Jag och min far

måndag 13 november 2017 - 23:19 | 0 Kommentarer

Min far var en riktig fyrtiotalist på många sätt. När det kom till farsdagar, så smygillade han visserligen att alltid bli så uppvaktad, men han sa varje år så länge jag kan minnas "Mereett (egentligen översatt på Vörådialekt) borde sådana här dagar int firas. Tänk på de barn som inte har en mamma eller pappa. Jag tyckte då att han var väldans tråkig. Att han inte uppskattade alla dukar, blommor, fixade frukostar. Men så var det ju inte. Han skrockade glatt när vi sjöng "med en enkel tulipan" utanför sovrumsdörren och berömde år efter år de kort vi plitade ihop.  Efter det har jag egentligen aldrig debatterat farsdag eller morsdag samt firade i skola och dagis. Tills jag läste Alexandra Furus kolumn i vbl och jag hörde pappas röst bakom mig. Jag läste också rent av fula kommentarer under hennes kolumn som jag så gärna skulle ha raderat om jag bara kunnat (nu tycks de tacksamt nog vara borttagna). Där hennes berättelse om hur det kändes med allt pysslande inför farsdag när egen pappa dog tidigt. Och jag kände med henne. Fast jag var ung vuxen när pappa dog så har de senaste farsdagarna smärtat extra. Ett hål i hjärtat liksom. 

När ens föräldrar dör, så dör man själv en smula. 

 20171110 2

Har läst kommentarer till Helsingfors stad och beslutet om "närståendedagar" på dagis. Det tycker jag är jättefint. Ingenstans måste jag som mamma bli bekräftad på ett daghem för att veta att mina barn hyllar mig. Ingenstans ifrågasätter detta föräldrarskapet. Jag älskar att besöka mina barns daghem och dricka saft med dem. Men det behöver inte vara en morsdag till det. Och om jag som vuxen människa kan visa vägen för att små barn, som lider sig igenom fars- och morsdag, ska må en gnutta bättre. Varför skulle jag tveka till det? Jag hyllas här hemma med teckningar och kramar. Det räcker gott för mig.

"Jag är arg på dig idag mamma, men jag älskar dig lika mycket för det" säger Malte när han får ett utbrott över att jag hämtar för tidigt på dagis. Så himla sant. Så ärlig vill jag att  vår relation alltid ska vara.

 

Och till dig pappa, du som jag ännu dyrkar, ännu drömmer om(fast det blir mera sällan) och som alltid varit min hjälte. Du är så saknad. Vi pratar om dig fortsättningsvis. Jag tänker på dig varje dag. Jag håller om dig i mina tankar och minns en av våra sista kramar när du, i din vita stickade tröja som doftade rakvatten, höll om mig så hårt, som du aldrig ville släppa taget. Där var vår relation när den var som skörast men också som vackrast. Kärleken visade sig vara oändlig. 

 

Och så här vill jag minnas dig. Glad och med slipsen på sned. I din favoritfåtölj som du satt sönder en gång i tiden.

20171112 212547

 

 

 

 

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.