måndag 16 april 2018 - 20:22

Bloggandet som spektakel

Jag har minsann tänkt och funderat för att komma fram till min egen optimala lösning efter noterade, spridda kommentarer om vem som har rätt att blogga, hur ofta och om vad.

Jag började blogga under HSS Bloggen.fi/anci för väldigt länge sen. Jag bloggade varje dag och ibland två gånger om dagen. Jag hade åsikter om det mesta och då fördes häftiga diskussioner och debatter. Ja så pass, att vissa stängdes av. Nog för att jag har åsikter även idag om det mesta, men är kanske lite mera återhållsam efter alla grymma påhopp från olika mirakelmän och -kvinnor och med kunskap om att vi alla bär med oss egna erfarenheter och egen kunskap. Jag vill nästan påstå att det handlade om vuxenmobbning. Men oberoende var det de första tappra stegen för många österbottningar och andra finlandssvenskar till en ny form av kommunikation. Man vågade sätta ord på pränt i offentligheten. Andra öste sin NN frustration i kommentators fälten på samma sätt som på webbsidorna för HSS - ett fullständigt spektakel. Ett folkets skådespel.

bloggenfi2Fortfarande i kärt ego -kanske den höjer dito

 

Nu har skådespelet flyttat in på Facebook istället och bloggandet har blivit mera rumsrent, men också mera ett kommunikationsmedel för att föra ut det som upplevs som vackert, men även det som är vardag och jobbigt. Alla bitar skapar en helhet av de individer vi är.

Själv är jag nånstans mittemellan, där jag gärna bjuder på mina tankar utan att för den skull bjuda in er till mitt privatliv och det gör det besvärligt. Jag är inte "glassig" med "coola" bilder och snitsigt formade rubriker och en text som fungerar i vårt snabba informationssamhälle. Jag är en "tänkare" av stora mått och försöker hitta en kontext som passar i bloggvärlden, även om jag vet att jag bli för långrandig med mångas ögon sett.

Nu rör sig min tanke om att fortsätta eller inte fortsätta. Finns det nån som läser en snart 55-årig tants betraktelser på allvar? Eller borde hon börja vlogga eller skapa en podd i stället för att följa med trenderna? Det är inte lätt att vara en del av kommunikationssamhället där man ska jämföras och synas med många ögon.
Är bloggar och andra verktyg för kommunikation enbart ämnad för den nya och yngre generationen?

ombloggandet2Coaching av mig själv

Facebook, Twitter, Snapchat och Instagram är hanterbart med snabba ryck, men jag vill sätta ett mervärde i en blogg. Jag vill dela med mig av kunskap, erfarenhet och skapa en dialog. Men i avsaknad av en dialog, hoppas jag åtminstone en stund till få dela er uppmärksamhet och kanske ge några nya insikter - för jag ger mig inte så lätt.

Jag har dock har en stilla undran - vad berör och vad kryper in i själen hos dig som läser bloggar?

 

torsdag 30 november 2017 - 10:37

Att lära för livet i närvaro

När jag tar mig an morgonens nyheter via den tryckta pressen, försöker jag göra det med ett leende för att få fram de positiva signalerna till min hjärna. Det är inte så lätt, men värt ett försök varje morgon. Allt som oftast börjar det rassla till ordentligt och kopplingar görs mellan olika nyhetsinslag. Ett mönster kommer fram.

De senaste dagarna har fokuset i finlandssvensk media varit kring den uppmärksammade kampanjen #metoo #Dammenbrister och #Övistoo. Ingen kan ha missat den diskussionen. All media är fylld med diverse hashtags, berättelser och stöd. Tyvärr är det svårt att framtvinga ett leende när man får ta del av olika individuella upplevelser och känslor, som präntats ned i ord. Empatin tar över och det är inte långt till sympatikänsla för allt det upplevda.

Alla dessa initiativ som uppmärksammats visar på att alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna få tala och bli lyssnade på. Men det gäller även att stanna upp ett tag när den kollektiva euforin tar över. Stanna upp, tänka och ge de egna tankarna ord. Det är lätt hänt att man följer med kollektivet i tanken utan att egentligen fundera på orsak och verkan. Det öppnas många sår hos många och de behöver få läka för att inte varbölder ska uppstå. Jag hoppas att det föds en givande diskussion som leder till en förändring och förbättring, men då måste vi medvetet försöka undvika en stigmatisering. Det borde gälla i alla diskussioner och i alla sammanhang.

Jag ser att informationssamhällets uppgift är att upplysa, granska, öka kunskapen, sälja en tanke och väcka intresse, men i många fall har den också tagit sig rollen att skapa avsky genom att lyfta fram olika attityder. Vi glömmer lätt, att bakom varje skrivet ord finns en individ med egna erfarenheter, attityder och kunskap som sätter sin prägel på det skrivna eller uttalade ordet. Som mediakonsument påverkas jag och det är lätt att anpassa mig till det jag ser och hör. Det är skrivna eller uttalade ord och meningar som någon annan tänkt som serveras mig. Vi tänker ca 65 000 tankar varje dag och då är det är inte så lätt att sålla mellan orsak och verkan. Det är inte heller lätt att förhålla sig objektiv alla gånger. Vi påverkas av våra känslor och agerar därefter.

Därför är det viktigt att lyfta fram retoriken i sammanhanget. Forskning visar på att språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop. Vi behöver bli bättre på retorik och och rumsren diskussion. Där behövs satsningar, liksom på krishantering och jämställdhet.

Jag noterar vidare diskussionen om "Pressens möjlighet att förstärka den tvåspråkiga Vasaregionen" som ordnades på onsdag i Vasa och kulturministerns "dialog" med den ena vinnaren av Finlandiapriset. En fråga om Finlands båda nationalspråk, som varit och fortfarande är högaktuell i olika sammanhang.

Den som är intresserad kan ta del av EU kommissionens rapport - Nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006) Där lyfter man fram både språk och retorik. Mest tydligt är social och medborgerlig kompetens, där kärnan är "förmåga att delta ändamålsenligt och konstruktivt " samt kommunikation på modersmålet och på ett främmande språk, som inbegriper förmedlingskompetens.

Där kan var och en av oss som medborgare eller opinionsbildare föregå med gott exempel och inte låta attityderna, känslor och härskartekniker ta över i en diskussion. Istället behöver vi lära oss att lyssna på motparten för att sen bemöta med sakliga argument.

Vi är inte heller betjänta av språkförbistring. Vi är förtjänta av att lära förstå varandra, även de kulturella skillnaderna. Kommunikation är ju länken mellan mig själv och andra. Som ett tips till den media som bevakar kustområdet. Lyft fram den andra språkgruppen i media med intressanta och positiva berättelser. Jag vill gärna se en positiv nyhet varje dag!

Låt retoriken vara saklig, respektfull och begriplig - en bra ledstjärna. Vågar tidningshusen som opinionsbildare ta utmaningen och vara föregångare och initiativtagare till en "Battle of the West Coast" på de båda inhemska språken i växelverkan. Ett första steg till en fysiskt och mentalt närvarande "tävling" i retorik på två språk i växelverkan, där det handlar om att lära sig lyssna, förstå och argumentera och tala på ett snyggt sätt kring positiva teman och samtidigt kunna belysa aktuella frågor, gemensamma för regionerna och kustområdet som helhet. Detta med tävlande lag från opinionsbildare, beslutsfattare, läsare, studerande, sektorgrupper, etc. i en seriös återkommande tillställning, men med glimten i ögat. Man lär genom att utöva och lyssna på andras framsteg eller misstag.

Tidningar2Det rasslade visst till ordentligt nu och kopplingarna gav nya tankar. Vi lär oss nytt varje dag.