onsdag 23 maj 2018 - 19:24

Nyfiken i en strut!

 Ledarskap, arbetshälsa och det kopplat till mental hälsa är frågor som poppar upp med jämna mellanrum i den offentliga diskussionen. Det är stora och mycket viktiga frågor som vi nog är villiga att diskutera med stor passion, men hur hanterar vi dessa frågor i verkligheten?

De som känns paradoxalt är, att samtidigt som man talar om mentalt illamående, ökar den aggressiva och förminskande kommunikationen i olika sammanhang och speciellt på sociala medier och i olika chatforum. En av de stora faktorerna till illamående är den negativa energin som strålar ut från skärmen genom olika typer av kommunikation.

ropar

De flesta har säkert sett bilden av kommunikation när två personer står på varsin bergstopp och den ena ropar i sin strutlikande megafon så att håret fladdrar på den andre. Så upplever jag väldigt långt dagens kommunikation. Man ropar till varandra i skriven text, dock utan VERSALER.På det sätt som man kommunicerar idag visar långt på att man är mera intresserad av få fram de egna åsikterna och sig själv, än av motparten och hens åsikter.

Var nyfiken på den andra personens resonemang och funderingar och ställ frågor istället för att relatera till dig själv. Då kanske du samtidigt får ett svar på varför hen säger eller beter sig som den gör. Då är det också lättare att hitta sakliga och förnuftiga motargument istället för att strypa den andras genom att angripa och hugga i den andras svans, ja till och med i ryggen ibland. Samtidigt som hen blir ifrågasatt från olika håll utan att själv ha kontroll över det som sker i kulisserna.

Något som får mig att resa ragg är när det egna eller annans intellekt blir ifrågasatt på grund av att man har en annan bild av situationen eller åsikt än den andra.

kanner

Vi kan bara bli bättre på att respektera varandra och tänka på hur vi kan uttrycka oss förnuftigt i olika sammanhang. Ibland känner jag att det skulle finnas rum för en ny upplysningstid om etik och medmänsklighet och det redan från barnsben, men även i vuxen ålder.

Då under upplysningstiden fanns en tro på människans förnuft och man kablade ut att ”Alla människor är kapabla att tänka själva”. Källkritiken var viktig och då under 1700 - 1800-talet var de största källorna kyrkan, dåtidens makthavare och auktoriteter. Man ansåg också att samhället utvecklas bäst av jämlika människor i samverkan. Kanske man behöver gå till historien ibland för att känna igen sig i nutiden och våga ta steget ut i ”nytiden”.

Ledarskapet har en viktig roll. Det sägs att Henry Ford som förändrade världen med sina bilar, ska ha sagt att han anställde ett par händer men önskade att de hade lämnat hjärnan hemma. Jag hoppas att detta så mycket förlegade tankesättet numera är borta, men fortfarande finns det linjära processer inom industrin. Men tyvärr är människan inte linjär - den behöver stimulans och erkännande för att inte bli likgiltig. Den behöver se hela processen och förstå att den är en del av den och att den har möjlighet att förbättra och utveckla. Engagemang föds ur meningsfullhet.

Vi vet att "management" handlar om kontroll, så kunde man låta medarbetarna stå för kontrollen och ge individerna större möjlighet att vara sina bästa jag för att kunna utnyttja sina egna, unika egenskaper som kreativa varelser? Vi har alla grundläggande behov som skapar den inre motivationen.

En tillvaro utan stimulans kan påverka vår hälsa negativt liksom monotona arbeten som inte utmanar vårt intellekt och vår problemlösningsförmåga.
Då ser jag det viktigt att man håller det egna intellektet levande på andra sätt.

Ett bra sätt är att lyssna på radio i hörlurar eller olika ”poddar” eller ljudböcker under ett arbete som är monotont och inte kräver total fokus. Då stimuleras tankeverksamheten samt nyfikenheten och kanske kreativiteten sätter igång.

strut ritad2

Själv försöker jag hålla mitt intellekt levande både i jobb och på min fritid genom att vara nyfiken på allt möjligt. Nyfikenhet är minst lika viktigt för hjärnan som mental träning, och som fysisk träning är för kroppen. Så länge jag är nyfiken och inhämtar ny kunskap så håller sig min hjärna aktiv och den blir starkare, precis som musklerna blir vid fysisk aktivitet.

Nyfikenhet gör mig kreativ och jag är öppen för nya idéer, kunskap och erfarenheter ifall jag själv aktivt och systematiskt söker upp dem, förkovrar mig och glufsar i mig det som erbjuds. Men det kräver tid.

Det sägs att kreativa genier är oerhört nyfikna. Kolla in hur de konsumerar all fakta, berättelser, händelser och upplevelser i ett tempo likt den som en landsvägscyklist trampar. Man funderar hur de hinner med allt. Men de är hungriga efter stimulans för att kunna producera och prestera och därför gör deras enorma nyfikenhet att de tar sig tid. De analyserar noggrant och blir skickliga på att skapa nya idéer och tankar genom att på oväntat sätt kombinera färdigt tänkta tankar och gamla idéer.

Den som tränar fysiskt vet också att det behövs mångsidiga rörelser för att nå alla muskler. På samma sätt behöver hjärnan tränas på ett mångsidigt sätt. Jag följer goda råd jag fått en gång och det ger ett mervärde för hela min mentala träning och jag delar gärna med mig.

Ta som vana att läsa och läs allt möjligt, inte bara studentlitteratur eller facklitteratur - skönlitteratur, poesi, reseskildringar, reportage, historieböcker, kokböcker ja varför inte de gamla sagoböckerna och något månads- eller veckomagasin ibland. För övrigt är mina favoritsagor ” Tusen och en natt”. Vad är du nyfiken på just nu? Ta dig an det och läs. Din nyfikenhet kommer att leda in dig på nya spår och kanske passionen väcks i dig för att ta dig an ny och okänd litteratur.

Fortsätt med att vara nyfiken. Samla dina tankar och idéer genom att skriva ned dem och plötsligt har du kanske formulerat något som du gått och grunnat på en längre tid och din nyfikenhet gör att du vill veta mera. Jag gör listor på frågor och tankar, samlar citat, antecknar namn på intressanta personer med egna och speciella ”skills”. Jag antecknar tips på böcker, dokumentärer och artiklar. Och det mest viktiga av allt. Jag skriver under tiden som jag läser. Speciellt fackböcker eller artiklar. Jag stryker under och gör anteckningar i marginalen för att minnas. Man ska läsa med pennan i hand och därför vill jag hellre äga mina böcker än låna.

Och så var det ju detta med att fråga. Det är så himla enkelt att ta till sökmotorerna ifall man undrar över något. Men vi glömmer lätt att vi har vandrande uppslagsböcker bredvid oss. Ett samtal kan leda in mig på helt andra vägar än algoritmerna gör. Kanske man tillsammans hittar lösningen på ett problem. Ja såtillvida man lyssnar in det svar man får på sin fråga och inte formulerar ny fråga eller ett själviskt påstående inne i sin hjärna under tiden.

Våga fråga – de flesta vill gärna dela med sig av sin kunskap. Har du inte människan framför dig så ställ frågan via e-post, telefon eller sociala medier. Världen är fylld av kunniga och intressanta människor med kunskap som jag är nyfiken på och vill lära mig mera om. Det även om det känns lite obekvämt att fråga okända människor.

Vi behöver också hitta vårt modiga jag och våga prova på nya saker. Lära oss sånt som vi inte kan eller ligger i vår intressesfär. En annorlunda kurs, utbildning eller testa nåt som ger nya insikter bakom den behagliga komfortzonen. Vad är det värsta som kan hända ifall jag skulle göra ett misstag? Jo, jag har lärt mig att inte göra om misstaget.

Nyfikenhet är ett sätt att leva sitt liv till fullo som intellektuell varelse. Att vara nyfiken är alltid ett val som vi gör och vi kan skapa en god vana, som man har glädje av både i yrkeslivet och privat genom att vara nyfiken på ett positivt sätt. Vi behöver odla det mänskliga engagemanget!

söndag 31 december 2017 - 12:13

Emotionell intelligens så in i 2018

Det ljusnar i horisonten nån minut varje dag. Dygnets ljusa tid blir längre. På samma sätt ljusnar insikterna dag för dag.

Insikterna om hur jag fungerar när jag mår och presterar som bäst. Dels som individ, men även i olika gruppsammanhang.

Jag ger inga nyårslöften, men jag sänder en ödmjuk önskan om att det nya året ska fyllas av mjuka värden i ledarskapet.

Vi behöver lyfta fram förmågan av emotionell intelligens. Under året som gått har vi levt i spänning för vad som ska hända härnäst i vår omvärld. Vi har också satt stort fokus på den artificiella intelligensen. Den lyfts till skyarna lika mycket som man räds för den. Vi får inte glömma människan bakom den. Den emotionella intelligensen behöver lyftas ännu högre - som en framgångsfaktor i ledarskap, medarbetarskap och samhället i stort.

Vi lever i en allt mera forcerande tid och fokuset på det egna jaget tar sig oanade former. Ibland skrämmande sådana och ibland med förvånansvärt själviska beteenden.

Även om vissa saker i världen utvecklas snabbt, är vi fortfarande kvar här på den "lilla blåa pricken" med vår "gamla hjärna", vars funktion inte alltid är så lätt att förstå.

Vad behöver jag förstå? Hur ska jag tänka och hur kan jag åskådliggöra den emotionella kunskapen?

Kunskap växer och förståelsen med den. Ja, såtillvida att man är intresserad av den egna personliga utvecklingen och personligt ledarskap. Alla vill vi växa och utvecklas mot något håll. Att ta sig an kunskapen om personligt ledarskap och utveckla den, gör det också lättare att umgås med sig själv och andra och samtidigt leda andra.

Vi behöver förstå vikten med att hjälpa andra att få sina grundläggande behov tillfredställda framom att trycka ned dem och skapa oro och kaos i leden. För att det ska lyckas, behöver man först ha lärt sig att tillfredställa egna behov.

Par i burkTillsammans gör vi skillnad

Vi behöver lära oss prioritera. Att våga släppa känslan av att precis nu på stunden är allt superviktigt. Att istället sätta energi på de rätta sakerna just nu, prioritera och sortera och på så sätt minska den egna känslan av negativ stress.

Vi behöver hitta den inre kompassen och se nålen som visar på ja när ja betyder JA och nej faktiskt betyder NEJ. Vi måste också våga kommunicera det utan en känsla av dåligt samvete, som skapas i vår egen hjärna i rädsla för att såra eller i tron att annars inte tillfredställa annans önskan eller att misslyckas.

Den emotionella intelligensen kan utvecklas och förändras med bl.a motivation, ledarstil, kommunkation, stress- och konflikthantering, beslutsfattande och samarbete. Den hänger tätt samman med din egen självkänsla.

Genom en bra självkänsla kan vi bli mycket mera tydlig i vår kommunikation med andra och vidare låta de egna behoven få den tillfredställelse de behöver. Vi kan inte och behöver inte vara överallt och göra allt. Vi är många och genom att förlita oss på medmänniskorna runtomkring, kan vi dela på det som ska företas. Vi kan använda den kunskap som finns. Var nyfiken och lyhörd! Kanske medmänniskan bredvid dig har den kunskap och/eller kompetens som behövs just då. Du vet inte allt och kan inte allt! Men du kan lära dig genom andras och egna misstag samt framgångar. Och det är helt okej att glädjas över andras framgångar och lycka, men samtidigt acceptera misstag som en del av den personliga utvecklingen.

Kom i håg att ta vara på den tysta kunskap och livserfarenhet som finns runtomkring dig. Låt människornas egen historia flöda innan de glöms. De ger dig nya insikter och du växer med den kunskapen, ifall du är mottaglig.

105Min gåva till mina föräldrar, som de fyller och som senare blir en kunskapskälla för mig och mina barn

Inga beslut kan tas utan känslor. I vår hjärna pågår en livlig trafik (kopplingar), båda vägarna mellan förnuftet och känslorna.
Därför behöver vi vara medveten om egna liksom andras känslor för att kunna nå en balans mellan känslor och förnuft. Vi behöver stänga av "jag-bruset" och lyssna på varandra för att nå det sunda bondförnuftet, som behövs mera för var dag.

Det personliga ledarskapet utvecklas när du upptäcker och blir trygg i den personliga utvecklingen och de egna värderingarna. Då ökar den egna motivationen och drivkraften.
Vilken är din drivkraft? Förstärk den! Vilka är dina värderingar? Lev enligt dem, men se till att acceptera - alla har egna och lever efter dem. Vilka är dina behov? Tillfredställ dem!

"För att kunna utveckla din högre natur behöver du först lära dig att tillfredställa din lägre natur".
(Abraham Maslow)

 

Mitt nya år innebär ytterligare arbete för att stärka den personlig utveckling, ett nytt jobb, kanske ny bostad. Allt det som jag önskar och det som kommer utan varsel - allt som stiger in i mitt liv tar jag emot och hanterar lugnt och fokuserat, utgående från egna värderingar och behov.

Jag önskar dig Ett riktigt gott nytt år. Fylld med nya insikter och kunskap om dig själv samt omvärlden. Tillsammans gör vi skillnad.

måndag 7 augusti 2017 - 11:58

Vadå stresstålig med multitasking kapacitet?

Nu är tiden när man i diverse medier diskuterar stressen inför jobbet efter en välförtjänt semester. Men också stress över allt man inte hunnit med under den lediga tiden. Stress som orsakar ångest och i vissa fall ordentligt psykiskt illamående. Orsakerna till det är olika hos alla individer. En gemensamma nämnare för många är, att den frihet vi haft under vår semester ska på nytt rutas in i rutiner som är förutbestämda. För någon kan det innebära stress över att inte ha ett jobb att gå till. Vi har ett halvt år framför oss när omgivningen förbereder sig för höst och vinter.

Under den tiden behöver vi små "minisemestrar" utspridda under hela året, under varje dag och vecka. Vi behöver tid för återhämtning. Då orkar vi mycket bättre under de mörkare och kallare månaderna.

Jag vet när topparna kommer och då måste jag förbereda mig, men samtidigt behöver jag veta när jag kan ha mina "minisemestrar" - kanske 15-20 minuter av avslappning varje dag, en timmes promenad eller bara hänga med en god bok. En dag varje vecka eller månad reserveras, när jag gör bara det som jag tycker om. Sånt som ger mig harmoni - konserter, teater, konstutställningar, ett trevligt häng över en kopp kaffe, etc. Med andra ord fyller jag agendan med sån tid parallellt med jobbplanering och andra åtaganden. Ge dig också tid att sova. Stress påverkar sömnkvaliteten och den vidare hur vi orkar vidare, det vet vi. Men vet vi att våra intryck från dagen sorteras under sovtiden och att våra korttidsminnen omformas till bestämda långtidsminnen. Vad vill du somna till - det positiva tänket med lösningar eller ältandet kring det jobbiga.

ljuslyktorernstTa din egen tid för reflektion

Kanske någon börjar nåt nytt, startar upp nåt nytt eller byter uppgift som stimulerar. Då är det fiffigt att redan i detta skede bygga upp bra arbetsmetoder och en medvetenhet om att det också behövs tid för egen återhämtning. Går du tillbaka till ditt gamla jobb eller studier med huvudet tungt hängande över axlarna. Se över dina arbetsmetoder och ifall du ges möjlighet, ta en diskussion om vilka ändringar som kan göras med din arbetsgivare ifall du känner stress redan nu - planera, prioritera, sortera, ta små pauser, sätt gräns för arbetsmängden. Det är bara du som känner dig själv och vet var de egna gränserna finns.

Under sommaren har jag av olika anledningar följt med diverse platsannonser och gjort mina egna studier och iakttagelser. Det är intressant att se vilka kriterier som radas upp när man söker nya arbetstagare. Emellanåt undrar jag var alla dessa extra ordinära människor finns och ifall det är just de som får de utannonserade tjänsterna. Jag förstår kriterier som pålitlig, noggrann och flitig, kan arbeta självständigt, har höga ambitioner, tycker om utmaningar, har en positiv attityd samt tidigare erfarenheter. Men när det samtidigt efterlyses stresstålighet blir jag riktigt fundersam.

Handen upp, den som är stresstålig! Hur definierar du vad en stresstålig individ är? Det är ett klyschartat begrepp, som jag önskar att man kunde frångå. Den senaste annonsen som jag reagerade på är där man efterlyser en person med multitasking kapacitet. Ja, jösses! Hur har man tänkt att den personen ska fungera i praktiken? Handlar det om att hålla många bollar i luften eller att ständigt vara uppkopplad?

Varför söker man personal med arbetsmetoder som är mindre effektiva, ibland rent av dåliga? Är det på grund av okunskap eller ointresse om välmående hos arbetsgivare, som en arbetstagare förväntas var ständigt tillgänglig på telefon och mejl, samtidigt som man ska sköta sina ordinarie arbetsuppgifter, gå på möten, hålla kundkontakter, delta i utbildningar och vara social.

Istället för att öka stressen, behöver man minska på stressen för att få människor att må bra och på så sätt bli mera effektiva. För effektivitet genererar, men det nås enbart med fokus. Varför efterlyser man inte individer som kan hantera stress genom goda och väl utformade arbetsmetoder? Det har jag frågat förut.

Enligt en del hjärnforskare lever vi i en låtsasvärld ifall vi tror oss kunna jonglera mellan olika uppgifter och tankar. Vi tar emot ca 16 miljoner impulser per sekund genom alla våra sinnen. Vi tolkar det vi ser, hör, känner etc.
Vårt behov av att ständigt vara nåbar ger oss stress och vi är inte så effektiva som vi tror oss vara. Tyvärr!

Varje arbetsplats borde lära ut hur man kan hantera stress framom att skapa stress. Ta in en mental tränare till hjälp, ifall kunskapen eller intresset saknas inom organisationen.

Akut stress kan vara bra och stimulerande inför en viktig uppgift, men när stressen blir kronisk är det rent av farligt. Speciellt ifall stressen beror på brister i t.ex. organisation och dess ledarskap samt ifall det saknas ekonomiska och personella resurser eller ifall man har en hög omsättningen av personal.

Tekniken går framåt, men hjärnan är den ursprungliga från tiden när vi började stapla omkring på två ben och med fullt fokus jaga den egna maten. Dålig kombo ifall man tänker multitasking. Vår stackars hjärna som inte hänger med den tekniska utvecklingen säger STOP och belägg! Hjärnan är inte ännu formad för multitasking även om vi verkar tro det. Den kan endast fokusera på en tanke / en uppgift åt gången. Med många bollar i luften är risken stor att misstag görs, som i slutändan måste rättas till. Det tar extra tid.

ernst ljuslykta2Tid för nya tankar behövs

Vidare sätter multitasking stop för kreativitet. Att tänka nytt och fritt är möjligt när jag koncentrerar mig på en sak och inte jonglerar mellan olika uppgifter på en och samma gång. I sånt fall behöver min hjärna sätta extra mycket energi på att hitta fokus igen - att tänka tanken på nytt. Det tar 15-20 minuter för att komma tillbaka till den ursprungliga tanken. Totalt sett blir det några timmar per dag ifall jag jonglerar mellan olika uppgifter och fokuset på det väsentliga vänds till skärmen istället.

Vi behöver inse vår begränsning i vår kapacitet att tänka många olika tankar och att gör flera olika saker samtidigt. Du kan testa dig själv med att tala i telefon och skriv ett mail samtidigt, utföra en en matematisk ekvation samtidigt som du läser ett recept eller köra bil och sms:a samtidigt (förbjudet, men tänk tanken). Var är ditt fokus? Vårt minne kan bara hålla en liten bit info för varje enskild uppgift.

Jag är lite orolig över att mänskligheten sakta men säkert kommer att tappa någon förmåga, kanske snabbare än vi anar. Kommer vi att orka fokusera på långa texter och djupa tankar? Samtidigt som skärmtiden ökar, avskärmas vi från andra människor och risken finns att vi tappar vår förmåga att läsa av andra människor med miner och olika sätt att signalera med sin kropp. Skärmen är statisk, men så är inte vi människor. Vi behöver varandra - vi behöver samtalen. Vi behöver platser att mötas på, ställen där vi får vara kreativa och platser där vi får njuta, slappna av eller träna och ta in nya intryck och utmaningar. Vi behöver välmående på arbetsplatser och i vårt vardagsliv.

Jag vill ge en eloge till den regionala utvecklingsdirektören vid Österbottens Förbund, Varpu Rajaniemi, som i söndagens VBL säger att människan är regionens bästa resurs. Förutom att hon är intresserad av människan, så tror hon på människan. Hon ser att det behövs kulturell kreativitet förutom den energiindustri som växer fram. "Människans välmående ska finnas i fokus! Det är i huvudet vi har vårt största kapital. Därför ska vi satsa på människan". Tack för de orden.

När människan mår bra, mår organisationen bra och vidare omvärlden.
En win-win situation!

 

fredag 4 augusti 2017 - 12:44

En medelålders mors vedermödor

Rubriken kunde vara ett nytt namn på min blogg, ifall jag tog till mig ett negativt tänk. Tanken och känslan är bara tillfällig och möjlig att bearbeta.

För nu är dagen här när mamman med de vuxna barnen tar en djupt andetag och en djup "funderare" - vart försvann alla 25 år? Den äldre, han har levt sitt eget privata liv en längre stund och nu är den yngsta på väg att ta sig ut på egna vingar.Hon ska ta sig till andra sidan av Kvarken. En studieplats vid Umeå Universitet hägrar och mor funderar på hur hon ska hantera situationen utan ungar i huset. Det känns bra med fungerande färjtrafik mellan Vasa och Umeå.

wasaline3Kanske det blir några liknande koppar av kaffe i närmaste framtid

 

"Familjehotellet" med all service inkluderad kommer att hålla öppet mera sällan. Ingen 24/7 verksamhet längre. Det kan jag leva med, t.o.m. som en mera behaglig tanke, även om jag mår bra av att tillfredsställa en del av grundbehoven hos mina "medvandrare" längs med tidslinjen.

Men nu försvinner kontinuiteten i att ha någon att tillrättavisa eller tjata på, föra djupa diskussioner med, hitta nya insikter tillsammans med, utforska världens små hemligheter med och fundera på hur livets alla utmaningar ska hanteras - det kommer jag att sakna stort. Vi har åkt berg- och dalbana de senaste åren bland känslor och attityder. Vi har skapat en dialog, där vi lärt oss av varandra hur människan fungerar i olika sammanhang och hur man själv behöver förhålla sig till andra människor och framförallt med generositet gentemot sig själv. Samtidigt har diskussioner förts om hur man ska förhålla sig till och hantera olika vardagliga saker som dyker upp - "Learning by doing".

Ett är säkert. Jag kan inte leva mina barns liv. De måste få göra sina egna val, våga välja bort eller till, göra sina egna små misstag och på så sätt vidare hitta sin egen lycka. De måste bli medveten om att de själva påverkar sina egna känslor, som i sin tur påverkar det egna sättet att tänka. Ifall det positiva finns med som en indikator, ger det möjlighet till att leva ett bra och lyckligt liv.

De behöver lyssna till de egna behoven och hitta sig själv, men även se och lyssna till medmänniskan som går bredvid utan att styra eller låta sig styras. Och definitivt inte låta sig bli "påtrampad". Jag önskar att de hittar en balans i livet. Man kan aldrig springa från sig själv och ifall man försöker, följer skuggan ändå alltid med.

Man har bara en av sig själv och det är helt okej att det är lite otämjt, naturligt och vildvuxet i början. Det finns alltid de som vill forma och ifrågasätta det otämjda, men låt dem hållas för de förstår inte bättre. Lyssna till ditt eget inre, där finns din styrka!

Kanske jag lämnat mina spår av värderingar, attityder och mål som påverkar deras fortsatta liv, men jag har ingen rätt att uttala önskningar om hur de ska leva sitt liv. Jag kan enbart acceptera (gilla läget) och önska, att livet levs och detta med stor kärlek till sig själv och omvärlden. Jag kan bara gå bredvid och hoppas kunna finnas till när helst de behöver mig. Precis som mina egna älskade föräldrar funnits där för mig i vått och torrt, liksom för alla andra som behövt någon bredvid sig.

Man säger att små barn tillför små problem och stora barn stora problem. Tja, det kanske ligger någon liten sanning i det, men lösningar finns alltid och det handlar om att hitta metoder att lösa dem. Men ett av de större problemen just nu är att hitta bostad inom två veckor och snabbt organisera en flytt till Umeå med alla små detaljer som måste fixas. Där kan en mor vara till hjälp. Du kan också hjälpa mig ifall du hör om en ledig bostad i Umeå.

Ja, jag tycker att det är synd att många av våra finlandssvenska ungdomar söker sig utomlands just nu för studier och jobb, men jag förstår dem mycket väl. Ta med er kunskapen hem till Finland sen när det är dags och känns rätt!

 

söndag 26 februari 2017 - 11:13

Klarsynthet genom välputsade glasögon

Läste en artikel i Dagens Samhälle om svenska skolbarns hjärnor och hur de korrelerar till olika pedagogiska teorier samt den hjärnforskning som är högaktuell idag. Hur avsaknaden av verktyg vid inlärning skapar framtida problem. Tanken för mig vidare till hur vi vuxna människor fungerar i vardagen, med eller utan verktyg.

Det man vet idag, är att frontalloben har en aktiv roll i våra kognitiva förmågor som bl.a. inlärning, problemlösning, uppmärksamhet, koncentration, minne, att förstå sammanhang, upplevelse av rum och position, integrering av information från de olika sinnena, orsak och verkan samt förmåga att generalisera - att analysera och dra slutsatser och hur dessa går att överföra till andra sammanhang. Den genomgår en utvecklingsfas under de första 20-25 åren och det som då lärts in, finns med i den fortsatta upprepningsfasen efter 20-års ålder.

Vi lär oss att jobba enligt vissa rutiner och vissa saker sätter sig i ryggmärgen, färdiga att plockas fram när det behövs. Vi vet själva hur vi hanterar olika saker eller uppgifter och det på det inlärda sättet. Alla har vi olika sätt eftersom verktygen har varit olika. Även om vi tror oss vara fullärda, kan vi fortsätta utveckla den mentala styrkan under resten av vårt liv och speciellt när vi får positiv feedback utvecklas den styrkan. Vi är alla våra egna vanedjur.

För att jag ska orka behöver jag också energi och jag behöver jobba kontinuerligt med mig själv för att jag ska må bra. Omvärlden mår också bättre när jag kan förmedla vidare den positiva energin, sporra, stöda och hjälpa som en del av ett team. Vi ska försöka undvika att fungera energitjuvar för varandra. Det är inte lätt, men värt ett försök. Den andra energitjuven är också en tidstjuv i form av elektronikens underbara värld med allt som fångar vår uppmärksamhet. Du är värd att emellanåt ta en paus från den och låta dina ivriga fingrar vila. Hjärnan behöver också vila och tanka för att kunna fokusera på det som är viktigt och behöver prioriteras.

För att jag ska kunna utveckla team (familj, arbetsteam, idrottslag, föreningsstyrelser, m.m.) behöver jag börja med den egna personliga utvecklingen. När teamet har har genomgått sin utveckling, kan jag ta mig an organisationens utveckling och vidare som en del av samhället. Men det krävs en stor självinsikt, då jag är medveten om både mina tillgångar som brister. Jag vet hur jag fungerar och tar ansvar för det och kan se hur det egna beteendet påverkar omgivningen. En stark bild av den egna personligheten och kunskap om det egna mentala tillståndet är av lika stor vikt som ett gott självförtroende och en insikt i hur jag värderar mig själv.

Alla behöver vi meningsfulla relationer liksom uppgifter och vi behöver massor av bekräftelse för att hålla igång motivationen och för att utvecklas. Annars tynar vi sakta bort i vår egen kammare eller bakom vårt skrivbord. Genom att ge positiv feedback kan den mentala styrkan utvecklas. Men ifall det ges mera negativ feedback än positiv, så är det lätt hänt att man underminerar och gräver skyttegravar helt i onödan. Feedback ska vara konstruktiv även om den inte alltid är positiv, men det kräver en del fingertoppskänsla, finess, gott omdöme och kunskap om människans olikheter. Motivationen kan falla från 100% till 0% under en sekund, ifall man upplever en situation som ytterst obehaglig, frustrerande eller negativ och man känner sig hjälplös.

Det finns ingen konstant sanning - verkligheten tolkas genom mina egna sinnen. Vi gör helt enkelt en subjektiv tolkning av olika situationer. De som inte kan hantera stress överför kanske den egna känslan på annan person, eftersom alla borde känna sig lika stressade som hen. Då borde hen förstå att tillåta sig att slappna av lite.

Kanske hen inte alla gånger förstår, att den andra personen lärt sig hantera stress, och att den också hittat ett systematiskt sätt att jobba på och är medveten om att man kan endast göra en sak i taget ifall man vill nå hållbara resultat. Eftersom hjärnan kan fokusera på endast en sak i gången betyder det, att ifall det dyker upp saker som skapar oro, ledsenhet , frustration eller ilska. Då sätts fokus på det istället framom där energin och motivationen verkligen behövs. Därför behöver vi alla lära oss att hantera stress. Ingen är stresstålig, men vi kan lära oss att hantera situationer med rätt verktyg!

Kanske man rent av talar olika känslospråk, använder orden på olika sätt, varför missförstånd lätt uppstår. Då behöver man titta lite mera på kommunikationsprocessen. Det gäller att kunna lyssna in och visa förståelse för olikheterna som i det långa loppet kan komplettera det som saknas hos annan och övriga, som tillsammans konstruerar en helhet. Ingen individ är lika och ingen kan känna samma sak som jag. Alla kan inte och ska inte göra saker på samma sätt som jag.

Jag är inte densamma nykläckta kycklingen som jag var vid 25-års ålder. Som snart senior höna, kan jag använda det jag lärt mig och vidare genom olika misstag och nya insikter som jag aktivt matar mig med kan jag utvecklas vidare som en självständig person, som kan analysera och tänka själv. Jag tillåter mig inte att vara en del av "stresskollektivet" längre och jag tar ansvar för det egna måendet och handlandet. Jag tillåter inte heller att andra påför sin egen stressupplevelse på mig. Däremot lär jag dem gärna att hantera upplevelsen av stress.

För all del, jag kan ifall jag vill, stanna kvar i min trygghetszon som många andra och låta rädslan för att göra misstag växa, istället för att växa med alla misstag, egna som andras.

Jag vill kunna använda mina resurser av drivkraft till att utvecklas, ta mig an utmaningar och på den vägen göra nya spännande upptäckter och insikter om mina medmänniskor och omvärlden med klarsynthet och genom välputsade glasögon. Jag är den jag är med min egen ryggsäck och innehållet är inte samma som i din. Ingen annan än jag själv kan byta ut eller sätta till innehåll i ryggsäcken. Men vi behöver öka förståelsen för varandras ryggsäckar för att tillsammans skapa ett mera positivt klimat.

glasogon2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!

lördag 31 december 2016 - 17:36

Med året konserverat och på burk

Det blir ingen årskrönika, men en kort betraktelse innan detta året konserveras och sätts på burk med etiketten dåtid, det jobbiga året med vissa ljusglimtar. Omskakas.

Lyckodagar2Ett vykort från svunnen dåtid

 

I mellanlandet av Dåtid, Nutid och Nytid är gränserna medvetna men osynliga, även om allt hänger samman på sätt eller annat. Precis som gränserna vi ritat upp mellan stadsdelar, kommuner, landskap, länder och världsdelar på världens alla kartor. Det är våra mentala gränser som skiljer oss människor åt. Vi har osynliga gränser mellan språk, hudfärg, nationalitet och sociekonomiska grupper och de osynliga mentala gränserna hämmar vår kreativitet. Ibland tillåter vi oss att inte göra på ett visst sätt, för vi tror att vi inte kan eller så vågar vi helt enkelt inte. Men tänk om - tänk om....mina förfäder inte gjort på ett visst sätt, då skulle jag inte vara här och nu. Alla mina val, medvetna som omedvetna påverkar nutid och nytid. Detta oberoende om jag vill.

 

Inatt när vi förlänger dygnet med en sekund, hinner många ge löften om hur de vill förbättra sitt beteende eller prestationer på sätt eller annat. Jag hör till kategorin - "våga vägra löften som du inte kan hålla och bygg upp målbilder an efter behov istället".

Burken2Min lyckoburk för årets alla goda händelser och upplevelser

 

Däremot vill jag påminna mig själv varje dag om allt bra och gott jag gjort till mig själv och andra i min "Må bra bok". Nästa år (detta är inget löfte) vill jag komplettera det med "Min lyckoburk". Varje söndag fyller jag min burk med en liten not om något roligt som hänt under veckan. När Finlands 100-årsjubileum lider mot sitt slut den 31.12.2017, öppnar jag den och får ta del av allt det underbara och den glädje jag fått uppleva under ett år.

Det är så lätt att vi glömmer allt det goda vi får vara med om och fokuset hamnar många gånger på stunder när vi presterar lite sämre eller känner oss otillräckliga eller i en svacka. Och det är helt okej. Men det är bra att påminna sig själv om det positiva. Vi är alla människor med precis likanda behov, oberoende på vilken sida av de osynliga gränserna vi finns. Ifall det är något jag ändå mot all förmodan vill lova inför det nya året. Då är det att notera och godkänna de behov som mina medmänniskor har.

Jag önskar Dig ett sprakande gott slut på 2016 och ett bubblande början på 2017. Må det nya året fyllas med frid, kärlek, vänskap, ljus, fred och tillväxt. Låt oss ta till oss all kunskap och de personella resurser som finns, för att med klokhet, känsla, medvetenhet och sunt förnuft tillåta vår egen utveckling tillsammans i stort som i smått.

Ta hand om varandra och dig själv. Vi har bara en av oss.

 

Together in 2017Ut ur det gamla och in i det nya med ingen som helst aning om hur allt kommer att te sig.

onsdag 28 december 2016 - 12:59

På Domkyrkans trappa

 

Jag vet precis på tidpunkten när det hände, då jag medvetet försökte koppla bort känslan av obehag och vidare signalerna till min Amygdala när kroppen satte sig i larmberedskap. Det var på tåget från Helsingfors till Vasa den 16 december, klockan 17.35 när jag satte mig ned för att försöka skriva följande lyckolucka i denna blogg. Men lyckokänslan hade dämpats av olika händelser. Något sa mig, att jag inte skulle använda min vrede och ilska och att försöka dämpa den nya obehagskänslan och inte låta den genomsyra mitt inlägg. Det har tagit mig några veckor att distrahera de obehagskänslor som gärna gjort sig påminda. Obehaget har förföljt mig och jag har försökt att i min inre träningsplats försöka hitta ett lugn och samtidigt har jag ägnat mig åt att ta hand om de egna bestyren. Precis som att trava runt i en Jungfrudans utan ett slut.

jungfrudansJungfrudansen vid Bragegården

Jag har lärt känna mina egna känsloreaktioner och bestämde mig för att ta en mental paus och på så sätt undvika olika former av social media som var överfylld av känslor med frustration och ilska.

Även mailboxen och messenger fylldes av olika åsikter, både negativa som positiva. Det handlade om allt möjligt som skedde under en kort tid innan julen. Jag fick t.o.m. göra en anmärkning till förvaltningsdirektören på sjukhuset i Östermyra liksom en reklam TV kanals nyhetsredaktion som på "prime time" påstår att de förkastliga bus samtalen på svenska till sjukhuset koordinerats från den plats jag sitter vid. Undrar var källan sitter?

Jag brukar undvika i det längsta att göra politiska ställningstaganden i detta forum, liksom i mina dagliga statusuppdateringar på social media. Detta eftersom alla har sina egna värderingar som var och en bildar sin uppfattning utgående ifrån. Nu känner jag att det finns krafter som vill skapa kaos och oreda.

Jag är matt och har känt mig andefattig under några veckor. Jag har resonerat fram och tillbaka och inser att det går inte att stänga ut allt, men det är fullt möjligt att försöka hitta ett lugn oberoende. Jag har försökt hitta nåt vettigt i de resonemangen som förts på olika plan av politiska partier och enskilda individer.

Men när jag får tag på de Sannfinländska ungdomarnas videosnutt mot skolsvenskan, då slängs det röda skynket framför ögonen på mig och det ryker ur näsborrarna som hos en tecknad tjur vid tjurfäktningen. Deras video som är bandad på trappan upp till Helsingfors Domkyrka bredvid Statsrådsborgen gör mig oerhört upprörd. Det är så lågt, osmakligt och fantastiskt barnsligt. Dessutom finansieras ungdomsförbundets verksamhet med medel från den gemensamma skattekistan. "Hur täcks de? Jo, de täcks!", för att citera en god vän. Och denna galenskap smittar av sig som en löpeld i en skogsbrand.

Hjärnan skiljer inte mellan sanning och fantasi. Under mina snart trettio verksamma år inom samhällsbygget med många förtroendevalda som passerat revy, är det senaste året något i hästväg, utöver det vanliga. Tänk om jag fantiserat och drömt allt och vaknar upp i en helt ny sanning. Men tyvärr blir jag väldigt varse om hur landet ligger när jag möts av attityder som jag inte trodde man kunde möta i vårt så genuint tvåspråkiga land och stad som Vasa. Plötsligt är min tanke tillbaka vid en händelse några veckor före julen.

Ja, den då nya tjejen i en av centrumkioskerna som rynkar på näsan, låtsas stå handfallen och vill knappt ge mig service när hon hör mig inleda på mitt modersmål. Att dessutom uttrycka sina känslor i ord "En ymmärrä, onneks mä en puhuu ruottia" framför mig var bara för mycket. Alla övriga som jag har mött bakom samma disk är mycket vänliga och kundorienterade och när det behövs använder vi varsitt modersmål, alltid med respekt för varandra. Jag gjorde en anmärkning och nästa gång jag besökte samma kiosk, stod ägarinnan där tillsammans med den ohövliga. Ja, den ohövliga förstod plötsligt vad jag sa och kunde till och med ge tillbaka växel på mitt modersmål.

Det handlar inte längre om att kunna förstå eller tala ett språk. Det handlar om attityden och de egna värderingarna. Vad har alla de i sin box eller ryggsäck, som medvetet går in för att inte vilja förstå och med små medel kränka och göra andra illa?

Tänk om jag blir bemött med samma ovilja att förstå och ifall man låter etiken falla på grund av egen attityd när jag behöver hjälp i en situation av plötslig svaghet i en kris eller vid sjukdom. Vad händer då? Blir det mitt eget fel att jag blir förbisedd på grund av att jag tillhör den andra språkgruppen eller ännu värre, en annan nationalitet?

Min amygdala spelar mig små spratt och jag vill undvika att nervkopplingarna i amygdala växer sig starkare i takt med upplevelsen av vardagens grymheter.
Jag har ingen orsak att "stressa upp" mig på alla konstigheter och alla individer med andra värderingar än mig. Lite sunt bondförnuft är det enda jag önskar till alla inför det nya året, som vi skall försöka skapa tillsammans. Ifall ni täcks?!

lördag 10 december 2016 - 12:30

Lyckolucka 9 & 10

Ibland blir saker på ett annat sätt än jag tänkt mig och då måste jag bara acceptera det och gilla läget. Jag sätter mig själv och mina förväntningar åt sidan och tar mig till nuet för att finns till bara för den som behöver mig mest just då. Utan krav och pekpinnar. Vägen dit är snårig och backig, men med små steg når jag fram ifall jag själv vill.

skyddsangel2

 

 

Lyckolucka nr. 9 & 10

"Att våga är att förlora fotfästet en stund, att inte våga är att förlora sig själv."
- okänd -

"Att stanna upp ett ögonblick emellanåt kan vara den enda möjligheten att orka gå vidare"

- okänd -

Varför och för vem måste man bevisa sig vara "bäst i klassen"? Varför behöver man skapa, en av andra uppfattad "prutthurtig" attityd? Varför måste man känna sig omtyckt av alla? Varför måste man vara med och röra i alla grytor, när man har egna att kolla så att de inte bränns i bottnen? Ja t.o.m. I grytor som man inte har en hum om hur de ska tillredas.

Varför känner man sig ibland som den mest ensamma i världen?
Varför kan det kännas jobbigt att röra sig med massor av människor?
Varför räds man tanken och känslan att mynta ordet NEJ, jag orkar inte eller kan inte just nu?

Varför är omvärlden så duktig på att ställa krav, peka med fingret, stigmatisera andra och dela ut pekpinnar utan minsta lilla hänsyn till hur den enskilda människan mår och sen i princip inte behöva ta hand om konsekvenserna?

Har vi - du och jag, rätt att ifrågsätta den lilla människan som tar en mental paus i kaoset, bara för att vi själva mår bra just för stunden och tror oss veta hur andra känner och tänker?

Eller är det så att vi tror oss må bra, höga av "kaos ångorna" och anser att alla andra behöver agera på precis samma sätt som vi. Vi vet ju exakt hur saker ska göras och vilken information som behöver förmedlas och eftersom vi har så mycket att göra så upplever vi att "de andra" inte gör nåt, gör fel eller säger fel saker. Kanske man i sina " kaos ångor" inte ser att den andra är i samma situation, men att den lärt sig prioritera och lära känna sina egna signaler när fartblindheten sätter in. Vi kanske inte heller ser när "de andra" är inhöljda i en dimma på grund av total kaos och att de behöver hjälp att ta sig ur dimman innan de kör på grund.

Att förstå medmänniskan är inte alls lätt och att förstå sig själv alla gånger är inte heller lätt, även om vi i olika sammanhang gärna vill framhålla att vi gör det.

Att utan egen erfarenhet säga till en som varit inne i dimman, är på väg dit eller befinner sig där - skärp dig, det är bara en modenyck att söka sig in i dimman. Det är precis lika fiffigt som att be någon med vrickad eller t.o.m. bruten fot att springa ett kort- eller långdistans lopp och vidare påstå att du behöver inget gips, det är en modenyck att stoltserar med gipset på grund av att det finns olika färger att välja på och du har gipset för att slippa springa.

Som medmänniska behöver jag våga släppa på mina egna förväntningar och bara finnas till, acceptera, ta fram den empatiska sidan - lyssna, ställa frågor utan att peka finger eller ge goda råd.

Var och en behöver själva komma till insikt om vad som är bäst för en själv och då behövs förståelse och någon som ställer de rätta frågorna för att man själv ska hitta svaren. Det gäller i alla sammanhang. På fritiden liksom i arbetslivet. Vi måste påminna oss själva om att varje gott råd är baserade på rådgivarens egna värderingar, erfarenhet, livssyn, etc. Rådgivaren har helt andra referensramar jämfört med dina egna. Man vill kunna känna trygghet och att någon finns vid ens sida för att dela med sig av total närvaro, värme och kärlek. Här är balansgången mellan sympati och empati är hårfin.

Jag har själv många gånger syndat i att dela med mig av goda råd, baserat på egen erfarenhet. Men sakta och säkert kommer jag till insikt. Varje individ är unik, men man tvingas anpassa sig till de generella normerna och förväntningarna. Alla klarar inte av det. Alla som jobbar med människor på något sätt borde vara medveten om det.

Vi kan aldrig veta hur en annan människa känner sig, men likväl säger vi - jag vet hur det känns. Vi kan ha upplevt samma sak, men hur man känner för det upplevda är i högsta grad personlig. Jag kan inte gå in i dina känslor, men jag kan referera till hur det kändes för mig i en liknande situation. Men ifall jag inte varit inne i den totala dimman, har jag definitivt inga referenser att hänvisa till.
Vi tror en massa, men vad vet vi egentligen?

Ibland blir saker inte alltid så som man har tänkt. Det som planerats, dina egna förväntningar och krav blir satta på undantag. Du måste byta inställning - din medmänniska är mera viktig än dina egna behov just då. När du är medveten om det finns ingen frustration eller besvikelse över det som du kanske missat istället. Känslan av att finnas till här och nu med ett varmt hjärta och två öron är så mera viktigt än de behov du ville få tillfredsställda på annat sätt eller annan plats.

Nu i väntans tider med alla julbestyr som vi tror att vi måste göra, sakta in på farten så att dina "skyddsänglar" hinner med och våga pausa mellan långdanserna!

Kentomte1

 Min favorittomte "Skäri Ken" tar en mikropaus.

lördag 3 december 2016 - 19:38

Lyckolucka nr.3

Ibland är det oerhört intressant att bara röra sig i folkmängder och tjuvlyssna. Jag besökte julmarknaden i Botniahallen och hittade flera fallstudier, dock utan parametrar eller variabler. Några fallstudier i eget intresse av socialt beteende. Vi har en fallenhet för att ställa oss och klandra ljudligt över än det ena och än det andra. Alla tänker så fel, eftersom de inte tänker som jag, var en kontenta av studierna. Därtill kan nämnas att det var alldeles gräsligt med all snö för att inte tala om beslutsfattarna i olika kommuner. Ibland är det bara så skönt att vara inkognito, som en fluga i taket. Åh, vad vi är duktiga på att klaga, speciellt på förändringar, det okända och vad vi vet mycket om "alla andra".

Mental träning handlar om min egen personliga utveckling. Att hitta resurserna inom mig. Jag skapar mitt eget liv och det är endast jag själv som har makten att göra en förändring. Visst hade det varit skönt att sätta över all skuld på nån annan eller på alla de omständigheter som finns runtomkring mig. 

Min sanning är den, att jag inte kan påverka andra – jag kan påverka mig själv och genom mitt sätt att vara, skapa strömmar hos andra. Det är bara jag själv som bestämmer hur jag skall reagera och därmed har jag också ansvar över hur jag reagerar i olika, ja t.o.m. pressade och obehagliga situationer. Tänk om jag genom mina tankar kan styra mina känslor och mitt beteende – vilken enorm frihet....och den hägrar när jag tar makten över mitt eget liv.

DiscotomteI believe I can fly, I believe I can touch the sky

 

Lyckolucka nr. 3

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.

- Albert Einstein -

Låter kanske konstigt, men det du tror på skapar din verklighet. Men ju mera man funderar så visst är det så. Det vi tror på är det vi får. Vår hjärna är så väldigt speciell och den kan inte skilja på tro och kunskap. Dessa båda begrepp är lika stora sanningar för vår hjärna.

Einstein var ett geni inom vetenskapen och upplevdes som farlig av sin omgivning genom sitt intellekt, då han ifrågasatte det mesta. Han hade kunskap och trodde inte så mycket. Och han måste ha haft en god självbild den kära Einstein. Han vågade göra misstag på misstag och ta sig över hinder för att komma fram till sina mål.

Visst är det lätt att tänka – den där framgången gäller alla andra och inte mig själv - att det bara är vissa som lyckas. Det påverkar din syn på vad du kan åstadkomma. Varför begränsa ditt tankesätt och därmed även dig själv?

Ifall du ser det önskvärt att bli lycklig och du vill klara av något speciellt så ökar möjligheterna att det ska lyckas. Det genom att visualisera din önskan inne i ditt eget hjärnkontor, inrett som ditt eget personliga träningsrum. Det tillsammans med en positiv feedback samt stöd från omgivningen och en tro på dig själv, kan du utföra stordåd.

En tro på dig själv kan få dig att utföra saker långt utanför vad du själv trodde var möjligt. Egentligen borde vi utmana oss själva varje dag med en ny sak eller göra en sak på ett nytt och helt annorlunda sätt än det vi har som vana eller är vana vid.

Vi kan långt mera än vi tror om vi samlar vår kraft, tror på oss själva och förväntar oss bra resultat!