torsdag 26 oktober 2017 - 06:49

I det djupa vita

”Jag struntar i Alex fixar rummet i barnkanalen” så låter det inte alltid när den äldsta kommer hem från kvällens truppgymnastik. En helt vanlig onsdag. Men ändå inte. En helt vanlig kväll men ändå inte. För det snöade. Luften kall och syrerik. Omgivningen bäddade in sig i ett vitt lager. Och vi njöt. Tv:n lockade inte. Det gjorde däremot snön.

22688790 10155101346016864 7445388006738548714 n2

Minns ni själva känslan av den första snön när man var liten? Jag känner den ännu. Jag stod bakom köksgardinen där hemma och såg snön ringla ner. Det tog mig 30 år tillbaka. Till idyllen. Det gula tegelhuset inbäddat i snö. Skidcentrum bredvid oss. Hoppbacken som lyste upp nejden. Jag tänkte alltid som liten att ifall jag inte hittar hem.. då är det bara att följa hoppbacken. Då kommer jag med all säkerhet hem.

Morgnarna när vi sparkade till skolan. Genom snötäckta små vägar, vi åkte tåg med sparkstöttingarna, slängde oss i drivorna. Men nej, jag minns inte genomvåta strumpor, så kalla dagar att man fick linda halsduken flera varv runt munnen när man gick till skolan. Nej jag minns inte hur fingrarna frös sig stela i kölden eller hur vi halkade med cyklarna när det regnat och frusit till is.

Minns inget av den där negativa sidan. Är det så att vi helt enkelt väljer det vi vill minnas och inte? Att den lilla idyllen som jag ofta återvänder till i tanken kanske inte alla gånger varså puttinuttigt. Men blev något jag idealiserade genom åren. Kanske. Kanske inte.

Åtminstone vet jag en sak; Min kropp känner känslan av snö. Den första varje år. Och minns köksvärmen, drivorna, lekarna och allt de öppna fälten bjöd oss på. Och när jag ser på mina barn som leker där ute, tror jag att de kommer att göra samma sak. Minnas den kvällen de kastade sig i den första snön, kivades om kälken, kastade handskarna och fingarna som frös till små istappar ......och  snöänglar i en blandning av snö och sten.  

fredag 20 oktober 2017 - 20:14

I mörkret på nionde våningen

Det är tyst. Barnskrik hörs i korridoren emellanåt. Min egen ligger bredvid mig. Vägrar sin egen säng i stål. Vi skulle så mycket hon, jag och de tre andra. Handla, mysa, leka på Hop Lop och träffa vänner.
Ni vet, ytliga saker. Men trevliga sådana.


Men en envis hosta skickade mig till läkaren.Jag hörde oroväckande ljud i babyns luftör. Via lungröntgen och nu landade vi på barnavdelningen. De andra tre gråtfärdiga över att deras Sverigeresa gick i kras. Men nästa helg får de åka om vi alla är friska. ”kommer Milou att dö” frågar Malte medan Smilla river halva stället och plockar med sig slangar från sjukskötarens kärra. Nej, det gör hon inte men det finns småbarn här som är jättesjuka också. Som inte alls mår bra. Och när man sitter här i allt lugn men också allvar, jag har vistats en hel del med barnen på sjukhus genom åren, så kommer den där tiden för tankar. Som inte alla gånger finns tid för där hemma. När sömnen träffar en innan huvudet landat på kudden. Men här, går timmarna ganska sakta.

20171020 220171020 112754

Här bland samhällets yngsta råder värme. Glad,trygg och kunnig personal. Det är värme i väggarna här. På alla sätt. Jag blickar mot onkologen, det röda tegelhuset som jag alltid ser när jag kommer till sjukhuset och ser mot det fönster som en gång var pappas. Och varje gång tar det ont. Där gick en timme också långsamt men av andra orsaker. Där föll tårarna i korridoren. Men där fanns också liv som fortsatte, som blev friska. Vi var den gången inte en av dem.


När man befunnit sig i väntrummet inför döden med en annan människa. Så vet man att man någon gång hamnar där igen, själv javisst men också med någon nära. Det hemskaste rummet där timmarna kryper långsamt fram och man knäpper händerna och ber dels om under men dels om att någon ska lyfta en ur bubblan. Ur bubblan kom jag först efteråt, efter att det hemskaste hade hänt. I det väntrummet finns inget annat än här och nu.

 

Jag har fått med mig en skön tro hemifrån. Man väljer det man tror. Jag har burit barnatron med mig och den har utvecklats genom åren. Idag är den stark och trygg. Och jo, den har genomgått många frågor och tvivel genom åren. Korset har hängt kring min hals ända sedan hösten 2006. Den hösten när livets allvar första gången knackade på dörren. När jag inte kunde välja att inte öppna. Jag har svårt att vara utan korset. Jag vill att det ska vara där, nära mitt hjärta.

Så här i mörkret på nionde våningen finns all framtidstro. Bebisskrik ljuder. Livet knackar på av andra orsaker. Det vill framåt! Det bultar och det känns. Men här finns också livets allvar i korridorerna. Små liv som kämpar för sin dag och framtid. Oroliga föräldrar med tårarna som försiktigt tittar fram när man tror att ingen ser.

Så jag knäpper Milous händer under mina och tackar för dagen. I mörkret på nionde våningen är det bra att vara tacksam. Tacksam över den yngsta vi fick, tacksam över att få trygg och varsam hjälp och tacksam över att få vara med så länge som möjligt om just det; Livet.

tisdag 17 oktober 2017 - 09:15

Hen är bara så

 

”Sån är han, han blir så när han dricker” ”han menar inget, han bara skojar”. ”Han bara berömmer ju dig” ”ja hon är lite närgången” och så skrattas det rått. Ja, listan kan säkert för många göras lång vad gäller närmanden med sexuella anspelningar.

Vem drar gränsen då? Det kan man själv endast göra. Man vet med all säkerhet när olusten och känslan att man bara vill springa undan kommer sig på. Där är gränsen.


Senast jag hade en diskussion om det här med en manlig bekant där jag använde argumentet ”hur skulle du se på det om det var din dotter eller son det var frågan om. Svaret blev att jag inte får gå till personligheter. Men det får man visst tycker jag. Det är väl ändå där det är, den riktiga smärtpunkten? Att göra det personligt, för det är personligt på alla sätt och vis. Så länge man skjuter det bort från sig ärdet enkelt att rycka på axlarna. 


I lilla aktuellt/ Barnkanalen tog man upp just detta för en ung publik. Det som är så svårt att förklara men de som ändå vet så mycket. Plötsligt kryper det fram att de vet och har hört betydligt mera än man tror att de vet. Och att förklara vad man menar med att ingen ska få röra ens kropp på det viset. Det är knepigt, det är svårt,  men jag ser ingen poäng i att inte lyfta frågan med barnen; låta dem fråga, svara på frågor och bara vara ärlig. Jag vill inte att de lär sig känsliga saker via veckotidningar (läser man kanske inte längre )  eller nätets underliga forum där det mesta förvrids. Vad betyder närmanden” säger Malte. ”Att man bli provocerad? Slåss man då?”. Nej. Inte på det sättet men man gör någon illa med att vara fysisk på ett sätt som den andra inte vill. ”Öh...säger man förlåt då”? Undrar femåring. Nej, man går därifrån.

På något sätt så gillar jag Me too - kampanjen väldigt mycket. För det är först när saker blir personliga som de på riktigt lyfts och känns. Att diskutera sexköp likaså. Hur många gånger har man inte politiskt debatterat den frågan. Sen , när jag brukar fråga hur han (ja det är oftast en han som är emot kriminalisering av sexköp med argumentet att ”var och måste få välja själv vad de vill göra”) skulle se på det om det vore egen dotter eller son. Då tar diskussionen slut. För det är ”en annan sak”.


Låt mig göra klart för er alla som tror det; det är ingen annan sak alls. Det är exakt det som man bör se framför ögonen för att på riktigt förstå att det handlar om människor.

måndag 16 oktober 2017 - 06:29

Jag kanske vinner?


”Som om jag skulle putsa mamma mina typ 30 medaljer” säger storasyster när hon kollar in lillebror som tvättar och putsar sin medalj från Valhalla Obstacle Race i helgen. Som hon själv också med massa styrka kommit sig igenom. Det tuffaste hinderbaneloppet och med en skild juniorklass där de yngre också kunde delta. Det är kanske hans första medalj, med undantag för medaljer han fått i dagis. Och det är en viktig medalj. Två kilometers löpning och med hinder så tuffa att jag måste titta bort. Men visst gjorde han det han också tillsammans med storasyster; klarade det. Mitt mammahjärta brast en aning när han sprang i mål, smutsig, våt, lite linkandes med ena benet men så otroligt stolt att jag fick rysningar. Han hade fixat det.  Och sken som en sol en varm julidag. ”Jag är så stark jag och så bra med balansen. Och snabb. Jag kanske vinner mamma?” säger femåringen som ändå är medveten om att klassen i dagens lopp är 6-12 år. Men självförtroendet är gott.

22519120 10155072456356864 4423164204378653072 n22449692 10155072456101864 4816679024018499377 n22448257 10155072455476864 7859805972382987771 n


Det där med att inte ha barn att tävla. Jag är kluven där. Men man kan tolka det så klart på olika sätt. Jag har ju tävlat själv i tiderna under så minimal press man kunde ha. Min pappa var aktivt med, alltid med men var livrädd för att ens pipa fram något pressande i idrottssammanhang och min mamma hejade på hur det än gick. Hon brukade tycka lite synd om oss och fällde ofta kommentaren ”Du ska inte ta ut dig”. För mig fungerade det prima med dessa två i tävlingssituationer och jag var kanske fyra år när jag tävlade första gången på sandbanorna i Vörå.

Hur som helst, jag har inte tänkt på att mina barn ska tävla – huvudsaken är att de rör på sig. Och vill göra det. Njuter av det. För mig kvittar det egentligen om de spelar match (jag är verkligen ingen bra fotbollsmamma, tycker ibland att ropandet bland föräldrar på en juniormatch blir för mycket. För pressande. Men så har jag alltid varit mera för individuella grenar) eller löper en tävling. Och om det tvistar de lärda; hur ska man agera som en förälder inom idrott? Alla har olika förutsättningar och potential.. och framför allt vilja. Och uppenbarligen också vilja att tävla. Den finns starkt där. Men då måste man samtidigt jobba med att förlusterna kommer och den tävlingen definierade inget av dig som liten människa, den ska bara hjälpa dig framåt i din egen utveckling. Men visst, jag har fått småhota med att det inte blir flera tävlingar om vi inte kan hantera att det kanske inte gick så bra den gången. Och jag märker att min åttaåring är så stor att hon jobbar med det och kan allt mera släppa det. Det viktiga är att som förälder kunna berömma men samtidigt visa att det här är inget som säger bu eller bä om dig som en liten idrottare eller en liten ”jag vill röra på mig- människa”.

Det man ser tydligt som förälder är att idrotten fostrar. Hur man mer än gärna då köar en halv kväll med 40 andra små höjdhopperskor för att nå fram till madrassen. Hur  hon med gråten i halsen försöker få plankan i längdhoppet rätt. Lyckas till slut och går nöjd därifrån. Mina barn har lyckan att ha fått underbara tränare och erfarna sådana. Sådana som stöttar och som fostrar. Sådana de och jag respekterar högt. Och det syns ser man i en växande juniorverksamhet som har en stabil väg framåt också och uppåt i åldrarna. Hemligheten? Ingen aning egentligen. De lyckas med sin erfarenhet visa idrottens magiska värld men ändå inte betona prestationen. Det finns uppmuntran åt alla håll.


Så det där med att barn inte skulle tävla, det stämmer säkert för en del medan andra vill så hemskt gärna göra det, utan desto mera reflektion. Som förälder har jag en utmaning att inte styra, bara uppmuntra, inte skrika från någon läktare eller skuldbelägga. Bara vara där. ”ska jag kom med” sa min far alltid när det var dags för tävling. Och jo, det ville jag alltid. Ville ha honom lufsandes i bakgrunden. Han i sin fjällräven jacka och en ryggsäck med smörgåsar. Han som klappade på axeln och sa inte så mycket efter en tävling. Men han var där. Min ambition är kanske just det; att vara där.

lördag 14 oktober 2017 - 07:45

1989

Det var 1989. Farsdag och allt. Kakan var äten och firandet över. Jag var väldigt förkyld och kruppen gjorde sig påmind. Jag skulle ånga mig över varmt vatten för att få upp luftrören. Det gick inte så bra. Jag buffade till kastrullen i all oaktsamhet och det kokande vattnet landade i min famn. Kaos. Mamma drog mig under duschen slet av kläderna,blåsorna som åkte upp en halvmeter och jag rafsade till allt med mina fingrar - i ren chock drog jag bort egen hud. Pappa som sprang runt. Ambulansen som kom. Min syster som kom hem just då.

Det kunde ha upprepats i torsdags. Men då på min ettåring.

 

22008252 10155029676716864 5729291628339101544 n2

Det sägs att brännskador är bland de värsta. Jag har svårt att jämföra men smärtan i den olyckan minns jag. Konstigt vad huden minns. Den berättar om allt som varit. Jag var på sjukhus då i ett par veckor. Huden på magen, ljumskarna och benen var illa åtgången. Där blåsorna syntes var skadorna minst. På magen låg tredje gradens skador. Operation, sjukhusvistelser, kryckor, hud som smärtade länge. Jag var bort från skolan i två månader och fick hemundervisning.


Stödbyxor med silikonplatta använde jag i flera år – för att trycka in såren- Jag fick en spegel i min hand av min kirurg för att jag själv skulle se alla såren och hur utbrett det var. ”Ingen vill gifta sig med mig någonsin” sa jag underligt nog med en tioårings enfald och desperation. Se hur jag ser ut.


”Du blir gift du också” skattade kirurgen. Jag tyckte det såg skrämmande ut det jag såg i spegeln. Men som barn läks huden ändå rätt snabbt, trots att ärren är där. De finns där ännu idag. I minnet och på kroppen men jag döljer det med kläder. Och jag tänker nästan aldrig på det mera. Det är en del av mig.


Det tog många år innan min mamma lät mig koka vatten. Jag fick termosar på morgonen innan jag åkte till skolan. Jag fick inte gå nära spisen på många år.

Så kom torsdag kväll i oktober 2017. Jag skulle åka och handla. Kokade en kopp kaffe, lade den på bänken, tillräckligt högt upp, och gick för att klä på mig. Så hörs en smäll och ett gallskrik, jag springer till köket, ser kaffekoppen i bitar på golvet och en ettåring som är indränkt i kaffe. Hett kaffe tänker jag. Tiden står stilla i en sekund. Smärtan rusar över mig. Hon har bränt sig på magen och bröstet. Så mycket fattar jag. Jag tar i henne, hon skriker, under kall dusch, hon skriker ännu mera och fäktas hysteriskt. Jag gråter och skakar. Håller fast henne under duschen. Under några minuter tror jag att hon råkat väldigt illa ut. Jag visste inte att min man hällt mjölk i kaffet under tiden och att det inte var brännhett. Efter förtvivlans sekunder och minuter. Ser jag att hon visserligen är röd men inte bränd. Hon och jag indränkt i kaffe och kallt vatten. Hon och jag. Hon klarade sig. Men min hud mindes, 28 år senare. Den mindes smärtan av kokande och hett vatten på kroppen. Men det gick bra. Slutet gott. Men jag, som inte pratat om min skada och mina ärr på många år, skakade i ett dygn efteråt. Och kaffekoppen? Den läggs inte på någon bänk längre dit en ettåring klättrar...

fredag 13 oktober 2017 - 09:28

När det gäller det förbjudna


Läser om och lyssnar till reportage om drograzzian i Jakobstad. Alla som arbetar med unga idag vet att det är ett faktum att droganvändningen och framför allt inställningen till droger har blivit betydligt mera liberal. Vi kan låtsas att det inte är så, vi kan välja att inte prata om det. Och vi kan fundera på varför det är så. Kanske rädsla, kanske okunskap, kanske bara oförmåga att ta in det.


Österbotten, framgångsrikt på så många sätt och fullt med och av landsortsidyll, det Österbotten kämpar också med en ökad droganvändning som kryper ner i åldrarna. Lever man i förnekelse där så blir det inte lättare direkt. För skolornas del är det något man allt mera måste prata om, jobba förebyggande och framför allt upptäcka i tid. Det har man gjort länge redan men det är inte det lättaste om man inte har erfarenhet eller kunskap om hur man gör det. De tidiga tecknen förbiser man lätt och tror det hänger ihop med annat. Själv tror jag att nolltolerans är det enda som gäller som aktör i skolvärlden. Total nolltolerans. Vänder man bort blicken så har man verkliga problem framåt.

Alla livshistorier, även de ungas, är olika och det är helt klart att det kan finnas och finns andra problem med i bilden som gör att man vänder blickarna mot droger eller att man helt enkelt i tidigt skede dras med på grund av grupptryck. De flesta kommer ur det, men långt ifrån alla.
Men det mest oroväckande idag är inställningen till droger som redan i rätt ung ålder innebär ”att det inte är farligt” och att ”det är inte så farligt om det syns i registret”. För inget av det är sant. Det gör skillnad och det är farligt. Det är farligt för hälsan och nej det är inte så att ” det är skönt att få slappna av” – det är inte så man ska hämta kraft. I vilket skede i livet har man fått den inställningen? Och nej ”det är ingen skillnad, det här försvinner från registret inom ett par år”. Ryktet finns kvar och få arbetsgivare skulle se denna förklaring som en väg att få jobb.

Här tycker jag mig se en stor skillnad i det Österbottniska samhället just nu – få talar om problemet (förutom de mest sakkunniga), man vet om det men lyfter det inte i debatten så ofta politiskt. Gör man det så hänvisar man ofta till den ökade invandringen och kopplar det samman med droganvändningen. Inte är det svaret så enkelt. På landsbygden kopplar man ofta ihop det främmande med ökade risker. Otaliga är de gånger jag hört ” ja men det är invandrarna som tar hit det”. Att finländska och österbottniska ungdomar i ung ålder skulle vara gruppen som använder det förbjudna, det vill man alla gånger inte ta i. Och det är kanske där fällan finns? Vill man se? Rektorn i Jakobstad sa det som är bärande här; det måste finnas en kraftig och tydlig signal i tidigt skede.

Nolltoleransen ska vara total. Då krävs det också att man lyfter blickarna i bygderna och ser det som ordningsmakten ser; det är inte alla gånger det är främmande som bombaderar med farliga saker, absolut inte. Det lever och frodas tyvärr i det egna lilla idylliska också – väl gömt. Men det finns.

 

tisdag 10 oktober 2017 - 23:51

Fixa egen smutstvätt


När Smilla ser mig på dagisgården tar hon sats. Vrålar ”mammaaaaa” och slänger sig i famnen. Borrar in sin lilla snuviga näsa i min halsgrop. Malte mötte mig med ett stortjut igår. Jag hämtade för tidigt och han önskade att jag skulle gå hem och låta honom leka. Det finns inget ljuvligare än när barnen kommer springandes och sprider all kärlek. Men det finns också de stunder när man står där bredvid ett barn som vägrar gå hem med mamma. Det där med att mötas. Det där med hur känslor smittar av sig.20171010 2
Korta snabba möten. Glada ansikten, mindre glada, folk som hejar utan att känna, andra som drar igång ett raseriutbrott för minsta lilla mot kassapersonalen i butiken. Det finns av alla sorter. Jag kunde dock ha sagt ett par ord åt den man som passade på att skälla ut personalen i en butik idag på grund av avsaknaden av cigaretter. Ja men förstå att man öppnar sig inför alla och skäller ut en inte ont menad kassörska! Schysst? Kunden alltid rätt? Nä, så är det inte. Man har aldrig rätt att skälla ut folk, och nej i det här fallet kan man inte säga att kunden har rätt. Jag tycker inte det. Vilken energi liknande tar av en. Jag kan inte låta bli att undra om det kändes bra för mannen när han stegade ut. Om det kändes bra att ha förstört dagen för en annan.

 


En klok kvinna sa en gång ”Anna, låt andra tvätta sin egen smutstvätt! ”Så sant! Man ska aldrig tvinga någon annan ta del av det. Så efter de kloka orden vid tillfällen där just hårda ord används brukar jag se framför mig en hög med tvätt och peppa mig själv med att ta avstånd från orden. Tänka att här finns det kanske annan tvätt som de själva behöver tvätta. Men jag ska inte göra det.


Det där med att mötas. Det där med att bete sig vänligt. Bjuda på ett leende. Vilken förändring man kan åstadkomma i världen. Det hände sig att jag tillbringade hela dagen på sjukhuset idag. Malte besökte reumapolikliniken och den yngsta babyns höfter skulle röntgas och undersökas andra gången. Jag placerade mig i kafeterian och en ljuvlig kvinna från personalen tog min bricka och viskade att hon läser min blogg. Och jag kände att här steg mitt humör till toppen rakt av. Det leendet mjukade upp regnet.

Så till dig unga kvinna som jag ofta möter när jag är ute och länkar – du är alltid glad. Jag vet inte vem du är men du hälsar alltid och tränar så himla flitigt. Till dig på Posten i Vasa som bar ut mina paket idag när jag samtidigt balanserade en baby. Till dig medarbetare som dök upp i dörren och fick in mina paket i bilen. Till dig barnläkare och barnkirurg på vcs – ni log mot mina barn, tog om dem så varmt och tröstade en orolig mamma. Till dig unga kille i S-Market i Gerby; du är alltid så glad. Och det smittar av sig!

Jag kunde göra listan hur lång som helst. Det finns många som ler mot världen och gör den till en extra bra plats för mången annan. Nästa gång ska jag komma ihåg att tacka er personligen.

lördag 7 oktober 2017 - 07:32

back up

För 11 år sedan gjorde jag min första stora valkampanj. Redan då hade jag lyckan att hitta mentorer.Det finns alltid stunder när man behöver back up. Även i arbetslivet. Genom åren har jag träffat på en del människor, erfarna i sitt yrke och profession, som visat mig vägen när det varit svårt att orientera sig rätt. Numera kallas de mentorer. Jag har haft flera av dem genom åren, främst män från politiska livet och företagsvärlden. Men också kvinnor i samma bransch. De har hjälpt mig öppna dörrar, jag har frågat dem de besvärligare frågorna utan att skämmas och deras livs- och jobberfarenhet har gett mig vägledning som jag kanske just då inte visste om att jag var i desperat behov av.

 

anna 1 2


En av dem, en fin vän och också erfaren ledare, fungerade som bollplank för några år sedan när jag hade ett flertal utmaningar jobbmässigt och kunde inte helt hitta ut just då. ”Enda du kan vara säker på är att detta går över”, sa han. Och de orden har etsat sig fast i mig. Jobbutmaningar, även besvärliga sådana, går över. Och man har igen lärt sig något. Och gör man inte det, utan fastnar i hjulspåren, så då kan en mentor också vara en som får en att öppna ögonen lite vidare.


Mentorskap har blivit allt mera populärt och jag rekommenderar alla som vill framåt att skaffa sig en blandad grupp mentorer. Sådana som inte heller behöver finnas i samma bransch som du. Och det behöver inte vara en, det kan vara flera. Mina bakgrundsmentorer har betytt enormt mycket.

Coaching som verktyg förespråkar jag själv och mentorskap hör egentligen nära ihop med det. Men man behöver själv hitta verktygen och använda dem i sitt arbetsliv, man kan få hjälp på traven men man måste hantera dem själva. Ingen kan göra det åt dig, det är den krassa men ändå spännande verkligheten man möter.

Mentoring is a brain to pick, an ear to listen and a push in the right direction (Crosby)

torsdag 5 oktober 2017 - 12:35

Bokslut

Kan man göra årligt bokslut över sitt eget liv? Jag är ju van vid revision och bokslutsarbete. Men för egen del tycker jag också det är viktigt. Viktigt att återkomma till vad man gjort under ett år och kanske inte vad jag presterat men mera hur jag mår. "Fyller du mamma 50"? Sa min femåring. Men hade fattat att det inte var så lägligt att gissa ålder och försökte sig på "eller 20 mamma?. Tja, hur som helst. Livet i ett nötskal, vissa år tyngre och vissa lättare. För mig har det här varit ett omvälvande år, på jobbet har vi gått på högvarv (fast det gör vi alltid i och för sig) och hemma blev tre barn rätt plötsligt fyra. Det blev en del sömnlösa nätter till men jag tänker att det är mera än okej, det är så här det är just nu och jag njuter också av det. Fatta att ha fyra små! Vilken lycka. Att min kropp orkat och att jag nu har fyra små personligheter hos mig. Underbart! Jag har mycket att vara tacksam över. 

Målet för kommande år, mot 39, det får bli mitt jobbs motto "fortfarande nyfiken". Jag älskar det mottot. Det säger allt och lite till. Låt mig få snusa på livet och lite till. Låt mig fortfarande vilja ha saker, pröva nytt och ändå vara nöjd med mig och det jag är här och nu,

 

bilden beskriver allt. Smilla i fotograf Malin Åbrandts lins. Den blicken, den blicken vill jag också själv behålla.DSC9540 ps 3 FORMINSKAD FOR WEBB 2

tisdag 3 oktober 2017 - 23:08

Är det åldern?

Måste söka upp en av de mest kända pt:na hos oss,  Nicke,  som syns på bilden. Dags att min träning kommer gång igen strukturerat. 14581328 10154034940846864 3466169378320324660 n2 Jag möter honom, en bekant från förut, på dagisgården. Vi hälsar glatt och så tittar han vänligt på mig och säger "Grattis, ni ska få en till visst"! Jag svarar "öh ja, hon är här bredvid i bilen" "Va, har ni fått redan"? Och då kan jag bara inte hålla mig utan säger med glimten i ögat"Jo, men tycker du det ser ut som om jag fortfarande är höggravid?". En rätt pinsam situation - ja det kunde det ha varit men det blev det aldrig. Är det åldern? Är det det att man inte längre hinner fundera på något som någon sa och om man i detta fall ser gravid ut ännu? För tre år sedan hade jag gått sönder. Nu tyckte jag det var mest pinsamt sött. Men hur som helst. Nästa vecka kör träningsprogrammen igång, just nu är jag extra peppad :)