söndag 24 juni 2018 - 08:02

Någonstans måste vi börja

Hen sitter framför mig. Hen har varit väldigt ivrig på att få träffa mig och sälja sin grej. Jag har uppfattat hen som något i min ålder eller äldre. Så låter det i telefon. Min haka faller till golvet när hen, ungefär 20 år yngre än mig sätter sig framför mig. "va, men i vilken ålder är du? Säger jag. De förbjudna orden. Usch det man absolut inte ska säga. Men hen var så himla övertygande i telefon och så påläst och så... erfaren. Och vilken överraskning. Och här, just här, gjorde jag ett megakardinalfel där jag borde haf haft skämskudden fram. Man frågar inte sånt. man tänker inte sånt. Och hen gör ett superjobb där och då. Låtsas inte om min kommentar och istället fokuserar hen på produkten. Och gör det perfekt.

Först är man för ung. Man hänvisas till barnbordet vid möte typ. Alla skrattar förtjust när man föreslår något galet och lägger det på ungdomens konto (sånt skulle jag vilja ha fortsättningsvis i så fall:)) Så har man tio år på sig under livets mest aktiva fas att bilda karriär. Känns det som. Samtidigt man torkar små näsor, tvättar galoner och vabbar. Sen trappar man ner i attraktion. Sägs det. Jag läste just att den första fasen inträder vid 40 för en kvinna och sen nästa vid 50. Hur fel som helst, säger hela jag. och många andra. Hur sant som helst säger de som upplevt det så. 

 

Jag läste en träffande kolumn av Cissi Elwin i ämnet. Hur man liksom först hör mantrat om sin ålder, ingen ser på en, man förbigås för man är en "flicksnärta". Om man klarar de åren så har man kommit långt. Jag har vässt armbågarna och lärt av de bästa. Samt aldrig haft sådana problem med mina arbeten. men nog upplevt många situationer som liknar det.  Däribland politiken. Men jo, också idrotten. Roligaste under åren var kanske citatet; "Inga gröngölingar klarar kommunalpolitikens kärna" sades det och tittades på mig. Som då ändå kom från ett nationellt plan.  Jag tänkte att klarar man att delta i regeringsförhandlingar och tura ministern på möten så skall väl lokalpolitik gå också. Typ. Eller "nå sidu, det här fattar du inte, du har inte varit med förut". Nej men kanske just därför behövs nya krafter också. 

 20180624 220180618 072606

På alla arbetsplatser finns det en ung eller några för unga. Så är det inte. De är framtidens ledare. "De är inte erfarna" sägs det. Strunt samma; det är just där det kloka ligger. De där möjligheterna att få bolag att växa. En härlig naivitet som gör allt möjligt! Som skapar nytt och gör att allt går vidare. Dessa måste vi lyfta bättre. För framtiden behöver goda ledare. Jag kan räkna  upp många av dem i Finland. Många kommande och många nuvarande. Också nära mig.

 

Och sen då? Jo men sen måste vi jobba så innerligt hårt med att åtminstone för kvinnor (jag vet faktiskt inte om män upplever det så här) utjämna framåt. Man ska inte behöva ha pulsklockan på under 10 år för att mäta hur mycket man ska hinna med. Men vi måste stöda varandra i det. Ge möjligheter, stöda och backa kvinnor under de åren som småbarnslivet är som tuffast. Jag har träffat människor som gjort just det med mig. Vilken lycka. 

 

Och vi måste se potentialen i att vi fortsätter växa.  Att karriären  växer efter 50, att vi då egentligen är ännu mera attraktiva; vi har lyckats behålla det vi vill genom åren, men med en djupare erfarenhet och mera tid att göra det. Är inte det en fullträff rakt av? Och det är dessutom det som är den starka och köpkraftiga åldern. Det betyder att vi måste som arbetsgivare ha en bred palett för att nå framgång!  Den ska egentligen ha allt. Mångfald. Det räcker inte med en policy som berättar hur du vill väl. Man måste fatta köpkraften i en bred trupp med mångfald. Mågfald är konkurrenskraft.

 

Som vanligt tycker jag att de andra nordiska länderna är aningen bättre på det här. För där PRATAR man om det. Det gör vi inte riktigt här. Ännu ett ämne som lite förbigås. Ta Amelia Adamos tidning Mappies i Sverige; finns liknande här? Superb tidning som fokuserar på kvinnans kraft och erfarenhet, Nej, jag vill inte bara läsa mode och smink  - jag vill ha livshistorier, jag vill ha tips, jag vill ha hälsa. Här finns den. Oberoende ålder. 

 

Morgondagens ledare och chefer behövs i alla varianter; kvinnor, män, unga och äldre. Och mittengänget, de hektiska åren, måste också kunna få vila i tankar, ord och gärningar. Hur vi skapar det då? Ingen aning. Men någonstans måste vi börja.

 

Ung, mitt i livet och äldre. Jag har väl alltid varit jag liksom. Oberoende. Men jag har lärt mig en hel del på färden och hoppas lära mig massor till! Det blir alltså bara bättre. 

 

 

lördag 23 juni 2018 - 06:45

Sommarens längsta underbaraste dag

Ja, det visade sig vara midsommar av alla dagar. Den dag som förut gick i ett huj. Speciellt i de ljuva ungdomsåren. Stormen, som även återfanns i Molpe, såg till att det var näst intill omöjligt att hållas utomhus längre tider. Fyra barn då och två vuxna inomhus. Hur det gick? Förvånansvärt bra. Visade sig att barnen klättrade på väggar, målade upp allt vitt papper, sminkade sig med varierande resultat, en katt som vägrade gå utomhus och barrikerade sig under sängen...meeeeen. Jag njöt. Ovanligt nog av en lång dag. Jag kunde vara där hela tiden, inget annat som pockade på. Så förutom att jag vilade två gånger med två olika små så fick jag för mig att vi skulle göra det som pappa alltid gjorde tråksöndagar; vi skulle åka ut och köra så att säga. Kolla in närturismen. Under pappas tid så betydde det att åka och se på bilar eller åka ut till hans skogsskiften och inpektera, alternativt åka tidigt ut och titta på "orrspelen". 

 20180622 220180622 20585620180622 184242

Förslaget blev att försöka hitta min mormors mors hus i Bjurbäcken. Ett övergivet och förfallet sådant. För att lite försöka matcha in det som min mamma berättat om sina barndomssomrar på 50-talet hos sin mormor Anna. Vi hittade det tror jag. Jag var lyrisk. Barnen not so much. "Det här var det tråkigaste jag någonsin gjort" underrättade Malte oss från baksätet. "FÅr vi glass snart" var en annan fråga. "Hur länge räcker det här"?.

 

Så vi styrde mot villan igen, åt, plockade blommor och så somnade de med sju sorters blommor under kudden. Malte var bestämd; "Jag kommer att drömma om xx och så om xx. En pojke och en flicka. Sen får jag se vilken jag tar. Om det är en pojke, ja då måste det vara en lugn en. Det går inte med en till som mig att gå och gifta sig" <3

torsdag 21 juni 2018 - 23:21

När man inte är århundradets mest lyckade

Jag tyckte att det var en sån utmärkt idé att själv  + fyra små med en viss resetrötthet och lite sömn i ryggen, dra till villan i Molpe. Vi hade för ovanlighetens skull varit jättesena med att förbereda sommaren och med fyra små är det inte så där överdrivet lätt eller lockande att städa och feja vid havet samtidigt som fyra under nio år antingen bråtas, rusar runt i alla buskar utan skor, har tråkigt, sparkar bollar i fönstren, sminkar sig (tror man alltså) i ansiktet men har misstagit en rakhyvel för en sminkborste (Smilla då förstås).Sådant liksom! Och så jag då alldeles för trött och kinkig. Om det var en bra kombination? Nej, skulle ju inte tro det.  Vi hann förbi sommartorget och fick med oss rökt sik i alla fall. Och nu sover de, jag kanske inte vågar säga det ordet för då vaknar med all säkerhet någon. 

Jag skulle läsa en saga om Ellens äppelträd och orden flöt ihop. Ni vet, när man märker att man halvsovandes läser en saga där man till slut inte vet vad man pratar om, "mamma, du håller dig inte till bokens innehåll" säger en sofistikerad sexåring. Nej vete katten det. Jag har ingen aning om vad jag läste. Men något äppelträd handlade det inte om!

 20180621 2

Men nu är dagen kanske lite i paket. Köksskåpen någorlunda ok, fönstren tvättade och ljusen tända. Stormen drar igång utanför. Vilken lycka alltså att en människa kan glömma vissa saker så fort. Plötsligt kändes det kanske inte såååå jobbigt det här med att packa vår stora bil full med allt möjligt och landa i sommarhuset Jag var inte århundradets mamma idag direkt. Men så bad jag också om förlåtelse för min kinkighet. Så att de vet att jag inget ont menade. Det är så underligt hur vissa saker aldrig glöms, hur kroppen, själen minns. Medan vissa saker bleknar ganska snabbt. Till och med en förlossing är nästan  glömd(nåja, det är väl att ta i)  en liten stund efter att babyn landat i famnen.  I morgon blir det regn sägs det. Då får jag satsa på att veta vad jag läser, får väl ta om boken om Ellens äppelträd :)

onsdag 20 juni 2018 - 00:11

Arja och jag

Jag älskade Arja Saijonmaa och gör det fortfarande. Allra mest gillar jag hennes "jag vill leeeeva i Europa". Känner att jag nästan kunde brista ut i den låten här på Berlins gator men så roligt ska vi kanske inte heller ha. Den andas liksom internationella vindar, den andas hopp om en bättre framtid, den andas kompromisser, politik, allt liksom.

 

20180619 2

 

Jag har vältrat mig i nya tankar här i Berlin tillsammans med Folkhälsans ledningsgrupp.  I tysk struktur (om du Andreas läser detta så kommer du som excelförtjust ekonom att älska mina strukturtankar:)). I det tyska språket (jajamen! Jag kan fortfarande lite tyska <3). Och i möjliga samarbeten och jag blir så lyrisk när jag ser EU-flaggan lysa. Nu retar jag säkert gallfeber på någon som tycker EU och byråkrati är asigt dåligt och andra som anser EU vara roten till allt ont. Men jag tar risken.

 

Jag kan inte annat än älska att andas Europa. Älska att det finns samarbeten, att gränserna öppnats och att det finns en naturlig nyfikenhet och längtan i alla länder; längtan efter nya intryck. Längtan efter fred och frihet, där fanns ju grunden. Och jooo, jag vet att det finns andra sidor också men nu, när jag ser EU-flaggan vaja så här nära, så vill jag bara fokusera på det positiva. Varför? För att jag kan! För att jag inte är politiker i dag.

 

20180619 223456

20180619 220932


Jag gick i högstadiet då EG-medlemsskapet var på tapeten och varje dag fanns det någon som öste ur sig ovett om Europa och vad man ger upp. Redan då var jag en liten idealist som med mitt permanentade hår och allt för spända 501 Lewis gick in i debatten med hög flagg. Vi ordnade en omröstning i skolan och jag skrev stort ett JA: Min pappa tyckte nej. Min mamma tyckte JA. Och jag bara anade möjligheterna som väntade bakom skidbacksvägen och det gula tegelhuset.

Som ungdomspolitiker röde jag mig mycket i Europa. Jag fick den möjligheten. Fatta det! Vi möttes, vi demonstrerade, vi umgicks och debatterade länge och häftigt.

Ikväll åt jag en schnitzel pappa för dig. För Europa. För att du älskade alla former av schnitzlar och för att du om du fått leva med all säkerhet, efter vissa påtryckningar kanske, nog också hyllat den gemenskap, den anda, det ändå goda som finns i en europeisk gemenskap.

Vackert på alla sätt. Och enormt god schnitzel. 

 20180619 200514

söndag 17 juni 2018 - 14:57

De allra finaste pionerna i bagaget

Ja de odlar alltså inte jag. Jag älskar lummiga trädgårdar. Små sommarfötter som trampar runt i gräset. Jag beundrar alla sommarblommor.. Jag köper och de tja, de dör av antingen övervattning eller undervattning. Jag är alltså inte född med gröna fingrar. Men några saker gör jag. Jag köper flera syrenbuskar varje år, drömmer om en liten berså med syrener. Och så älskar jag rosor och pioner.

De växer i min barndomsträdgård. Rosor och pioner. Jag kan inte minnas en sommar när de inte blommat. De är rosa, växer utanför mitt gamla rum och när de slår ut i blom, så slår doften in i mitt rum. Mamma har skapat min barndomsträdgård som är full med idyll; bärbuskar, rosor, buskar, pioner. Min egen trädgård är mest tafatt. Men den och jag försöker i alla fall.
När min dagmamma och dagpappa i tiderna, den dagmamma som Milou är döpt efter, Dagny fick besök av mig så kom jag alltid med en rosa pion om somrarna. När pappa fyllde år stod de i blom på bordet bredvid tårtan. När jag tog studenten fanns knopparna kanske redan där och när jag blev konfirmerad så prydde de mitt foto där jag stod i svajiga klackskor och en lite för damaktig dräkt i vitt.

 20180617 112056


Så inget vara för evigt men banne mig om inte dessa pioner hållit hög profil genom åren. De har överlevt många fina och också tunga vintrar, somrar med skratt, bad, tältsovande, grillat kött och solblekt hår. Men de har också överlevt kriser, död och sjukdomar. De har överlevt sorgeflaggningar bredvid.

Lite som kakburken - Den som Smilla snattar kakor ur hos mommo. Den har haft många små klottiga fingrar i sig den burken genom åren. Många barn har sökt efter småkakor i den. Och gör det fortfarande. Och fatta att den alltid är fylld! Där finns alla sju sorters småkakor. Bakade av mamma.

 20180617 102317

Jag gillar förändring. Jag lever som förändrare – i jobbet. Jag är ingen förvaltare. Men så innerligt tryggt att ha pionerna där och kakburken i ryggen. Men den vågar man vad som helst i livet. Känns det som i alla fall. Jag var på det underbaraste kalaset igår där två fina människor hyllade och hyllades. Där man firade för att man kan fira. Det fyllde på min egen själsliga kakburk för hela sommaren.

fredag 15 juni 2018 - 23:59

Fredag i Västervik

Vi har genomlevt det som egentligen kan vara småmysigt... men som oftast är ett tålamodstest (läs barn som vill ha allt, springer runt, försvinner i affären, dricker vatten i Prismans vattenstation, plockar i vagnen lika mycket som jag plockar ur.. och en evig kamp innan godishyllan är förbipasserad). Jag handlar sällan ensam. Oftast med alla barnen. Och varje gång jag står där vid kassan och plockar upp varor med några medmänniskor som trampar av irritation och nervositet bakom mig (ni vet; ”men taaaaar hennes varor aldrig sluuuut??”) och ser i ögonvrån hur någon går lite sönder när Smilla plötsligt får för sig att hon ska plocka ALLT på bandet, vilket innebär att alla varor går via henne... så då vet jag att jag är fem före att ha klarat kvällens utmaning. Nu är det bara att få alla ut till bilen. En i vagnen, två bredvid kivandes om vem som ska hålla godiset och så en tredje då under armen, oftast arg över något.

 

20180613 19071920180613 104308

"Du är den BÄSTA mamman i hela världen" säger Malte och jag vet att hans starka uttalande ikväll hänför sig till att han fick en påse marshmellows. Fight i duschen, tvål på bastugolvet och tävling tillbaka till soffan. Mitt i allt är en borta och efter en del letande hittas tvååringen naken i gungan utomhus. Och vägrar komma in igen.


Samtidigt läser jag om en liten hjälte som inte har många dagar kvar i livet. Och jag tänker att alla sommarlov börjar inte med läger, glada och uttråkade barn och fredagshandel under irritation. Vad blind man blir liksom.


Man vet aldrig vad nästa dag bjuder på. Jag lever inte i den tron att jag skulle vara förskonad på något sätt från något. Och påminner mig om att denna kväll i Prisma på många sätt är lycka. På samma sätt som jag bäddar om små och lite större fötter när lampan släcks för natten. "Gå igenom veckans schema mamma" säger min Malte. Och så gör vi det. Tyra somnar med boken i handen. Smilla slocknar till slut med fem gosisar i handen. Och Milou drar så djupa andetag i baby kan. Det är fredag i Västervik.

 

 

20180614 2

måndag 11 juni 2018 - 23:12

Madickenträdet

Det hände sig att det fanns det allra vackraste träd som skådats i vår trädgård. Vår lilla trädgård bjöd nämligen på ett äkta sagoträd när vi flyttade in, eller Madickenträd, som vi kallar det. Det känns som introt till själva Madicken.. fattas bara grinden bredvid, men gungan finns där. Och trädkojan. Tryggt, sagolikt vackert och tja, barndom och vänskap. Här hänger de alla tre, snart fyra, och leker, klättrar, bråkar och umgås. På många sätt är det för mig en symbol för syskonskaran här hemma. Och som de bråkar, och som de ändå älskar varandra. 

Den äldsta är på läger igen, Wild Kids på Norrvalla, och lillebror vet inte till sig av längtan. Han vill sova i hennes säng, han vill ringa och han saknar. Kniper lite på Smilla i all längtan. Så kommer jag in i Tyras rum och under täcket ligger Smilla. Och Milou står svajande bredvid. Båda ser skyldiga ut. Det visar sig att de tömt Tyras skrin med örhängen. Smilla har petat in dem i sitt öra och Milou har tre pärlor i munnen.  " Miiina hängen" säger Smilla. Nå, i hennes värld är allt de som andra har hennes.

 

20180612 2

 

Så ringer telefonen och ett kvitter hörs. Det är hon. Tyra. Hon som brukar hänga i Madickenträdet. Och utan henne är trädet inte lika roligt. Men så är livet. Hon kanske har lärt sig en del i just det trädet som packar hennes lilla ryggsäck för livet.  

 

lördag 9 juni 2018 - 07:39

Kan man ha shorts och linne?

”Det måste vara något fel på programmet” Säger han, vår träningsexpert som känner mig. Efter att jag gjort ett test i träningsprofilen. Den visade nämligen att jag inte har större målsättningar i träning20180608 2en. Det rimmade lite fel med tanke på hur jag annars jobbar. Men efter fyra graviditeter, tjugo kilos övervikt varje gång och ett liv som kanske inte inbjuder till mindfulness alla dagar. Så är och har träningen varit mitt andningshål. Här tänker jag liksom inte prestera. Här är det min egentid. Självdisciplinen är stark som bara den. Men några maratonmål kunde jag inte tänka mig, Vill liksom bara må bra.
Någonstans den senaste tiden har plötsligt en känsla av mål för de 30 minuter om dagen jag gör. Vete katten i vilket skede den känslan behagade infinna sig. Så stod då Toughest där med sin ledning från Sverige och jag hörde mig själv skrocka på ”jaja, jodå, jag ska delta”. Efteråt sänkte sig en viss panik; vad har jag gjort? I vilket skede ska jag ha tid här då att förbereda mig? Hur många hinder kommer jag att fastna i och på? Kommer jag att bli pinsam iför medarbetarna? Hur kunde jag, nio månader efter en förlossning, tycka att jag pallade det här?


Så nu kl 06.30 efter en orolig natt där Milou hostat och Smilla varit mammig, så känner jag eufori. Värkande ben, tung kropp. Vetskapen om att jag gjorde en helt makalöst fin träningsrunda igår i skogen med min kollega Anna och en underbar träningscoach Joakim. Peppade mammor tänkte att fredagen var en bra dag för första träningsrundan i hinderbanan. Och vilken känsla. Från att säga ”neee, det där går inte” till att hänga över en hög trästock och tycka att man var drottningen över ungefär allt  Plötsligt insåg jag charmen med att ha ett litet mål med träningen igen. Vi lyfte traktorhjul, vi kravlade i sanden. Vilken känsla. Mina barn skulle säkert gå under av pinsamhet. För oss var det allt annat! Med en peppande Joakim som höll humöret vårt uppe och på G insåg jag också att mammor kan. Bara man får en push framåt. Bara man vågar testa.

 

”Kan man ha shorts och linne”? Frågar jag vår erfarna coach som intygar att jajamän det kan man ha och det har han alltid. Första utmaningen stod framför mig. Stockar på olika höjder och jag förväntas först kravla i sanden. ”Men du saaa att man kan ha shorts” försöker jag men inser att det bara är att slänga sig. Efter ungefär tio sekunder så är jag plötsligt en hinderförtjust fyrabarnsmamma som hittar muskler jag glömt bort. Och upptäcker att shorts och linne funkar. Bara attityden sitter.20180609 075214

torsdag 7 juni 2018 - 08:06

Skön känsla

Kommer in genom dörren. Kaffedoften slår emot. Kollegor hittas bakom skärmarna och lite överallt. Mailen öppnas och in ramlar dagens agenda, som oftast ser annorlunda ut än tänkt. Även om jag smybörjat vid 06-tiden för att hinna lite före.  Ett samtal där, skratt i korridoren,  lite trötthet efter en hektisk vår. Försäljningen är igång på alla ställen, marknadsföringsfrågor som visar att det händer, det händer goda saker. Jag tappar ut en mapp med avtal, enbra sak bestämmer jag mig för. Nu får jag sorterat det enligt ekonomichefens önskemål. Agenda för ledningsgruppen skickas ut och juni månad är en skön månad på alla sätt.

Idrotten går på högvarav. Juniorer, barn på läger, varuleveranser till kök som har varit igång tidigt redan. 

 

images2

 

Det slår mig att det här med att tycka om jobbet, att jobba, har att göra med grundvärderingar. Känslor som exakt dessa. Allt är inte som på Strömsö, verkligen inte. Men det finns så otroligt mycket gott i människor som man jobbar med och runt. 

Det goda i att tycka om människor. Jag tror fortfarande att det är grunden i ledarskapets kärna. Att tycka om dem man leder, dem man jobbar med. Att inte falla in i cynism eller "suck och pust". Att inte fokusera jobbet på de dagar när tusen impulser ramlar över, även om de dagarna är ett måste. 

Är det mindfulness? Att vara här och nu? Ingen aning. Men skön känsla är det.

onsdag 6 juni 2018 - 07:56

Fortsätt tala om mig

Det susar liksom i träden när vi stiger ur bilen. Jag och våra två yngsta. Vi parkerar utanför kyrkan, den finaste av alla kyrkor. Vörå. Smilla skriker ”mommo kyrka (mommo representerar kyrkan för henne) jag meeeed”. Hjälper henne ur bilstolen och tar med Milou som ser glad ut oberoende vad. Öppnar porten till begravningsplanen, det är småkallt men vackert.

Vi vandrar sida vid sida mot pappa. Smilla pratar konstant. Jag ser till höger mot den ena sidostigen mot pappas grav och kommer ihåg de tunga stegen mot hans gravplats. Den dagen vi bar honom dit.

Väl framme lyser solen rakt mot honom. Hans grav badar i ljus. Smeker hjärtat på hans sten och Smilla vattnar. Hon pratar fortfarande konstant. Hon pratar om katter, kyrkan, mommo och sig själv. Skönt på något sätt. Smärtan över hans grav svischar alltid förbi när vi är där.

Sorgen är inte akut längre. Men nej, den försvinner ingenstans. Den har bara mjuknat. Det finns en djup sorg i att barnen aldrig fick se honom. Men jag berättar om honom nästan varje dag. Han var en väldigt okomplicerad människa, glad, oftast glad. ”Skryp” som han själv betecknade goda typer. Han var alltid där, kravlös i kärlek. Gränslös. Som det ska vara, som jag vill vara som förälder.

 

20180605 2

20180602 123134

20180602 091822
Och i går besökte några ”skryypa” typer honom. Pratade, vattnade, mindes. Allt är så enkelt med barn egentligen. De frågar, de skrattar, de undrar. Det är mycket svårare med vuxna som kan tycka att sorgen, saknaden blir för svår att prata om. Där allt blir mera konstlat och tyst. Här pratas det ikväll om allt. Smilla sjunger och Milou tuggar på bilnyckeln.

Det sägs att man lever kvar hos de sina. Det gör han faktiskt. Pappa.