fredag 20 april 2018 - 15:02

regeringskvarter och bebismys

Från mys med den mjukaste lilla tvååringen till regeringskvarteret i Helsingfors. Lag och reform på bordet. Mina dagar är rätt annorlunda ska ni veta. Det är sällan svårt att ställa om. Jag kör det jag ska och är ganska här och nu. Från bebismys och blöjor till nylonstrumpor och svart klack. Steget är inte så långt alls. Och det är skönt att steget finns att ta också emellan.20180414 220180420 220180420 3

Jag ska vara ärlig med er. Så ärlig jag kan vara. Nästan varje gång jag lämnar Smillis på dagis och hon står där i fönstret och vinkar med sin runda hand. Varje gång svider det så att jag nästan kvamnar. Startar bilen och vinkar åt henne. Fem minuter senare har hjärtat lugnat sig och ser fram emot dagen som kommer. Varje vecka frågar jag mig hur jag prioriterar. Ibland måste man bara ta vissa saker även om det svider. Har man valt och fått möjligheten att ha en ledande position så måste man fixa det också. Annars ska man göra något annat.
Det händer att kallsvetten rinner och humöret inte är det bästa. Men överlag så fixar jag det, Jag litar på mig själv. Känner min kapacitet och går över vatten om det behövs när jag har drivet på. Nå kanske inte helt, men nära på. Nu hemåt för bebismys!

 

torsdag 19 april 2018 - 23:09

Det där med drömmar


Jag bakar semlor så här mitt i natten. Svarar på mail, skriver ansökningar och drömmer. En del drömmar förblir drömmar, en del tror jag blir verklighet. Jag är till min läggning rätt realist, men har lärt mig med åren att det är okej att drömma. Att det när själen. Vet ni, en del drömmar jobbmässigt trodde jag aldrig skulle gå i uppfyllelse. Men det gjorde de.

annainsider(bild Vaasainsider.fi. bild Linus Lindholm)

Dessa två veckor har varit sjukt goda veckor. Det har regnat lite manna uppifrån. Jag får lite nypa mig i armen och kolla om det är sant. Efter så många tuffa år så får vi plötsligt (neeeej inte är det så egentligen. Vi jobbar så otroligt hårt med allt. Så här kommer inget spontant. Men det känns lite så ikväll) så många goda besked. Pessimisten i mig (det finns en sådan också) säger att ”vääänta du bara Anna, snart blir det problem” medan optimisten säger ”go for it, njut. Det är ni värda hela bunten”!

Smilla har sovit som en kratta i mera än ett år. Av en händelse hittade en läkare orsaken. Hon hade petat in en avklippt tops i örat. Låångt in där. Och idag skulle vi till läkaren igen för att se om örat tagit skada. Det blev en tur hem från Helsingfors och tillbaka i morgon igen. Örat var friskt. Tack och lov för det. Och hörseln bra. I morgon bär det av till huvudstaden igen. 

Men nu, nu bakas det på Råsvängen. Nu skrivs det. Och så som det också dröms här borta. Det måste man få. En del av drömmarna skall jag minsann realisera. Så småningom.

onsdag 18 april 2018 - 22:31

Genvägar

Uppåt eller hur. Om jag klarade denna genväg med höga klackar idag? Jajamen! Det gjorde jag minsann. Varför ta den asfalterade vägen om man kan gena rakt upp i klackar och med tre väskor i handen? Varför ens testa göra det lätt för sig? Denna väg i Esbo skogarna har jag gått i flera år, närmare åtta år. Stigarna är kära och nära. Och har varit olika tunga att gå i olika perioder i livet. Idag var den ganska lätt.30712557 10155543671861864 8848758731530305536 n2

Jag är den sköna typen som numera alltid är ute i sista minuten. Och jag älskar det i smyg. Mitt största orosmoment som liten var att komma försent. Jag hade en osund inställning till det och var maniskt i tid. Som vuxen bar jag demonstrativt inte armbandsklocka på flera år. Jag ville protestera mot den unga tjejen som maniskt hängde på alla klockor. Livrädd för att bli utskälld för att vara sen.
Är det inte intressant vilka händelser som sätter spår i en framåt i livet? Det kan vara ganska enkla saker som ger den finaste klangen framåt eller så kan det vara en synnerligen liten sak som man för alltid minns. Med kropp och själ. Som liten femåring spillde jag ut ett mjölkglas på min tallrik i dagis. Vi fick äggsås den dagen. Och jag, jag fick en sked i handen och skulle äta upp röran så. Jag grät men fick inte lämna. Jag kan aldrig glömma det. Jag åt inte äggsås förrän jag blev vuxen.
Likaså minns jag min dagmamma Dagnys kramar varje morgon jag kom. Den värmen följer för alltid mitt hjärta, även i vuxen ålder.

Så är det som vuxen också. Jag funderar mycket på händelser som mina barn alltid kommer att minnas på gott och ont. Att jaga Malte genom halva huset för att få i en rasande kille lite medicin. Den dagen kommer han aldrig att glömma. Jag hoppas jag gett och ger det enkla goda att minnas. Vi måste få bära på olika minnen, både goda och mindre goda. Men de formar oss till dem vi är. Kanske är det så att utan äggsåsen den dagen så hade jag varit aningen mindre envis.

onsdag 18 april 2018 - 07:10

Det kommer ut genom knäna

”Det kommer ut genom knäna min reuma”. Säger Malte och försöker beskriva en känsla som är svårgripbar, speciellt för en liten som är van med att ha smärta nu som då. Det har kommit till ett brytningsskede i hans liv. Från att tidigare inte ha sagt något utan istället antingen rutschat i trappan för att undvika att behöva gå eller rent av krypt omkring på golvet i någon lek som inte då existerat. Så har han plötsligt börjat beskriva även smärta.

 

resizedimage800600 20171010 322449692 10155072456101864 4816679024018499377 n(nedre bilden från Valhalla Race 2017) 


Vi läser ju hela tiden om hur den fysiska hälsan borde förbättras både individuellt och samhällsmässigt. Det går in genom ett öra och ut genom andra. Det låter som klyschor fast det inte är det. Vi vet att en del barn rör på sig lite väl mycket i form av för många aktiviteter i tidig ålder medan andra är helt passiva och kan förbli det också. Det där mellanläget har liksom suddats ut. Skolorna får mera resurser, de integrerar rörelse i vardagen, de kör röris på lektionerna. Det har väl knappast förut funnits så mycket resurser inom den här sektorn. Men det räcker ju inte om inte föräldrar och familjer har någon som helst intresse av eller ork för att skapa en grund för barnen.


Om jag hade kört den enkla vägen, eller det som det spontana mammahjärtat säger, så hade jag inte uppmuntrat och pushat Malte till rörelse. Självklart gör han inte så mycket om det är så att han har ont. Då gäller vila och medicin. Men det räcker inte. Man måste röra på sig. Även om lederna inte lyder riktigt. Och även om han kastar skorna och inte vill gå ut. Även om han då helst lägger sig på golvet med lego. Han måste röra på sig. Annars skapas inget mönster för honom, han lär inte känna vad hans knän kanske ändå klarar av. Han testar inga gränser. Och han blir stel. Hans ledsjukdom är fortfarande under utredning. Och jag tänker att vi kan påverka honom och hans framtid om han hålls i rörelsen.


Jag hade bestämt mig för att hålla honom hemma från gårdagens terrängcup. Han hade klagat på benen, knäna och foten. Men så fick han för sig att rent av be om att få delta, vilket inte brukar hända. Och han deltog och han sprang en kilometer. Och han var så innerligt lycklig. Att han fick vara en del av det där. "Jag tryckte in reuman tillbaks i knäna jag" sa han lyckligt innan han somnade. 

Och jag minns mig själv från min tid. Jag var ju tonåring när ledproblematiken började. Men utan en enorm envishet hade min kropp och mitt liv sett annorlunda ut. ”Du springer inte mera du. Var glad om du kan gå normalt” sa barnläkaren. ”Det gör jag visst det. Jag tävlar igen jag” svarade jag och min pappa hytte åt mig med fingret och tyckte jag var uppkäftig mot en läkare. För det var man inte.

Den gången slutade det med att jag efter ett år med envis rehabilitering och träning tävlade igen. men det gick inte så bra, det tog inte länge förrän fötter och kropp inte orkade mera med det. Men i alla fall. Vägen dit var den viktigaste. Och mamma lät mig. Visserligen inte utan tjat. Pappa var arg och ville hålla mig hemma och i vila. Men hon lät mig. Och det var alldeles rätt.


Och kanske därför lät jag en liten kille delta igår i alla fall, även om jag inte var övertygad om att det skulle funka. Lite envishet behövs också i livet. Eller ganska mycket. Eller ju mera desto bättre.
Även när det kommer till att röra på sig. Det handlar inte om idrott på hög nivå men det handlar om en oerhört fin början på livet när man får vara med, man får röra på sig och lära känna sig själv. För det är väl ändå det som bär en resten av livet på många sätt.

 

måndag 16 april 2018 - 07:01

Åtta maskiner och lite till

Jag avverkade åtta tvättmaskinslager denna helg. Underbart! Igår kväll var tvättkorgen tom. Idag fylls den med rask takt på igen. Det är något otroligt befriande i att tvätta,tumla, stryka och plocka. Systematik man kan lita på liksom. Som liten älskade jag att ligga i sängen och lyssna på när mamma langlade lakan, pysslade och strök kläder. Ljudet var tryggt. Hemmalikt.

Jag hade en målsättning för helgen egentligen, en smygönskan. Att inte direkt stiga ur en pyjamas på hela helgen. Så blev det nästan också. Visserligen bytte jag pyjamas men inga jeans, inga skjortor, ingenting. Bara plock, städ, mys och kom jag mig ut med barnen var det bara att dra överdragsbyxor över just pyjamasbyxorna.

Skönt! mera sånt i livet! Eftersom min yngsta inte numera tycker det är värt att sova mera än två timmar i sträck så har jag en del sömnskuld att ta igen, fast det kan man inte egentligen ta in. Man kan bara hoppas på bättre tider sömnmässigt. Och kanske be lite extra varje kväll om att natten bara kanske kunde bli pyttelite lugnare. Kl 05 gav jag upp i morse. Och nu sover hon. Lagom tills vi ska på jobb igen. 

 

milou227657906 10155363931481864 8341096259198814238 n

Det är något så skönt med måndagar och april. Min favoritårstid. Allt väcks till liv igen. Det doftar lera. Det doftar regn. Det doftar liv. Sällan har mina tankar varit så taggade som nu. Dags att väcka de yngsta och rumban tar vid igen. Där är alla med säkerhet inte övertygade om att måndagar är bra dagar :)

 

Ha en underbar vecka!

fredag 13 april 2018 - 23:08

Knytblusens Finland

”Men hen är ju högskoleutbildad? Då måste man ju förstå”, brukade min mamma säga förut. Jag brukade rätta henne och säga att en högskoleutbildning behöver inte alls korrelera med vanligt folkvett. Det som händer inom Svenska Akademien i Sverige bevisar just de här. Förutom att det också är en del av en förlegad värld.

Idag sattes bilder upp på knytblusar av alla de slag. Jag har ingen och inte hittade jag något passligt band eller scarf heller. Så jag satte mig och vek en hög med kläder istället. Milou kröp bredvid och Smilla kokade mat på sin leksaksspis. Tyra och Malte hördes viska i rummet bredvid. Förde Smilla på pottan och kom tillbaka till de yngstas gemensamma rum. Då flög ilskan rakt över mig. Det var då konstigt att det så ofta tas in en kvinna att reda upp saker och så slutar det med att hon får gå. Inte skämdes de heller i det här sammanhanget, Svenska Akademiens representanter. Och vet ni, det avspeglar hur det kan vara på lägre nivåer runt om i samhället också. Jag tillhör den gruppen kvinnor som vaknade sent. Mitt feministiska samvete vaknade först efter att jag fått barn och därmed blev äldre och i en ny position. Jag tillhör de kvinnor som menade att jag ville bli vald till poster för att jag är bra, inte för att jag är kvinna. Det gäller naturligtvis fortfarande. Men det är bara det att utan att ett visst förarbete sker. Utan påtryckningar så har det aldrig fungerat att få in kvinnor på ledande organ.
Knytblusarna blir en symbol för hela samhället. Att det liksom får räcka nu. Jag har väl både fått ta och ge i livet, speciellt i det politiska. Men där vet man spelreglerna på helt andra sätt.
Låt mig lite ta idrottens ledning som ett exempel. 2009 rankades jag på plats 99 i landet vad gällde inflytelserika människor i idrottskretsar. Varför har jag inte på klart. Det fanns inte många kvinnor på den listan. Men det torde ha haft att göra med att jag då var specialmedarbetare. Den positionen gav något att jobba med och ifrån.anna 1 2


10 år senare har det hänt massor. I idrottskretsar också. Numera finns det allt flera kvinnor på ledande positioner. I tiderna skrattades det åt mig i vissa kretsar minns jag. Ingen FM-medalj hade jag uppnått i tiderna och då visste jag inte så mycket, sades det. Om det gjorde mig ledsen? Nej, inte ett dugg. Det gjorde mig taggad. Väldigt taggad att visa resultat. Jag bestämde mig för att lära mig ta plats också. Jag visste långt ifrån allt, men jag kunde lära mig det jag behövdoch välja medarbetare som ger allt det som jag inte har.

Så tillbaka till knytblusen. Jag kan inte uttala mig om Svenska Akademien men skämskudden skulle man vilja ha i famnen. Pinsamt värre. Är det ingen som säger ”skärp er”? Inte ens kungen? Vanligt folkvett kommer man långt med.

torsdag 12 april 2018 - 23:57

Kära dagbok

Kära dagbok. Du är ingen dagbok. För alla kan läsa dig. Och jag skriver inte dagbok, har gjort tappra försök genom åren. Jag var ingen hästtjej heller fast jag försökte med planscher och så i tiderna. Jag var livrädd för hästar.

En underbar dag snart i paket. Får man tänka så i Österbotten? I Finland? Får man säga? Därifrån jag kommer så gör man inte så. Man måste nästan lägga till ”fast man vet ju inte hur det blir i morgon” eller ”Det varar troligen inte”, ”Det går inte i längden”. Och slänger man då in en mening som är enbart positiv så kan man ibland orsaka kaos eller tystnad. För man ska inte tro att det varar. Och tror man det, ja då är man kanske lite naiv då. Med åren har jag försökt stiga bort ur det där. Njuta just nu, tycka att saker är bra och säga det också. Utan att höra olyckskorpar kraxa.

Att leda organisationer och människor i goda tider, det är inte så utmanande eller så svårt. Finns det just då gott om finansiering och ingen oro för morgondagen, ja då är det rätt lugnt och skönt. Men så är ingen arbetsplats längre tror jag. Att leda i stormigt vatten är desto svårare. Det är lätt att man binder in sig själv, blir för negativ, inte kan navigera rätt och lyckas hålla styr på sig själv. Som ledare tror jag att man måste försöka vara noga med att hålla styr på sig själv. Och naturligtvis blir man präglad av saker som händer. Man är inte mera än människan men man måste sträva mot att vara stabil. Det betyder inte att man alltid kan leverera det som alla vill höra. Men stabiliteten tror jag ger mångfalt tillbaka. De gånger, och de är flera, som jag själv vacklat och utstrålat osäkerhet så då har jag onekligen dragit andra med mig i fördärvet. Av det lärde jag mig en del faktiskt. Det kommer alltid sämre tider, men det kommer alltid bättre också. Glöm det där ”men” ibland och fokusera på här och nu och lite framåt.

24862614 10155211393406864 6068670413664903708 n2

Klockan var runt nio på kvällen och Malte hade lagt upp sina små legogubbar prydligt på rad i sitt rum. En sekund efter att han lämnade rummet äntrade en klåfingrig tvååring rummet. Och av alla leksaker som fanns i rummet så såg hon givetvis dessa små gubbar. Och beslöt att plocka sönder dem. Ett stort tjut hördes och han, min verbala lilla kille, grät så han skakade. Hon, mitt lilla krutpaket, hävdade sin rätt och satte igång en serenad hon också. De grät, de puttade på varandra och de vrålade på var sin sida om min famn. Just så går det om man är för trött och för osäker. För dumdristig i sin nyfikenhet och glömmer bort andras behov och rätt. Och i denna lilla barnkammare med stjärnor på väggen och små blåa plaststolar. Med det blåmålade bordet som fanns i mitt rum på 80-talet. Där sitter vi på golvet. Två som tycker livet är orättvist. Två som ändå tycker om varandra. Och så jag då som får parera rätt. Och det lyckas, de kramas och bygger tillsammans ihop det som Smilla söndrat. Några minuter i alla fall <3

måndag 9 april 2018 - 22:18

1998

Det måste ha varit 1998. Året då jag senast sprang i den här hallen. I Kuortane. Det ser rätt likadant ut tycker jag. Till och med omklädningsrummen ser ut som då. Tiden lite stannade för en sekund. Vi är samlade för förvaltningsdagar i Kuortane idrottsinstitut. Ministeriet finns på plats. VI diskuterar allt ifrån antidoping till statsandelar och strategier. Jag pallrar mig iväg till hallen mot kvällen. I den hallen har jag sprungit hårt en gång i tiden. Nu finns små juniorer på plats för sin träning. Jag testar ett par steg med min inflammerade fot. Den dunkar illa. Känner att jag är snabb ännu. Tror jag. Det visar sig vara fel känsla. Så jag drar en rush tänker jag. Känner banans lutning, armarna pendlar snabbt och flåset är större än 1998. 

Ser att de små undrar vad jag sysslar med. Och ser mig plötsligt från helikopterperspektiv. Så pinsamt. En snart fyrtioåring som visserligen tränar men är långt från fit. Ställer sig framför ett gäng unga lovande friidrottare och springer frivilligt. Tja, det visar kanske att jag har ett visst självförtroende kvar i alla fall.

Och samtidigt så befriande att få känna vidden och känslan av en svunnen tid. Som jag inte längtar tillbaka till,  men som ändå var en skön okomplicerad tid i en ung Annas liv. 20180409 220180409 095609

 

 

söndag 8 april 2018 - 22:41

Som LillBabs

Det har varit landssorg nästan både i Sverige och i Finland. Fina LillBabs somnade in och kvar lämnade vardagen, lite gråare och tristare utan henne. Det känns som man kände henne. Trots att jag inte direkt växt upp under hennes storhetstid. men ändå. Hennes ljus, värme och glädje. Vilken unik helhet. Och jag kan inte låta bli att tänka att det måste vara varje människas mål i livet, att få utstråla sådan glädje i livet, trots motgångar och törnar, och resa sig varje gång livet pucklade på för hårt. Vilken människa. Vilken glädje hon spred runt sig. Det är kanske just det så många sörjer. Det finns få som LillBabs. Så otroligt få. Det finns potential men den oerhörda kärleken hon spred runt sig. Det är inte särskilt vanligt. Och hon blev älskad tillbaka. Mångfalt och överallt. Hennes döttrar hyllar henne så vackert. Det säger allt om deras relation till henne.1545110 10152233570971864 2332667834411490012 n(foto Malin Åbrandt, www.abrandt.com)

Tänker ni någonsin på vad man lämnar efter sig sen, den dagen man går vidare? Ibland kan jag få en ångestkänsla när jag tänker på om något skulle hända här och nu, vilket det kan. Vad lämnar jag? har jag skrivit tillräckligt många rader i barnens böcker om deras år? Har jag sagt tillräckligt många gånger att jag älskar dem? Har jag bråkat onödigt, varit sur och tvär? Har jag lyssnat och inte hummat när de frågat... har jag varit där med dem så där på riktigt. Skulle de komma ihåg mig sen?  Har jag ringt och kramat mamma tillräckligt? har jag pratat med mina systrar, vet de om hur viktiga de är? 

Frågor som framkallar ångest men som man nog bör ställa sig med jämna mellanrum. Det är inte farligt. Det är egentligen ganska friskt tror jag. Och livet ja, man vet ej dagen ej heller stunden, brukar min mamma säga. Men man ska leva ordentligt så länge man gör det. Våga öppna och stänga dörrar. Våga leva lite gladare och öppnare. 

Får man ens en bit av LillBabs glädje... så har man kommit långt i livet och attityder. 

 

torsdag 5 april 2018 - 22:12

Mamma, du har den bredaste baken i familjen

Så dyker han upp från ingenstans. Han min pojke. Han med alla sanningar, även de man inte vill höra. Han går förbi mig, stryker mig över ryggen... kollar länge. Och då vet jag. Han har något på hjärtat. "Mammaa.... du har den bredaste baken i familjen". Så kommer jag av mig. Känner en lust att sätta honom på plats och förklara att jag minsann tränar massor, kommer i mina jeans igen, har fött fyra barn...men inser att han inte bryr sig. Han är bestämd. Och gör misstaget att fortsätta. "Så är du lite tjock också mamma, så där  som mammor". Ursäkta vad? Så  där som mammor? "Jaaa, mammor föder barn och det gör inte pappor, därför har mammor det så", säger han. Och han fortsätter i sina beskrivningar som inte lämpar sig i text. Men han gör det med hjärtat. kramar mig och pussar mig och förklarar glatt allt jag inte vill höra. Men han älskar mig, det ser jag. Det är egalt för honom hur jag ser ut. Skrattar, rufsar om i hans hår och säger att det är bra att han gillar mig så mycket. Tyra tittar långt på honom och skakar på huvudet. "Mamma är inte tjock Malte" "johooo då" fortsätter han. Och då är det dags för ett bryt i diskussionen. 

Och just där hittar jag skillnaden mellan självförtroende och självkänsla. När jag var liten visste jag inte skillnaden. Ingen pratade om självkänsla då. Mina föräldrar tyckte jag hade ett dåligt självförtroende och var blyg. Jag skulle jobba på det. Det gjorde jag också lite senare. men de missade att de gett mig en god självkänsla. Kanske visste vi då inte heller helt skillnaden. Att man och jag är bra som jag är. Älskad som jag är. Har aldrig behövt bevisa något hemma, jag bara var den jag var egentligen. och jag var bra så. Jag hoppas jag kan förmedla den känslan åt mina barn. Jag struntar fullständigt i om Tyra gör mål i fotboll, om hon tar medaljer i friidrott eller klarar split i truppgymnastik. Men jag är glad om hon är glad och gillar det hon gör. Glad om Malte trivs på simkursen och nöjd om han orkar med att röra på sig. 

12717603 10153504421421864 7433336998937908764 n230127367 10155513987076864 1535138637212024832 n(Första fotot; Malte by Malin Åbrandt)

 

 

Och så har jag den bredaste baken i familjen. Det bjuder jag på <3