torsdag 3 maj 2018 - 23:19

Efter kl 22

Äntligen. De två yngsta somnar efter mycket om och men. Det är konstigt med våra barn, de är inte hemskt intresserade av sömn känns det som. Efter att de somnat är krafterna på sparlåga. Jag försöker få upp Malte ur Tyras säng, han är tung och allt längre.. bär honom i säng och stoppar om de små benen. De två yngsta snarkar och knarrar från sitt rum. Jag försöker gå försiktigt så att inte trappan ska väcka dem. Väntar mig att höra ”mammaamamamamamamama” om en stund igen.


Väljer mellan att kasta mig raklång i sängen eller dra på träningskläderna fastän klockan redan har passerat 22. Jag väljer det senare. Benen är som spagetti när jag tar mig ut. Men den sköna luften, doften av vår och tystnaden väcker mig till liv igen.

20180429 18434120180430 23015420180412 082136

 

Jag har fastnat helt för den svenska podcasten” framgångspodden”. Jag har nu hört på Hannah Widells intervju tre gånger minst. Och så Per Holknekt m.fl. Och jag känner att den här positiva kicken är det jag behöver innan de sista arbetsuppgifterna för kvällen tar vid. Ni vet, det finns hur mycket som helst negativt att plocka fram om man vill. Inga problem där inte. Men det där med att koncentrera sig på det glada, det goda, det fina. Framgång kan säkert vara provokativt för många. I Finland skulle det säkert anses vara lite väl. Men i Sverige, det goda glada Sverige, så är det bara så himla mysigt.


Framångspodden visade sig vara en härlig stund med avkoppling och inspiration. Så underbart att höra om drivna människor. Med det inte sagt att jag skulle kunna eller vilja göra exakt som dem. Men onekligen ger det en kick. Och nej. Ingen avundsjuka, Bara en beundran.

 


Jag vet inte hur det är med er men är man nästan halvvägs då i livet så kommer man till en punkt då man bara behöver lite mera av något. Jag behövde mera inspiration, men kan inte gå på föreläsningar på kvällarna pga jobb och småbarn. Då löste vi det så här. Föreläsarna besöker mig efter kl 22, med en porlande bäck bredvid mig i mörkret.. alldeles i närheten av Strömsö. Vilken lyx.

tisdag 1 maj 2018 - 10:38

Det finns inget bananskal

Har jag fått större huvud eller har den krympt? Samma fråga varje år. Minns första maj-paraden i Vörå när jag var liten. Jag undrade alltid varför äldre hade studentmössan liksom bak på huvudet. Nu vet jag varför. 

När jag putsade av den lilla vita, som jag egentligen inte hyser något speciellt förhållande till hade jag trott, så slog det mig vad den symboliserar för min del. Att man jobbat på genom åren. Att man velat veta mycket och ännu mera, att man velat klara sig i livet, att man liksom tagit kanske inte allt men mycket på allvar. Jag har alltid pluggat som en liten dåre. Jag fattade inte mig på de på min klass i  mitt gamla lågstadium som förkunnade att de minsann aldrig pluggade men de skrev goda betyg för det. Var det något fel på mig tro som var tvungen att läsa och öva för att nå goda betyg? Det trodde jag nämligen. Jag fick för mig att jag hade svårt att lära mig. Det hade jag inte. Men jag utvecklade ett intresse för studieteknik som rätt intressant så här i efterskott. Jag testade läsa in t.ex. provmaterial på band. Jag tjatade till mig en mikrofon och läste in på band. Och så lade jag det att rulla nattetid. Uppskattat av mina föräldrar? Nja, inte helt. De tyckte att sömnen inte skulle störas för min del och kom och släckte av bandspelaren, den lilla svarta dubbeldäckaren, när jag somnat. Senare blev jag plugghästen som var orolig inför varje prov Minns killen som sparkade i min stol varje gång jag hämtade mitt prov och väste att jag var en riktigt liten pinko och kryddade med svordom. Mamma viskade alltid att det är värt det senare. Att läsa, att lära sig, att vilja något. Det var alltid okej att inte prestera men bildningen och alla vägar dit uppmuntrades. 

 20180501 2

Men hur som helst. Genom åren har jag ändå och kanske tack vare detta utvecklat en förmåga att våga testa gränser, jobba gränsöverskridande och söka nya tankar och projekt för jämnan. Det som jag gjorde i mitt flickrum typ 1989 (med blåa tapeter och utsikt mot slalombacken) fick rätt goda följder i det långa loppet. Det vill ju jag ge vidare. Tankarna. Inte mössan, inte prestationen. En utbildning garanterar ingenting, det är mycket som skall till ännu.  Men den ger en grund. Jag vill bara att mina barn ska veta att det lönar sig alltid att läsa sig nya saker. Att våga pröva. Att testa. Det ger absolut ingen självklar väg framåt, för där kommer allt från attityd till eget ansvar med. Men det finns inget bananskal att åka på framåt - det finns ingen kunskap där bara så där om den inte hämtas på något sätt. Allt har betydelse på sitt sätt.

 

Så för min del hade de där kvällarna i det gula huset den allra största delen i vad jag valde för bana i livet. Och tänk att jag fattade det först idag när den vita mössan lade sig mera på bakhuvudet än mitt på. 

lördag 28 april 2018 - 22:38

Ingen skärmtid

"Ta de lugnt Malte, inte så snabbt" ropar jag efter honom när han taggad till tusen klättrar upp längs en bergskant. Han struntar blankt i mig och klättrar vidare. Nästsista hindret i Valhalla race på Norrvalla idag var en hög ramp... en fruktansvärd hög ramp tyckte jag.Malte hade övat och övat före men det gick inte. Så kom vi då till rampen och jag kommenderar honom att springa förbi hindret. "Nähä, mamma, jag ska försöka". Jag säger igen något om att vara försiktig och ser honom springa på sitt speciella sätt, lite linkandes, mot rampen, I full fart. Och se, han tar sig så långt upp att han får tag i repet och kan klättra ända upp. Jag lika chockad som han. Rusar runt rampen för att få tag i honom när han är uppe. Jag faller i leran, kommer mig upp och rusar till hans räddning. Tror jag då. Men han klättra själv ner också och är så lycklig att jag själv kunde börja storgråta. Han fixade det. Han gjorde det. Det som han bleknosad stått och sett på en tid. Han vadar genom det iskalla vattnet i det sista hindret och tar sig fram mot mål. Så lycklig att jag kan känna hans hjärta slå. 

20180428 220180428 11402620180428 105001

Det är svårt det här med att vara lagom coachande. Jag lyckades inte alls idag utan förmanade mera än jag uppmuntrade. Inte sä lätt för två små att ha en förmanande mamma i bakhasorna när man ska tävla. Den äldre stack så hon hade jag ingen koll på.  Och hon slapp se sin mor falla i leran. 

 

Som Malte sa när han kom i mål och slängde sig på marken "jag behöver mamma ingen skärmtid idag"... och så lade han till "mamma, det här skulle du aldrig fixa". Så nu är jag upp till bevis då i Toughest Finland i augusti i exakt samma skog som idag. 

 

fredag 27 april 2018 - 23:03

Tagga ner

Så står hen där. Vid mitt jobbs ena reception. Hen tittar på mig, hånler och utbrister högt ”nå sidu här kommer broilern”. För ni som inte vet det så kallas då unga påläggskalvar i politiken just det. De som varit med ett tag och jobbat på. Det är alltså ett direkt förklenande ord. För några år sedan hade jag fått en lätt stirrig blick och förberett mig för att antingen argumentera eller så ducka undan. Men med en viss distans till det hela så kunde jag plötsligt bara gå förbi hen och säga ”Jepp, och det är jag stolt över”. Vilken seger i sig. Hej heja mig – en äldre Anna.

 

20170928 3(chef.se)

 


Politik är makt. Politik är inflytande. Det är något så många eftersträvar. Det är bra att det finns populister och uppstickare, det börjar finnas en del som gör som just Hjallis Harkimo. Det gör politiken extra spännande för en broiler som jag. Det sätter alla på prov och utmanar.

 

sfp


Det är dock synd att politikens lilla kärna; kompromissernas värld många gånger puttas åt sidan. Man får det att låta negativt att tillhöra ett så kallat ”partimaskineri”. Det tycker faktiskt inte jag. Det parti därifrån jag kommer, och jag vet att det gäller samma för andra partier, så jobbar på systematiskt, analytiskt och 24 / 7. Man jobbar på fältet, man engagerar och man lägger tusentals timmar på att försöka hitta den gyllene medelvägen. Ibland passar den inte alla. Men lojaliteten finns där. Man bygger tillsammans. Om det är fel? Absolut inte. Om det låter lika inne som det som Hjallis gör? Nej inte för stunden. Men det vinner i det långa loppet.


Vart jag vill komma med detta? Jo, som icke aktiv politiskt (men som en som följer med) så har jag följt med lokalpolitik den senaste tiden. Det svajar periodvis lite överallt. Jag älskar de ideologiska frågorna och det är ingen hemlighet att det är på den nationella nivån jag jobbat bäst. Ja där finns kohandel, där finns allt. Men där finns också en slags respekt, oftast i alla fall, i debatten. Man kan tycka jätteolika i en debatt. Det kan svaja, man kan verbalt gå åt den andras förslag. Men det politiska är över sen efteråt. Hackpolitiken på personlig nivå finns inte där på samma sätt som den nu syns i kommunalpolitiken och speciellt i fusionsdiskussioner.


Varför har man behov av att utanför det rent politiska smocka till varandra? Vem orkar med sånt? Varför köra med ångvält över den andra? Och observera att då tar jag inte ställning för någon. Politik är personligt men aldrig så personligt att folk och aktiva ska må dåligt av att vara med. Känna olust och obehag när man lägger sig. Det är det inte värt.

Genom åren har jag varit tacksam för det partimaskineri som jobbat outtröttligt och alltid sagt att ”det finns ett liv efter ett val också”. Och believe me, det gör ju det!

Debattera, läs på, analysera, kartlägg och tyck till. Men håna aldrig varandra, smäll aldrig till. Ingen arbetsgemenskap tolererar sånt. Och jo jag har många gånger blivit uppringd genom åren med ord som ”är du dum i huvudet” – idag kan jag skratta åt det. Det gjorde jag inte då kan jag säga. Det gav mig hård hud och livets bästa skola. Men en del kunde jag varit utan.

Så tagga ner lite. Livet ska levas utanför det politiska också . Och besluten blir definitivt bättre om man lite funderar på vad man säger och hur den andra känner sig. Det finns nämligen också ett politiskt välmående. Och jo, jag mår bättre om jag vet att min bänkgranne, som har heeelt fel åsikter, också kan somna gott.

torsdag 26 april 2018 - 23:52

Men tänk om

Sitter och vaggar den minsta i min famn. Sjunger en gammal sång som jag lärde mig på ett juniorläger på Klippan ungefär 1988. De två bustjejerna M& S delar numera rum. De fnissar, de skrattar och de kastar saker på varandra. Så där som bara en tvååring och en 8 månaders kan. Smilla håller på och somnar medan Milou ligger insvept i en rosa filt som jag fick av min vän Mia när Tyra föddes. Det är lugnt och stilla i rummet. De rosa väggarna lugnar mig. Ger mig ro på alla sätt. Jag älskar detta rum. Färgerna på väggarna är valda efter ett rum i Herrgården vid Aspegrens trädgård. Rosa och grått. Det är tryggt. Det är hemma. De sover.

20180426 220180426 211211

Så faller tankarna igen på att jag har det bra. På alla sätt. Jag har varit en ”tänk om”. Så pass att jag var sjukligt orolig för allt. För att någon skulle dö, för att jag skulle misslyckas, för att ingen skulle vilja ha mig, för att jag gjort något fel, för att för att för att.. jag hade svårt att hantera det som yngre. Jag bar på en oro i själen just då. Men så hände det. Det allra värsta. Han, min far, dog. Det som jag oroat mig för. Det som min oro närt sig på. Det hade hänt. Man reagerar olika i kriser. Jag reagerade med en knuten näve i fickan, en viss ilska och framför allt en känsla av att det hemskaste har hänt, Nu kunde inte oron ta mig mera. Ibland hoppar den fram. Som ikväll när jag ser på sovande barn. Känner en sprängande lyckokänsla i bröstet och tänker att det lilla är det vackra. Kommer någon och tar detta av mig tänker jag. Men oron tar mig inte mera. Jag puttar tillbaka den därifrån den behagade komma. Pussar de sovande på pannan, städar upp, plockar upp kläder, duschar och dricker te. Och jobbar. Allt är lugnt. Allt är tryggt. Allt är bra.

tisdag 24 april 2018 - 20:35

On top of the world

Som tonåring minns jag att jag blev förvisad i säng många gånger när jag försökte tjuva lite och vara uppe sent. I smyg. Funkade inte i vårt enplanshus. En gång, typ 1995, pratade jag med en tänkbar pojkvän i vår fasta telefon. Mitt i natten. Drog telefonen rakt över hallen. Naturligtvis vaknade pappa, kom gåendes raskt i mörkret och föll över telefonsladden. Ingen hit kan jag lova. Det gjorde jag inte om. Jag kan skratta åt det nu. Det gör säkert pappa också där han är. Men jag kan lova att det gjorde han INTE då.

20180424 2


Men hur som helst. Min dygnsrytm är väl inte helt rytmisk. Mina medarbetare kan få mail av mig de allra mest konstiga tiderna. Nattens timmar har varit min kreativa period. Mitt lugn. Mitt mys. Jag, ett tänt ljus, projektplaner eller annat. Och jodå min ekonomichef är likadan. Det är inte bara en gång vi pratat siffror mitt i natten. En del tror jag inte är riktigt klok, andra har samma rytm och så har vi gruppen som bara konstaterar att det är typiskt mig. En del kan kanske tror att jag väntar att mottagaren måste svara mig omgående. Så är det inte. Och det är utmaningen med att ha en dygnsrytm där jobbets kreativa delar görs då mellan kl 22 och 01. Men efter fyra barn och en del sömnproblem så har jag som en liten målsättning att komma mig i säng kl 00.00. Lyckas ibland.
Och så har jag börjat älska morgonens tysta timmar. Så ibland svänger jag på det och tar mig upp efter kl 05. Får allt gjort (kanske) och är mera än nöjd sen.

20180424 202029(chef.se)
Därför blir jag så otroligt glad att läsa senaste chef.se där man bekräftar det att dygnsrytmen kan vara olika och påverkar jobbprestationen och att det kan vara individuellt. Så är jag med andra ord inte så konstig. Att man helt enkelt ska förstå och hantera sin egen rytm och jobba med den på ett positivt sätt.

Det löste jag ikväll med att sitta på flygplatsen i Helsingfors. Tar nattflyget hem och har exakt 2,5 timmar på mig att få ut ett utkast till en ny ansökan. Känns som om jag på riktigt just nu är on top. Sen i morgon bitti? Not so much gissar jag.

måndag 23 april 2018 - 22:04

Galet men fullkomligt underbart

I ett svagt ögonblick lovade jag vår svenska gäst idag, grundaren av Toughestkonceptet, att delta i Finlandspremiären i augusti 2018... på Norrvalla. Alltså jag ska ta mig genom en toughestbana! Är inte helt säker på att det kommer att lyckas men... jag bjuder på det. Och i ärlighetens namn så behövde jag just detta. En utmaning till i livet. En folkfest, känsla, träning och något helt annat. Kroppen vänjer sig väldigt snabbt vid ensidiga rörelser. Och kan jag detta som relativt nybliven fyrabarnsmamma, så ja då kan alla!

 

1909533 57573981863 6483074 n2(för ett antal barn sedan. )

Kände att leendet smått stelnade när jag sattes mitt emot både vår idrottsproducent Jocke och så Toughest grundare och representant idag. Hörde mig själv uttala orden "ja men tja. .ja men varför inte".  Vänta tills jag ska kravla mig över hindren ännu i sommar. Får väl smygträna bakom Norrvalla när mörkret sänker sig.  Ni får följa med mig på en helt galen men fullkomligt underbar resa mot ett hinderlopp! Stay tuned....

måndag 23 april 2018 - 21:37

Nu får du vila

"Äntligen mamma. Nu får du vila." säger han. Min visa sexåring när jag lägger mig ner bredvid dem för att läsa en saga. Som jag har längtat efter att lägga mig ner. Vila. Och när kvällen kommer, så kommer också energin tillbaka. I jobbet fokuserar vi mycket på hälsa och återhämtning. Jag är väl ingen direkt förebild men jag jobbar personligen också på det. Ser hur mina medarbetare jobbar fram sitt budskap med våra grupper och enskilda kunder. Ser att de lugnt och metodiskt går igenom vardagen tillsammans. Så har jag också gjort. Men inte systematiskt. Min återhämtning måste tas när tillfälle ges. Inväntar jag den perfekta stunden, så då har den gått för länge sedan. 

Försök yoga och göra solhälsningen med en tvååring som bankar på sovrumsdörren och ska in. Funkar inte. Men kl 06 på morgonen kan det funka om jag har tur.

14581328 10154034940846864 3466169378320324660 n(PT Nicke har sett till att jag lyssnar på band med avslappningsövningar. Somnade första gången men sen fick jag till det :))

Om man tänker tillbaka lite på "förr i tiden" så minns jag ju själv när min pappa ofta vilade när han kom hem från jobbet. 20-30 minuter. Det räckte. Samma sak på söndagar. Då var det lugnt i huset, söndagsmiddag till gudstjänsten och sen var det vila.  Man vilade mera inplanerat. Det kan ju tyckas ha varit bättre förut. Men tja, då var "flex" tanken inte speciellt förekommande. Satsningar på hälsa och välmående på jobbet fanns knappt. Och t.ex. coaching hade knappast varit en satsning på den tiden. Nu pratar jag ännu om 80-90-talet. 

Det är lite som när en av mina favoritprofessorer i statskunskap berättar åt sina åhörare att vi egentligen aldrig haft det så här bra. På riktigt. Det har aldrig varit så här lite krig och konflikter. Men de kommer närmare på ett annat sätt idag.  Lite så tänker jag med återhämtningen i livet också. Det finns nämligen möjligheter för återhämtning, även för en fyrabarnsmamma som jobbar plus lite annat till, betydligt flera möjligheter än för min mamma i tiderna som ändå har tre barn. Det finns, men jag måste själv styra blicken dit och själv se till att det händer. Det är ingen som serverar återhämtningen på en bricka. Och det är en gåva det i sig. Poängen ligger i egna prioriteringar, redskap och tankar.

tyris o mamma

 

 

söndag 22 april 2018 - 22:08

Vårbubbel

Det kan vara solen. Eller kanske våren. Eller så en helt skön känsla av något spirande. Det är inte en slump att jag ville vi skulle gifta oss på våren för tio år sedan. April och maj är mina absoluta favoritmånader. Det doftar vår. Och hopp. Och förnyelse. Jag minns de där leriga vägarna där vi både cyklade och klafsade runt som små. När det var kyligt i luften och mamma kom ut med förklädet knutet kring midjan och en jacka slängd över axlarna och ropade på mig. När det började skymma utanför men det ändå var ljust nog att leka. 

Lite så där har den här helgen varit. Och jag har haft tid att landa. Det brukar inte alltid vara så, speciellt inte om jag kommer från resa på fredag kväll. Men nu var det något annat. Kände att jag hann med alla fyra. Både gosa, läsa, krama och ha ork.  När Milou och Smilla turades om att ha mig springandes i rummet kl 23.30, 02.00, 04.30, 05.00 och 06.15... så i vanliga fall skulle jag känna av en viss trötthetsilska så där ni vet "meeeeeen, sov nu någon gång..."" .. men nu var det liksom inte så. Denna ljuvliga varelse som har separationsångest vill kolla att jag är nära och känna av famnen. Medan nummer tre, fröken Smilla,  vill veta att hon också hänger med i den vakna natten. 

20180422 220180414 185241

 

Ja inte vet jag vad det är. Men det är en skön känsla av att känna att man njuter. För si ni, det brukar jag inte alltid vara så bra på att göra.  

fredag 20 april 2018 - 15:02

regeringskvarter och bebismys

Från mys med den mjukaste lilla tvååringen till regeringskvarteret i Helsingfors. Lag och reform på bordet. Mina dagar är rätt annorlunda ska ni veta. Det är sällan svårt att ställa om. Jag kör det jag ska och är ganska här och nu. Från bebismys och blöjor till nylonstrumpor och svart klack. Steget är inte så långt alls. Och det är skönt att steget finns att ta också emellan.20180414 220180420 220180420 3

Jag ska vara ärlig med er. Så ärlig jag kan vara. Nästan varje gång jag lämnar Smillis på dagis och hon står där i fönstret och vinkar med sin runda hand. Varje gång svider det så att jag nästan kvamnar. Startar bilen och vinkar åt henne. Fem minuter senare har hjärtat lugnat sig och ser fram emot dagen som kommer. Varje vecka frågar jag mig hur jag prioriterar. Ibland måste man bara ta vissa saker även om det svider. Har man valt och fått möjligheten att ha en ledande position så måste man fixa det också. Annars ska man göra något annat.
Det händer att kallsvetten rinner och humöret inte är det bästa. Men överlag så fixar jag det, Jag litar på mig själv. Känner min kapacitet och går över vatten om det behövs när jag har drivet på. Nå kanske inte helt, men nära på. Nu hemåt för bebismys!