När man bestämde sig

onsdag 6 december 2017 - 06:33 | 2 Kommentarer

20171206 220171205 16124420171202 1837430
Jag torkar bort saften som spillts ut över lakanen och golvet. Det kladdar överallt. Trycker in kläderna i tvättmaskinen. Och kör en femtielfte maskin – torra och rena lakan väntar på manglas. Vi har haft sjuklingar i huset i veckan och jag har tvättat mängder med maskiner, torkat pannor och masserat små ben som värkt av feber. Sömnen är inte mycket att skryta med. Så det är onsdag morgon. Inte vilken onsdag som helst. Det är självständighet, Finland fyller 100 år. Klockan är lite för sex på morgonen och snön gnistar utanför. Här är det tryggt att vara.


Tvättar ansiktet med kallt vatten och ser de tydliga påsarna under ögonen – vittnar om att mycket händer kring mig eller hur! Ser pappa glimta till i spegeln. Tänker på en farfar som jag aldrig mötte. Som dog tidigt 60-tal och som var med i tre krig. Hans porträtt finns på hyllan, men egentligen vet jag inte så mycket om honom.


För 100 år sedan så var han 19 år och skulle delta i sitt första kring; frihetskriget. Han ser ung ut på bilderna, bister och allvarlig. Där var det inte frågan om att ha ”se världen eller fundera på vad man ville göra med sitt liv” - där och då var ödet något annat. Jag frågade många gånger min far om vad hans pappa sade om kriget. ”Inget” var standardsvaret. Han pratade inte om det, sa min far. Han pratade inte mycket så där annars heller min farfar – sades det i alla fall. Och jag tänkte som liten att något måste han väl ändå ha sagt. Det var säkert inget man diskuterade, trauman efter flera krig. Det fanns där och kanske det på ett eller annat sätt kom att prägla generationer framåt också. ”Han ville bara arbeta hela tiden”, sa min far om honom. Det är kanske den enda bilden jag har av honom. En tyst man som arbetade ständigt – dag och natt. Som kanske också gjorde det för att glömma tänker jag.


Rotar efter telefonladdaren och hittar foto på pappa mitt i allt. Pappa ståendes vid Pörnullbacken, vid sitt barndomshem. Med geväret på ryggen och jakthunden i koppel. Han måste ha varit tonåring där min far. Men han ser äldre ut.


Det ser mörkt ut. Trist och kalt på något sätt. Som om allt var under uppbyggnad. Måste vara runt ca 1957 skulle jag tro. Pappa rak i ryggen men stel. Jag tänker för ett ögonblick på allt han hade framför sig, jobb, familj, ett liv han älskade. En pappa som var rätt frispråkig och glad. Som hyllade det enkla. Det vardagliga. På bilden ser man arvet av det allvarstyngda. Efter kriget. Ett Finland under rask uppbyggnad. Rak i ryggen, fokuserad och med förväntningar om ett bättre liv framåt.
100 år av frihet. Den kom långt ifrån av sig själv. Bilden speglar på något sätt också osäkerheten. Det var trots allt en tid i krigets efterdyningar. Allt var skört.


” Det är den här dagen som Finland bara bestämde sig mamma”, Säger Malte. ”Bestämde sig för att bestämma själv”. Säger han och vill höra Finlandia-hymnen (hur en femåring fått för sig det sen...)
Hans morfars far hade ett annat Finland framför sig som femåring. En så totalt annan vardag än legobyggen, mat, pepparkaksbak, träningar. Men det som han var med och gjorde tillsammans med så många andra min farfar Alfred, född på luciadagen 1898, var att säkra en femårings vardag 100 år senare. De hade blicken fäst framåt. Ja, de hade inget val. Men jag försöker känna in de känslorna som så många måste ha haft då för 100 år sedan. När man bestämde sig för att själva bestämma. Det är jag och så många evigt tacksamma över idag.

2

Kommentarer

  • Syster

    07.12.2017 00:35 (10 dagar sen)

    Du borde skriva...pennan är din vän.Det blir bra och du fångar orden så dom får känslor. Trillar en tår när jag ser bilden av pappa.Så mycket dom fick uppoffra i sina liv jämfört med oss.

    • Anna Bertills

      13.12.2017 00:34 (4 dagar sen)

      <3 kram!


Skriv kommentar

Observera att kommentarsfunktionen inte stöder användningen av emojis.