dagarna som kom och gick

lördag 30 december 2017 - 08:42 | 0 Kommentarer


Jag sitter på läktaren på Karlsplan i Vasa. Det är en ljummen augustikväll. Åker hem med Tyra efter hennes friidrottsträning och kokar saft. Häller upp den sista jordgubbssaften vid midnatt och hämtar Smilla från hennes säng till vår. Kvällen är skön, varm och det är sensommar. Jag somnar till slut bredvid henne, vår fröken Smilla och känner på hennes små mjuka händer.


Men så vaknar jag kl 03 och märker att vattnet har gått. Ruskar om min man (som rusar upp, lika förvånad och tagen varje gång. Han har ockaå packat sin lilla väska med kläder och korsord..dem hann han aldrig lösa), duschar och ringer min mamma samt en taxi som hämtar hit henne. En annan taxi hämtar mig i mörkret. Taxichauffören blir nervös när han ser vart jag ska. Han oroar sig sött nog för att jag ska sabba hans bilklädsel. Övertygar honom om att jag inte kommer att föda i bilen. Att läget är lugnt. Han ser satelliter, han berättar om månen och om sin mamma. Sedan rattar han runt och kör fel ett par gånger. Första gången hamnar jag på dialysavdelningen innan jag får honom på rätt. Sen vill han komma in med mig och bära väskan. Jag styr honom tillbaka in i bilen. Det måste vara den roligaste bilfärd jag någonsin upplevt i mitt liv. Och jag stegar in i min svarta klänning med en brun väska i handen. En sjal över axlarna. Känner mig pigg och redo. Men nervös. Mycket kan gå fel.

 

13599757 10153760612416864 2731920460058626105 n13501622 10153734292176864 4427339590298350708 n13537747 10153734292111864 8903355852948272027 n23131730 10155124345301864 4771952547028427277 n25158114 10155224962271864 603972322381785325 n25660199 10155250416221864 7238592783240265661 n25659344 10155252524816864 8636925814175879450 n
Så följer timmar med epidural, alla värkmediciner man kan ta och ett evigt häng på lustgasen. Så föds hon. Miraklet 2017. Jag får en vacker liten baby i famnen. Hon är ingen Sally. Hon är Milou Dagny Madicken. Och hon är vår.


Några månader tidigare när jag fått veta att en fjärde liten skulle få landa hos mig och oss om allt går bra, så var jag lite oroad över hur detta skulle gå för min del. Hur skulle jag ro detta i hamn? Fyra små? ”Hur många ska vi ha egentligen” frågade Tyra som tyckte att två jobbiga småsyskon var passligt. En liten tjej, en av våra vänners, såg på mig och min mage , pekade på Smilla och sa ”va, ska du ha en baby till! Du har ju en redan”” så sant. Och nu skulle en liten till få landa i mina armar om allt gick bra. Det visade sig att allt gick väl. Jag rusar runt, men det gjorde jag tidigare också. Så konstigt att tänka på att denna lilla människa inte alltid funnits där.

Dagarna som kom och gick,. Alla sena dagar till dagis, rådgivning, jobb, matteläxor, projektplaner, ministeriebesök, alla brända biffar och panikmaletköttsås.. alla gånger vi kommit till hobbyn och de somnat före i bilen och fått bäras ut. Alla sömnlösa nätter med febertoppar, öroninflammationer och narkossövningar för Maltes del. Alla gånger jag hållit fast honom för att få in en kanyl i handen. Och alla gånger jag fällt en smygtår när jag lämnat honom sovandes i magnetröntgen. I Tammerfors spändes hans ansikte fast under en skild mask. Och det nyss druckna kaffet sved i min hals.

Och så alla ljuva dagar. Milou som landade i min famn och jag såg genast att hon var en liten sparvöga. Små ljuvliga ögon som tittade rakt in i min själ. Tyra som plötsligt blev en större flicka, som kunde, ville och argumenterade. Som växte på alla sätt. Och så Malte som fortsatte ladda upp med uttryck och som överraskar mig varje dag med nya saker. Och han knäckte läskoden. Smilla, min Smilla, började dagis, glad som aldrig förr, slösar med kramar, ursinnig när något går mot (hon är inte direkt sist i kön) och en tjej som själv tror att hon är 10 år och kräver behandling enligt det. Låt mig få läsa flera böcker för er under 2018. Skapa tid för det i vardagen.

Som liten lånde jag min äldsta systers klackskor. Jag gick sönder hennes silverskor runt år 1985. Hon låtsades inte se när jag stal dem ur hennes skåp, klapprade runt huset och gärna utomhus med dem. Älskade dem och hoppades att jag någon gång skulle kunna ha liknande. Den drömmen gick i uppfyllelse. Tillfällena har varit många för att bära klackskor i livet. Kommande år hoppas jag på lika många.

Det fanns en tid när jag stöpte tenn på nyår. I hopp om att sia framtiden. Ingenstans såg jag det liv jag lever nu. Ingenstans trodde jag då heller att jag skulle våga öppna dörrar, svårt blyg som jag var. ”Du ska itt lär dig till va taso” sa min far. Jag greppade det inte helt när jag var liten men det var hans sätt att få mig framåt när jag stod och hängde bakom hans byxben.


2018 skall jag ta och öppna några flera dörrar tänkte jag.

 

13391497 10153703122316864 9054886958181391777 o12239513 925142540908015 6008787021701540565 n21078715 10154943885501864 2015749650356050894 n2

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.