torsdag 25 januari 2018 - 08:52

Bästa småbarnsmammor, låt oss unna varandra lite mera

Läser Yles artikel https://svenska.yle.fi/artikel/2018/01/24/fa-statschefer-foder-barn-och-fa-smabarnsmammor-klattrar-till-toppen

 Få småbarnsmammor som klättrar till toppen. Det är sant. Och ämnet är tabubelagt i Finland på ett helt annat sätt än i Sverige. För hur man än gör är det fel. Och när det kommer till detta ämne så rasar främst mammorna mot varandras val på alla världens forum. Vill man känna sig sänkt och dålig så är det bara att läsa in lite på de forumen.. så har man all världens ångest. Stötta varandra i varandras val? Respektera att det finns olika möjligheter och val? Nå, det händer inte alla dagar direkt. Och där har vi något att jobba med i samhällsdebatten. Min filosofi är ändå att mår mamma och pappa bra, så mår också barnen bra - förenklat säkert, men en glad och lycklig mamma är det som jag strävar efter att vara. Ibland lyckas det, ibland är man inte på topp.

Och jag kan ju inte låta bli att undra hur diskussionen skulle ha blivit om en kvinnlig presidentvalskandidat hade varit höggravid. Tyvärr helt annorlunda än nu. Då hade diskussionen definitivt varit mera "ja men hur tänkte hon nu" "Inte kan vi välja en gravid kandidat"!  Jag minns själv när jag var gravid med Tyra 2009 och kandiderade i EU-valet. Nivån på kommentarer från allmänheten kring en växande mage var inte så där på hög nivå. Skuldbeläggande och intima frågor. En dåtida Yle-journalist som tyckte att jag lurade väljare när mina bilder (tagna i början av graviditeten) inte visade en gravidmage tydligt. Och han, javisst det var en han, tyckte att liknande kandidater som jag inte kunde uppfylla mina plikter på grund av ett kommande barn. Minns att centerns Riikka Manner fick liknande kommentarer i det valet också. Och det gjorde ont. Fruktansvärt ont. Inte bara på grund av nivån på dem, för jag är ganska hårdhudad. Men det dåliga mammasamvetet slog på. Kunde man göra så här faktiskt? Var jag självisk?  Jag kom den gången fram till att jag var ganska självisk. Och tog mig så där smygande sedan ur rampljuset ett tag. 

Om jag skulle göra samma idag? Nja, nä. Jag skulle kallt säga att det finns många orsaker till att kvinnor inte klättrar. Orsakerna är inte i kunnandet. Inte alls. Inte ett dugg heller. Orsaken kan vara i orken och i lusten, pusslandet som handlar om att överleva veckan, i ojämn fördelning hemmavid, allmänna attityder och också ett system som inte uppmuntrar till deltidarbete och flexibla lösningar. Föräldraledigheten i all ära, men det är när man är ute i arbetslivet som de stora utmaningarna kommer hemmavid. Att få det att funka. Och räcker det med att få det att fungera? Orkar man det där lilla extra? Ibland gör man det. Speciellt om man har en arbetsgivare, medarbetare och chef som jag lyckats få. Jag har en stor drivkraft i mig som gör att jag orkar. Drivkraften har alltid handlat om att om jag vill så kan jag. Men då handlar det om att jag också ska känna lusten, viljan, passionen. Då händer det saker. Gör jag inte det, då funkar det inte.

En vanlig dag i mitt liv kan se ut så här; väckning kl 05.45. Träning i hemmagymmet (läs tvättstugan) i 30 min. Fixar frukost, väcker barn, klär på, svarar på mail. Får den minsta i bilstolen, packar skötväskor mm. och kör iväg mot första anhalten. Och före det ska de andra till skola och dagis. Denna vår är extra utmanande eftersom jag har en baby med under armen, inte alla dagar men ofta. Jag är rätt van med det, men det är klart att allt skrivarbete sker nattetid eller tidig morgon. VI delar så mycket vi kan på allt men en del arbetsresor för min man gör att det ibland hopar sig för mig. Då träder mamma vid. Och också en barnvakt.  Hemmavid är det mat och hobbyn förstås hela kvällen och så läggningsproceduren som tar en halv dag känns det som. Men vi hinner också med mycket skratt, bus, bråk och kramar. Det är klart att jag har klockan på mig hela tiden. Att fastna med bilen i snön igår hörde inte till mina planer direkt.

Jag har ofta bråttom. Jag jobbar på att ta det lugnare. Att inte trampa vatten, utan lyssna. Att sätta mig ner. Men brådskan i att få allt att fungera gör att jag är snabb i svängarna. Där har jag mycket att lära.

1743657 10151991975836864 1042622521 n12240051 925143150907954 8689004338367597646 n1935221 136770506863 4137842 n(foton; Anton Sucksdorff och Malin Åbrandt)

 

Så hur kan vi få flera mammor att vilja klättra? Kanske först och främst sluta skuldbelägga varandra. Inte titta snett. Och här har mammagrupperna en helt unik uppgift. Själv var jag med i endast en i tiderna. Jag hade inte så mycket att bidra med där kändes det som.  Hittar man grupper som stöder varandra på nya sätt och som vågar debattera och bekräfta, då har vi kommit en bit.  Samhällsdebatten kan bara bli bättre här.

Sedan är det orken då. Kanske det är helt okej att inte orka allt på en gång? Och förmedla det budskapet. Att prioritera, göra planer mera långsiktigt och satsa lite sitt eget välmående. 

Och så har vi flexibla lösningar; arbetsgivaren kan välja att ge flera alternativ. Att satsa på att stöda i föräldraskapet och våga göra det. Att våga tro att det ger betydligt mera på längre sikt även åt bolaget. 

Här finns ingen enkel eller enda lösning. Slutligen utgår allt från familjer och individer. Men ju flera alternativ man har och ju mindre skuldbeläggande - Desto roligare och mera harmonisk vardag. Låt oss unna varandra det. 

 

 

1000589 10151605473081864 1981501249 n(fotograf Malin Åbrandt)

 

 

 

måndag 22 januari 2018 - 13:04

Crazy dagar, långa nätter, mjuka landningar

”Just nu tänker ni kanske timme för timme men så småningom bör nu kunna tänka lite längre, kanske några år framåt.” Jag lyssnar på min kollega och rektor Steffe. Han talar med studerande och gör det på ett sådant där sätt att man blir imponerad. Han talar med dem, inte till dem. Och de lyssnar.


Ibland lever jag också timme för timme Speciellt nattetid. Jag har ju aldrig varit en sådan egentligen. Jag älskar planering och har alltid tänkt lite längre fram, även som liten. Men nu landar jag ibland i timmar för att bara klara av att hålla mig lugn. I natt var en sådan. De minsta flickorna vakade om varandra och det blev högst en timmes sömn i sträck. En kastade sig över hela sängen, rullade runt, sparkade, ville dricka, byta blöja... tjöt så högt att hon väckte den minsta stackaren som oftast får sova i egen säng eftersom hennes syster annars rullar på henne. Igår testade hon att nästan, bara nästan, sätta sig på henne och leka ”häst”. Den minsta var också orolig och ville hålla till i famnen.

Så skulle jag upp kl 05. Och när jag var i färd med att sminka över de värsta påsarna under ögonen... så visst gick dörren upp och där stod hon. Nattsuddaren. Med två kaniner i famnen, en tung blöja och ett runt litet ansikte. Och javisst, hon var på sprudlande humör som vanligt. Ville lacka ”naanarna (naglarna) och ville ha puder. Ville se på tv. Ville äta. Hur är det möjligt? Själv hasade jag mig fram i köket för att klara av att få till en kaffekopp. Men hon, tvååringen som borde sova 15 h egentligen hoppade runt. Enjoy every moment in life. Varje timme. Ja det gör jag också. Ofta.

 

gyllene2
Men säg de timmar som inte går över! Nu i huvudstaden efter att ha avverkat effektiva timmar i tåget. Reformarbete i en del av maktens korridorer på gång. Timmarna i tåget går åt till jobb. Högre makter ska veta att jag är effektiv som bara den. Mailen flyger iväg och planer blir ett steg närmare något mera verkligt. Abba och Chicago spelar i hörlurarna och ett vintrigt Finland passerar mig.

Jag brukar planera in riktigt packade dagar för att landa mjukt en annan dag. Med mjukt kan jag också mena helt färdig, men ”mjukt” låter bättre. När ångan är uppe är det inget som stoppar mig liksom  Ungefär som att försöka stoppa en mamma med barnvagn som har bråttom. Det går bara inte.

Idag är det gyllene skor som gäller. Med de här på fötterna är jag svår att stoppa.

måndag 22 januari 2018 - 08:13

Mammalängtan

Jag lämnar av honom på hans hobby och ska hem en vända för att hämta nästa och sen plocka upp honom igen. Det vet han mycket väl. Men så ringer hans tränare. Han har ont i munnen säger han. Jag vänder om och plockar upp honom. Han ser ledsen ut. Frågar om det som gör ont i munnen och han pekar på halsen. Så ser jag honom, den lilla, i ögonen. "Är det så att det är gråten som gör ont i halsen din". Han nickar. "Jag hade mammalängtan" säger han. Och han skuttar in i huset med ett brett leende. Ibland måste mammalängtan botas omgående. 

13501650 10153738320216864 2830957910795089839 n

Jag hade mammalängtan ofta som liten. Mitt deltagande som åttaåring i kyrkans läger var en ren utmaning för ledarna när jag natt efter natt snyftade mig igenom timmarna. Med mammas halsduk i handen. Lovade mig själv den gången att jag aldrig någonsin skulle vika från mammas sida igen. 

Får jag avslöja något, jag har kvar längtan. Då egen mamma kommer så skuttar det också till i mitt hjärta. Och jag smyglängtar men berättar det också åt henne. 

 

resizedimage800600 20171010 2

lördag 13 januari 2018 - 23:38

Den tysta medlöparen


I gymnasiet lärde vi oss namnen på olika ledarstilar. Alldeles speciellt minns jag ”laissez faire” av någon anledning. Och så var det medlöparen... och där stannar mina tankar idag.

Snön knastrar under fötterna. Dubbelvagnen fastar om och om igen i snöhögarna, jag buffar på, två har somnat skönt. Och tankarna ilar iväg. Som ledare är det svårt i slutändan att vara en medlöpare. Du kan knappast trivas i en chefsroll om du vill leda på det viset.  Där kickar man rätt snabbt ut sig själv i de flesta fall.DSC1814 ps FORMINSKAD2

Tankarna går vidare till begreppet medlöpare och i andra kontexter. Jag landar i tankarna i högstadiet. Eller först i lågstadiet, det glada åttiotalet och början på det tunga nittiotalet. Jag trivdes aldrig i lågstadiet. Jag trivdes inte i sammanhanget, i mig själv. Jag brottades med blyghet som tärde. I högstadiet vände det hela, men på helt eget initiativ och med egen kraft. Men medlöpare. Det har jag varit i många kontexter genom åren. Inte i jobbet. Men nog i privatlivet.


Högstadiet ja. Det är antingen älska eller hata? Kanske både och. Jag älskade nämligen timmarna. Men se det fick man ju inte erkänna högt. Här landade jag i en mera halvvuxen roll. Men klimatet mellan eleverna, det tror jag inte att så många glömmer. Jag minns det som igår. Jag och mina två kompisar. Vi som hängde ihop varje dag. Vi var väl ganska ”medelvägen” i högstadiet. Duktiga, rätt tysta kanske och försökte hålla oss till egna stilen. Vi gick upp för de gråa stentrapporna till andra våningen. Jag tror det var eftermiddag. Jag hade min jeansskjorta minns jag. Vi stannade halvvägs. Såg igen hur den hen blev utsatt för både psykisk och fysisk mobbning. Ibland stängdes hen in på wc:n och en bänk lades för. Ibland skreks det. Hen hade ett starkt kompisgäng som inte backade från hen. Men mobbningen. Det som vi sett ett tag och inte vetat hur vi ska göra. Som vi pratat om när vi träffades en bit från skolan för att ta av oss våra cykelhjälmar och gå den sista biten. För att passa in.
Så säger min modiga kompis ”Och vad håller ni på med” Riktat mot de som utsatte hen för det ena och andra. Och där stod vi; tre flickor på rad. Så nära vi kunde vara varandra. Och då visste vi att just nu så lägger vi medlöparkappan åt sidan. Just nu så räcker det. Och vi visste att efter detta var inte vår vardag sig lik heller. Och jo, efter det smällde det ordentligt. Förstörda cykelhjul, glåpord i aulan och buffande om vi gick förbi. Hån i luften. Minns att vi kallades för ”FN”. Jag undrade många gånger varför det var ett skällsord, det var ju egentligen en väldigt bra sak.

Medlöpare. Jag smakar på det ordet. Många gånger hade jag haft möjligheten att stiga ur den tysta rollen. Säga något. Stiga upp och ge en verbal avhyvling åt den som satt och sparkade mig i ryggen med foten under vissa lektioner. Som hånade andra. Jag gjorde det allt för sällan.
Ingen vill riktigt ta den här diskussionen. Vad det innebär att inte våga säga ifrån. Och varför man ska lära sig det i tid. Att det inte löns att sjunka ner i bänken. Varför livet och samhället behöver höjda röster.
Jag var en sådan som berättade allt där hemma. Jag önskar att mina barn ska bli likadana där – känna det likadant. Och att det i detta hus ska råda öppenhet men också nolltolernas. Jag tror ju att det lönar sig att lära sig i tidig ålder, prata om det. Och lägga av med påståenden som ”men pojkar äääär så där, det går över”, eller ”flickor kan bara inte vara tre” eller ” det är ju alltid tvås fel om det är bråk” eller ”de är ju bara barn, de förstår inte bättre”. Överallt där det finns människor och relationer, finns det också konflikter. Det gäller att lära sig hantera det i tid. Lågstadiet, det tycker jag är försent. Man måste kunna prata om det tidigt i livet. Vad som är okej och inte. Och sluta dalta, sluta leka med bomullsvantar när det gäller beteende. Det bäddar för att det blir trygga vuxna av barnen också. Som i vuxen ålder också kan bete sig mot andra. Ha respekt. Inte såra. Och inte förminska. För det är ju tyvärr så att vuxna inte är hemskt mycket bättre.


Och medlöparen som inte får höjt rösten när det behövs.. Det vill jag aldrig mera vara. Någonsin. Fast det är kanske ingen större risk för det numera.

Och jag berättar utan omsvep hur det var och vad som kan hända om man redan som liten blir sårad, mobbad och utfryst. Och de lyssnar.

lördag 13 januari 2018 - 08:16

Ibland längtar man bort och sen längtar man hem igen

Tänder ljusen i rummet och sjunker ner i min absolut skönaste fåtölj. Lördag. Lugnt i huset. Ännu i alla fall. Ibland längtar vi alla bort någon gång. Ibland känns det som om någon större stad skulle dra mera än här i lugnet. Igår var kanske en sådan dag. Bruset i en storstad. Vimlet.

Planet lyfte tidigt tidigt mot Helsingfors. Jag njöt av en heldag med möten, människor och tempo. En nära kollega hinner jag mötas med när han hämtar upp mig och tacksamt nog för mig till flyget. Jag hinner till och med skypa med en till av mina fina kollegor och medarbetare. det gör vi mitt i bruset på flygplatsen. Hon ser glad ut, som alltid. Vilken skön dag det var. Jag tar vara på varje minut.

26230779 10155299520866864 6813622152784882484 n226734077 10155297641526864 1176208118125888496 n

Så somnar jag i planet hem, öronen går fruktansvärt i lock men det gör ingenting. Det är min extra andningspaus idag. Landar i Vasa i mörkret. Stiger ner från planets trappor på ett halt underlag och möts av alltid så glad och småpratade personal (ingen i världen slår Vasa flygplats personal i service, de är underbara) , betalar min parkeringsbiljett och kan samtidigt inte låta bli att lyssna med de två män som står bredvid mig. Den ena pratar bred och klingande dialekt, han pratar om "båånin och snöööön". Jag tycker det är fruktansvärt mysigt. Han ser snäll ut. Och nöjd.  En riktig österbottning tänker jag; en glad en som ser ut att vakna tacksam och nöjd över livet. Kör försiktigt i halkan hemåt, radion bjuder på både Roxettes "fading lika a flower" och Antti Tuisku. Hör bekanta röster i radion. Rullar in på gården och ser en liten baby i fönstret. Min lilla. Skyndar in, halkar på trappan i farten och drar upp dörren. Det är varmt och skönt inne. Två stirrar på barnkanalen och en tredje leker i sitt lilla lekkök. En baby i blöja landar i min famn. Hemma. Kan man längta hem lite fast man bara är bort en dag? Jag tror det. Så väldigt hälsosamt.

söndag 7 januari 2018 - 07:59

Men lyssna då, säger de

 

16298728 10154340878531864 204124136290075021 n2Lyssna, säger jag åt barnen. Ingen lyssnar ännu. Ber dem stänga tv:n. Inget ljud eller svar hörs. Höjer rösten. Men nej ingenting ännu. Höjer rösten ännu mera och då reagerar en av dem i alla fall som meddelar att han inte tycker om min arga röst. ”Men lyssna då så undviker jag tjat!”, säger jag

 

”Du lyssnar inte mamma, säger de tillbaka”. Jag är djupt försjunken i egna tankar och hummar till svar. Visst lyssnar jag, säger jag. Men inte aktivt. Måste jag väl erkänna. Helt galna blir de om de alla tre har saker att berätta samtidigt och de måste vänta på sin tur, eller ännu värre; jag pratar i telefon när budskapet måste fram från någon av dem. Ibland alla tre. ”Jag pratar med min chef” väser jag till svar en dag. Det är det enda som får dem att vänta på sin tur.

 

20170928 220612

 

Det visar ju sig att ifall man lyssnar och deltar aktivt så kan man få till mera – både hemma och på jobbet. Det finns det där med att lyssna för att man inte har något val men så finns det också det där genuina lyssnandet. Det handlar ju mycket om respekt för den som talar och som vill ha fram sitt budskap men så handlar det också om att skapa bättre utgångsläge för alla. Ibland blir möten för långa och för många. För energikrävande. Och handen på hjärtat, visst har vi alla varit delaktiga i icke-produktiva möten. Där energin inte har flödat utan mera stuckit ut ur rummet. Där bullarna på fatet är för länge sedan ätna och kaffet kallnat. Och det tar inspiration. Den åker all världens väg. Fyra av 10 chefer (chef.se) anser att vi har för många ineffektiva möten.

 

Minns ni Steve Jobs, den numera framlidna vd:n på Apple? Så här gjorde han(www.chef.se);

1) Intima möten med få personer
Desto fler desto bättre, kanske många tänker. Men det var inte Steve Jobs filosofi avslöjar hans tidigare radarpartner Ken Segall

 

2) En ansvarig – för varje mötespunkt
Steve Jobs hade ett tankesätt som byggde på att hans medarbetare hade ett stort eget ansvar. Det gjorde att när Apple hade ett möte fanns det en ansvarig för varje punkt på dagordningen. Systemet kallades för DRI (Direct responsible individual).

 

3) Förbjöd onödiga Powerpoint-presentationer

Om det var något som Steve Jobs avskydde så var det formella presentationer. Han tyckte att det ofta innebar att någon gömde sig bakom en Powerpoint-presentation. Desto mer gillade han att träffas ansikte mot ansikte med sina medarbetare. Därför införde han förutsättningslösa möten med marknads- och annonsavdelningen varje onsdag.
Målet? Att det skulle skapa passionerade möten med kritiskt tänkande.

 

 

Jag tycker det är enkla knep men mycket gångbara. Alldeles speciellt det faktum att varje möte istället alltid borde vara bra förberett och därmed kunna hållas inom givna tidsramar. Och att varje åtgärd skall ha en konkret ansvarsperson och tidtabell. Och möten bör ha en tidsram – t.ex. kl 10-11. Då skall det vara klart efter det. Nästan som barnens kalas som har en given tidsram.


Mina ”to do listor” är de viktigaste som finns har jag lärt mig. Det ser ut som klotter i massor. Men där finns veckans lista, där finns barnens aktiviteter, där finns exakt vad händer hur vilken dag och där finns också tankar, kreativa förslag och nonsens förslag. Allt ryms i ett slitet häfte. Jag har lärt mig att uppskatta häftet. För i det prioriterar jag rakt av. Kan kanske hålla effektivare möten som inte drar ut på tiden. Strategimöten är en lite annan sak men vanliga dagsmöten kring ärenden bör kunna förberedas och också avhandlas av respekt till medarbetares tidsplanering.

Och här är det också back to basic. Det där med att lyssna men också kunna ge svar. Lyssnandet skall ge upphov till en dialog också. Och jag är övertygad om att det är lyssnandet, det genuina,  som ger upphov till goda möten. Och dialoger.

 

måndag 1 januari 2018 - 08:25

När den ena platsen för alltid är tom

Nyårsdagen är för mig en stilla dag. Låter officiellt att prata om eftertanke. För officiellt och stramt. Det är mera en lång sorg och saknad som gör sig extra påmind. När en plats blir tom runt bordet,så förblir den tom nämligen. Bordet fylls med nya fina människor som kommer in i ens liv. Med skratt och livslust igen. Men platsen, den är för evigt tom. Den som blev tom den nyårsnatten.

Det är flera år sedan min pappa somnade in. Det tog länge länge innan jag kunde prata om död, säga att han var borta. Jag skrev länge brev åt honom. Dagliga meddelanden. Hans telefonnummer finns fortfarande kvar i min telefon. Han är fortfarande kvar. Och det är som det sägs " vi lever kvar hos dem som älskat oss". 

Sorgen, den är livslång, har blivit som en mjuk och ibland akut saknad med åren. Den saken i livet där det inte går att påverka. Men måste lära sig leva med den och bredvid den.

19961597 10154814683616864 8430649274033355746 n223167536 10155126817346864 4950994361015368585 n

För ett par år sedan drömde jag den drömmen som gjorde att jag kunde gå vidare mera tydligt. Släppa taget om vissa saker som jag föreställt mig att han ville jag skulle göra eller ha kvar. Drömmen var vacker, så vacker att det gör ont när jag tänker på den. Jag var glad, pappa var där, mamma var där. Alla var där. Jag frågade pappa om han inte var sjuk längre, för jag såg fläckarna på hans kinder. Märkta av cancern. Han log, gav mig en bomullslapp och bad mig torka bort fläckarna. Det gjorde jag i drömmen. Och de försvann. Han såg frisk ut. "Det är bra nu Anna, allt är bra nu", sa han. Jag vaknade glad på något sätt. Och antog att han var där och ville ge mig budskapet om att gå vidare. Att allt var bra med honom där han var. 

 

Mitt nyår firades med fantastiska vänner. Sådana som ger både kraft, lust, energi och värme. Sådana där jag är mig själv. Bordet fylls med nya människor. De som kommer in i ens liv av en anledning. Som kan dela livet och erfarenheter. 

Den ena platsen, den är alltid tom. Oberoende av vad. Men någonstans där, i början av ett nytt år med underbara dagar framför oss, så tänker jag att platsen kanske bara flyttat. 

20664543 10154894173941864 6577596569677082195 n

 

 

lördag 30 december 2017 - 08:42

dagarna som kom och gick


Jag sitter på läktaren på Karlsplan i Vasa. Det är en ljummen augustikväll. Åker hem med Tyra efter hennes friidrottsträning och kokar saft. Häller upp den sista jordgubbssaften vid midnatt och hämtar Smilla från hennes säng till vår. Kvällen är skön, varm och det är sensommar. Jag somnar till slut bredvid henne, vår fröken Smilla och känner på hennes små mjuka händer.


Men så vaknar jag kl 03 och märker att vattnet har gått. Ruskar om min man (som rusar upp, lika förvånad och tagen varje gång. Han har ockaå packat sin lilla väska med kläder och korsord..dem hann han aldrig lösa), duschar och ringer min mamma samt en taxi som hämtar hit henne. En annan taxi hämtar mig i mörkret. Taxichauffören blir nervös när han ser vart jag ska. Han oroar sig sött nog för att jag ska sabba hans bilklädsel. Övertygar honom om att jag inte kommer att föda i bilen. Att läget är lugnt. Han ser satelliter, han berättar om månen och om sin mamma. Sedan rattar han runt och kör fel ett par gånger. Första gången hamnar jag på dialysavdelningen innan jag får honom på rätt. Sen vill han komma in med mig och bära väskan. Jag styr honom tillbaka in i bilen. Det måste vara den roligaste bilfärd jag någonsin upplevt i mitt liv. Och jag stegar in i min svarta klänning med en brun väska i handen. En sjal över axlarna. Känner mig pigg och redo. Men nervös. Mycket kan gå fel.

 

13599757 10153760612416864 2731920460058626105 n13501622 10153734292176864 4427339590298350708 n13537747 10153734292111864 8903355852948272027 n23131730 10155124345301864 4771952547028427277 n25158114 10155224962271864 603972322381785325 n25660199 10155250416221864 7238592783240265661 n25659344 10155252524816864 8636925814175879450 n
Så följer timmar med epidural, alla värkmediciner man kan ta och ett evigt häng på lustgasen. Så föds hon. Miraklet 2017. Jag får en vacker liten baby i famnen. Hon är ingen Sally. Hon är Milou Dagny Madicken. Och hon är vår.


Några månader tidigare när jag fått veta att en fjärde liten skulle få landa hos mig och oss om allt går bra, så var jag lite oroad över hur detta skulle gå för min del. Hur skulle jag ro detta i hamn? Fyra små? ”Hur många ska vi ha egentligen” frågade Tyra som tyckte att två jobbiga småsyskon var passligt. En liten tjej, en av våra vänners, såg på mig och min mage , pekade på Smilla och sa ”va, ska du ha en baby till! Du har ju en redan”” så sant. Och nu skulle en liten till få landa i mina armar om allt gick bra. Det visade sig att allt gick väl. Jag rusar runt, men det gjorde jag tidigare också. Så konstigt att tänka på att denna lilla människa inte alltid funnits där.

Dagarna som kom och gick,. Alla sena dagar till dagis, rådgivning, jobb, matteläxor, projektplaner, ministeriebesök, alla brända biffar och panikmaletköttsås.. alla gånger vi kommit till hobbyn och de somnat före i bilen och fått bäras ut. Alla sömnlösa nätter med febertoppar, öroninflammationer och narkossövningar för Maltes del. Alla gånger jag hållit fast honom för att få in en kanyl i handen. Och alla gånger jag fällt en smygtår när jag lämnat honom sovandes i magnetröntgen. I Tammerfors spändes hans ansikte fast under en skild mask. Och det nyss druckna kaffet sved i min hals.

Och så alla ljuva dagar. Milou som landade i min famn och jag såg genast att hon var en liten sparvöga. Små ljuvliga ögon som tittade rakt in i min själ. Tyra som plötsligt blev en större flicka, som kunde, ville och argumenterade. Som växte på alla sätt. Och så Malte som fortsatte ladda upp med uttryck och som överraskar mig varje dag med nya saker. Och han knäckte läskoden. Smilla, min Smilla, började dagis, glad som aldrig förr, slösar med kramar, ursinnig när något går mot (hon är inte direkt sist i kön) och en tjej som själv tror att hon är 10 år och kräver behandling enligt det. Låt mig få läsa flera böcker för er under 2018. Skapa tid för det i vardagen.

Som liten lånde jag min äldsta systers klackskor. Jag gick sönder hennes silverskor runt år 1985. Hon låtsades inte se när jag stal dem ur hennes skåp, klapprade runt huset och gärna utomhus med dem. Älskade dem och hoppades att jag någon gång skulle kunna ha liknande. Den drömmen gick i uppfyllelse. Tillfällena har varit många för att bära klackskor i livet. Kommande år hoppas jag på lika många.

Det fanns en tid när jag stöpte tenn på nyår. I hopp om att sia framtiden. Ingenstans såg jag det liv jag lever nu. Ingenstans trodde jag då heller att jag skulle våga öppna dörrar, svårt blyg som jag var. ”Du ska itt lär dig till va taso” sa min far. Jag greppade det inte helt när jag var liten men det var hans sätt att få mig framåt när jag stod och hängde bakom hans byxben.


2018 skall jag ta och öppna några flera dörrar tänkte jag.

 

13391497 10153703122316864 9054886958181391777 o12239513 925142540908015 6008787021701540565 n21078715 10154943885501864 2015749650356050894 n2

onsdag 27 december 2017 - 00:15

Ti arbeit i lag

Jag kan inte på rak arm och just nu komma på vem som är känd för att prata om ”att arbeit i lag”. Troligen en politiker känner jag på mig (Fel, det är Lars Huldén det är frågan om). Ikväll tycker jag att det passar in på äktenskapet rätt bra. Låter inte som någon romantisk juldröm. Snöfallet bjuder på alla idylliska möjligheter. Men nä, det här handlar mera om insikten att ha valt rätt. Insikten om att dialogen aldrig slutar och insikten om att den andra tar vid om ens krafter inte finns där just då. Och att romantiken kan spira fast det inte syns ett dugg av den.


Det är juldagskvällen. Det har varit rajtantajtan hela dagen här med legobyggen, uppmontering av lekkök och strid om årets populäraste klapp; ishockeyspel från Sverigetomten. Två som skriker och gråter och den tredje i ordningen som tar pucken från spelet och springer i väg. Den yngsta gråter som aldrig förr – tänder troligen. Efter två timmars försök till nattning så gav jag upp. Nästan. Kom ner till köket och antog surt att det var fotboll som snurrade på min mans dator. Blev smått avundsjuk, jag ser aldrig på något - antingen nattar jag eller så jobbar jag. Kunde inte låta bli att konstatera det surt och tvinga honom att ta över den nattning jag inte fick till. Som han sedan fick till – Milou somnade äntligen.

 

Men för en gångs skull så fann jag mig och bad om ursäkt. Det var liksom inte fotbollens fel. Det var min ork som inte fann sig.

 

19396698 10154745861956864 3573365913675399785 n13882552 10153834905721864 5611592075857195298 n

malteandreas

 

Så blir det julannandag. En skön dag med skidning och massa annat på programmet. Men nej, ingen i detta hus vill sova ikväll heller. Det närmar sig midnatt, den yngsta har ont i tänderna, nummer tre vill inte att pappa ska lägga henne, hon är inte helt överens med det här att mamma bär en skrikande baby i ett annat rum. ”sova mammas säng ja”, låter det på kvällarna. En tår (nåja, några tårar) på det och jag har svårt att vara konsekvent. Efter timmars nattningsförsök kommer min man ner för trappan och väser surt att om han någonsin skulle komma på tanken om att ha en ännu större familj, så då skall jag hälla iskallt vatten över honom (han sa något aningen värre men det lämpar sig inte i skrift ). Hans ork var inte helt på topp. Men det var min. Jag kunde ta vid ikväll. Och till och med le åt allt.

 

 

brollopbrollop2

Det är många äktenskap som krackelerar under småbarnsåren. Stress, sömnlösa nätter, men också så oändligt mycket lycka. Man går om varandra. En somnar med ett barn, den andra jobbar halva natten. Förkylningar, magsjuka, vattkoppor, tandsprickning. You name it. Men också ljuvliga morgnar, små händer som trevar efter ens hand på nätterna, små runda kinder som lyser röda i kylan när man hämtar från dagis.... ljuvlig middagar med många små runt bordet. Och en känsla av gemenskap. Allt har sin tid liksom.


När vi kom hem från BB i början av augusti 2009 med Tyra så var allt nytt. Jag lade det lilla knytet på sängen och konstaterade att bättre än så här blir det inte. Suckade och sa att jag läst en artikel om småbarnsföräldrar som inte klarar äktenskapet under småbarnsåren. Jag förstod inte hur det var möjligt. Här låg ett litet knyte som bara sov den första natten. Hur lätt som helst. Skulle jag ju inte alls ha tänkt. De följande tre månaderna gallskrek hon nätterna igenom. Och vi trodde vi skulle bli komplett galna. ”Vänta Anna tills hon blir fem” sa min mor. Jo, sant. Då började hon sova. Men med en några månaders knyte i famnen som skriker som en liten gast, så känns fem år som en livstid.

 

Men så här några minuter efter midnatt. Några minuters kvalitetstid. Och vi pratar politik, om Maltes tandborstning, om veckan som kommer och det känns varmt. Att arbeit i lag och fortfarande prata med varandra gör att jag aldrig tvivlar på var jag vill vara. Bredvid just han vars ork tar vid där min slutar.

lördag 23 december 2017 - 07:35

Baby, it´s cold outside

Vaknar till en gnyende baby. Bär upp henne till vardagsrummets fåtölj, den blommiga,  för att ge mat och ser att snöflingor dalar ner. Vilken idyll. Barndomens julmorgnar dimpper praktfullt ner rakt framför mig. De morgnar när man vaknade av den lilla minigranen lysandes i rummet och dofter från köket. Mamma som fixade det sista. Tvättade golven, köttkvarnen som var igång, lussedoft som spred sig. Brysselkålen som jag lärde mig tycka om. Hon är en noggrann och pedantisk mamma även när det kommer till julfirande. Långtifrån det jag är. Jag sveper över och hoppas det blir bra. Och det blir helt okej oftast.

Lägger Milou igen och ber om att få 30 min egen tid i form av yoga. Riggar upp i tvättstugan, hittar dammtussar på golvet som jag föser undan, Ser tvätthögen, startar tvättmaskinen, tänder ljus köpta från min favoritbutik Vörå Blomstertjänst( där pratar vi kundbetjäning på hög nvå! rekommenderas) och styr in yogaprogrammet. Jag har lite svårt att slappna av, att andas som man ska. Jag inväntar små tassande steg, en sur Smilla ( i vårt hus "Bossbaby") med tre kaniner under armen, våt blöja och en uppfodrande min" Och varför gick du upp utan att underrätta mig. Nu jag sii KAJ jag mamma!". Men idag sov hon, den känsliga lilla tjejen som precis som sin syster, den äldre, hör allt. Minsta steg jag tar så är de med och vakna.  Och ja, idag blev det yoga, solhälsningar och you name it! utan avbrott. Och då är jag laddad för resten av dagen. 

 

22207219 10155038255866864 594268061 nDSC1722 ps FORMINSKADDSC1771 ps 2 FORMINSKAD2

 

Läste en artikel i  vbl om hur en organisation vars chef mår dåligt kan göra att allt racklar. Att det helt enkelt brister så mycket i ledarskapet att det är svårt att styra upp arbetet. Att chefen inte heller är en robot och att ledarskapet bygger på aktiv växelverkan. Alldeles sant. Och det samma gäller också medarbetare. Om man inte mår bra, så påverkas hela arbetsgemenskapen. Det behöver inte ens alla gånger handla om arbetet. Men gör det många gånger de facto. Det kan handla om otydliga gränser, oklara arbetsfördelningar, osläckta bränder, för stor belastning och bristen på feedback. Man kan som chef inte göra alla nöjda hela tiden. Den insikten kommer med åren. Och att älta det tjänar inget till (även om jag är den ältande typen). Men med ett aktivt ledarskap och växelverkan mellan medarbetare och chefer kan många känna att de kan påverka och det betyder också att man kanske också mår bättre. Helt konkret; lyssna på varandra, utgå från att alla vill väl, se varandra och ge möjligheter att påverka arbetet). 

 

Jag genomgick en mindre utvärdering för ett tag sen. Det var nervöst. Det var spännande. Och de egenskaper jag tyckte jag inte hade, ansåg mina medarbetare att jag i alla fall var rätt skaplig på. Den bit jag tyckte jag jobbat med extra, den ansågs kanske vara den svagaste. Det betyder förstås att jag helt enkelt inte kommunicerat ut vad jag vill tillräckligt bra. Det är nervöst att utvärderas. Man tror kanske att det är jag som människa som får feedback. Men det är ledarskapet som får det. Skakigt, men enda sättet att utvecklas framåt. Jag har lite för brått som människa. Allt är här och nu och framåt. Gärna online 24 / 7. Det jobbar jag hårt med - att tagga ner. Yogan är en viktig bit av det. 30 minuter ensam i tvättstugan (hur avslappnande låter inte det) Coachingsamtal och feedback en annan. 

 

Att ta reda på vad det är som får mig att må bra, kunna återhämta mig (vilket är min styrka numera), och också få någon gång lite fler sovtimmar. Det får mig att må bra. Att en kollega ringer och sprudlar i telefonen en dag. Sprudlar av entusiasm över vad hen gör och vill göra. Hur hen njuter av vardagen. Det får mig att må ännu bättre. Optimismen smittar av sig - det fyller mig med ork. Och det tror jag att hen anar :) 

 

Och bossbaby, vad hon gör nu? Hon sover. Ännu några minuter. Och jag? Jag gör det jag älskar; skriver.