måndag 20 november 2017 - 22:49

Att kunna bli vad som helst egentligen

"Vi klättrade över snödrivorna i våra kjolar, kom försent till skolan men fick stå i skamvrån för det" – berättade min mamma om sin tid i skolan.
"Vi fick smäll på fingrarna med linjalen och där hemma på väggen fanns en riskvast som symbol för vad som kunde hända om man gjorde för många hyss". Så sa min far om 1949-50 talets Vörå.
På barnkonventionens dag är det bra att blicka framåt men också titta lite bakspegeln. Efter kriget, när Finland byggdes upp, förstod man samtidigt att det var rätt att satsa på bildningen. Satsa på jämlikheten. Man insåg att en höjd bildningsnivå skulle gagna landet. Det är det som jag tyckt varit så fint med Finland. Att man kunnat bli vad som helst. ”Vi är arbetare” sa pappa. Som hade ett behov av att definiera sig enligt den tidigare ”klasskampen”. Det behovet hade inte jag som aldrig någonsin tittat i just den spegeln. Därför jag hade alla förutsättningar att lyckas. Jag hade stöd hemifrån med föräldrar som inte krävde utan hejade på oss. Att ta mig ut, testa vingarna. Och jag hade statens stöd att oberoende ekonomisk bakgrund, oberoende varifrån jag kom och vem jag var... bli egentligen vad som helst. Tänk vad fint! Tänk vilken gåva åt alla barn. Och åt samhället.

 

12402133 10153357334691864 203262576487708992 o212717603 10153504421421864 7433336998937908764 n

De reformer som sker just nu inom utbildningsvärlden är inte alls bara av ondo. Tvärtom. Det finns mycket gott i att anpassa behov och efterfrågan. Det som oroar mig är att vi frångår att man oberoende bakgrund kan klättra hur långt och högt som helst. Det vi gör nu innebär på många sätt en fara i att en del kan falla mellan, inte palla för trycket helt enkelt. Och att vi ser bildning som ett val eller valfrihet i allt och jo till viss del också prutar på vikten av allmänbildning oberoende stadie. Och det är där jag vill titta i bakspegeln eller sidospeglarna. Finland satsade på hög bildningsnivå och lyckades. Just nu verkar allt vara en dragkamp i vem som får vad och har vad – vilka intressegrupper och sektorer som harvar åt sig det mesta. Har vi glömt hur man gemensamt lyckades enas kring bildningen, kring dess viktiga effekter? Sociala sektorn kom med ett upprop idag kring behovet av resurser inom barnskyddet. Lyssna på det. Agera på det. Ibland måste man lägga egna intressen åt sidan för att lyfta den grupp som annars körs över. För att det gagnar alla också i slutändan. Lyckliga och trygga barn.

Det var bättre förr. Sägs det i många sammanhang. Men icke. Det tror jag inte på. Utvecklingen, samhället, forskningen. En känd men icke nämnd statsvetare brukar säga att det aldrig någonsin egentligen varit så få konflikter internationellt sätt som nu.

Idag är det barnens dag och rättigheter som uppmärksammas. Och så klart tänker jag och mången annan på de egna. Att de är priviligierade och trygga. Att de har mat på bordet och kläder. Att de kan åka på klassutflykten utan att fundera på att det kostar.

För några år sedan besökte jag Tanzania. Jag skulle hålla föredrag om Finland, tvåspråkigheten och också om hur det självständiga Finland utvecklats. Samt om det jämställda Finland. Där stod jag, helt fel klädd. Med ambassadören bredvid mig. Han var inte så förtjust i att en ung kvinna skulle hålla föredrag. Det märktes då. Inte heller gillade han min tolkning av tvåspråkighet. Jag svettades i en lång kjol men alldeles för vid tröja. Ännu en lärdom; kolla alltid dresskoden. Och sjunk inte ner med axlarna fast en äldre herreman står bredvid dig och visar sitt missnöje tydligt.
Men hur som helst. Jag besökte också de verkligt fattiga kvarteren i Dar Es Salaam. Grät i bussen därifrån, skämdes över det överflöd vi hade och hade illa att vara över den delegationsmedlem som försökt pruta på priset på träslevarna som de små sålde åt oss. Jag minns de där små händerna som räckte mig slevarna som de själva gjort. Minns de nyfikna och lidelsefulla ögonen. 


VI har gått en lång väg i Finland på alla sätt. Nej, det var inte bättre förr. Ett litet barn har framtiden framför sig. Det är just här och nu som vi kan staka ut en trygg liten individ. Som får ta plats, som uppmanas ta plats, som har mat på bordet och alla tusen möjligheter framför sig. Som har ett säkert hem och som får hjälp när det behövs. Vars behov är synliga och där den lilla vågar be om hjälp och kan lita på vuxna.


En bekant förklarade för mig för ett par år sedan hur viktigt det är med upplevelser och resor för barn. Hur de bara måste uppleva världen. Tja, jag vet inte egentligen om det är det som just de små kommer att minnas. Det är inte avgörande i mina ögon. Att man måste se världen som små redan, att man ska ha råd att resa. Nä. Mina barn tycker jag ändå har rest en del. Jag gjorde det sällan som liten. Vad de pratar om och vad de är tacksamma för? Ja Malte berättade om just det på sitt farsdagskort. ”Jag tycker om dej pappa för att du tar fram luftmadrassen och så får vi mysa på den framför tv:n”. Kort och gott. Kraven är väldigt små egentligen. Men behovet av trygghet är talande.

"Mamma, det är min dag varje dag. Det är ALLTID barnens dag tycker jag"! Säger Malte. "Jag är ett barn och jag bestämmer" säger Malte när jag försöker få på honom galonerna idag. Och idag fick galonerna vara. 

lördag 18 november 2017 - 08:50

Om hälsa, styrka och att vara "passlig"

Ser morgonen vakna utanför fönstret. Yogan är avklarad, mailen besvarade och resten sover ännu. Min hälsa och sinnesfrid är beroende av dessa morgnar. Lugn. Egna tankar. Jag landar. Precis innan ljudnivån igen är hög och dagen rusar på.


”jag gillar att bli äldre” brukar en av mina systrar säga. Det tänker jag på när jag mäter min midjas omkrets, helt i enlighet med den digitala träningen och kostrådgivningen som jag just nu anlitar. För att kunna se hur träningen har effekt. Annars vet min tränare inte om det går framåt alls. Inte för att landa i de gamla jeansen ännu, inte för någon kroppshets. Utanför att se om min träning tas emot på rätt sätt. Jag imponeras över hur snabbt styrkan kommer tillbaka. Kroppen minns rörelserna. Jag är stel i ryggen och kroppen trött. Men tre månader efter fjärde förlossningen börjar bålen hitta sig själv. Och styrkan kommer tillbaka. Inte är det gratis och det kräver självdisciplin. Men det är värt det alla gånger. Kroppen minns, den hittar styrkan och jag är nådig med mig själv. Hetsen kring det perfekta finns inte mera. För det finns inget perfekt. Det finns bara ”att må bra med mig själv”.

1909533 57573981863 6483074 n2

Solen skiner in i mitt rum- Det vetter mot skidbacken. Det är sommar och jag är 17 år. Jag vänder mig om i helfigursspegeln, går närmare spegeln och får nästan slag. Jag tror jag ser en cellulit men jag är osäker. Egentligen vet jag inte vad det är för något men jag har ju läst på i damtidningarna. Vänder på mig i spegeln. Småångest, kroppsångest, naivt. 38-åriga Anna vill vända sig till den 17-åriga. Det blir bättre. Du kommer inom ett par år att snacka hälsa på ett helt annat sätt. Du kommer att sluta vända och vrida på dig. Långt ifrån ananasdieter eller liknande. Du kommer att uppskatta allt din kropp klarar av (fyra förlossningar, fatta det :)). Men det tar tid. Att inte äta, att jämföra sig med andra, att ha ångest i speglarna, att testa alla möjliga fåniga dieter... att inte förstå att man dög. Det är tyvärr rätt typiskt unga tjejer och killar. Det är förödande för många. För mig tog de tankarna energi, ångest, negativitet och en osund inställning till mat. Det tog år att jobba bort.


I onsdags deltog jag i Yle Vegas debatt kring idrott och barn. Det handlade visserligen mera om tidsplanering, hobbyn, attityder. Men när jag körde hemåt landade jag i tankarna på idrotten under tonåren. Gemenskap, resor, träning och tävling. Jag älskade det.

Men kroppshetsen. Den fanns för många, både inom idrotten och utanför. Och den höll i sig länge. Vi som jobbar med unga och också idrott har ett ansvar här. Det gäller verkligen inte bara idrotten. Men den finns också här – på ett annat sätt kopplat till prestation. Mina medarbetare och speciellt idrottsenheten hos oss har jobbat ett bra tag med ett projekt kring idrott och ätstörningar och jag vågar säga att det gjort gott på många håll. Idrottsenheten har lyckats synliggöra, diskutera, lyfta frågan nationellt – med ekonomiskt stöd från undervisnings- och kulturministeriet. 

Så till min åttaåring som plötsligt frågar en dag om hon är ”passlig” – för det har hon hört. Jag frågar henne vad hon menar och hon pekar på sig själv. Hon är mera än passlig. Hon är perfekt på sitt sätt. Passlig är ett underligt ord, vem vill vara "passlig" och vad betyder det?

”Tyra, du är stark, ta hand om styrkan, med den kommer du att må bra”. Och hon rätar på ryggen och ler. Låt henne alltid veta att styrka är en bra sak. Både mentalt och fysiskt. Och låt mig påminna henne om det. Både när det gäller idrotten och utanför. Det är underbart att röra på sig, att idrotta, att få tävla om man vill. Det är lika underbart att som äldre inse att den fysiska grund man fått varit urbra. Styrka och hälsa, det har jag överlevt mycket med. Men tankarna, de hade man för lite hjälp med då - på 90-talet. Så är det hoppeligen inte längre i samma utsträckning.

Det där med passlig kan vi stryka. För vem vill höra det. Alla är underbara på sitt sätt - i alla åldrar.

torsdag 16 november 2017 - 06:42

15 härliga år

I november har jag de facto varit ute i arbetslivet så där på riktigt i 15 år. Fatta det! 15 härliga år! Och jag säger det inte ironiskt, jag känner så. Ser inte att jag skulle välja bort många dagar från den här tiden. Inte ens mina magplask och misslyckanden. Minns en lätt blek, orolig men förväntansfull Anna som tog emot slutbetyget vid ÅA i december 2002. Hur skulle det här gå, hur skulle jag landa något jobb? Just då växte inte lediga platser direkt på träd heller.


Med facit i hand. Jag har gjort mycket rätt - hittills. Inget varar för evigt, ingen är oersättlig på jobbet och varje dag är ett val. Det allra bästa jag gjorde var att ändra attityd från ”8-16-jobb med måttliga krav” till ”jag håller alla dörrar öppna och säger ja till allt”. För mig var det rätt, jag säger inte att det betyder att det gäller alla, tvärtom. Nå, att säga ja till allt är kanske inte alltid framgångsreceptet. Jag har försatt mig i en del rävsaxar genom åren också.  Men attityden är det. Våga testa, våga växa, våga utmana dig själv. Att begränsa sig innebär att man sätter agendan för framtiden på ett sätt som är oåterkalleligt. Och inte inleda en möjlig intervju med att berätta vad man inte kan eller kan tänka sig göra. Och aldrig anse sig vara för ”fin” för något. De roligaste grejerna genom åren har varit talkosidan på jobbet. Måla väggar och pausa med pizza – det hann vi med på FSI. Och den dagen minns jag mycket väl. Med humor och värme. Mera sådant i vardagen.


Men hörni; några saker jag gärna kunde ha insett i ett tidigare skede 

- Att studera enligt regeringens målsättning (4 år) gjorde inte mig på något sätt till en bättre människa eller bäddade för framgång. Och nej, Matti Vanhanen, dåvarande statsminister, klockade inte av mina studier trots att jag betedde mig som det. (Senare visade han sig vara en rätt ok och bra ledare den tiden jag jobbade i statsrådet)

- Man lyckas inte bättre i arbetslivet för att man fått håvat in laudatur under studentskrivningarna. Ingenstans har de sedan frågat specifikt om mina ämnen i studentexamen eller vad jag skrev min gradu om (FN och konfliktlösning, så där nu fick jag fram det i alla fall :)). Däremot har examen burit mig långt och gett en bas jag behövt

- Idag anställer företag och andra långt också efter attityd och viljekraft. För med de egenskaperna går man långt. Hur långt som helst.

- Man måste inte alltid ha rätt eller få sin röst igenom i arbetslivet. Att kompromissa är en styrka, inte en svaghet. Att ”ha rätt” definierar mig inte som medarbetare eller som ledare. Tvärtom. Välj dina strider. I alla lägen. Det är inte värt att sätta all energi på saker som egentligen inte har så stor betydelse. Prioritera, välj och bara svälj vissa saker för att kunna lyckas med annat.

- Inte bryta ihop om det inte lyckas första gången utan streta på. Hitta omvägar, men sällan genvägar.

Det här är inget recept för alla andra – det här var en väg för mig. Och det är där vi måste lära av varandra; stöda varandra och låta alla välja sin väg i arbetslivet. Det är en betydande del av livet och det är värt att göra det som får en att må bra. Varje måndag är inte hejsansvejsan, men så länge de flesta dagar ändå är det, så är man kanske på rätt ställe.

måndag 13 november 2017 - 23:19

Jag och min far

Min far var en riktig fyrtiotalist på många sätt. När det kom till farsdagar, så smygillade han visserligen att alltid bli så uppvaktad, men han sa varje år så länge jag kan minnas "Mereett (egentligen översatt på Vörådialekt) borde sådana här dagar int firas. Tänk på de barn som inte har en mamma eller pappa. Jag tyckte då att han var väldans tråkig. Att han inte uppskattade alla dukar, blommor, fixade frukostar. Men så var det ju inte. Han skrockade glatt när vi sjöng "med en enkel tulipan" utanför sovrumsdörren och berömde år efter år de kort vi plitade ihop.  Efter det har jag egentligen aldrig debatterat farsdag eller morsdag samt firade i skola och dagis. Tills jag läste Alexandra Furus kolumn i vbl och jag hörde pappas röst bakom mig. Jag läste också rent av fula kommentarer under hennes kolumn som jag så gärna skulle ha raderat om jag bara kunnat (nu tycks de tacksamt nog vara borttagna). Där hennes berättelse om hur det kändes med allt pysslande inför farsdag när egen pappa dog tidigt. Och jag kände med henne. Fast jag var ung vuxen när pappa dog så har de senaste farsdagarna smärtat extra. Ett hål i hjärtat liksom. 

När ens föräldrar dör, så dör man själv en smula. 

 20171110 2

Har läst kommentarer till Helsingfors stad och beslutet om "närståendedagar" på dagis. Det tycker jag är jättefint. Ingenstans måste jag som mamma bli bekräftad på ett daghem för att veta att mina barn hyllar mig. Ingenstans ifrågasätter detta föräldrarskapet. Jag älskar att besöka mina barns daghem och dricka saft med dem. Men det behöver inte vara en morsdag till det. Och om jag som vuxen människa kan visa vägen för att små barn, som lider sig igenom fars- och morsdag, ska må en gnutta bättre. Varför skulle jag tveka till det? Jag hyllas här hemma med teckningar och kramar. Det räcker gott för mig.

"Jag är arg på dig idag mamma, men jag älskar dig lika mycket för det" säger Malte när han får ett utbrott över att jag hämtar för tidigt på dagis. Så himla sant. Så ärlig vill jag att  vår relation alltid ska vara.

 

Och till dig pappa, du som jag ännu dyrkar, ännu drömmer om(fast det blir mera sällan) och som alltid varit min hjälte. Du är så saknad. Vi pratar om dig fortsättningsvis. Jag tänker på dig varje dag. Jag håller om dig i mina tankar och minns en av våra sista kramar när du, i din vita stickade tröja som doftade rakvatten, höll om mig så hårt, som du aldrig ville släppa taget. Där var vår relation när den var som skörast men också som vackrast. Kärleken visade sig vara oändlig. 

 

Och så här vill jag minnas dig. Glad och med slipsen på sned. I din favoritfåtölj som du satt sönder en gång i tiden.

20171112 212547

 

 

 

 

lördag 11 november 2017 - 07:12

Milou Dagny Madicken


”Dagny, tror du vi hittar hem?” frågar jag från pakethållaren en solig varm sommardag. Dagny drar fast sin jacka. ”Det är klart vi gör” säger hon och rufsar om mitt hår. Och så cyklar vi i väg. I dag döps vår lilla tjej. Och hon får hylla Dagny med att uppkallas efter henne. Dagny som var en av de mest betydande människorna i mitt liv.

DSC1456 ps 2 FORMINSKAD2DSC1608 ps 2 FORMINSKADDSC1492 ps FORMINSKAD(bilder fotograf Malin Åbrandt)


Vackra Milou. DU får ditt namn idag. Med faddrar, vänner och släkt runt dig. När du blir lite lite äldre skall jag berätta för dig hur du fick ditt namn. Du skulle först heta My, sen blev det Sally. Men du var ingen Sally alls. Du var Milou. Det hette också ett datasystem på BB som jag stirrade på under de sista minuterna före du kom. Madicken, hon är min barndomshjältinna. Allt kring henne är underbart i sagornas värld.

Men så Dagny. Låt mig berätta för er om Dagny. Hon var min dagmamma från jag var 9 månader tills jag var fyra år. Hon och hennes man Evald. De bodde i Rökiö i Vörå och när jag kom hade de jordbruk ännu. Hon var en underbart snäll kvinna, varmaste famnen för en liten flicka och så oerhört snäll. Hon blev min närmaste vad gällde den generationen. Hon tog emot med ett leende varje gång, vi cyklade, vi åkte på marknader.. de behandlade mig som ett barnbarn. Jag var unik i deras ögon. Jag ville så gärna att du Milou skall bära hennes namn. Dagny stod och står för snällhet i världen. Där allt det goda samlas i en famn. Där rädslor eller illvilja aldrig fanns. Där inget var beräknande. Hon var aldrig trött på mig, åtminstone visade hon inte det. Och mötte mig i sin blåblommiga morgonrock de morgnar pappa förde mig. Jag sur som en ättika, drog in mina dockor, tvingade pappa montera upp dockvagnen kl 07 på morgonen hos Dagny. Han svettades i sin blåa overall med Vörå elverk på. Hon skrattade och tog mig i famnen för att ”mojnas”. Det behövs mera Dagnyn i denna värld. Mera godhet. Låt ditt namn Milou, påminnas om just det.

Med bakverken i ugnen, köttfilen på bordet, ungar som sover ännu och en projektplan att läsa. Bäddar det för en underbar dag. Välkommen hem Milou, så där på riktigt. Du är allt vi önskat och lite till.

torsdag 9 november 2017 - 23:13

Det här fixar jag!

Jag fyllde i en kraftresursblankett idag på rådgivningen. Fattade pennan och tänkte till. Och undrar om jag om ett par år ens minns vilket  kaos jag lever i så här vissa (läs alla men man måste tänka positivt :))dagar. Självvalt naturligtvis. Och underbart på många sätt. Men utan en vardag där jag får (läs får) jobba också emellan så skulle jag med all säkerhet inte helt orka. Fyra barn under åtta år är rätt häftigt! "Storfamilj", sa en man åt mig när han såg oss en dag. Och jag funderade först vem han menade. Men javisst,  det var så klart jag med de mina.

Jag är mamman som springer på dagisgården, ofta lite sen, men glömmer sällan mulleväskan. Jag är mamman vars son tände eld på en matta så länge som jag pratade i radio om sote-reformen (jag visste inte att killen ens kunde hantera tändstickor men se, det kunde han). Jag är mamman som inte alla gånger orka bråka i affären utan kommer ut med slickstickor fast det inte är godisdag (min man kommer undan med frukt... fråga mig inte hur). Jag är mamman som tycker att det är en jättebra idé att ta sig in till XXL, som är större än jag minns, med hela barnaskaran; försök navigera ut där med en baby, en ettåring som river ner allt från hyllorna och försvinner samt en femåring och åttaåring som bara vill ha allt där. Efter att jag fått dem alla i bilen och fått ut ettåringen som gallskrek dumma mamma... så såg jag mig i bilfönstret och insåg att det här är jag. Dyker in i allt med huvudet före och är säker på att det här blir bra. "Det här klarar jag"- mantrat.  Min styrka. Och min egen huvudvärk. Skulle jag vara pedant här så skulle jag gå sönder. Himla tur att jag lämnat den egenskapen åt andra - som också backar upp mig där jag målar stort men sällan håller mig bara på ett papper.

20171023 220171023 153235Men så är jag också mamman som precis som alla andra föräldrar njuter av de mina. Av villkorslös kärlek. Av att veta att det är vi.

Så såg jag på mina fyra ikväll vid middagen. Malte ritade i en bok, Tyra klippte ut en artikel ur dagens tidning och Smilla sjöng för sig själv med händerna fulla av ketchup och kladd. Och lyckan spred sig sakta, värmande och len. Babyn log sitt tandlösa leende. Det här höll sig ungefär 5-6 minuter innan Smilla rivit av Malte boken och jag hade med det två stortjutande barn i köket. och snart tre eftersom babyn gråter när Smilla gråter. Då krävs det ibland extra tålamod i ryggen. Vilken tur att jag sist och slutligen är ganska full med den råvaran.

 

 

söndag 5 november 2017 - 06:46

"Stanna upp lite"-dag

 Igår var det en "stanna upp-dag". Visserligen var butíkerna öppna och den tystnad som förut rådde denna dag är möjligen ett minne blott. Men för  mig är det fortfarande att stanna upp, minnas och ta in annat än vardagslunken. För mig och många andra. Jag tror vi behöver det ibland. Ett avsteg från vardagen som handlar om att se bakåt, minnas och känna. Fast det tar ont. För många gånger tillåter vi inte det, för det är lättare att gå på som vanligt. Inte se bakåt, inte känna in. 

 

Jag älskar tidiga morgnar. Bara jag en stund. Och den minsta. Startar bilen och kör hemåt, hemhem. Till Vörå. Det är en dag då jag vill åka via pappa en sväng. 

23167536 10155126817346864 4950994361015368585 n2

 

Fälten öppnar sig ju närmare jag kommer. Den sista backen på väg mot Vörå ger de öppnaste fälten av de alla. Här brukar jag alltid få lyckokänslan och pirret i magen när jag var på väg hem från studiestaden Åbo. Och pappa hämtade mig vid bussen eller tåget. Minns hans bruna läderjacka och keps. Där stod han. ”Jaha, drygt hem igen va?” sa han skrattandes och klappade mig på huvuder. Som jag älskade den gesten. 

 

Begravningsplanen, den vackraste av alla, badar i ljus. Svänger in mot byn. Lyckokänslan finns inte där mera. Men trygghetskänslan breder ut sig, hemmet. Det bekanta stryker min kind så varsamt. Han var en folklig man min far. Det fick jag lära mig av honom; att det var bra att vara folklig. Att känna människor, hjälpa och prata med alla. Hans enorma glädje kom till fullo när det var dags för fest i kommunen. Eller andra dagar när det var fullt hus i nejden. Han var på språng för jämnan. Han gillade människor och undvek konflikter. För honom var det ingen bra egenskap om man inte var just folklig - att vara "skryp"(trevlig) var det som han rangordnade först.


Tänder ljusen. Minns, stryker med fingret över det hjärta som finns på hans kors. Stryker vidare med pekfingret över hans namn. Undrar hur han fick sitt namn tidigt 40-tal. Jag frågade aldrig. Han visste nog inte heller. Tänker på att han var yngst i en syskonskara på fem. Han var på alla sätt en lillebror. 


Berättar för honom att Milou snart ska döpas. Att han nu har ett litet barnbarn till. Tittar mot himlen som alltid. Vill att han ska ge sig till känna. Det gör han som vanligt. Solen skiner och en stråle träffar hans sten.  ”Inbillning” skulle min man säga. Strunt samma, det får vara det i så fall. Men för mig är det alltid en hälsning från honom till mig. 

tisdag 31 oktober 2017 - 06:31

Här gör sig inga energidrycker besvär

Energidrycker har jag aldrig prövat faktiskt. Kaffe och cola däremot. Det håller energinivån en ministund. Men så där i det stora hela, hur håller man energin, som bär en, levande och hållbar genom alla toppar och dalar både i privatlivet och jobbet? Det svaret har man bara själv.

20171031 220171028 145843120171028 182546


Sitter på morgontåget mot Helsingfors – Solvalla och styrelsemöte med budget och verksamhetsplan. Inte så många timmar sömn alls, men det är jag rätt van vid ,och en baby som i alla fall ännu sover i sin vagn när vi rullar söderut. Att jobba med baby som sällskap är vardag för mig. Det jag måste tänka på är att fylla på med energi emellanåt. Det gör jag främst genom lite mera sömn, träning och tja... tvätta och stryka. Det finns så saker i livet som är så tryggt och så skönt som surret från tvättmaskinen. När jag var liten låg jag ofta och lyssnade på maskinens ljud vid sängdags. Tryggt surrande. Kanske det är därför jag fortfarande gillar när tvätten surrar på i bakgrunden och jag viker kläder. Högar med tidningar ligger och väntar på mig där hemma, men jag hinner sällan läsa. Sen, tänker jag. När ”Sen” kommer så då har troligen Smilla antingen rivit sönder hälften eller ritat friskt i varannan tidning samt möjligen doppat den i wc-stolen också som en extra krydda.


Balans mellan fritid och jobb, det är ingen lätt sak. Jag har en sådan balans men ingen gräns mellan. Och det är ett medvetet val sedan länge tillbaka. Troligen sedan det invanda mönstret i de politiska kretsarna där man var på hugget mest hela tiden. Jag kan inte stänga av någon av de här bitarna bara så där. Men jag försöker istället hitta en skön balans, fylla på med de små saker jag kan hitta energi i. För mig är en resa med familjen ingen direkt energipåfyllare – vagnar, två blöjbarn med allt vad det innebär. Däremot vardagen, en flytande vardag, där finns mitt lugn. När jag inte hittar lugnet så blir jag omöjlig att hänga med. Men lugnet är det bara jag själv som kan hitta. Och vet vad det innebär.

Hur uppmuntrar man då andra att ha en balans mellan fritid och jobb? Det är så olika för olika människor. I vårt jobb går allt i perioder och jag gillar ”frihet under ansvar”. Men det fungerar inte för alla. Friheten kan bli svår att hantera om man inte kan berätta vad den innebär, ansvaret för diffust. Medan andra trivs som fisken i vattnet av att själva få styra. Frihet under ansvar – är definitivt det som präglar arbetslivet framåt. För er som hört på futuristen Niko Herlins föreläsningar så är arbetsmarknaden som sådan på väg att gå från det inrutade och det regelfyllda till mera kreativitet.
Men balansen då? Som arbetsgivare bör man och ska man se till att anställda får möjligheten att ta igen sig, vila ut och fylla på med energi. Vad den energin innebär vet bara de själva. Misstaget man många gånger gör är att man relaterar till sig själv och sin egen inställning till vardagen. Det fungerar inte att göra så. Olika människor, olika gränser och olika inställningar. Mår en medarbetare bra, så syns det i jobbet också. Samt privatlivet. Mår man bra där hemma avspeglas det på jobbet och tvärtom.


Balansen blir igen det som jag tidigare nämnt – ett mera coachande chefskap. Inga planer och dokument i världen kan pricka rätt in på alla medarbetare. Planer tenderar ofta också vara svåra att greppa för medarbetare. Samtal, coachande och stöd är något helt annat. Och att reagera i tid. Det som jag lärt mig genom åren är att reagera i tid.Helst före det. Många missar har gjorts i avläsning av situationer och också reaktioner. Det viktiga är att inte kväva det du ser utan lyfta upp det – oberoende om det är negativt eller positivt laddat. På en arbetsplats där reaktionerna förbises eller kvävs, med det inte sagt att man behöver ändra sin inställning i ett beslutsärende, är det svårt att komma framåt.

Så energin då? Måste det alltid vara så extravagant? Nej, verkligen inte. Det kan handla om att stänga av telefonen och bara vara, utan att behöva känna dåligt samvete för det. Om jag gör det? Nej, jag är alltid med örat i luren oberoende dag och tidpunkt. Med det sagt, inte det mest sunda alla gånger. I min kalender finns numera någon dag i veckan där jag faktisk planerar in vila. Annars gör jag det inte. Och gör jag det inte så brister det i något läge – energin alltså. Och då är det tyngre att komma åt den igen. Mina sena nätter har också bytts ut. Vid midnatt, som tidigare var min prime time, är jag en urvriden trasa som oftast springer mellan olika sängar och småfolk som ropar ”mamma”. Numera jobbar jag bäst från väldigt tidig morgon. Då är min energi igen på topp, nästan i alla fall.

torsdag 26 oktober 2017 - 23:47

Jag älskar dig


Kattmat över hela golvet. Tusch på tapeterna. En mjölkburk som tappas över golvet. Jag stiger först i kattmaten i min iver att torka upp och halkar efter det i mjölken. Fräscht. Den vita skjortan jag hade på kvällens seminarium färgas blå efter att Smilla bestämt sig för att sprätta blåbärsyogurt. 

Glada ungar men lite för övervilda. Den nästyngsta petar på den yngsta. Storgråt från babyn. Den andra vägrar släppa taget och ska ”sköta beibi”. De två äldre slåss om vem som hade tidningen först. Och jag yrar mellan. Om jag lever ett klokt liv alla dagar..? Nä, det gör jag inte. men jag tycker om det som det är. DSC1722 ps FORMINSKAD2

En dag som alla andra. Fast är någon dag den andra lik egentligen?

I det vackra vinterlandskapet vi vaknade upp till hände också en tragedi för ett par unga människor och deras familjer. ”man vet aldrig dagen, ej heller stunden” brukar min mamma säga. Sant. Det är smärtsamt sant. Så tänker jag på det när jag sitter på den lilla rosa plaststolen i Smillas rum bredvid hennes spjälsäng med babyn på armen. Och väntar på att sömnen skall anlända.. och hör samtidigt de två andra som läser böcker tillsammans. Den rosa stolens plast klistrar sig fast. Klockan tickar. Jag tänker på tvättberget somska strykas och vikas. Just nu har vi varandra. Här och nu. Om morgondagen vet ingen.


Så när jag hittar Maltes teckning på min kudde där det står en äkta kärleksförklaring så tänker jag att det är så himla viktigt att säga att vi tycker om varandra, att man är ledsen för något man sagt, att man älskar varandra. Så viktigt också på jobbet att strö rosor lite här och där. Göra en vardag bättre för någon annan. Det kostar inget men ger så mycket mera. Kommer jag alltid ihåg det? Nej. det gör jag inte. Borde jag? Jo, det borde jag. "Dem man ska leda ska man tycka om. Och visa det också" Sa en klok kvinna. Stämmer, så är det. 

 

”Äskar dig mamma” säger Smilla och lindar sina knubbiga armar runt min hals. ”Älskar dig och pappa nästan lika mycket som vår barnvakt” säger Malte och då vet jag att det också är en kärleksförklaring. Att vi hittat en till människa i deras liv som de älskar. Här och nu. 

 

(foto Malin Åbrandt )

torsdag 26 oktober 2017 - 06:49

I det djupa vita

”Jag struntar i Alex fixar rummet i barnkanalen” så låter det inte alltid när den äldsta kommer hem från kvällens truppgymnastik. En helt vanlig onsdag. Men ändå inte. En helt vanlig kväll men ändå inte. För det snöade. Luften kall och syrerik. Omgivningen bäddade in sig i ett vitt lager. Och vi njöt. Tv:n lockade inte. Det gjorde däremot snön.

22688790 10155101346016864 7445388006738548714 n2

Minns ni själva känslan av den första snön när man var liten? Jag känner den ännu. Jag stod bakom köksgardinen där hemma och såg snön ringla ner. Det tog mig 30 år tillbaka. Till idyllen. Det gula tegelhuset inbäddat i snö. Skidcentrum bredvid oss. Hoppbacken som lyste upp nejden. Jag tänkte alltid som liten att ifall jag inte hittar hem.. då är det bara att följa hoppbacken. Då kommer jag med all säkerhet hem.

Morgnarna när vi sparkade till skolan. Genom snötäckta små vägar, vi åkte tåg med sparkstöttingarna, slängde oss i drivorna. Men nej, jag minns inte genomvåta strumpor, så kalla dagar att man fick linda halsduken flera varv runt munnen när man gick till skolan. Nej jag minns inte hur fingrarna frös sig stela i kölden eller hur vi halkade med cyklarna när det regnat och frusit till is.

Minns inget av den där negativa sidan. Är det så att vi helt enkelt väljer det vi vill minnas och inte? Att den lilla idyllen som jag ofta återvänder till i tanken kanske inte alla gånger varså puttinuttigt. Men blev något jag idealiserade genom åren. Kanske. Kanske inte.

Åtminstone vet jag en sak; Min kropp känner känslan av snö. Den första varje år. Och minns köksvärmen, drivorna, lekarna och allt de öppna fälten bjöd oss på. Och när jag ser på mina barn som leker där ute, tror jag att de kommer att göra samma sak. Minnas den kvällen de kastade sig i den första snön, kivades om kälken, kastade handskarna och fingarna som frös till små istappar ......och  snöänglar i en blandning av snö och sten.