Kära dagbok

torsdag 12 april 2018 - 23:57 | 0 Kommentarer

Kära dagbok. Du är ingen dagbok. För alla kan läsa dig. Och jag skriver inte dagbok, har gjort tappra försök genom åren. Jag var ingen hästtjej heller fast jag försökte med planscher och så i tiderna. Jag var livrädd för hästar.

En underbar dag snart i paket. Får man tänka så i Österbotten? I Finland? Får man säga? Därifrån jag kommer så gör man inte så. Man måste nästan lägga till ”fast man vet ju inte hur det blir i morgon” eller ”Det varar troligen inte”, ”Det går inte i längden”. Och slänger man då in en mening som är enbart positiv så kan man ibland orsaka kaos eller tystnad. För man ska inte tro att det varar. Och tror man det, ja då är man kanske lite naiv då. Med åren har jag försökt stiga bort ur det där. Njuta just nu, tycka att saker är bra och säga det också. Utan att höra olyckskorpar kraxa.

Att leda organisationer och människor i goda tider, det är inte så utmanande eller så svårt. Finns det just då gott om finansiering och ingen oro för morgondagen, ja då är det rätt lugnt och skönt. Men så är ingen arbetsplats längre tror jag. Att leda i stormigt vatten är desto svårare. Det är lätt att man binder in sig själv, blir för negativ, inte kan navigera rätt och lyckas hålla styr på sig själv. Som ledare tror jag att man måste försöka vara noga med att hålla styr på sig själv. Och naturligtvis blir man präglad av saker som händer. Man är inte mera än människan men man måste sträva mot att vara stabil. Det betyder inte att man alltid kan leverera det som alla vill höra. Men stabiliteten tror jag ger mångfalt tillbaka. De gånger, och de är flera, som jag själv vacklat och utstrålat osäkerhet så då har jag onekligen dragit andra med mig i fördärvet. Av det lärde jag mig en del faktiskt. Det kommer alltid sämre tider, men det kommer alltid bättre också. Glöm det där ”men” ibland och fokusera på här och nu och lite framåt.

24862614 10155211393406864 6068670413664903708 n2

Klockan var runt nio på kvällen och Malte hade lagt upp sina små legogubbar prydligt på rad i sitt rum. En sekund efter att han lämnade rummet äntrade en klåfingrig tvååring rummet. Och av alla leksaker som fanns i rummet så såg hon givetvis dessa små gubbar. Och beslöt att plocka sönder dem. Ett stort tjut hördes och han, min verbala lilla kille, grät så han skakade. Hon, mitt lilla krutpaket, hävdade sin rätt och satte igång en serenad hon också. De grät, de puttade på varandra och de vrålade på var sin sida om min famn. Just så går det om man är för trött och för osäker. För dumdristig i sin nyfikenhet och glömmer bort andras behov och rätt. Och i denna lilla barnkammare med stjärnor på väggen och små blåa plaststolar. Med det blåmålade bordet som fanns i mitt rum på 80-talet. Där sitter vi på golvet. Två som tycker livet är orättvist. Två som ändå tycker om varandra. Och så jag då som får parera rätt. Och det lyckas, de kramas och bygger tillsammans ihop det som Smilla söndrat. Några minuter i alla fall <3

0

Kommentarer

Ingen har kommenterat denna sida ännu.

Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.