila samhällen.

Det finns ett visst beroendeförhållande mellan beslutsfattare, media och rättsväsendet. Att sätta hela systemet i gungning genom att ifrågasätta deras intellekt är fullständigt galet. Vi behöver lära oss att resonera objektivt om i vilken riktning samhället borde styras och hur det ska ske.

Men då måste vi också lära oss lyssna på andra och ta till oss goda tankar, även om vi inte tänkt dem själva eller för att någon annan hann säga dem högt före oss. Respekt och perspektiv borde vara ledorden idag. Vi har en lång historia i världssamfundet och närmiljön att studera. Den ska sättas i relation till nutiden och nytiden som skapas. Inget varar för evigt och omvärlden är faktiskt lite större än min egen minimala bubbla på den lilla blåa pricken.

Och tänk om den lilla trygga bubblan spricker en dag och jag står ensam kvar när jag har ifrågasatt alla och deras intellekt. För det kan ju inte vara så att jag har fel, eller...

 

I en bubbla2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!

lördag 10 december 2016 - 12:30

Lyckolucka 9 & 10

Ibland blir saker på ett annat sätt än jag tänkt mig och då måste jag bara acceptera det och gilla läget. Jag sätter mig själv och mina förväntningar åt sidan och tar mig till nuet för att finns till bara för den som behöver mig mest just då. Utan krav och pekpinnar. Vägen dit är snårig och backig, men med små steg når jag fram ifall jag själv vill.

skyddsangel2

 

 

Lyckolucka nr. 9 & 10

"Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv."
- okänd -

"Att stanna upp ett ögonblick emellanåt kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare"

- okänd -

Varför och för vem måste man bevisa sig vara "bäst i klassen"? Varför behöver man skapa, en av andra uppfattad "prutthurtig" attityd? Varför måste man känna sig omtyckt av alla? Varför måste man vara med och röra i alla grytor, när man har egna att kolla så att de inte bränns i bottnen? Ja t.o.m. I grytor som man inte har en hum om hur de ska tillredas.

Varför känner man sig ibland som den mest ensamma i världen?
Varför kan det kännas jobbigt att röra sig med massor av människor?
Varför räds man tanken och känslan att mynta ordet NEJ, jag orkar inte eller kan inte just nu?

Varför är omvärlden så duktig på att ställa krav, peka med fingret, stigmatisera andra och dela ut pekpinnar utan minsta lilla hänsyn till hur den enskilda människan mår och sen i princip inte behöva ta hand om konsekvenserna?

Har vi - du och jag, rätt att ifrågsätta den lilla människan som tar en mental paus i kaoset, bara för att vi själva mår bra just för stunden och tror oss veta hur andra känner och tänker?

Eller är det så att vi tror oss må bra, höga av "kaos ångorna" och anser att alla andra behöver agera på precis samma sätt som vi. Vi vet ju exakt hur saker ska göras och vilken information som behöver förmedlas och eftersom vi har så mycket att göra så upplever vi att "de andra" inte gör nåt, gör fel eller säger fel saker. Kanske man i sina " kaos ångor" inte ser att den andra är i samma situation, men att den lärt sig prioritera och lära känna sina egna signaler när fartblindheten sätter in. Vi kanske inte heller ser när "de andra" är inhöljda i en dimma på grund av total kaos och att de behöver hjälp att ta sig ur dimman innan de kör på grund.

Att förstå medmänniskan är inte alls lätt och att förstå sig själv alla gånger är inte heller lätt, även om vi i olika sammanhang gärna vill framhålla att vi gör det.

Att utan egen erfarenhet säga till en som varit inne i dimman, är på väg dit eller befinner sig där - skärp dig, det är bara en modenyck att söka sig in i dimman. Det är precis lika fiffigt som att be någon med vrickad eller t.o.m. bruten fot att springa ett kort- eller långdistans lopp och vidare påstå att du behöver inget gips, det är en modenyck att stoltserar med gipset på grund av att det finns olika färger att välja på och du har gipset för att slippa springa.

Som medmänniska behöver jag våga släppa på mina egna förväntningar och bara finnas till, acceptera, ta fram den empatiska sidan - lyssna, ställa frågor utan att peka finger eller ge goda råd.

Var och en behöver själva komma till insikt om vad som är bäst för en själv och då behövs förståelse och någon som ställer de rätta frågorna för att man själv ska hitta svaren. Det gäller i alla sammanhang. På fritiden liksom i arbetslivet. Vi måste påminna oss själva om att varje gott råd är baserade på rådgivarens egna värderingar, erfarenhet, livssyn, etc. Rådgivaren har helt andra referensramar jämfört med dina egna. Man vill kunna känna trygghet och att någon finns vid ens sida för att dela med sig av total närvaro, värme och kärlek. Här är balansgången mellan sympati och empati är hårfin.

Jag har själv många gånger syndat i att dela med mig av goda råd, baserat på egen erfarenhet. Men sakta och säkert kommer jag till insikt. Varje individ är unik, men man tvingas anpassa sig till de generella normerna och förväntningarna. Alla klarar inte av det. Alla som jobbar med människor på något sätt borde vara medveten om det.

Vi kan aldrig veta hur en annan människa känner sig, men likväl säger vi - jag vet hur det känns. Vi kan ha upplevt samma sak, men hur man känner för det upplevda är i högsta grad personlig. Jag kan inte gå in i dina känslor, men jag kan referera till hur det kändes för mig i en liknande situation. Men ifall jag inte varit inne i den totala dimman, har jag definitivt inga referenser att hänvisa till.
Vi tror en massa, men vad vet vi egentligen?

Ibland blir saker inte alltid så som man har tänkt. Det som planerats, dina egna förväntningar och krav blir satta på undantag. Du måste byta inställning - din medmänniska är mera viktig än dina egna behov just då. När du är medveten om det finns ingen frustration eller besvikelse över det som du kanske missat istället. Känslan av att finnas till här och nu med ett varmt hjärta och två öron är så mera viktigt än de behov du ville få tillfredsställda på annat sätt eller annan plats.

Nu i väntans tider med alla julbestyr som vi tror att vi måste göra, sakta in på farten så att dina "skyddsänglar" hinner med och våga pausa mellan långdanserna!

Kentomte1

 Min favorittomte "Skäri Ken" tar en mikropaus.