torsdag 30 november 2017 - 10:37

Att lära för livet i närvaro

När jag tar mig an morgonens nyheter via den tryckta pressen, försöker jag göra det med ett leende för att få fram de positiva signalerna till min hjärna. Det är inte så lätt, men värt ett försök varje morgon. Allt som oftast börjar det rassla till ordentligt och kopplingar görs mellan olika nyhetsinslag. Ett mönster kommer fram.

De senaste dagarna har fokuset i finlandssvensk media varit kring den uppmärksammade kampanjen #metoo #Dammenbrister och #Övistoo. Ingen kan ha missat den diskussionen. All media är fylld med diverse hashtags, berättelser och stöd. Tyvärr är det svårt att framtvinga ett leende när man får ta del av olika individuella upplevelser och känslor, som präntats ned i ord. Empatin tar över och det är inte långt till sympatikänsla för allt det upplevda.

Alla dessa initiativ som uppmärksammats visar på att alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna få tala och bli lyssnade på. Men det gäller även att stanna upp ett tag när den kollektiva euforin tar över. Stanna upp, tänka och ge de egna tankarna ord. Det är lätt hänt att man följer med kollektivet i tanken utan att egentligen fundera på orsak och verkan. Det öppnas många sår hos många och de behöver få läka för att inte varbölder ska uppstå. Jag hoppas att det föds en givande diskussion som leder till en förändring och förbättring, men då måste vi medvetet försöka undvika en stigmatisering. Det borde gälla i alla diskussioner och i alla sammanhang.

Jag ser att informationssamhällets uppgift är att upplysa, granska, öka kunskapen, sälja en tanke och väcka intresse, men i många fall har den också tagit sig rollen att skapa avsky genom att lyfta fram olika attityder. Vi glömmer lätt, att bakom varje skrivet ord finns en individ med egna erfarenheter, attityder och kunskap som sätter sin prägel på det skrivna eller uttalade ordet. Som mediakonsument påverkas jag och det är lätt att anpassa mig till det jag ser och hör. Det är skrivna eller uttalade ord och meningar som någon annan tänkt som serveras mig. Vi tänker ca 65 000 tankar varje dag och då är det är inte så lätt att sålla mellan orsak och verkan. Det är inte heller lätt att förhålla sig objektiv alla gånger. Vi påverkas av våra känslor och agerar därefter.

Därför är det viktigt att lyfta fram retoriken i sammanhanget. Forskning visar på att språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop. Vi behöver bli bättre på retorik och och rumsren diskussion. Där behövs satsningar, liksom på krishantering och jämställdhet.

Jag noterar vidare diskussionen om "Pressens möjlighet att förstärka den tvåspråkiga Vasaregionen" som ordnades på onsdag i Vasa och kulturministerns "dialog" med den ena vinnaren av Finlandiapriset. En fråga om Finlands båda nationalspråk, som varit och fortfarande är högaktuell i olika sammanhang.

Den som är intresserad kan ta del av EU kommissionens rapport - Nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006) Där lyfter man fram både språk och retorik. Mest tydligt är social och medborgerlig kompetens, där kärnan är "förmåga att delta ändamålsenligt och konstruktivt " samt kommunikation på modersmålet och på ett främmande språk, som inbegriper förmedlingskompetens.

Där kan var och en av oss som medborgare eller opinionsbildare föregå med gott exempel och inte låta attityderna, känslor och härskartekniker ta över i en diskussion. Istället behöver vi lära oss att lyssna på motparten för att sen bemöta med sakliga argument.

Vi är inte heller betjänta av språkförbistring. Vi är förtjänta av att lära förstå varandra, även de kulturella skillnaderna. Kommunikation är ju länken mellan mig själv och andra. Som ett tips till den media som bevakar kustområdet. Lyft fram den andra språkgruppen i media med intressanta och positiva berättelser. Jag vill gärna se en positiv nyhet varje dag!

Låt retoriken vara saklig, respektfull och begriplig - en bra ledstjärna. Vågar tidningshusen som opinionsbildare ta utmaningen och vara föregångare och initiativtagare till en "Battle of the West Coast" på de båda inhemska språken i växelverkan. Ett första steg till en fysiskt och mentalt närvarande "tävling" i retorik på två språk i växelverkan, där det handlar om att lära sig lyssna, förstå och argumentera och tala på ett snyggt sätt kring positiva teman och samtidigt kunna belysa aktuella frågor, gemensamma för regionerna och kustområdet som helhet. Detta med tävlande lag från opinionsbildare, beslutsfattare, läsare, studerande, sektorgrupper, etc. i en seriös återkommande tillställning, men med glimten i ögat. Man lär genom att utöva och lyssna på andras framsteg eller misstag.

Tidningar2Det rasslade visst till ordentligt nu och kopplingarna gav nya tankar. Vi lär oss nytt varje dag.

söndag 20 mars 2016 - 23:46

Hjärnkontoret

Jag har "nördat" ner mig fullständigt i hjärnan. Den lilla gråa massan under skallbenet. Denna sista dagen på "hjärnveckan", satt jag och lyssnade på podcast Kvanthopp och fick ta del av hjärnforskaren Annika Hulte'ns funderingar om apparaten MEG, som finländska forskare har utvecklat. En apparat som mäter magnetfält kring huvudet. Apparaten använder man vid forskning av språkinlärning. Ja, det kan vara revolutionerande.

Därtill ett annat hjälpmedel - fMRI (en magnetröntgen), ett hjälpmedel när man vill mäta aktivitet vid en neurologisk aktivitet och hur blodet flödar i hjärnan. All denna forskning kommer att ge oss en helt ny syn på hjärnfunktionen.

Jag är inte den som tycker om att plugga ord eller termer. De fastnar inte som ord, men ifall jag kan sätta in dem i olika sammanhang och se helheten, blir jag alldeles tagen. Jag vill tänka i bilder och i helheter samt hur allt påverkar allt. Hjärnan är helt otrolig och när man tänker på den som en stressboll, som man kan modellera i handen, då går aktiviteten igång på riktigt. Eftersom vår hjärna är formbar, betyder det att den inte såg likadan ut när jag körde till Maxmo för ett möte, som efter mötet när jag kom hem. Det hände en del under vägen med min hjärna - nya intryck och upplevelser, som formade nya tankar.

hjarnamin

När jag hör begreppet Amygdala, ser jag en röd siren, som blinkar och tjuter vid minsta rädsla och obehag. Den triggas igång varje gång som något obehagligt är på gång eller ifall fara hotar. Den börjar också blinka intensivt när jag möter på negativiteter. Alarmvarning blir det på riktigt, ifall jag hela tiden matas eller matar mig själv med allt negativt. Då utvecklas rädslan, som blir till oro, eventuellt panik och till sist kan depression bli tillstånd som är ett naturligt sådant. Jag måste lära mig att stänga av sirenen och till hjälp har jag min mentala träning. Att gå in andras sjukdomar och elände, triggar oss att sätta oss in i samma situation. Undvik det!

Hjärnforskningen tar många steg framåt hela tiden och ifall man får spekulera lite. Tänk ifall vi inom en snar framtid, kommer att kunna kommunicera med varandra genom olika tekniska hjälpmedel. Se bara på hur VR utvecklas. (Då menar jag verkligen inte statens järnvägar). Jag menar den virtuella verkligheten. Plattformar där man kan bygga upp virtuella världar - där man kan mötas. De fysiska mötena kanske ersätts av tekniken. Vilket idag väldigt långt görs via video- eller datorskärm. Men tänk ifall jag kan modellera mitt alter ego som en bland andra deltagare och vi konfererar via "glasögon, hjälm och tankar". Så att någon bredvid mig kan läsa min tankar och kommunikationen sker utan öga mot öga kontakt. Skrämmande...

Neuropsykologi är väldigt intressant. Jag blir ibland fundersam över mitt dåliga namnminne och ifall det är hopkopplat med en stressad hjärna. Ja, och vilka funktioner har hormonerna i sammanhanget och hur påverkar de mitt psyke. Alla tankar kopplar min lilla gråa massa vidare till neuroledarskap, som jag vill återkomma till. Plötsligt blev det många tankar i en enda mening. 

Före det skall jag lyssna på Mozart och Allegron con spirito, som lär stimulera och aktivera hjärnan. Men det får allt bli i morgon, för nu är det nästan tid för att vila hjärnan några timmar från att vara en kännande varelse som tänker. Jag blundade under en kort mikropaus en stund och nu har jag ungefär 60 minuter kvar av 90 minuter, tills hjärnan blir lite slö och trött igen. Men den saken skall jag också återkomma till. 

Det är inte lätt med en aktiv hjärna, men jag kan försöka ta kontrollen.

 

torsdag 11 februari 2016 - 23:58

Skall jag sitta tyst och se på?

Kommunikation är A och O. De få människor som känner mig på riktigt vet mitt sätt att resonera och hur jag argumenterar i olika frågor. De är inte många, som jag med ett ögonkast kan förmedla ett helt budskap. Bland dessa finns det några individer, som på ett skrämmande sätt läser mig fullständigt innantill. Det underlättar ofta i diskussioner, även om orden eller meningarna som sägs kommer samtidigt från båda två – stereoprat, under hög volym med stora och yviga gester.

När vi är i situationer där sändaren och mottagaren har olika bakgrund, erfarenhet, värderingar och inte känner varandra, åsikterna eller känner till varandras sätt att argumentera, då brukar konflikter uppstå. När argumenten går förbi varandra, eftersom man inte lyssnar på varandra, eller man inte vill förstå, då blir det krockar. Är det kanske det som håller på och sker – en kulturkrock i vårt lilla land och man triggar varandra med känslor. Klimatet i landet och i världen gör mig orolig, samtidigt som jag försöker hitta ljusglimtarna mellan de mörka molnen, gärna i regnbågens alla färger.

Man har i många sammanhang konstaterat att ”extremister” ofta är en försvinnande liten minoritet. Men ifall man sätter in tolkningen av ”extremist” - att de extrema ligger långt ifrån vad majoriteten tycker, så stämmer det begreppet inte längre. Man kan dra vissa paralleller till det senaste med webbdebatterna och samtidigt peka på diskussionerna om främlings- och språkhets.

En liten minoritet människor kan lyckas få igång ett lämmeltåg, med grupper av människor, utan eftertanke som följer massorna. De kan ställa till med oproportionerligt mycket skada. Men ännu farligare blir det när man ser hur aversionen mot det okända och det man inte vill ha, eller de som "kostar för mycket" påverkar besluten i vårt land. Man använder ett maktspråk. Härskartekniker som används av dem som befinner sig i överläge.

När vi har hört något tillräckligt många gånger så tror vi att det är sant. Och det spelar ingen roll om det är samma person som har sagt det varje gång. Det glömmer vi snart. Det vi kommer ihåg är att vi har hört det ofta – och då tror vi omedvetet att det måste vara sant.

När maktförhållandena skiftar väntar nya krav på vilka språk man ska behärska. Se bara på historien. Kommunikation är väldigt viktigt för mig och för min överlevnad. Är det bildning eller utbildning? Ibland behöver jag kommunicera på annat språk än mitt modersmål, men utan utbildning i det språket är det svårt. Då måste jag ta till min egen uppfostran och fostran – har jag blivit lärd att vara ohyfsad och otrevlig för att ingen förstår mig eller för att jag inte förstår motparten, eller behöver jag själv se till att hitta det mest optimala kommunikationssättet för att göra mig förstådd… Jag väljer det senare alternativet. Alla individer behöver någon gång få kontakt eller ha ett samröre med någon annan individ.

Människor är flockdjur och det är en del av vår kultur att när vi får något, så vill vi också ge tillbaka. Om du får något som du gillar av någon som du inte gillar så kommer du – förmodligen utan att vara medveten om det – tycka lite bättre om den personen efter det. Men blir du fråntagen det som du är förtjänt av och som hör till din vardag, inte blir sedd eller bekräftad av personer som som inte gillar dig. Vad händer då? Självkänslan sjunker - det egna värdet undermineras.

Vad skall till för att jag skall duga som finländare med svenska som modersmål? Skall jag acceptera illa behandling och nöja mig med mindre?

måndag 1 februari 2016 - 18:02

Politica operarius

Det är lätt att sätta sig ned och vardagsspekulera när hjärnan behöver jobba lite för att inte falla i träda. Hörde med ett öra på radion och den oro som finns för de ensamstående utan barn och släkt. De som under ålderns höst står alldeles ensamma. Mindes samtidigt artikeln jag läste under helgen om paret i Karleby - hon som anställd inom den sociala sektorn och hur hon med sin man förbereder möjligheten att jobba hemifrån genom att skapa möjligheten för äldre person att bo hemma hos dem. Innovativt var min första tanke. 

Vi har ett system med fosterbarn och - föräldrar, varför skulle inte motsvarande system med ensam åldring och "närvårdarhem" kunna fungera? En win-win situation. 

 

Vidare kommer jag in på tanken hur vi använder olika ”pop ord”, begrepp och symbolspråk, på ibland ett väldigt allmänt utbrett sätt. Ord är inte alltid så lätt att förstå och inte heller lätta att använda.

Förnyelse, förändring och föryngring är tre ord som jag stöter på titt som tätt i alla sammanhang. Har försökt räkna hur många gånger dessa ord dykt upp under ett halvt år. Jo, jag vet att jag själv faller in i trallen emellanåt. Men vilken innebörd sätter vi i våra uttalanden med dessa tre ord egentligen? Kanske det är samma fenomen med dessa tre små f-ord som med s-orden symbios, synergi och solidaritet och vidare k-orden kompetens, kontinuitet, kvalitet, vilka poppar upp med jämna mellanrum i tal och skrift. Små ord kan få stor betydelse och långt gående konsekvenser, ifall de används med oförstånd.

Hur lätt är det inte att ropa efter förnyelse, vilket man tror sig få genom föryngring. Likaså efterlyser man förändring, men rullar ändå på i samma fotspår, eftersom föryngringen som skall förnya gärna uppfinner hjulen på nytt. Så fungerar vi människor.

Jag vill påstå, att en förändring får man till stånd genom att ha hand om redan fungerande system och där gå in och försöka vidareutveckla. Inget förändras genom att riva ner fungerande strukturer och skapa likadana igen eller nya plattformer med andra aktörer. Då är kontinuiteten och kunskapen borta, som är den egentliga grogrunden för en kvalitativ utveckling. Nya plattformer skall fungera som komplement, inte istället för.

Den tysta kunskapen finns och borde användas för att hitta bristerna som kan förbättras och på så sätt få en påtalad förändring till stånd. Hur många självgående och tänkande individer har vi idag som ”frifräsare och baroner” efter sin avslutade karriär inom arbetslivet – massor, vill jag påstå. De innehar en tyst kunskap som absolut bör utnyttjas och användas. De har varit med om en enorm utvecklingsfas av hela vårt samhälle. Tänk att kunna kombinera ”nytänk” och ”erfarenhetstänk” – vilken potential vi har i detta land - i Norden. Vi har en ”know-how” som tredje sektorn börjat ta hand om.

Ett super sätt att uppnå effekter i samverkan, kanske med tidigare så populära kooperativen och nya allianser. Inom tredje sektorn får man inte heller vara rädd att ta in det politiska livet, eftersom den tredje sektorn väldigt långt är beroende av de beslut som tas på kommunal, regional och nationell nivå. Åtminstone borde man kommunicera behoven och bristerna och hitta gemensamma nämnare. Samtidigt som vi inte heller får glömma att de offentliga medlen fördelas av beslutsfattare, och då även till den tredje sektorn.

Faktum är, att allt det som görs inom det ”frivilliga arbetet”, allt från kaffekokning till tunga ekonomiska beslut, görs väldigt långt av ”frivilligarbetare”. Vissa på talko, andra mot ett litet arvode och några som får lön av att ta ansvar och beslut.

Som avlönad, är man i högsta grad redskap för den frivilliga massan av ”talkoarbetare”. Det får ALDRIG bli ett självändamål att jobba med samhällsengagemang! Jag hoppas att var och en kan växa med sitt engagemang och uppdrag, och då behövs stöd, fakta, kunskap, bollplank och kommunikation och massor med passion. Även verksamheten behöver växa och utvecklas och då behövs alla F-, S- och K-ord. Vem vill inte utveckla sitt drömjobb….och sitt språk?