torsdag 25 januari 2018 - 11:25

Hjärta, hjärna och lite magkänsla

Med intresse läser jag kolumnen av Marina Lindell (VBL 24.1) där hon berör "känslor versus rationalitet". Hon ställer frågan - "Är det dina känslor eller logiska rationella överväganden som styr vem du röstar på i presidentvalet?". Vidare berör hon det politiska livet både lokalt, men även globalt och frågar hur mycket av endera känslor eller rationellt övervägande som behövs för att fatta goda beslut.

Människan är oförmögen (rent biologiskt) att fatta rationella och logiska beslut utan att blanda in känslor. För att kunna vara en rationellt tänkande varelse, behöver jag vara högst medveten om mina känslor. Alla mina sinnesintryck passerar den mandelformade Amygdalan (mitt känslocenter) och filtreras. Jag får "känslomässiga" signaler om "vad jag tycker" kring den information som jag fått. Det innan densamma informationen hunnit nå mitt "medvetna jag" , den rationella delen av hjärnan - pannlobens cortex.

BuskarInget är svart-vitt

Det kan bli ganska jobbigt när "känslohjärnan" kidnappar förnuftet.
Hela hjärnan är ett enda stort nätverk, eller många olika nätverk. Mycket av hjärnforskningen i dag går ut på att studera hur olika delar är kopplade till varandra och hur de påverkar varandra. Man kan ha lagrad kunskap djupt inne i hjärnan kopplad till känsloreaktioner - allt det som finns i vår ryggsäck tillsammans med våra känslor påverkar våra handlingar.

Det finns människor som tycks sakna skuld, skam och medkänsla, känslor som sitter i pannloben. Då är vi inne på personlighetsstörningar, det som tidigare kallades psykopat eller sociopat. Dit hör såna som som gör sånt som gynnar dem själva utan att bry sig om ifall andra tar skada. Den biten behöver vi också vara medveten om, utan att för den skull tilldela epitetet till alla som har en annan åsikt än den man har själv.

Det är bara jag som kan ta beslutet om hur jag ska agera på basen av de känslor jag har. Hur omgivningen sen uppfattar mig - som emotionell eller rationell, baserar sig på de enskilda individernas bedömning. Viktigt för mig är att ta in empatin i de flesta sammanhang.

Däremot görs många av mina egna val och beslut i kongruens med mina värderingar och erfarenheter enligt eget omdöme. Det som sker mellan mig och min omvärld i förändring är viktigt. Det som sker inom mig kan jag påverka och även förändra. Jag behöver börja där innan jag kan försöka påverka min omgivning.

Genom en känslomedvetenhet kan vi se känslorna som förknippas med information och då även välja hur den ska användas. Marknadsföringen av idag har mera och mera börjat använda sig av känslor och den vill tilltala alla dina sinnen.

Vi har blivit "knarkare" och missbrukare av information och beroende av ständig uppkoppling. Är det så att vi har en övertro på information i realtid och inte klarar av att sortera det som är viktigt längre? Det ligger ett stort ansvar på den enskilda individen att vara uppmärksam och avgöra vad som är sant, och då är det viktigt att inte alltid ge känslor akut utlopp i sociala medier. Där felar vi ofta. Tillåt känslan, men kolla en extra gång vad förnuftet säger. Det är så enkelt att snabbt trycka på sändknappen och berätta om all frustration till omvärlden eller vidarebefordra information som vidare väcker känslor.

Ibland är det klokt att lyssna när det varnas i "känslohjärnan" och i "medvetna jag" för att man ska vara försiktig. Ibland behövs intuitionen (magkänsla) för att bilda sig en snabb överblick. Speciellt när det inte finns möjlighet eller tid att kritiskt analysera situationen. Magkänslan, som bygger på tidigare erfarenheter och upplevda känslor.

Hur är det med dig - agerar du ofta utgående från din intuition när du fattar viktiga beslut?

När vi människor väl har bestämt oss för nåt, är det inte så lätt att ändra åsikt. Det även om vetenskapen eller förnuftet säger annat. Vi behöver kunna acceptera våra känslor, men samtidigt lära oss att hantera dem. Att hitta en balans mellan hjärta och hjärna.

hjarta5

Både hjärtat och hjärnan behövs för det sunda förnuftet

Jag har haft väldigt många tankar kring det egna ledarskapet, där det behövs en förmåga att upptäcka de egna känslorna och dessutom försöka förstå dem. Det är inte så lätt att skilja på de olika känslorna och att förstå varför man känner som man gör och hur känslorna påverkar egna och andras handlingar. Idag vet vi genom hjärnforskningen att känslorna väldigt långt styr vårt handlande och vi vet att aldrig tidigare har vi haft tillgång till så mycket information som nu. Samtidigt har vi svårt att förstå hur vi fungerar, eftersom det är komplicerat. Känsla och förnuft är varandras komplement, men vi måste hitta balansen däremellan i både egna som i kollektiva beslut.

"Var öppen för förändringar, men kompromissa inte med dina djupaste värderingar"
- Dalai Lama -

 

torsdag 30 november 2017 - 10:37

Att lära för livet i närvaro

När jag tar mig an morgonens nyheter via den tryckta pressen, försöker jag göra det med ett leende för att få fram de positiva signalerna till min hjärna. Det är inte så lätt, men värt ett försök varje morgon. Allt som oftast börjar det rassla till ordentligt och kopplingar görs mellan olika nyhetsinslag. Ett mönster kommer fram.

De senaste dagarna har fokuset i finlandssvensk media varit kring den uppmärksammade kampanjen #metoo #Dammenbrister och #Övistoo. Ingen kan ha missat den diskussionen. All media är fylld med diverse hashtags, berättelser och stöd. Tyvärr är det svårt att framtvinga ett leende när man får ta del av olika individuella upplevelser och känslor, som präntats ned i ord. Empatin tar över och det är inte långt till sympatikänsla för allt det upplevda.

Alla dessa initiativ som uppmärksammats visar på att alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna få tala och bli lyssnade på. Men det gäller även att stanna upp ett tag när den kollektiva euforin tar över. Stanna upp, tänka och ge de egna tankarna ord. Det är lätt hänt att man följer med kollektivet i tanken utan att egentligen fundera på orsak och verkan. Det öppnas många sår hos många och de behöver få läka för att inte varbölder ska uppstå. Jag hoppas att det föds en givande diskussion som leder till en förändring och förbättring, men då måste vi medvetet försöka undvika en stigmatisering. Det borde gälla i alla diskussioner och i alla sammanhang.

Jag ser att informationssamhällets uppgift är att upplysa, granska, öka kunskapen, sälja en tanke och väcka intresse, men i många fall har den också tagit sig rollen att skapa avsky genom att lyfta fram olika attityder. Vi glömmer lätt, att bakom varje skrivet ord finns en individ med egna erfarenheter, attityder och kunskap som sätter sin prägel på det skrivna eller uttalade ordet. Som mediakonsument påverkas jag och det är lätt att anpassa mig till det jag ser och hör. Det är skrivna eller uttalade ord och meningar som någon annan tänkt som serveras mig. Vi tänker ca 65 000 tankar varje dag och då är det är inte så lätt att sålla mellan orsak och verkan. Det är inte heller lätt att förhålla sig objektiv alla gånger. Vi påverkas av våra känslor och agerar därefter.

Därför är det viktigt att lyfta fram retoriken i sammanhanget. Forskning visar på att språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop. Vi behöver bli bättre på retorik och och rumsren diskussion. Där behövs satsningar, liksom på krishantering och jämställdhet.

Jag noterar vidare diskussionen om "Pressens möjlighet att förstärka den tvåspråkiga Vasaregionen" som ordnades på onsdag i Vasa och kulturministerns "dialog" med den ena vinnaren av Finlandiapriset. En fråga om Finlands båda nationalspråk, som varit och fortfarande är högaktuell i olika sammanhang.

Den som är intresserad kan ta del av EU kommissionens rapport - Nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006) Där lyfter man fram både språk och retorik. Mest tydligt är social och medborgerlig kompetens, där kärnan är "förmåga att delta ändamålsenligt och konstruktivt " samt kommunikation på modersmålet och på ett främmande språk, som inbegriper förmedlingskompetens.

Där kan var och en av oss som medborgare eller opinionsbildare föregå med gott exempel och inte låta attityderna, känslor och härskartekniker ta över i en diskussion. Istället behöver vi lära oss att lyssna på motparten för att sen bemöta med sakliga argument.

Vi är inte heller betjänta av språkförbistring. Vi är förtjänta av att lära förstå varandra, även de kulturella skillnaderna. Kommunikation är ju länken mellan mig själv och andra. Som ett tips till den media som bevakar kustområdet. Lyft fram den andra språkgruppen i media med intressanta och positiva berättelser. Jag vill gärna se en positiv nyhet varje dag!

Låt retoriken vara saklig, respektfull och begriplig - en bra ledstjärna. Vågar tidningshusen som opinionsbildare ta utmaningen och vara föregångare och initiativtagare till en "Battle of the West Coast" på de båda inhemska språken i växelverkan. Ett första steg till en fysiskt och mentalt närvarande "tävling" i retorik på två språk i växelverkan, där det handlar om att lära sig lyssna, förstå och argumentera och tala på ett snyggt sätt kring positiva teman och samtidigt kunna belysa aktuella frågor, gemensamma för regionerna och kustområdet som helhet. Detta med tävlande lag från opinionsbildare, beslutsfattare, läsare, studerande, sektorgrupper, etc. i en seriös återkommande tillställning, men med glimten i ögat. Man lär genom att utöva och lyssna på andras framsteg eller misstag.

Tidningar2Det rasslade visst till ordentligt nu och kopplingarna gav nya tankar. Vi lär oss nytt varje dag.

fredag 8 september 2017 - 21:20

Avslöjande 30 år

Det är precis trettio år på dagen sedan jag tog mitt bagage med kläder, min toalettväska, ett liggqunderlag, en sovsäck och kudde. Satte mig i bilen och flyttade in på SU:s kretskansli i Vasa vid Handelsesplanaden 16 (Böndernas hus). Detta efter att ha blivit uppraggad av SU:s ombudsman Jannike Store och kretsordförande Ann-Mari Audas (numera med tilläget Willman) på min arbetsplats i Jakobstad, där jag fungerade ungdoms- och eftisledare. Det efter kandidatur i kommunal- liksom riksdagsval.

På mitt oerhört obekväma liggunderlag (den ska användas på mjukt underlag i skogen, inte ett hårt golv), vaknade jag varje morgon när tidningsutdelaren slängde in dagsfärska nyheter genom brevluckan. Uppe med tuppen och klar innan den första tjänstemannen anlände till kretskansliet. Jag kan ännu förnimma doften av nybryggt kaffe, som jag kokade till alla och trycksvärtan som fastande på mina fingrar. Då fanns inga nättidningar, Facebook, Instagram eller annat som tog bort intresset från det tryckta ordet. Då var dagens nyheter just det som förde oss samman i fysiska diskussioner. Vi var närvarande i rummet runt det minimala köksbordet.

Dagen inleddes med genomgång av nyheterna och vad som väntades kunna hända under dagen. Ibland kom ett fax på halt papper från centralkansliet i Helsingfors på Boulevarden, senare Gräsviken, med bulletiner om vad som var på gång. Doften av trycksvärtan från faxen glömmer jag aldrig. Politiska utspel var viktiga och kansliet besöktes dagligen av aktiva och intresserade som ville ge sin syn på olika frågor. Det var många och långa diskussioner som fördes på olika nivå. Fantastiskt vad det fostrade.

Jag var 23 år, blåögd, ung och galen. Jag trodde att jag ägde friheten och världen. Alla mina värderingar var inte ännu totalt förankrade och min livserfarenhet var mycket liten jämfört med idag. Jag lärde mig massor av mina medarbetare på Svenska Kvinnoförbundet och Svenska folkpartiet. Då fanns också projektombudsmän för bl.a löntagarfrågor. Då förstod jag inte, att min hjärna skulle vara färdigt utvecklad först vid 25-års ålder och att de egna referenserna skulle ha satt sig på rätt ställe i hjärnan.

Svensk Ungdom var redan då lite av en föregångare och jag lärde mig använda ordbehandlingsmaskinen med det operativa systemet DOS. Allt sparades på stora s.k. "skorpor", som senare blev disketter. Senare, 1988 när jag blev kidnappad till moderpartiet fick jag snällt återgå till el-skrivmaskinen med raderband och faxapparat. Då visste vi inte ännu om att vi inom tjugo år skulle börja jobba via ett nätverk, som senare framkallat ett beroende hos de flesta hos oss. Men jag kunde bära med mig NMT-telefonen (nätverksanslutna mediaspelare), som var stor som en större ”martaslungo” och vägde som några tegelstenar. Inget man puttade ner i bakfickan precis.

pigaoanjaTänk på mej när loppan biter dej!

Det är många förtroendevalda och medarbetare som passerat revy. Många finns inte längre kvar i vårt liv, men många är fortfarande aktiva på sitt eget sätt, om än inte alla politiskt.

Ibland fick jag övernatta på madrass hos goda vännen Catta Lunabba, som annars huserade på Åbo Akademi och PF. Hon lärde mig göra världens godaste varma smörgåsar, som fortfarande är favorit i vårt hus. Ollis (Olivers' Inn) blev mitt vardagsrum. Tiden när man ännu i bakrummet fick sig en portion "veckans biff" och en öl. Där lärde jag känna många nya vänner, som ännu finns kvar i min umgängeskrets.

Utmaningarna har varit många och stora. Det sociala livet, familjen och hälsan har fått ta stryk många gånger. Arbetstimmarna har varit många och långa. Jag har under alla dessa år velat utveckla mig själv och organisationen. Mellan åren 2005 och 2006 gav jag mig tid att förkovra mig i ledarskap och organisationsutveckling genom en specialyrkesexamen.

På dagen för två år sen hände något som gav mig ytterligare ett nytt perspektiv på livet. Så här skrev jag på min FB sida den 8.9.2015:

”Förbereder mig mentalt för en ny intressant utmaning som kommer att utkristallisera sig imorgon och vidare inspirera under ett par år. Det är alltid lika spännande att börja från ett nytt vitt ark och inte egentligen veta hur historien ser ut när en punkt är satt. Dessutom att med öppet sinne senare se vart stigen fortsätter framåt.”

Jag påbörjade min utbildning som Mental Tränare och det har ändrat mitt sätt att se på livet, mig själv och mina medmänniskor. Via den utbildningen har jag fått kunskap om självbilden, självkänslan, självförtroendet, motivation och målbilder, attityder, värderingar, känslor och rädslor, stresshantering, koncentrationsträning, hjärnan, coaching, retorik och teamträning. Och ja, jag älskar att läsa, diskutera och föreläsa kring detta eller ledarskap och organisationsutveckling. Människor är det mest viktiga i alla sammanhang.

Nya dimensioner har kommit in i mitt liv an efter och värderingarna finns fast förankrade i mig. De två åren har konfirmerat mina värderingar och erfarenhet. Siffror och statistik är lätt att förstå med sin logik, men människorna bakom siffrorna är inte lika lätt att förstå. Det krävs erfarenhet, en känsla för människorna bakom siffrorna och framförallt en vilja att förstå att vi alla är olika, jobbar olika och ger vårt allt utgående från egna referensramar.

Till motsats till många skulle jag gärna publicera min historia eller kanske ännu hellre i romanform. Huvudpersonen är klar och det är inte jag, det är mitt alter ego och skattkistan är fylld av många ”case” och händelser. Jag är inte densamma som jag var för 30 år sen. Jag är jag och ryggsäcken är fylld av erfarenhet och ny kunskap samt framförallt en vilja att leva med utvecklingen som sker varje dag.

Heimani i skick 3

Skurtrasa, korv med senap och börsen öppen i alla lägen - allt för ungarna

Tror jag tar en skål med mig själv för 30 år, innan jag lägger mig i tid för att vakna tidigt för kryssning med aktiva till Umeå imorgon. När jag dessutom får möjlighet att träffa min studerande yngsta, snart 21 år, som har sin tillfälliga övernattning på golvet hos vän i Umeå, dock på madrass. Sakta men säkert får man hejmani i skick och när det sen är i skick, så ska det säljas för att det är för stort. Livet har sin gång med alla sina speciella skeden.

måndag 7 augusti 2017 - 11:58

Vadå stresstålig med multitasking kapacitet?

Nu är tiden när man i diverse medier diskuterar stressen inför jobbet efter en välförtjänt semester. Men också stress över allt man inte hunnit med under den lediga tiden. Stress som orsakar ångest och i vissa fall ordentligt psykiskt illamående. Orsakerna till det är olika hos alla individer. En gemensamma nämnare för många är, att den frihet vi haft under vår semester ska på nytt rutas in i rutiner som är förutbestämda. För någon kan det innebära stress över att inte ha ett jobb att gå till. Vi har ett halvt år framför oss när omgivningen förbereder sig för höst och vinter.

Under den tiden behöver vi små "minisemestrar" utspridda under hela året, under varje dag och vecka. Vi behöver tid för återhämtning. Då orkar vi mycket bättre under de mörkare och kallare månaderna.

Jag vet när topparna kommer och då måste jag förbereda mig, men samtidigt behöver jag veta när jag kan ha mina "minisemestrar" - kanske 15-20 minuter av avslappning varje dag, en timmes promenad eller bara hänga med en god bok. En dag varje vecka eller månad reserveras, när jag gör bara det som jag tycker om. Sånt som ger mig harmoni - konserter, teater, konstutställningar, ett trevligt häng över en kopp kaffe, etc. Med andra ord fyller jag agendan med sån tid parallellt med jobbplanering och andra åtaganden. Ge dig också tid att sova. Stress påverkar sömnkvaliteten och den vidare hur vi orkar vidare, det vet vi. Men vet vi att våra intryck från dagen sorteras under sovtiden och att våra korttidsminnen omformas till bestämda långtidsminnen. Vad vill du somna till - det positiva tänket med lösningar eller ältandet kring det jobbiga.

ljuslyktorernstTa din egen tid för reflektion

Kanske någon börjar nåt nytt, startar upp nåt nytt eller byter uppgift som stimulerar. Då är det fiffigt att redan i detta skede bygga upp bra arbetsmetoder och en medvetenhet om att det också behövs tid för egen återhämtning. Går du tillbaka till ditt gamla jobb eller studier med huvudet tungt hängande över axlarna. Se över dina arbetsmetoder och ifall du ges möjlighet, ta en diskussion om vilka ändringar som kan göras med din arbetsgivare ifall du känner stress redan nu - planera, prioritera, sortera, ta små pauser, sätt gräns för arbetsmängden. Det är bara du som känner dig själv och vet var de egna gränserna finns.

Under sommaren har jag av olika anledningar följt med diverse platsannonser och gjort mina egna studier och iakttagelser. Det är intressant att se vilka kriterier som radas upp när man söker nya arbetstagare. Emellanåt undrar jag var alla dessa extra ordinära människor finns och ifall det är just de som får de utannonserade tjänsterna. Jag förstår kriterier som pålitlig, noggrann och flitig, kan arbeta självständigt, har höga ambitioner, tycker om utmaningar, har en positiv attityd samt tidigare erfarenheter. Men när det samtidigt efterlyses stresstålighet blir jag riktigt fundersam.

Handen upp, den som är stresstålig! Hur definierar du vad en stresstålig individ är? Det är ett klyschartat begrepp, som jag önskar att man kunde frångå. Den senaste annonsen som jag reagerade på är där man efterlyser en person med multitasking kapacitet. Ja, jösses! Hur har man tänkt att den personen ska fungera i praktiken? Handlar det om att hålla många bollar i luften eller att ständigt vara uppkopplad?

Varför söker man personal med arbetsmetoder som är mindre effektiva, ibland rent av dåliga? Är det på grund av okunskap eller ointresse om välmående hos arbetsgivare, som en arbetstagare förväntas var ständigt tillgänglig på telefon och mejl, samtidigt som man ska sköta sina ordinarie arbetsuppgifter, gå på möten, hålla kundkontakter, delta i utbildningar och vara social.

Istället för att öka stressen, behöver man minska på stressen för att få människor att må bra och på så sätt bli mera effektiva. För effektivitet genererar, men det nås enbart med fokus. Varför efterlyser man inte individer som kan hantera stress genom goda och väl utformade arbetsmetoder? Det har jag frågat förut.

Enligt en del hjärnforskare lever vi i en låtsasvärld ifall vi tror oss kunna jonglera mellan olika uppgifter och tankar. Vi tar emot ca 16 miljoner impulser per sekund genom alla våra sinnen. Vi tolkar det vi ser, hör, känner etc.
Vårt behov av att ständigt vara nåbar ger oss stress och vi är inte så effektiva som vi tror oss vara. Tyvärr!

Varje arbetsplats borde lära ut hur man kan hantera stress framom att skapa stress. Ta in en mental tränare till hjälp, ifall kunskapen eller intresset saknas inom organisationen.

Akut stress kan vara bra och stimulerande inför en viktig uppgift, men när stressen blir kronisk är det rent av farligt. Speciellt ifall stressen beror på brister i t.ex. organisation och dess ledarskap samt ifall det saknas ekonomiska och personella resurser eller ifall man har en hög omsättningen av personal.

Tekniken går framåt, men hjärnan är den ursprungliga från tiden när vi började stapla omkring på två ben och med fullt fokus jaga den egna maten. Dålig kombo ifall man tänker multitasking. Vår stackars hjärna som inte hänger med den tekniska utvecklingen säger STOP och belägg! Hjärnan är inte ännu formad för multitasking även om vi verkar tro det. Den kan endast fokusera på en tanke / en uppgift åt gången. Med många bollar i luften är risken stor att misstag görs, som i slutändan måste rättas till. Det tar extra tid.

ernst ljuslykta2Tid för nya tankar behövs

Vidare sätter multitasking stop för kreativitet. Att tänka nytt och fritt är möjligt när jag koncentrerar mig på en sak och inte jonglerar mellan olika uppgifter på en och samma gång. I sånt fall behöver min hjärna sätta extra mycket energi på att hitta fokus igen - att tänka tanken på nytt. Det tar 15-20 minuter för att komma tillbaka till den ursprungliga tanken. Totalt sett blir det några timmar per dag ifall jag jonglerar mellan olika uppgifter och fokuset på det väsentliga vänds till skärmen istället.

Vi behöver inse vår begränsning i vår kapacitet att tänka många olika tankar och att gör flera olika saker samtidigt. Du kan testa dig själv med att tala i telefon och skriv ett mail samtidigt, utföra en en matematisk ekvation samtidigt som du läser ett recept eller köra bil och sms:a samtidigt (förbjudet, men tänk tanken). Var är ditt fokus? Vårt minne kan bara hålla en liten bit info för varje enskild uppgift.

Jag är lite orolig över att mänskligheten sakta men säkert kommer att tappa någon förmåga, kanske snabbare än vi anar. Kommer vi att orka fokusera på långa texter och djupa tankar? Samtidigt som skärmtiden ökar, avskärmas vi från andra människor och risken finns att vi tappar vår förmåga att läsa av andra människor med miner och olika sätt att signalera med sin kropp. Skärmen är statisk, men så är inte vi människor. Vi behöver varandra - vi behöver samtalen. Vi behöver platser att mötas på, ställen där vi får vara kreativa och platser där vi får njuta, slappna av eller träna och ta in nya intryck och utmaningar. Vi behöver välmående på arbetsplatser och i vårt vardagsliv.

Jag vill ge en eloge till den regionala utvecklingsdirektören vid Österbottens Förbund, Varpu Rajaniemi, som i söndagens VBL säger att människan är regionens bästa resurs. Förutom att hon är intresserad av människan, så tror hon på människan. Hon ser att det behövs kulturell kreativitet förutom den energiindustri som växer fram. "Människans välmående ska finnas i fokus! Det är i huvudet vi har vårt största kapital. Därför ska vi satsa på människan". Tack för de orden.

När människan mår bra, mår organisationen bra och vidare omvärlden.
En win-win situation!

 

fredag 4 augusti 2017 - 12:44

En medelålders mors vedermödor

Rubriken kunde vara ett nytt namn på min blogg, ifall jag tog till mig ett negativt tänk. Tanken och känslan är bara tillfällig och möjlig att bearbeta.

För nu är dagen här när mamman med de vuxna barnen tar en djupt andetag och en djup "funderare" - vart försvann alla 25 år? Den äldre, han har levt sitt eget privata liv en längre stund och nu är den yngsta på väg att ta sig ut på egna vingar.Hon ska ta sig till andra sidan av Kvarken. En studieplats vid Umeå Universitet hägrar och mor funderar på hur hon ska hantera situationen utan ungar i huset. Det känns bra med fungerande färjtrafik mellan Vasa och Umeå.

wasaline3Kanske det blir några liknande koppar av kaffe i närmaste framtid

 

"Familjehotellet" med all service inkluderad kommer att hålla öppet mera sällan. Ingen 24/7 verksamhet längre. Det kan jag leva med, t.o.m. som en mera behaglig tanke, även om jag mår bra av att tillfredsställa en del av grundbehoven hos mina "medvandrare" längs med tidslinjen.

Men nu försvinner kontinuiteten i att ha någon att tillrättavisa eller tjata på, föra djupa diskussioner med, hitta nya insikter tillsammans med, utforska världens små hemligheter med och fundera på hur livets alla utmaningar ska hanteras - det kommer jag att sakna stort. Vi har åkt berg- och dalbana de senaste åren bland känslor och attityder. Vi har skapat en dialog, där vi lärt oss av varandra hur människan fungerar i olika sammanhang och hur man själv behöver förhålla sig till andra människor och framförallt med generositet gentemot sig själv. Samtidigt har diskussioner förts om hur man ska förhålla sig till och hantera olika vardagliga saker som dyker upp - "Learning by doing".

Ett är säkert. Jag kan inte leva mina barns liv. De måste få göra sina egna val, våga välja bort eller till, göra sina egna små misstag och på så sätt vidare hitta sin egen lycka. De måste bli medveten om att de själva påverkar sina egna känslor, som i sin tur påverkar det egna sättet att tänka. Ifall det positiva finns med som en indikator, ger det möjlighet till att leva ett bra och lyckligt liv.

De behöver lyssna till de egna behoven och hitta sig själv, men även se och lyssna till medmänniskan som går bredvid utan att styra eller låta sig styras. Och definitivt inte låta sig bli "påtrampad". Jag önskar att de hittar en balans i livet. Man kan aldrig springa från sig själv och ifall man försöker, följer skuggan ändå alltid med.

Man har bara en av sig själv och det är helt okej att det är lite otämjt, naturligt och vildvuxet i början. Det finns alltid de som vill forma och ifrågasätta det otämjda, men låt dem hållas för de förstår inte bättre. Lyssna till ditt eget inre, där finns din styrka!

Kanske jag lämnat mina spår av värderingar, attityder och mål som påverkar deras fortsatta liv, men jag har ingen rätt att uttala önskningar om hur de ska leva sitt liv. Jag kan enbart acceptera (gilla läget) och önska, att livet levs och detta med stor kärlek till sig själv och omvärlden. Jag kan bara gå bredvid och hoppas kunna finnas till när helst de behöver mig. Precis som mina egna älskade föräldrar funnits där för mig i vått och torrt, liksom för alla andra som behövt någon bredvid sig.

Man säger att små barn tillför små problem och stora barn stora problem. Tja, det kanske ligger någon liten sanning i det, men lösningar finns alltid och det handlar om att hitta metoder att lösa dem. Men ett av de större problemen just nu är att hitta bostad inom två veckor och snabbt organisera en flytt till Umeå med alla små detaljer som måste fixas. Där kan en mor vara till hjälp. Du kan också hjälpa mig ifall du hör om en ledig bostad i Umeå.

Ja, jag tycker att det är synd att många av våra finlandssvenska ungdomar söker sig utomlands just nu för studier och jobb, men jag förstår dem mycket väl. Ta med er kunskapen hem till Finland sen när det är dags och känns rätt!

 

tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 20 maj 2017 - 22:44

Genom samtal utvecklar och utvecklas vi

Tre månader har förflutit sen jag senast tog mig tid att rista ned mina tankar. Det har varit ett intensivt kvartal med hårt valarbete, intensiva nattstudier under två år med tretton obligatoriska och därtill tjugoåtta frivilliga böcker av kompletteringslitteratur och dito artiklar med de vardagliga sysslorna och behovet av närvaro i olika sammanhang, både privat som med uppdrag på fritid, liksom Studiemässigt och professionellt. Men även om alla tankar inte är nedskrivna, har de tänkts och samlats på hög, färdiga för tangentbordet. Min vana trogen sedan många år, väger jag mellan vad som är viktigt och vad som triggar mig på riktigt.

Det som alltid är lika spännande, är att sätta saker i relation till varandra och se hur de hittar sin plats i ett större sammanhang. Efter att jag för tio år sen gavs möjligheten att ta del av en tvåårig utbildning i ledarskap och organisationsutveckling har många bitar fallit på plats, sakta men säkert under mina senaste två år inom utbildningen till Mental Tränare.

Varje individ är sin egen och tillsammans bildar vi team och grupper i olika sammanhang. Och det är främst i dessa sammanhang som min insikt om kopplingarna kommer fram. På samma sätt undrar jag om coachande ledarskap är härskarteknikernas motsats.

gisor2Ha, va vi e bra!

Jag har en medmänniska nära mig som jag respekterar högt. En harmonisk samtalspartner som precis som jag, gärna berör frågor som handlar om ledarskap, organisationsutveckling eller dito avveckling samt människans litenhet och storhet samt individens plats i mindre och större sammanhang. Vi diskuterar med respekt för varandras åsikter. Vi använder "giraffspråket" som ett för oss naturligt sätt att kommunicera. Genom kommunikationen är vi mera medveten om egna känslor, önskningar eller behov och behöver inte ta hänsyn till de normer som dominerar i den snäva "kulturmiljö" vi lever i. Vi behöver endast analysera dem och ställa frågan vad, hur och varför. Ibland känns det som om jag stjäl hens tanke eller blir bestulen på min egen när vi svävar ut i resonemangen. Det är en glädje att kunna krypa in i de insiktsfulla dialogerna, där tid och rum inte har någon betydelse - där gemensamma värderingar och gemensam erfarenhet delas.

Under mina två år i utbildningen som Mental Tränare, har jag lärt mig att se på omvärlden med nya ögon och jag kan lugnt konstatera att det har utvecklat mig som person och jag hoppas, även som medmänniska. Jag har lärt känna nya sidor hos andra genom att iaktta individerna som de är. Men det viktiga är att jag själv stärkt mina egna svaga sidor och även de starka.

Genom att med jämna mellanrum frivilligt eller ofrivilligt ha hamnat ut på gungfly, har jag via min egen stärkta självkänsla och med ny självsäkerhet tagit mig en bit på vägen och jag har kunnat förankra mig vid någon påle eller greppa tag i en gren i ett stabilt träd. Jag har hittat ett inre lugn och vet att min oro är föga värt, eftersom jag inte kan påverka det som ska hända. Jag kan endast lära mig hantera situationen när den väl är där. Precis som med stress. Ingen är stresstålig, men jag har lärt mig att hantera den.

Dag Hammarskjöld har myntat: " Den längsta resan för var och en är den inre resan" och där ligger en stor sanning. Jag ser de inre bilder och hur de enskilda bilderna blir en film som visas för mig i det inre.

Samtidigt är jag fullt medveten om, att alla kreativa, självgående, tänkande och självständiga individer kan upplevas som hot av andra individer, ensamma eller i grupp. Då kanske de gärna ser att man lämnas kvar i gungflyet för att trampa tomt eller så trampar de ner dig. Men, med drypande lerig lekamen kryper jag fram. Jag låter leran torka eller ställer mig under häftigt regn för att skölja bort den fragmenterande leran, fit for fight som amerikanerna säger.

Ja, man kan till och med upplevas som dryg och hamnar snabbt i stormens öga, där allt är tyst, molnfritt, utan vind, men med ett stilla regn tills armar från det omkringliggande kaoset tränger in och omintetgör stillheten och gäckar hela balansen.

Tanken för mig vidare till hur viktigt ledarskapet är när arbetet man gör sker med och bland människor och inte enbart vid skrivbordet med fokus på papper och siffror. Det är oerhört viktigt att lära känna sig själv först för att kunna hantera olika situationer. Det är så lätt hänt att man utövar olika härskartekniker för att ta sig till en maktposition eller från en sån ta sig an rollen av en Goliat utan att minnas vad David sen gjorde. Ibland kanske Goliat känner sig hotad av David, även om han är mindre. Detta eftersom David kanske har en kunskap om var hypofysen finns och hur stenen kan förgöra, ifall den träffar rätt. Men det är endast spekulationer, eftersom den historien inte har besannats.
Men etter värre är när Goliat utövar dubbelbestraffning innan David hunnit agera. När Goliat önskar allt och ständig tillgänglighet, men samtidigt skuldbelägger David för att ägna för mycket tid för att vara ständigt tillgänglig och prestera enligt önskemål utan att ha en aning om vad det totala innehållet i prestationen innebär.

Jag tror att vi alla är överens om att det behövs empati, social kompetens och konsekvensbedömning i ett ledarskap. Chef kan alla vara, men goda ledare kräver egenskaper för att motivera, skapa möjligheter och tillåta individerna växa i en gemensam process av förändring. Det behövs förmåga att se individen, skapa förtroende och lojalitet samt tillit och engagemang för att föra flera individer mot samma mål.

Varje organisation har sin egen historia och den har byggts upp med de individer som på sätt eller annat verkat i den. Man behöver vara medveten om både dåtid och nutid och via kunskapen om dessa båda kan du skapa en "nytid". En utveckling sker när organisationen förändras stegvis från en form till en annan genom generationer. Ifall du raderar all historia och tyst kunskap uppfinner du hjulet på nytt, och på nytt och det sker en stagnation istället för utveckling. Du kommer aldrig fram till kärnan, utan smakar bara på skalet och liten en del av innandömet. Det behövs perspektiv på då - kunskap om här och nu och en blick framåt mot det nya.

Genom samtal och framförallt dialog kan många saker hitta sin lösning även om man har en stark integritet som chef eller ledare. Det handlar om att lära sig se den andra individen och lyssna utan att döma eller ta fram de egna fördomarna. Det handlar om att se konsekvenserna av ett handlande.

Varje god ledare är betjänt av individer som tillåts utvecklas, vilket i längden ger positiva följdeffekter på utvecklingen av organisationen och vidare på samhällsutvecklingen. Men för att knyta an till det coachande ledarskapet så vill jag poängtera vikten med att vara tydlig och att få andra att växa för att nå gemensamma mål genom prestationer. Det genom att vägleda och hjälpa alla att se möjligheterna.

Med rätt verktyg och ett bra förhållningssätt, en riktig analys av situationen om varje enskild individ befinner sig just nu i relation till organisationen och samhället, kan jag och du som ledare på ett mera markant sätt kommunicera och agera så att alla medarbetare når sina mål och så att man sen lyckas bryta ned målen i aktivitet och på så sätt växa i rollerna med tydliga spelregler.

Med andra ord - vägleda - få andra att se sina egna lösningar och möjligheter - inte döma eller endast presentera ultimatum utan utrymme för diskussion. Det är aldrig lätt att se och sen förstå reaktioner och hur budskap tas emot, eftersom du aldrig kan veta vad som finns i den andra individens ryggsäck, ifall du inte vill ta reda på det.

 

söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2

söndag 19 februari 2017 - 20:58

Trollmors vaggvisa


Nättrollen förökar sig snabbt. Det bor ett litet troll i oss alla, men vissa är mera utpräglade än andra. Det forskas vilt i orsakerna och förökningen. En forskargrupp i Kalifornien har hittat en metod för att ta reda på vilka som blir troll med intresse av att provocerar i olika diskussioner på nätet.

Ett första tecken på att någon börjar gå mot den ”mörka sidan” är när man får "negativ feedback" på sina inlägg. För att inte lockas med är det bästa sättet att inte ge dem tillåtelse.

Troll dras till varandra och letar efter möjligheten att bråka. Om du diskuterar negativt med troll är sannolikheten större för att du själv är på väg att bli ett.

Enligt en av forskaren får inte de negativa rösterna nya troll att lämna forum utan tvärtom skrivs det mer och sämre och trollen förökar sig med fler negativa röster.

I början är ordvalen mycket olika från de ovana trollen, men snabbt lär man sig det allmängiltiga språket och sättet att uttrycka sig på symboliskt sätt.

Vi har alla våra värderingar och bakom varje symbol finns en värdering. Bakom varje beteende finns ett behov. Vi väljer själva vårt beteende.

Nattroll2

När jag kollat lite närmare på olika diskussioner, har jag kunnat konstatera att allt mera sällan skriver man i eget namn. Man använder gärna en klatschig pseudonym.

Därtill har jag noterat - i cybervärlden där nätdiskussionerna går heta, använder man gärna tredje person plural (de), när man borde använda första person plural (vi) då man uttalar sig som medlem i ett samfund? Men första person singular (jag) är kanske mera viktigt.

Mera sällan används andra person singular (du) även om man riktar ett finger direkt till någon. Istället är det ofta tredje person singular (hen) som används för att framhäva de egna och omedvetna kunskaperna inom projiceringsmetoden.

Ibland får jag lust att diagnostisera en del av nättrollen med "savior complex". Det kan användas för att beskriva ett tillfälligt eller permanent överdrivet ego. De självutnämnda skrupelfria, som anser sig vara bättre, viktigare och felfria - en Messias med rätt att provocera och de har all insikt och rätt på sin sida.

Bästa sättet är att ignorera nättrollen och att inte delta i diskussionerna. Du kommer att få en trevligare dag och så även alla andra.

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!