söndag 12 augusti 2018 - 19:20

Meditativ promenad

För mig betyder söndag tid för reflektion och kontemplation.

En meditativ promenad kan ha en stor betydelse för det egna välbefinnandet. Då menar jag inte "breathwalk", som är en helt annan sak men även det helt super för hjärnan och andningen.
Jag menar, att glömma telefonen hemma under en halv timmes till en timmes tur. En promenad i maklig takt, där man tillåter sig att använda alla sinnen och låta tankarna komma och gå. Släppa in, men också släppa ut. Att försöka fånga de goda tankarna, låta dem koppla ihop med andra goda tankar och få utvecklas vidare. Att kanske upptäcka hur något negativ vänds till att få en positiv mening.

Efter att ha fått ta del av Wasa Future Festival (för övrigt ett intressant upplägg. Som ett minikoncept av Suomi Areena eller Almedalen utan utställare) ramlade många intryck in som behöver sorteras an efter.

Det behövs forum där olika människor och tankar möts. Detta var ett sånt och jag är ju så himla nyfiken på människorna runtomkring mig. Ja, inte på sånt det sättet som de presenteras av andra eller i diverse "skvallerblaskor". Jag är intresserade av dig som individ. Vilka tankar som rör sig i ditt huvud och varför. Vad är det som får dig att säga det som du säger eller göra det som du gör. Vad går du igång på? För alla dina tankar och funderingar skapar min bild av dig som människa.

Att få utbyta tankar är det bästa som finns och tankarna kan vidare generera i olika samarbetsprojekt och på så sätt även arbete mellan olika sektorer. Vi kallar det att nätverka och det behöver vi. Vi rör oss gärna i våra egna bubblor och sfärer och vågar sällan mötas. Vågar vi, så är vi väldigt misstänksamma och kritiska.

Det är så häftigt att få uppleva hur det blixtrar till när olika kunskaper och åsikter möts och man kanske hittar en gemensam nämnare att fortsätta resonemangen kring. Jag lånar en kommentar av en bänkgranne som exempel - "Så spännande att få lyssna på representanter från olika partier i utfrågningen, som leddes av den politiska kommentatorn Jussi Lähde i "Hard Talk" diskussionen."

Precis så är det. Att öppna upp och våga ta in, precis som under en meditativ promenad. Att våga tänka nytt och våga se saker med nya glasögon, där gränserna suddas ut och flyter samman till ett starkare kollektivt tänk. När man vågar se "konkurrenterna" som möjliga samarbetspartners efter att man nått en insikt om att man jobbar för samma sak, men kanske på olika sätt.

Visionerna som dryftades var många, men det intressanta var att se hur man också här lyfte fram olika värderingar och värdeladdade ord i samtalen - kvalitet, känsla, atmosfär, meningsfullhet, ansvar, passion, engagemang. Håller vi på att likt Sverige, gå mot mera "värderingsstyrda" organisationer? Den generation som nu är på väg in i arbetsmarknaden, har kanske helt andra värderingar än den generation som identifierar sig med sina jobb.

Det som varit mina generella övertygelser eller värderingar, som påverkat och motiverat mina handlingar och mitt beteende är respekt, frihet och rättvisa. Att ge och få respekt är viktigt. Att inte bli behandlad med respekt sänker självkänslan på lång sikt och därmed även välmåendet och personliga utvecklingsmöjligheter. En viktig del i att utvecklas och att leda sig själv är att se möjligheterna - fokusera på och leta efter möjligheterna att utvecklas. Då känner man glädje och mening i det arbete som görs. Man måste bara våga utmana sig själv, tankesättet och de egna strategierna för att lära sig mera och bättre. Då får den formbara och mystiska muskeln som sitter inne i mitt huvud träning, och på så sätt blir den kanske lite starkare.

Myten om att ensam är stark ska vi glömma. Vi behöver varandra även om vi är olika. Det är olikheterna som gör oss starka tillsammans och vi måste berätta för omvärlden vad som gör oss starka genom att lämna bort tjafs om våra svagheter. Vi blir den historia som vi berättar om oss själva.

Hjarnpromenad2Även tankarna behöver vädras och rastas emellanåt

 

När jag under min meditativa promenad kan accepterar jobbiga tankar och känslor och inser att de gör sig påminda ibland, i stället för att frenetiskt försöka trycka bort dem. Då blir det så mycket lättare att bromsa ältandet av dem. Tankarna kommer helt enkelt inte åt mig med lika stor kraft.

Istället har jag kanske hittat lösningen på problemet och inser att det är någon annan som äger det och jag kan bidra till att lösa det genom att ändra min egen attityd - kalibrera kompassen. Alla har inte samma tanke som jag och jag kan inte övertyga alla. Men jag kan söka mig till positiva omgivningar som vet vad de vill och gräva i mitt eget mentala bibliotek av inspiration. Det för att hitta det positiva och utmana mig själv, utan att alltid göra som alla andra vill att jag ska göra.

måndag 16 april 2018 - 20:22

Bloggandet som spektakel

Jag har minsann tänkt och funderat för att komma fram till min egen optimala lösning efter noterade, spridda kommentarer om vem som har rätt att blogga, hur ofta och om vad.

Jag började blogga under HSS Bloggen.fi/anci för väldigt länge sen. Jag bloggade varje dag och ibland två gånger om dagen. Jag hade åsikter om det mesta och då fördes häftiga diskussioner och debatter. Ja så pass, att vissa stängdes av. Nog för att jag har åsikter även idag om det mesta, men är kanske lite mera återhållsam efter alla grymma påhopp från olika mirakelmän och -kvinnor och med kunskap om att vi alla bär med oss egna erfarenheter och egen kunskap. Jag vill nästan påstå att det handlade om vuxenmobbning. Men oberoende var det de första tappra stegen för många österbottningar och andra finlandssvenskar till en ny form av kommunikation. Man vågade sätta ord på pränt i offentligheten. Andra öste sin NN frustration i kommentators fälten på samma sätt som på webbsidorna för HSS - ett fullständigt spektakel. Ett folkets skådespel.

bloggenfi2Fortfarande i kärt ego -kanske den höjer dito

 

Nu har skådespelet flyttat in på Facebook istället och bloggandet har blivit mera rumsrent, men också mera ett kommunikationsmedel för att föra ut det som upplevs som vackert, men även det som är vardag och jobbigt. Alla bitar skapar en helhet av de individer vi är.

Själv är jag nånstans mittemellan, där jag gärna bjuder på mina tankar utan att för den skull bjuda in er till mitt privatliv och det gör det besvärligt. Jag är inte "glassig" med "coola" bilder och snitsigt formade rubriker och en text som fungerar i vårt snabba informationssamhälle. Jag är en "tänkare" av stora mått och försöker hitta en kontext som passar i bloggvärlden, även om jag vet att jag bli för långrandig med mångas ögon sett.

Nu rör sig min tanke om att fortsätta eller inte fortsätta. Finns det nån som läser en snart 55-årig tants betraktelser på allvar? Eller borde hon börja vlogga eller skapa en podd i stället för att följa med trenderna? Det är inte lätt att vara en del av kommunikationssamhället där man ska jämföras och synas med många ögon.
Är bloggar och andra verktyg för kommunikation enbart ämnad för den nya och yngre generationen?

ombloggandet2Coaching av mig själv

Facebook, Twitter, Snapchat och Instagram är hanterbart med snabba ryck, men jag vill sätta ett mervärde i en blogg. Jag vill dela med mig av kunskap, erfarenhet och skapa en dialog. Men i avsaknad av en dialog, hoppas jag åtminstone en stund till få dela er uppmärksamhet och kanske ge några nya insikter - för jag ger mig inte så lätt.

Jag har dock har en stilla undran - vad berör och vad kryper in i själen hos dig som läser bloggar?

 

torsdag 30 november 2017 - 10:37

Att lära för livet i närvaro

När jag tar mig an morgonens nyheter via den tryckta pressen, försöker jag göra det med ett leende för att få fram de positiva signalerna till min hjärna. Det är inte så lätt, men värt ett försök varje morgon. Allt som oftast börjar det rassla till ordentligt och kopplingar görs mellan olika nyhetsinslag. Ett mönster kommer fram.

De senaste dagarna har fokuset i finlandssvensk media varit kring den uppmärksammade kampanjen #metoo #Dammenbrister och #Övistoo. Ingen kan ha missat den diskussionen. All media är fylld med diverse hashtags, berättelser och stöd. Tyvärr är det svårt att framtvinga ett leende när man får ta del av olika individuella upplevelser och känslor, som präntats ned i ord. Empatin tar över och det är inte långt till sympatikänsla för allt det upplevda.

Alla dessa initiativ som uppmärksammats visar på att alla har rätt att få göra sin röst hörd, att både kunna få tala och bli lyssnade på. Men det gäller även att stanna upp ett tag när den kollektiva euforin tar över. Stanna upp, tänka och ge de egna tankarna ord. Det är lätt hänt att man följer med kollektivet i tanken utan att egentligen fundera på orsak och verkan. Det öppnas många sår hos många och de behöver få läka för att inte varbölder ska uppstå. Jag hoppas att det föds en givande diskussion som leder till en förändring och förbättring, men då måste vi medvetet försöka undvika en stigmatisering. Det borde gälla i alla diskussioner och i alla sammanhang.

Jag ser att informationssamhällets uppgift är att upplysa, granska, öka kunskapen, sälja en tanke och väcka intresse, men i många fall har den också tagit sig rollen att skapa avsky genom att lyfta fram olika attityder. Vi glömmer lätt, att bakom varje skrivet ord finns en individ med egna erfarenheter, attityder och kunskap som sätter sin prägel på det skrivna eller uttalade ordet. Som mediakonsument påverkas jag och det är lätt att anpassa mig till det jag ser och hör. Det är skrivna eller uttalade ord och meningar som någon annan tänkt som serveras mig. Vi tänker ca 65 000 tankar varje dag och då är det är inte så lätt att sålla mellan orsak och verkan. Det är inte heller lätt att förhålla sig objektiv alla gånger. Vi påverkas av våra känslor och agerar därefter.

Därför är det viktigt att lyfta fram retoriken i sammanhanget. Forskning visar på att språkutveckling och kunskapsutveckling hör ihop. Vi behöver bli bättre på retorik och och rumsren diskussion. Där behövs satsningar, liksom på krishantering och jämställdhet.

Jag noterar vidare diskussionen om "Pressens möjlighet att förstärka den tvåspråkiga Vasaregionen" som ordnades på onsdag i Vasa och kulturministerns "dialog" med den ena vinnaren av Finlandiapriset. En fråga om Finlands båda nationalspråk, som varit och fortfarande är högaktuell i olika sammanhang.

Den som är intresserad kan ta del av EU kommissionens rapport - Nyckelkompetenser för livslångt lärande (2006) Där lyfter man fram både språk och retorik. Mest tydligt är social och medborgerlig kompetens, där kärnan är "förmåga att delta ändamålsenligt och konstruktivt " samt kommunikation på modersmålet och på ett främmande språk, som inbegriper förmedlingskompetens.

Där kan var och en av oss som medborgare eller opinionsbildare föregå med gott exempel och inte låta attityderna, känslor och härskartekniker ta över i en diskussion. Istället behöver vi lära oss att lyssna på motparten för att sen bemöta med sakliga argument.

Vi är inte heller betjänta av språkförbistring. Vi är förtjänta av att lära förstå varandra, även de kulturella skillnaderna. Kommunikation är ju länken mellan mig själv och andra. Som ett tips till den media som bevakar kustområdet. Lyft fram den andra språkgruppen i media med intressanta och positiva berättelser. Jag vill gärna se en positiv nyhet varje dag!

Låt retoriken vara saklig, respektfull och begriplig - en bra ledstjärna. Vågar tidningshusen som opinionsbildare ta utmaningen och vara föregångare och initiativtagare till en "Battle of the West Coast" på de båda inhemska språken i växelverkan. Ett första steg till en fysiskt och mentalt närvarande "tävling" i retorik på två språk i växelverkan, där det handlar om att lära sig lyssna, förstå och argumentera och tala på ett snyggt sätt kring positiva teman och samtidigt kunna belysa aktuella frågor, gemensamma för regionerna och kustområdet som helhet. Detta med tävlande lag från opinionsbildare, beslutsfattare, läsare, studerande, sektorgrupper, etc. i en seriös återkommande tillställning, men med glimten i ögat. Man lär genom att utöva och lyssna på andras framsteg eller misstag.

Tidningar2Det rasslade visst till ordentligt nu och kopplingarna gav nya tankar. Vi lär oss nytt varje dag.

tisdag 24 oktober 2017 - 20:00

De många själarnas ö

Kalis Orisate och Kalimera, Kalispera eller Kalinixta. Beroende på vilken tid av dygnet du läser detta.

Efter en vecka på sköna Kreta i byn Agioi Apostoli tillsammans med nio underbara kvinnor i övre medelåldern i vårt eget palats Villa Myrto vid Dara'tsos uppe på berget, har jag återvänt till vardagen i vårt kalla nord.

Vy byn2Vy över byn

Nu har jag en ny era framför mig. Efter trettio år i full beredskap ska jag andas i fyra månader och sen ta några djupa andetag för att påbörja något helt nytt, som jag ska sätta innehåll i. Men först ska jag skapa innehåll i vardagstillvaron. Njuta av varje stund, hålla ögonen och öronen vidöppna och se möjligheterna som ligger framför mig med ett sinneslugn just här och nu.

På den underbara grekiska ön, gavs jag möjlighet att studera människor och hur man förhåller sig till olika saker och varandra. Någon vill idka handel, någon annan låta solstrålarna ge färg till skinnet, någon vill upptäcka närmiljön och någon lära känna nya utflyktsmål på längre distans. De gemensamma måltiderna på kvällarna är likt en fest, som förenar med mat, dryck, samtal och varm vänskap i ljuset av levande ljus och till tonerna av cikadornas parningssång. Det mesta andas en lugn och jämn takt där jordbruk och turism samsas.

Jag upplevde Kretensarna som stolta, men mycket vänliga och ett varmt folk. Men då har de också anpassat sig till den brokiga mängden av miljontalet turister under många år. Och jag ser att med visad respekt för lokalbefolkningen och deras egen integritet samt leverne och intresse för deras anrika historia, visas respekt i gengäld. Det gäller naturligtvis i alla sammanhang, oberoende av plats och tid.

Det är en hisnande tanke, på hur många fötter som vandrat på den ön och även i de smala gränderna på Chanias stenbelagda gator, där även jag nu satt mina fotspår. Kreta som var centrum för Europas äldsta civilisation visar ännu hur sagokungen Minos - Zeus i den grekiska mytologin finns med i vardagen. Kanske ett tidigt arv från långt tillbaka, när den minoiska kulturen utvecklades under bronsåldern för ca 4000-5000 år sen.

gamla stan ChaniaGamla Stan i Chania

Tolkningar har gjorts av arkeologer och jag känner efter där jag vandrar fram med de underbara kvinnorna, hur det eventuella matriarkatet styrde och folket dyrkade sina gudinnor och levde i fred. Då blir jag och fundera på hur de fyllde sin vardag med innehåll. Kanske varje dag var en fest för en del och slitsamt arbete för andra. Kanske offerritualer hölls och någon föll för det ödet. Ingen vet, det antas enbart.

poolenPolen vid vårt palats under veckan

Då kommer jag osökt att tänka på hur vi ofta hänvisar till "redan de gamla grekerna" och syftar på Antikens Grekland med sin mytologi och sina stora filosofer ("Det enda som jag vet är att jag ingenting vet", myntade Sokrates). Detta för endast ca 2700 år sen. Att sitta på den grekiska ön i den vackra staden Chania och filosofera över livet, ser jag många äldre män göra. Det över en kopp kaffe. Kanske arvet från filosoferna finns och månne de resonerar kring hur lagarna finns till för de styrande och att allt som tjänar de egna syftena är tillåtet. Detta mitt i Kretas centrum för administrationen.

Antikens Grekland var uttryckligen männens tid och kanske även ännu, men vördnaden mot den äldre kvinnan är fortfarande stark och jag kan förnimma matriarkatet, där jag ser de äldre kvinnorna sitta vid hamnrestaurangen i djupa och varma samtal med sin espresso framför sig.

Alla mina sinnesintryck var sanna för mig just där i det ögonblicket jag upplevde dem, men det var min egen förnimmelse och verklighet. Alla har sin egen upplevda verklighet och det är just det som är det fina, sanningen ägs av dig själv. Allt annat är någon annans sanning. Genom att öppna alla sinnen för nya intryck och se människorna runtomkring, lyssna till individens historia och ta in och försöka förstå, upplever man mera och det ger allt en större mening i ett litet sammanhang.

Andio!

fredag 8 september 2017 - 21:20

Avslöjande 30 år

Det är precis trettio år på dagen sedan jag tog mitt bagage med kläder, min toalettväska, ett liggqunderlag, en sovsäck och kudde. Satte mig i bilen och flyttade in på SU:s kretskansli i Vasa vid Handelsesplanaden 16 (Böndernas hus). Detta efter att ha blivit uppraggad av SU:s ombudsman Jannike Store och kretsordförande Ann-Mari Audas (numera med tilläget Willman) på min arbetsplats i Jakobstad, där jag fungerade ungdoms- och eftisledare. Det efter kandidatur i kommunal- liksom riksdagsval.

På mitt oerhört obekväma liggunderlag (den ska användas på mjukt underlag i skogen, inte ett hårt golv), vaknade jag varje morgon när tidningsutdelaren slängde in dagsfärska nyheter genom brevluckan. Uppe med tuppen och klar innan den första tjänstemannen anlände till kretskansliet. Jag kan ännu förnimma doften av nybryggt kaffe, som jag kokade till alla och trycksvärtan som fastande på mina fingrar. Då fanns inga nättidningar, Facebook, Instagram eller annat som tog bort intresset från det tryckta ordet. Då var dagens nyheter just det som förde oss samman i fysiska diskussioner. Vi var närvarande i rummet runt det minimala köksbordet.

Dagen inleddes med genomgång av nyheterna och vad som väntades kunna hända under dagen. Ibland kom ett fax på halt papper från centralkansliet i Helsingfors på Boulevarden, senare Gräsviken, med bulletiner om vad som var på gång. Doften av trycksvärtan från faxen glömmer jag aldrig. Politiska utspel var viktiga och kansliet besöktes dagligen av aktiva och intresserade som ville ge sin syn på olika frågor. Det var många och långa diskussioner som fördes på olika nivå. Fantastiskt vad det fostrade.

Jag var 23 år, blåögd, ung och galen. Jag trodde att jag ägde friheten och världen. Alla mina värderingar var inte ännu totalt förankrade och min livserfarenhet var mycket liten jämfört med idag. Jag lärde mig massor av mina medarbetare på Svenska Kvinnoförbundet och Svenska folkpartiet. Då fanns också projektombudsmän för bl.a löntagarfrågor. Då förstod jag inte, att min hjärna skulle vara färdigt utvecklad först vid 25-års ålder och att de egna referenserna skulle ha satt sig på rätt ställe i hjärnan.

Svensk Ungdom var redan då lite av en föregångare och jag lärde mig använda ordbehandlingsmaskinen med det operativa systemet DOS. Allt sparades på stora s.k. "skorpor", som senare blev disketter. Senare, 1988 när jag blev kidnappad till moderpartiet fick jag snällt återgå till el-skrivmaskinen med raderband och faxapparat. Då visste vi inte ännu om att vi inom tjugo år skulle börja jobba via ett nätverk, som senare framkallat ett beroende hos de flesta hos oss. Men jag kunde bära med mig NMT-telefonen (nätverksanslutna mediaspelare), som var stor som en större ”martaslungo” och vägde som några tegelstenar. Inget man puttade ner i bakfickan precis.

pigaoanjaTänk på mej när loppan biter dej!

Det är många förtroendevalda och medarbetare som passerat revy. Många finns inte längre kvar i vårt liv, men många är fortfarande aktiva på sitt eget sätt, om än inte alla politiskt.

Ibland fick jag övernatta på madrass hos goda vännen Catta Lunabba, som annars huserade på Åbo Akademi och PF. Hon lärde mig göra världens godaste varma smörgåsar, som fortfarande är favorit i vårt hus. Ollis (Olivers' Inn) blev mitt vardagsrum. Tiden när man ännu i bakrummet fick sig en portion "veckans biff" och en öl. Där lärde jag känna många nya vänner, som ännu finns kvar i min umgängeskrets.

Utmaningarna har varit många och stora. Det sociala livet, familjen och hälsan har fått ta stryk många gånger. Arbetstimmarna har varit många och långa. Jag har under alla dessa år velat utveckla mig själv och organisationen. Mellan åren 2005 och 2006 gav jag mig tid att förkovra mig i ledarskap och organisationsutveckling genom en specialyrkesexamen.

På dagen för två år sen hände något som gav mig ytterligare ett nytt perspektiv på livet. Så här skrev jag på min FB sida den 8.9.2015:

”Förbereder mig mentalt för en ny intressant utmaning som kommer att utkristallisera sig imorgon och vidare inspirera under ett par år. Det är alltid lika spännande att börja från ett nytt vitt ark och inte egentligen veta hur historien ser ut när en punkt är satt. Dessutom att med öppet sinne senare se vart stigen fortsätter framåt.”

Jag påbörjade min utbildning som Mental Tränare och det har ändrat mitt sätt att se på livet, mig själv och mina medmänniskor. Via den utbildningen har jag fått kunskap om självbilden, självkänslan, självförtroendet, motivation och målbilder, attityder, värderingar, känslor och rädslor, stresshantering, koncentrationsträning, hjärnan, coaching, retorik och teamträning. Och ja, jag älskar att läsa, diskutera och föreläsa kring detta eller ledarskap och organisationsutveckling. Människor är det mest viktiga i alla sammanhang.

Nya dimensioner har kommit in i mitt liv an efter och värderingarna finns fast förankrade i mig. De två åren har konfirmerat mina värderingar och erfarenhet. Siffror och statistik är lätt att förstå med sin logik, men människorna bakom siffrorna är inte lika lätt att förstå. Det krävs erfarenhet, en känsla för människorna bakom siffrorna och framförallt en vilja att förstå att vi alla är olika, jobbar olika och ger vårt allt utgående från egna referensramar.

Till motsats till många skulle jag gärna publicera min historia eller kanske ännu hellre i romanform. Huvudpersonen är klar och det är inte jag, det är mitt alter ego och skattkistan är fylld av många ”case” och händelser. Jag är inte densamma som jag var för 30 år sen. Jag är jag och ryggsäcken är fylld av erfarenhet och ny kunskap samt framförallt en vilja att leva med utvecklingen som sker varje dag.

Heimani i skick 3

Skurtrasa, korv med senap och börsen öppen i alla lägen - allt för ungarna

Tror jag tar en skål med mig själv för 30 år, innan jag lägger mig i tid för att vakna tidigt för kryssning med aktiva till Umeå imorgon. När jag dessutom får möjlighet att träffa min studerande yngsta, snart 21 år, som har sin tillfälliga övernattning på golvet hos vän i Umeå, dock på madrass. Sakta men säkert får man hejmani i skick och när det sen är i skick, så ska det säljas för att det är för stort. Livet har sin gång med alla sina speciella skeden.

måndag 7 augusti 2017 - 11:58

Vadå stresstålig med multitasking kapacitet?

Nu är tiden när man i diverse medier diskuterar stressen inför jobbet efter en välförtjänt semester. Men också stress över allt man inte hunnit med under den lediga tiden. Stress som orsakar ångest och i vissa fall ordentligt psykiskt illamående. Orsakerna till det är olika hos alla individer. En gemensamma nämnare för många är, att den frihet vi haft under vår semester ska på nytt rutas in i rutiner som är förutbestämda. För någon kan det innebära stress över att inte ha ett jobb att gå till. Vi har ett halvt år framför oss när omgivningen förbereder sig för höst och vinter.

Under den tiden behöver vi små "minisemestrar" utspridda under hela året, under varje dag och vecka. Vi behöver tid för återhämtning. Då orkar vi mycket bättre under de mörkare och kallare månaderna.

Jag vet när topparna kommer och då måste jag förbereda mig, men samtidigt behöver jag veta när jag kan ha mina "minisemestrar" - kanske 15-20 minuter av avslappning varje dag, en timmes promenad eller bara hänga med en god bok. En dag varje vecka eller månad reserveras, när jag gör bara det som jag tycker om. Sånt som ger mig harmoni - konserter, teater, konstutställningar, ett trevligt häng över en kopp kaffe, etc. Med andra ord fyller jag agendan med sån tid parallellt med jobbplanering och andra åtaganden. Ge dig också tid att sova. Stress påverkar sömnkvaliteten och den vidare hur vi orkar vidare, det vet vi. Men vet vi att våra intryck från dagen sorteras under sovtiden och att våra korttidsminnen omformas till bestämda långtidsminnen. Vad vill du somna till - det positiva tänket med lösningar eller ältandet kring det jobbiga.

ljuslyktorernstTa din egen tid för reflektion

Kanske någon börjar nåt nytt, startar upp nåt nytt eller byter uppgift som stimulerar. Då är det fiffigt att redan i detta skede bygga upp bra arbetsmetoder och en medvetenhet om att det också behövs tid för egen återhämtning. Går du tillbaka till ditt gamla jobb eller studier med huvudet tungt hängande över axlarna. Se över dina arbetsmetoder och ifall du ges möjlighet, ta en diskussion om vilka ändringar som kan göras med din arbetsgivare ifall du känner stress redan nu - planera, prioritera, sortera, ta små pauser, sätt gräns för arbetsmängden. Det är bara du som känner dig själv och vet var de egna gränserna finns.

Under sommaren har jag av olika anledningar följt med diverse platsannonser och gjort mina egna studier och iakttagelser. Det är intressant att se vilka kriterier som radas upp när man söker nya arbetstagare. Emellanåt undrar jag var alla dessa extra ordinära människor finns och ifall det är just de som får de utannonserade tjänsterna. Jag förstår kriterier som pålitlig, noggrann och flitig, kan arbeta självständigt, har höga ambitioner, tycker om utmaningar, har en positiv attityd samt tidigare erfarenheter. Men när det samtidigt efterlyses stresstålighet blir jag riktigt fundersam.

Handen upp, den som är stresstålig! Hur definierar du vad en stresstålig individ är? Det är ett klyschartat begrepp, som jag önskar att man kunde frångå. Den senaste annonsen som jag reagerade på är där man efterlyser en person med multitasking kapacitet. Ja, jösses! Hur har man tänkt att den personen ska fungera i praktiken? Handlar det om att hålla många bollar i luften eller att ständigt vara uppkopplad?

Varför söker man personal med arbetsmetoder som är mindre effektiva, ibland rent av dåliga? Är det på grund av okunskap eller ointresse om välmående hos arbetsgivare, som en arbetstagare förväntas var ständigt tillgänglig på telefon och mejl, samtidigt som man ska sköta sina ordinarie arbetsuppgifter, gå på möten, hålla kundkontakter, delta i utbildningar och vara social.

Istället för att öka stressen, behöver man minska på stressen för att få människor att må bra och på så sätt bli mera effektiva. För effektivitet genererar, men det nås enbart med fokus. Varför efterlyser man inte individer som kan hantera stress genom goda och väl utformade arbetsmetoder? Det har jag frågat förut.

Enligt en del hjärnforskare lever vi i en låtsasvärld ifall vi tror oss kunna jonglera mellan olika uppgifter och tankar. Vi tar emot ca 16 miljoner impulser per sekund genom alla våra sinnen. Vi tolkar det vi ser, hör, känner etc.
Vårt behov av att ständigt vara nåbar ger oss stress och vi är inte så effektiva som vi tror oss vara. Tyvärr!

Varje arbetsplats borde lära ut hur man kan hantera stress framom att skapa stress. Ta in en mental tränare till hjälp, ifall kunskapen eller intresset saknas inom organisationen.

Akut stress kan vara bra och stimulerande inför en viktig uppgift, men när stressen blir kronisk är det rent av farligt. Speciellt ifall stressen beror på brister i t.ex. organisation och dess ledarskap samt ifall det saknas ekonomiska och personella resurser eller ifall man har en hög omsättningen av personal.

Tekniken går framåt, men hjärnan är den ursprungliga från tiden när vi började stapla omkring på två ben och med fullt fokus jaga den egna maten. Dålig kombo ifall man tänker multitasking. Vår stackars hjärna som inte hänger med den tekniska utvecklingen säger STOP och belägg! Hjärnan är inte ännu formad för multitasking även om vi verkar tro det. Den kan endast fokusera på en tanke / en uppgift åt gången. Med många bollar i luften är risken stor att misstag görs, som i slutändan måste rättas till. Det tar extra tid.

ernst ljuslykta2Tid för nya tankar behövs

Vidare sätter multitasking stop för kreativitet. Att tänka nytt och fritt är möjligt när jag koncentrerar mig på en sak och inte jonglerar mellan olika uppgifter på en och samma gång. I sånt fall behöver min hjärna sätta extra mycket energi på att hitta fokus igen - att tänka tanken på nytt. Det tar 15-20 minuter för att komma tillbaka till den ursprungliga tanken. Totalt sett blir det några timmar per dag ifall jag jonglerar mellan olika uppgifter och fokuset på det väsentliga vänds till skärmen istället.

Vi behöver inse vår begränsning i vår kapacitet att tänka många olika tankar och att gör flera olika saker samtidigt. Du kan testa dig själv med att tala i telefon och skriv ett mail samtidigt, utföra en en matematisk ekvation samtidigt som du läser ett recept eller köra bil och sms:a samtidigt (förbjudet, men tänk tanken). Var är ditt fokus? Vårt minne kan bara hålla en liten bit info för varje enskild uppgift.

Jag är lite orolig över att mänskligheten sakta men säkert kommer att tappa någon förmåga, kanske snabbare än vi anar. Kommer vi att orka fokusera på långa texter och djupa tankar? Samtidigt som skärmtiden ökar, avskärmas vi från andra människor och risken finns att vi tappar vår förmåga att läsa av andra människor med miner och olika sätt att signalera med sin kropp. Skärmen är statisk, men så är inte vi människor. Vi behöver varandra - vi behöver samtalen. Vi behöver platser att mötas på, ställen där vi får vara kreativa och platser där vi får njuta, slappna av eller träna och ta in nya intryck och utmaningar. Vi behöver välmående på arbetsplatser och i vårt vardagsliv.

Jag vill ge en eloge till den regionala utvecklingsdirektören vid Österbottens Förbund, Varpu Rajaniemi, som i söndagens VBL säger att människan är regionens bästa resurs. Förutom att hon är intresserad av människan, så tror hon på människan. Hon ser att det behövs kulturell kreativitet förutom den energiindustri som växer fram. "Människans välmående ska finnas i fokus! Det är i huvudet vi har vårt största kapital. Därför ska vi satsa på människan". Tack för de orden.

När människan mår bra, mår organisationen bra och vidare omvärlden.
En win-win situation!

 

fredag 4 augusti 2017 - 12:44

En medelålders mors vedermödor

Rubriken kunde vara ett nytt namn på min blogg, ifall jag tog till mig ett negativt tänk. Tanken och känslan är bara tillfällig och möjlig att bearbeta.

För nu är dagen här när mamman med de vuxna barnen tar en djupt andetag och en djup "funderare" - vart försvann alla 25 år? Den äldre, han har levt sitt eget privata liv en längre stund och nu är den yngsta på väg att ta sig ut på egna vingar.Hon ska ta sig till andra sidan av Kvarken. En studieplats vid Umeå Universitet hägrar och mor funderar på hur hon ska hantera situationen utan ungar i huset. Det känns bra med fungerande färjtrafik mellan Vasa och Umeå.

wasaline3Kanske det blir några liknande koppar av kaffe i närmaste framtid

 

"Familjehotellet" med all service inkluderad kommer att hålla öppet mera sällan. Ingen 24/7 verksamhet längre. Det kan jag leva med, t.o.m. som en mera behaglig tanke, även om jag mår bra av att tillfredsställa en del av grundbehoven hos mina "medvandrare" längs med tidslinjen.

Men nu försvinner kontinuiteten i att ha någon att tillrättavisa eller tjata på, föra djupa diskussioner med, hitta nya insikter tillsammans med, utforska världens små hemligheter med och fundera på hur livets alla utmaningar ska hanteras - det kommer jag att sakna stort. Vi har åkt berg- och dalbana de senaste åren bland känslor och attityder. Vi har skapat en dialog, där vi lärt oss av varandra hur människan fungerar i olika sammanhang och hur man själv behöver förhålla sig till andra människor och framförallt med generositet gentemot sig själv. Samtidigt har diskussioner förts om hur man ska förhålla sig till och hantera olika vardagliga saker som dyker upp - "Learning by doing".

Ett är säkert. Jag kan inte leva mina barns liv. De måste få göra sina egna val, våga välja bort eller till, göra sina egna små misstag och på så sätt vidare hitta sin egen lycka. De måste bli medveten om att de själva påverkar sina egna känslor, som i sin tur påverkar det egna sättet att tänka. Ifall det positiva finns med som en indikator, ger det möjlighet till att leva ett bra och lyckligt liv.

De behöver lyssna till de egna behoven och hitta sig själv, men även se och lyssna till medmänniskan som går bredvid utan att styra eller låta sig styras. Och definitivt inte låta sig bli "påtrampad". Jag önskar att de hittar en balans i livet. Man kan aldrig springa från sig själv och ifall man försöker, följer skuggan ändå alltid med.

Man har bara en av sig själv och det är helt okej att det är lite otämjt, naturligt och vildvuxet i början. Det finns alltid de som vill forma och ifrågasätta det otämjda, men låt dem hållas för de förstår inte bättre. Lyssna till ditt eget inre, där finns din styrka!

Kanske jag lämnat mina spår av värderingar, attityder och mål som påverkar deras fortsatta liv, men jag har ingen rätt att uttala önskningar om hur de ska leva sitt liv. Jag kan enbart acceptera (gilla läget) och önska, att livet levs och detta med stor kärlek till sig själv och omvärlden. Jag kan bara gå bredvid och hoppas kunna finnas till när helst de behöver mig. Precis som mina egna älskade föräldrar funnits där för mig i vått och torrt, liksom för alla andra som behövt någon bredvid sig.

Man säger att små barn tillför små problem och stora barn stora problem. Tja, det kanske ligger någon liten sanning i det, men lösningar finns alltid och det handlar om att hitta metoder att lösa dem. Men ett av de större problemen just nu är att hitta bostad inom två veckor och snabbt organisera en flytt till Umeå med alla små detaljer som måste fixas. Där kan en mor vara till hjälp. Du kan också hjälpa mig ifall du hör om en ledig bostad i Umeå.

Ja, jag tycker att det är synd att många av våra finlandssvenska ungdomar söker sig utomlands just nu för studier och jobb, men jag förstår dem mycket väl. Ta med er kunskapen hem till Finland sen när det är dags och känns rätt!

 

tisdag 20 juni 2017 - 12:44

Utveckling genom avveckling?

Kan man utveckla genom att avveckla är en fråga som sysselsatt mina hjärnceller och allt medan det kopplats mellan dem. Vår hjärna vill ha roligt och saker att göra. Ifall vi är sysslolösa irrar tankarna snabbt iväg. Ifall det finns tråkiga saker med i bilden, är det lätt hänt att vi ältar oss fram.

Efter år av intensivt jobb och studier med lite fritid hittas stunder av sysslolöshet ifall jag tillåter det. Jag gör det gärna, eftersom jag gärna använder min lediga tid till tankearbete. Jag känner det förlösande, att få använda min tankeförmåga att hitta lösningar på frågor som hängt i luften, hur vissa uppgifter ska lösas och varför människor agerar och har agerat på ett visst sätt. Det känns som efter det uppfriskande sommarregnet, när olika partiklar sköljts bort och fräschören strömmar till. Det blir lättare att andas igen och jag ges tid att formulera meningar på pränt.

Det är en omvälvande tid som vi befinner oss i. En orolig och kaotisk tid på internationellt plan, men även på det lilla lokala planet. Normalt står inget och ingen stilla, men nu verkar allt rusa fram i en onormalt hög fart med omstruktureringar och förändringar, vars slutresultat inte kan ses, endast anas.

På nåt sätt känns det som om allt går i cykler och olika sådana och att de korsar varandra ibland. Eller är det endast tankar som tillhör teosofin och dess teorier. Även om man inom ekonomin hittat tydliga cykler med egna formler.

Ibland kan det vara bra att ta en snabb titt i dåtidens bakspegel, för att med perspektiv. kunna hantera nutiden och planera för nytiden. Vi behöver inte gå tillbaka ända till den autonoma tiden. Vi kan stanna vid år 2000 och Kommunreformen KSSR, när man strävade till frivilliga kommunsammanslagningar och i annat fall bilda samarbetsområden kring social- och hälsovården. Vad diskuterar vi idag, efter sjutton år av intensivt arbete för beslutsfattare liksom beredande tjänstemän.

Det är en av orsakerna till att jag inte varit manad av personligt engagemang som förtroendevald. Jag har istället sett min uppgift att ställa mig neutral på sidan om beslutsfattandet, men som stöd och med hjälp till alla och en stor vilja att fortsätta bygga upp grunden för en hållbar organisationsgrund med beslutsfattare. Jag har gett min ordinarie arbetstid, min fritid och satsat en del som jag aldrig kan få tillbaka. Precis som många av de beslutsfattare som engagerat sig och kämpat för och försvarat den egna regionen under de senaste 20-30 åren.

Idag är vi mera defensiva och håller hårt i vårt existensberättigande. Det offensiva blir satt på undantag, eftersom det ändå inte finns gehör för olika aktioner och kampanjer. Men, vi får på inga villkor falla till att bli modesta och förringa oss själva. Vi är ett stolt folk i vårt kära kustområde -

Vi kan och vi vill sjölv! Vi behöver berätta det och inte alltid fråga om lov eller be om ursäkt för vår rätt att existera i en för oss kreativ miljö, utan att för den skull bli lik punkrörelsen som den sanna subkulturen på 70-talet. Den som anammade anarki.

Tyvärr är centralisering och allokering modeord (klyschor) igen. Och det smittar av sig, precis som alla modeord. Vi minns ord som bl.a. solidaritet, synergi och effekter av dito, proaktiv, leverera, transparens, nytänk, värdegrund, case, win-win, samsyn, brainstorma, swot-analys, faktaresistens, "hype", jämlikhet och decentralisering. Ord som fastnar på allas läppar.

flytt int 3

Kanske någon har sett (jag har en i gömmorna) eller till och med minns de "plojknappar" som Norrlandsförbundet på andra sidan Kvarken, på 1960-70- talet tryckte upp med texten "Vi flytt int" och "Vi längt hem". Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.

Nu tar en del av de unga i Finland sin kunskap med i kappsäcken (som decennier tidigare) och flyr västerut efter jobb och landet dräneras på kunskap och nödvändig arbetskraft samt skattebetalare. Tänk om man fick dem att tänka tanken - "Vi längtar hejm, tär behövs vi", när de väl prövat sina vingar.

Ifall jag tittar i min kristallkula, kommer vi att behöva arbetspooler med allehanda kunskap och i nytiden kommer en person att ha flera kunskapsområden att luta sig tillbaka på. Man blir tvungen att skaffa sig olika kompetenser och kanske bli företagare för att kunna konkurrera på arbetsmarknaden. De offentliga tjänsterna blir färre och den privata sektorn växer. Den tredje sektorn blir kommunernas trumfkort när det gäller den service som kommer att bli kvar i kommunerna.

Precis som många andra, ser jag närdemokratin som oerhört viktig i framtidens kommuner. Speciellt i tider av centralisering när beslutsfattandet flyttas till annan nivå och gemensamma medel fördelas på nytt sätt. Vi har lokala nätverk av beslutsfattare som kommer att få en viktig roll i kontakten mellan invånaren och beslutsfattare på både kommunal- som landskapsnivå. Den biten måste utvecklas med sikte på nytid och med den kreativitet som finns är det fullt möjligt ifall vi tillåter det. Det kommer att vara avgörande för hur man på lokal nivå vill utveckla den egna närmiljön (modeord) och lokalsamhället till att vara attraktivt boende och ställe att leva i för nuvarande och nya invånare.

Under mina år i arbetslivet har jag aktivt försökt initiera och delta i utveckling av och för att bygga upp en hållbar struktur med olika team, med ett långsiktigt mål satt på nytid. Ibland har det lyckats, men även setts omkullkastas totalt på grund av omorganiseringar och -strukturering.

Alla individer vill lämna sina egna fotavtryck. Vissa har större fötter och andra mindre, vissa är mera högljudda i sin frammarsch än andra, men framåt går vi allihopa. Vissa stirrar sig blinda på nuläget och trampar på i blindo, när andra målmedvetet skapat flera plattformar inför nyläget att mellanlanda på.

I det nya blir vi tvungen att pruta lite på våra egna revir och egon och våga öppna oss för att höra vad invånarna och människorna säger på riktigt. I allt utvecklingsarbete behövs väsentliga förbättringar av redan existerande metoder, men för den skull behöver man inte uppfinna hjulet på nytt. Då finns det risk för stagnation.

Men jag vet, det är mycket lättare att impregnera och sen kontinuerligt putsa skalet på frukten än att försöka hålla innehållet fräscht frestande och intakt med stöd av kärnan.

lördag 18 februari 2017 - 17:51

Livet i en bubbla

De flesta av oss har på sätt eller annat tagit del av den första egentliga presskonferensen "over there" i dagarna. Med munnen öppen som en fågelholk om än den borde vara stängd som ett bevis på faktum, är jag ändå förvånad över den demonstrativa retoriken eller kanske mera avsaknaden av retorik.

Jag blir definitivt inte övertygad av "En man, en röst" No Way! Den varken behagar, berör eller undervisar. Den irriterar, sänder ut pekpinnar och ifrågasätter intellektet, som verkar saknas hos avsändaren. Det finns inget utrymme för argumentation. Istället uppfattar jag det hela som - att ifall du inte har samma åsikt som mig har du fel och då är du emot mig. Eller som vi säger här i Österbotten - "Du ska vara tyst när du talar med mig!"

Vi vet att retorik är en teknik. En mycket kraftfull sådan och därför bör man väga in moraliska eller etiska synpunkter innan man använder den. Som känt handlar etiken om vad som är rätt eller fel, gott eller ont, utan att för den skull vara i kongruens med lagstiftningen. Moralen är en vägvisare om hur man behöver handla och etiken ger argument för vårt handlande.

vagibalans

Det moraliskt goda är att följa viljan att göra sin plikt och med det följer den stora frågan - vilket etiskt ansvar har man som en ledande politiker, om så det handlar om ett stort land med delstater eller en liten kommun i ett litet land. Är det den personliga framgången / vinningen som är viktig eller ska man tänka på allas bästa? Kanske båda två? Hos vem finns lojaliteten när det finns lika många åsikter som förtroendevalda?

Är det okej likt den trumpna, att med fräckhet, dold ilska och fördömande - hota och väcka en rädsla hos de som man ska samarbeta med. Ett agerande som skapar två läger - de som står bredvid, nickar och ler i takt till alla dumheter på grund av rädsla, att bli fråntagen sitt eget förtroende. Sen de som av hopplöshet, frustration och ilska fördömer handlandet, vilket i det långa loppet kan ge oanade konsekvenser ifall inte hela situationen ändras eller stoppas.

Självbilden är något snedvriden. Man känner inte till de egna styrkorna och svagheterna, inte heller sina möjligheter och begränsningar. Vänd problemet inåt istället för utåt och låt kreativitet flöda framom destruktivitet. Var rädd om relationerna! Gör bra saker för andra - det kommer tillbaka (karma)!

Mänskligheten har inte råd med det och vi är inte förtjänta av det - hatretoriken och noll förmåga att bedöma konsekvenserna efter handlande. Man kan se, att hen högst antagligen har en avsikt med sitt handlande och det berättar en hel del om hens egenskaper.

Jag blir skrämd av den faktaresistens som verkar vara det enda rätta i en förljugen värld, där man genom hatretorik gentemot samhällsanalysen skapar instabila samhällen.

Det finns ett visst beroendeförhållande mellan beslutsfattare, media och rättsväsendet. Att sätta hela systemet i gungning genom att ifrågasätta deras intellekt är fullständigt galet. Vi behöver lära oss att resonera objektivt om i vilken riktning samhället borde styras och hur det ska ske.

Men då måste vi också lära oss lyssna på andra och ta till oss goda tankar, även om vi inte tänkt dem själva eller för att någon annan hann säga dem högt före oss. Respekt och perspektiv borde vara ledorden idag. Vi har en lång historia i världssamfundet och närmiljön att studera. Den ska sättas i relation till nutiden och nytiden som skapas. Inget varar för evigt och omvärlden är faktiskt lite större än min egen minimala bubbla på den lilla blåa pricken.

Och tänk om den lilla trygga bubblan spricker en dag och jag står ensam kvar när jag har ifrågasatt alla och deras intellekt. För det kan ju inte vara så att jag har fel, eller...

 

I en bubbla2

onsdag 1 februari 2017 - 20:10

Konsensus framom kompromiss

Jag talade med en mycket god väninna häromdagen, som frågade mig ifall hon ska ha dåligt samvete för att vi inte hinner träffas på grund av för mycket program just nu och att energin inte riktigt räcker till. Mitt entydiga svar är NEJ med versaler. Genom en inre konflikt vägde hon sitt eget välbefinnande mot att tillfredställa någon annans behov (i detta fallet mitt). Det måste vara tillåtet att få tänka på sig själv, känna efter när knoppen eller kroppen berättar något och framförallt tillåta sig att vara ärlig mot sig själv och lyssna på de egna behoven utan att kompromissa.

Jag har också en liten konflikt med mig själv just nu, eftersom jag vill skriva och uppdatera min blogg med egna tankar varje dag. Den ena tanken leder till den andra och jag har svårt att begränsa mig. Samtidigt vet jag att det finns en hel del annat att sätta fokus på några månader framöver. En inre konflikt, som kan ge mig dåligt samvete ifall jag tillåter det. När jag funderar lite längre inser jag, att det är endast jag och ingen annan som ger mig själv det dåliga samvetet. Det dåliga samvetet kan i längden ge känslan av stress, när jag inser att uppgifter inte korrelerar med tiden.

Då är det absolut bästa att ta tag i saken direkt och göra precis som min goda och mycket kloka väninnan gjorde – ta samtalet, ställ frågan eller tala om hur det känns just nu.

Min tanke vandrar vidare och jag ser att mycket av vår vardag handlar om de val vi ständigt ska göra. Tiden är ju ett av mänskligheten påhittat hjälpmedel som också blivit en märklig företelse för att skapa ordning i vårt kaos bland alla de tusental av val vi tvingas göra varje dag.

I vårt vardagliga kaos hittar vi en hel del konflikter. Det kan vara konflikter med oss själva eller med andra. Konflikterna kan vara små, men också väldigt stora och de kan växa sig större. Så stora att de blir svåra att hantera utan hjälp. När vi har problem handlar det ofta om olösta konflikter.

En djupgående konflikt kan vara förödande. För att finna en lösning kan det vara nödvändigt att ta in hjälp utifrån ifall det är möjligt. En konflikt uppstår inte av sig själv. I de flesta konflikter finns det ofta minst två parter.

Du har kanske sett bilden med två personer som står framför en siffra. För den ena parten ser den ut som en sexa och för den andra en nia. Vem har rätt och vem har fel? De äger ett gemensamt problem och ser saken från två olika håll. Tänk om de kommit på, att man kan ställa sig bredvid varandra och prova att se siffran från samma håll och välja den som känns bäst för båda två eller omvandla den till en ny figur.

fingrar2

Sällan kan man säga vad som är rätt eller fel, eftersom varje människa tolkar saken utgående från hur den egna referensramen ser ut (den egna bakgrunden av erfarenheter, livsmönster, känsloläget, värderingar och trosföreställningar). Man har olika definitioner av vad som är problemet. Men när man väl kommit överens om grundproblemet kan man också hitta tänkbara alternativ för en lösning. Sen väljer man den väg som känns mest framkomlig, gör en handlingsplan utgående från det, någon ges ansvaret att genomföra det hela, följa upp och utvärdera hur det har gått.

Det finns en rad olika sätt att hantera konflikter. Men det är inte så lätt när det handlar om personliga konflikter mellan individer. Konflikter som kanske pågått i åratal och som genomsyrar hela den kollektiva stämningen. Många mår dåligt av det och vantrivs i situationen. Man kommer ingen vart och all energi går åt till att älta konflikten. Den här typen av konflikt har ofta en bitter smak. Man kan få uppleva öppna attacker, det som vi kallar mobbning eller en iskallhet. Precis som när Morran tågar in i Mumindalen. Man kan ha svårt för att tala med varandra ifall det är en djupgående konflikt som pågått länge. Nåt som vi kallar för gamla surdegar. Då är var och en i kollektivet färgad av den, oavsett man vill eller inte. En vanlig fallgrop i ”surdegsbaket” är att man på förhand utsett en ”syndabock” som man vill bli av med. Ibland bildas olika grupperingar som strider mot varandra.

I det sammanhanget vill jag nämna begreppet vuxenmobbning. Vuxna mobbare hävdar ofta att det inte är mobbning de ägnar sig åt och kan därför försvara sitt handlande i termer av att "jag behöver minsann inte ta ad notam eller prata med människor som irriterar mig. Man ägnar sig åt förtal, undanhållande av information, att sabotera, utfrysning, åsidosättande, negligering, försöker injaga rädsla, överkritisk i sitt bemötande, förolämpar och vill ha kontroll i syfte att skada.

Vi måste påminna oss om att bakom varje beteende finns ett behov.

Argumentation, hämnd och konfrontation är beteenden för att tillfredställa olika behov (t.ex. att bli sedd och hörd, bli bekräftad, accepterad, känna frihet, harmoni, hänsyn, integritet, visa sin kompetens, etc.) som inte är tillgodosedda och då rusar känslor till (som t.ex. skuld, bitterhet, ilska, avundsjuka, rädsla, hjälplös, etc.)

hjarntradancis

Behoven styr människans känsloliv och känslorna styr tankarna, som styr handlandet!

För att komma tillrätta med konflikten behöver samtliga engageras för att få ge sin syn på konflikten.

Det är väldigt sällan en persons fel att det finns en konflikt. Det kan vara en person som agerar på ett sånt sätt att folk tycker att det är hens fel. Men det behöver inte vara hen som har orsakat konflikten utan hen fungerar endast som en katalysator, nån som är pådrivare utan att själv direkt vara inblandad.

Att lösa konflikter ter sig olika, beroende på om det är de egna små eller de stora kollektiva. Oberoende kan vi försöka identifiera dem. Vi kan själva bidra med att göra oss uppmärksamma på det som väcker obehag inom oss vid en konflikt, som t.ex. ångest.

Vi kan ta ställning i den olösta konflikten vi konstaterat och förändra den egna tanken och beteendet eller försöka påverka den andra partens linje med de ställningstaganden som gjorts. Men vi måste också ta ställning till hur vi ska göra i den händelse att den andra parten inte vill förändra sitt beteende så som vi önskat.

Ifall vi lyckas lösa konflikten, påverkas vårt känsloliv i positiv riktning - ångestnivån kommer att minska.

Vi brukar tala om att kompromissa, men vid en kompromiss visar du inte lika mycket omtanke om dig själv och ditt eget intresse som när du gör en kraftmätning. Du tar inte heller lika stor hänsyn till motpartens intresse. Du förlorar en del för att den andra ska vinna en del och vice versa, ingen ”win-win” situation precis, men inte heller en ömsesidig förlust jämfört med ifall man undviker eller inte försöker att hitta en lösning.

Därför är konsensus att föredra. Gemensamma, eniga överenskommelser efter diskussion. Beslut som görs i samstämmighet och som sen blir gällande. Sättet hur man kommer fram till konsensus skiljer sig från en kompromiss. Att nå konsensus behöver inte innebära att alla tycker exakt lika även om man kommer till en samstämmighet om spelregler. Det finns inget allmänt intresse av att fortsätta gräva och av vem som började.

Det handlar om att ha en förståelse för varandra, att acceptera olikheter och försöka se fördelar i att vi är olika för att vi som helhet ska fungera bättre.

Självkontroll (kontroll över mitt liv) är ett livsviktigt, grundläggande mänskligt behov där motsatsen är KAOS. När jag flyttar kontrollen utanför mig själv blir det ett beteende – en yttre kontroll, som blir en handling för att tillfredställa något behov.

Jag och du har samma universella behov. Det som skiljer oss åt är hur de egna behoven ska bli tillgodosedda. Vi behöver känna varandras behov. Hur kan vi hjälpas åt för att kunna tillgodose varandras behov? Nästa gång du ger uttryck för vad du känner och önskar är det viktigt att inte anklaga, döma, förminska eller kritisera. Istället för att till tredje person säga t.ex. ”Hen manipulerar mig” eller ”Hen ljuger” – säg istället till hen direkt "Jag känner mig osäker och besviken ”.

Lösningen bör vara en konsensus, ett samförstånd utan dåligt samvete!