I mörkret på nionde våningen

fredag 20 oktober 2017 - 20:14 | 6 Kommentarer

Det är tyst. Barnskrik hörs i korridoren emellanåt. Min egen ligger bredvid mig. Vägrar sin egen säng i stål. Vi skulle så mycket hon, jag och de tre andra. Handla, mysa, leka på Hop Lop och träffa vänner.
Ni vet, ytliga saker. Men trevliga sådana.


Men en envis hosta skickade mig till läkaren.Jag hörde oroväckande ljud i babyns luftör. Via lungröntgen och nu landade vi på barnavdelningen. De andra tre gråtfärdiga över att deras Sverigeresa gick i kras. Men nästa helg får de åka om vi alla är friska. ”kommer Milou att dö” frågar Malte medan Smilla river halva stället och plockar med sig slangar från sjukskötarens kärra. Nej, det gör hon inte men det finns småbarn här som är jättesjuka också. Som inte alls mår bra. Och när man sitter här i allt lugn men också allvar, jag har vistats en hel del med barnen på sjukhus genom åren, så kommer den där tiden för tankar. Som inte alla gånger finns tid för där hemma. När sömnen träffar en innan huvudet landat på kudden. Men här, går timmarna ganska sakta.

20171020 220171020 112754

Här bland samhällets yngsta råder värme. Glad,trygg och kunnig personal. Det är värme i väggarna här. På alla sätt. Jag blickar mot onkologen, det röda tegelhuset som jag alltid ser när jag kommer till sjukhuset och ser mot det fönster som en gång var pappas. Och varje gång tar det ont. Där gick en timme också långsamt men av andra orsaker. Där föll tårarna i korridoren. Men där fanns också liv som fortsatte, som blev friska. Vi var den gången inte en av dem.


När man befunnit sig i väntrummet inför döden med en annan människa. Så vet man att man någon gång hamnar där igen, själv javisst men också med någon nära. Det hemskaste rummet där timmarna kryper långsamt fram och man knäpper händerna och ber dels om under men dels om att någon ska lyfta en ur bubblan. Ur bubblan kom jag först efteråt, efter att det hemskaste hade hänt. I det väntrummet finns inget annat än här och nu.

 

Jag har fått med mig en skön tro hemifrån. Man väljer det man tror. Jag har burit barnatron med mig och den har utvecklats genom åren. Idag är den stark och trygg. Och jo, den har genomgått många frågor och tvivel genom åren. Korset har hängt kring min hals ända sedan hösten 2006. Den hösten när livets allvar första gången knackade på dörren. När jag inte kunde välja att inte öppna. Jag har svårt att vara utan korset. Jag vill att det ska vara där, nära mitt hjärta.

Så här i mörkret på nionde våningen finns all framtidstro. Bebisskrik ljuder. Livet knackar på av andra orsaker. Det vill framåt! Det bultar och det känns. Men här finns också livets allvar i korridorerna. Små liv som kämpar för sin dag och framtid. Oroliga föräldrar med tårarna som försiktigt tittar fram när man tror att ingen ser.

Så jag knäpper Milous händer under mina och tackar för dagen. I mörkret på nionde våningen är det bra att vara tacksam. Tacksam över den yngsta vi fick, tacksam över att få trygg och varsam hjälp och tacksam över att få vara med så länge som möjligt om just det; Livet.

6

Kommentarer

  • Mamma

    21.10.2017 11:14 (29 dagar sen)

    Glup. Måste svälja en och två gånger extra. Så gripande. Efter att jag blev mamma till en prematur, som till all lycka har mått bra från första stund, har känslan av tacksamhet präglat vardagen. Tack för fina texter man kan känna igen sig i.

    • Anna Bertills

      22.10.2017 23:22 (27 dagar sen)

      <3 tack själv att du läser!


  • Lena

    22.10.2017 09:14 (28 dagar sen)

    Så klokt du skriver. Jag har också suttit i dödens väntrum och väntat. Min systers. Du beskriver exakt hur det känns. Man är inte samma människa längre när man har varit där.

    • Anna Bertills

      22.10.2017 23:21 (27 dagar sen)

      Nej, man är inte det längre... och man vet att man kommer dit igen förr eller senare. Så visst förändrar det ens syn på livet.


  • LillMorran

    28.10.2017 04:37 (22 dagar sen)

    Hej, måste fråga. Var det din lilla bebis som hostade?...och vad hade det för problem och blev det bättre?...frågan är intressant, då man själv har en bebis!

    • Anna Bertills

      31.10.2017 06:30 (19 dagar sen)

      Hej! Jo, hennes andningsvägar mådde inte bra, det rosslade i luftrören och det ledde till att hon kastade upp hela tiden.. Men med adrenalinbehandling så blev det bättre!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.