annasfoto

Mellanting

Skrivet av Anna Betlehem 24.11.2019

Efter två tyngre inlägg känns det läge att vädra lite här. Öppna balkongdörren och släppa ut den tunga luften genom att ge er lite lättsammare grejer att kika på. Så jag fortsätter helt enkelt beta av inläggen från sommarhösten, så jag nu någon gång kommer ikapp mig själv och kan skriva om nutiden! DSC1421Det här blir det sista inlägget från Finland. Händelserna på bilderna utspelar sig egentligen under samma tid som hela mommo-inlägget. Det var någonstans där emellan att hon gick bort och begravningen. När den största chocken hade lagt sig for jag och Lasse iväg ut till skären med hans föräldrar. En allra sista villahelg.DSC1432DSC1409DSC1281DSC1173Terapeutiskt var det att gå runt i riset och plocka bär på villan när huvudet var snurrigt av allt som hände runtomkring en. Kunde andas lite och förbereda sig för kraftansträngningen att begrava och flytta.  Rekommenderas starkt. DSC1326DSC1401DSC1249Ena dagen blev det väldigt varmt och jag kunde gå runt i mitt favorit plagg. En lite för stor vintage jumpsuit jag grävde fram på ett loppis i Helsingfors, som blev årets mest använda plagg. Det är ju främst ett hemma- och villa-plagg men jag har ju varit mycket hemma och på villan, ja och i Mallorca hade jag den. DSC1382Bastade och tog sommarens sista dopp. Åh vad jag saknar bastu. DSC1191DSC1200 2Mysiga mörka kvällar. Så överraskande mörkt ute på en ö i skärgården. När man bor med så mycket gatulampor runt sig glömmer man hur mörker känns på riktigt. Snubblade över ett par stövlar mitt i natten när jag skulle på nattkiss. DSC1241Lasse provpaddlade nya kajaken.DSC1293DSC1311DSC1260DSC1321Jag gick runt och fotade. Bra distraktion. DSC1349DSC1276DSC1280En skäggig Mallorcakille som städar lite inför vintern. DSC1399Det var september. Men huvudet förstod nog varken ut eller in vad gäller månader och veckor här. September förknippar jag med skola och vardag men här levde vi ännu i sommaren på samma gång som vi hade mycket vi hela tiden var tvungna att fixa och tänka ut. Ett slags konstigt mellanting. Från villan bokade vi allt. DSC1355DSC1254DSC1358Efter kajakturen tog vi in den för att vila över vintern.DSC1390Och andra förberedelser. DSC1330DSC1336Hejdå sommaren.DSC1428Vad skönt det skulle bli med höst ändå.


Instagram gör dig deprimerad

Skrivet av Anna Betlehem 22.11.2019

(Hehe förlåt för dramatisk bloggrubrik, jag nappade den från en SVD-artikel när jag gjorde lite research om ämnet i fråga och tyckte den var lite passande. Det är ju förstås mer nyanserat än sådär, men det ligger ju lite sanning i det.)

Oj, vips så har det redan gått tolv dagar sedan mitt förra inlägg! Jag hade två ganska lugna skolveckor där jag missade de få lektioner jag hade pga dunderförkyld och låg under täcket. Efter att jag publicerade mitt förra inlägg brakade det lös i skolan i form av fullt schema och massa grejer att fundera igenom, och jag har haft fem olika stora fotoprojekt snurrandes i mitt huvud. Tappade därav lite mitt bloggflow förstås, men jag vill inte tappa det helt nu för det är alltid så trögt att komma tillbaks när man pausat en längre stund!

DSC1551 2

Vi hade "psykisk ohälsa" temavecka på Sevendays förra veckan och det känns jätte dumt att jag missade den. Jag påbörjade några inlägg men sådana vill man sova på och vara säker på, så jag raderade allt och stängde ner pga att jag inte hade tid för bloggen på det viset då. Tid att skriva men inte tid att tänka igenom ordentligt. Bestämma sig.

Varit lite obeslutsam för hur jag skulle närma mig ämnet. Kan alltså inte bestämma riktigt hur öppen jag vill och vågar vara. Jag tänkte därmed skriva lite om sociala medier och närma mig ämnet på det viset. För jag ser mycket korrelationer mellan psykisk ohälsa och sociala medier. Jag har observerat mig själv och mitt mående mycket och sociala mediers inverkan på det nu i något år och har fått mycket insikter. Lärt mig använda mig av Instagram på ett lite sundare sätt. Idag skulle jag säga att min relation till sociala medier präglas av en hatkärlek som fluktuerar mycket.

Älskar det pga att det är ett superbra forum för att visa sina verk som fotograf - samt att jag faktiskt hittat riktiga vänner där. Hatar pga stressen, hetsen, jämförandet, förenklad bild av verkligheten och mycket mer.

Jag har skyllt mycket dåligheter på Instagram. Önskar ibland att appen inte skulle finnas alls. Kan drömma mig bort till någon alternativ värld där vi inte skulle ha det. Leva våra liv ifred och bara dela med oss av det till vår närmsta cirkel. Men så är ju inte fallet nu. Visst är det upp till var och en hur mycket man uppdaterar, man kan ju ta bort sin profil när som helst, men så länge vi lever i ett Instagram-samhälle tycker jag det känns svårt. Dessutom när man fotar så mycket som jag vill man gärna göra nånting med bilderna. Det finns så mycket fördelar med det som sist och slutligen ändå alltid stoppar mig från att sluta helt. Skulle vara betydligt lättare att vara utan det om det inte var för att så många andra kommunicerar där. När jag tagit kontrollen över mitt flöde och gjort Instagram till en lite tryggare plats för mig så har det iallafall känts bättre och jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring det här.

DSC9886(Lasse som antagligen inte skrollar Instagram utan i själva verket läser intressant stuff på Reddit. Det som jag automatiskt också alltid börjar göra när jag har Instagrampaus. Så mycket mer givande. Hade förvånansvärt mycket foton på honom med telefon i handen så tänkte att om jag någonsin ska få användning för sådana bilder, är det ju i ett sånt här inlägg.)

För cirka två år sedan hade jag ett slags uppvaknande när det kommer speciellt till Instagram. Jag började mer och mer märka hur konstigt det fick mig att må när jag använde det mycket. Jag tog bort appen delvis i ett år. Jag ville fortsätta publicera mina fotografier så jag laddade upp bilder men såg aldrig på gillningarna, skrollade ingen feed, lade inte upp stories och såg inte andras heller. Laddade ner appen när jag skulle uppdatera men tog sedan bort den direkt. Hade alltså Instagram nerladdat som app i telefonen max 30 min i gången. Det var lite tidsödande och hetsigt, men det funkade ganska bra för mig när jag ännu inte riktigt visste hur jag skulle ha det. Jag började må lite bättre och det kändes så uppenbart att Instagram var något jag skulle hålla mig bort från.

Men när det året hade gått började jag sakta vänja mig vid Instagram igen. Tog tag i grundproblemet. Avföljde människor vars inlägg påverkade mig dåligt. Tog bort de flesta kända svenska influencers som jag följde. Började aktivt följa konton som lär mig saker, får mig att bli smartare, må bättre osv. Jag ville inte ge upp och helt sluta använda Instagram, men jag ville förändra det. Jag gjorde aktivt det till en tryggare plats för mig genom att sålla bland konton jag följer. Och det gjorde nog allt bättre. Jag blev supermedveten om hur vissa inlägg och konton påverkade mig på olika sätt.

DSC1896

Jag tror att oavsett hur ens relation till sig själv och utseende ser ut. Oavsett trauman, erfarenheter, fobier, rädslor, sorger, triggers. Oavsett allt sånt, tror jag att alla påverkas på ett eller annat sätt av Instagram, åtminstone de som använder det, åtminstone omedvetet, åtminstone till viss grad. Tror inte någon är immun - men det beror ju förstås ändå på vem man är och vad man följer och hur aktiv man är.

Man ser en bråkdel av andras liv och baserar sina föreställningar om dem på bara de få glimtarna man får se. Jag har kommit på mig själv flera gånger med att tänka ”den där människan är säkert väldigt lycklig” för att kort tid efter se hur samma människa skriver att hen ska separera, eller att personen i fråga har det tufft med depression eller liknande. Då blir det så tydligt att man aldrig kan veta vad som händer bakom fasaden och att det är så idiotiskt att anta nånting. Det är väldigt farligt att spekulera kring hur andra har det och mår baserat på det lilla man får se av deras liv.

Instagram blir lätt så ytligt, fixat och tillrättalagt, och det är ju verkligen inget nytt under solen, men likväl är det ibland så lätt att glömma och börja tro på allt man ser. Jag har själv gått igenom och analyserat min egen profil. Försökt föreställa mig vad folk ser, och jämföra det med verkligheten. Jag tror säkerligen att folk kan tänka samma saker om mitt liv baserat på mina bilder som jag omedvetet tänker om andra. Att mycket är enkelt och självklart och bra. Jämt. Så är det ju inte alls, och jag önskar att jag skulle våga posta mer ärligt också. Jag vill ju inte stressa någon, men jag vill också publicera fina bilder. Det är svårt att hitta en balans. Att kombinera de fina bilderna med lite mer förklarande bildtexter är kanske ett alternativ. Ge en mer nyanserad bild av verkligheten.

DSC1968

Jag rekommenderar verkligen att fundera efter lite vad som påverkar en och hur vissa saker får en att må. Våga vara lite självisk och tänk på hur du påverkas. Du behöver exempelvis inte följa någon, absolut ingen, som påverkar dig dåligt. Fast det är en släkting, gammal högstadiekompis, granne, klasskompis eller vad som helst. Du har ingen sån skyldighet. Du har däremot en skyldighet mot dig själv. Om du behöver blocka någon för att känna dig trygg på Instagram, då gör du det. Jag tycker dock att man ska avfölja/blocka människor av rätt orsak. Hellre för din egen hälsas skull än för att typ visa att du är sur. Eller äh int vet ja', man gör väl som man tycker! Men har du problem med en person är det kanske lite fiffigare att ta upp det med personen i fråga än att visa det genom att avfölja. Men nu är vi inne på helt andra saker - saker som jag inte vill snöa in mig på, alls.

Jag försöker fortfarande ha Instagramfria helger, veckor, Instagramfria resor eller liknande. Det behöver ju inte vara allt eller inget. Så länge man använder det medvetet och analyserar sitt användande lite tror jag man är på god väg. Idag dras jag till profiler som är äkta, människor som pratar om jobbiga saker och som är väldigt transparenta. Jag försöker hela tiden hitta nya sådana. Kroppspositivism, psykisk hälsa, självkänsla och självförtroende, avstigmatisering, självhjälp, katter, humor, underhållning. Allt sånt försöker jag fylla min feed med. Bort med konsumtionshets, självhat, bantningskultur, livstilshets, människor som får det att knyta sig i magen osv. Om man jämför med hur min feed såg ut för tre år sen så är Instagram en helt ny plats för mig idag. En snäll, mjuk, trygg plats.

DSC3897 2Här är en liten trevlig lista på konton jag följer som gör Instagram till en bättre plats för mig. Konton som tar upp viktiga saker. Utöver det här så är ju humor och katter viktigt!

@_mindfullyfesh /  @Makedaisychains / @.holistic.psychologist / @Tuggmotstånd
 / @Nakedwithanxiety
 / @4thtribodies / @
smash.thepatriarchy / @Antibullyingpro / @bodyimage_therapist / @Bymariandrew / @Stinawollter / @Yoga_girl / 
@danasuchow / @Bodyposipanda / @Assholesonline /  / @emmageisor / @emiliavicenta

DSC2246

Och så en liten lista på saker jag för att förvandla Instagram till en tryggare plats för mig.

  • Tar bort människor som påverkar mig dåligt, vars liv jag mår bättre att inte se av
  • Tar bort influencers som inte tillför mig någonting annat än kroppshets, konsumtionshets osv. 
  • Följer självhjälps konton. Konton som lär mig saker. Påverkar mig på ett bra sätt. Tillför någonting.
  • Följer ämnen som jag är intresserad av istället för en massa livsstilskonton. För mig blir det därmed mycket fotografer och film relaterat.
  • Tar bort Instagramappen när jag har en sämre period. Då hamnar man lättare i jämförande hålet där aaaaalla andra har det bättre, och det hjälper sannerligen inte.
  • Försöker att inte stressa för mycket kring mitt eget publicerande. Lever i stunderna när de händer, postar om dem sen när jag är hemma på soffan och inte gör nånting. Tar hellre tid på mig och gör det snyggt och ordentligt än snabbt.
  • Försöker flytta fokus från likes till stil. Mängden likes ska inte påverka vad jag uppdaterar och låter bli. Stilen och konsten ska vara viktigare. Men det är lätt för mig också som fotograf att flytta fokus till sånt jag jobbar mycket med: färger och stil och struktur. Pointen är bara att inte låta bli att lägga upp en bild på en specifik grej igen bara för att den inte gav mycket likes förra gången. Det här var dock ett större problem när jag var yngre. Likes styr inte mig på samma vis nu. Säkerligen lite undermedvetet, men såhär rationellt tänkt så tycker jag det känns ganska orelevant.
  • Kommentera och försök vara en aktiv användare istället för en passiv. Det här tipset läste jag någon gång och förstod det inte riktigt tills jag började göra det själv. När man interagerar mer med det man ser så är man mer delaktig och den där känslan av utanförskap som Instagram tenderar ge människor minskar.

DSC5504 2All right. Där var lite skrap på ytan. Lite vad jag tänker. Hoppas någon orkade läsa till slut, och att jag inte upprepade mig för mycket. Tror absolut det finns saker kvar att bearbeta när det kommer till Instagram - för mig personligen men också här på bloggen. Kanske jag skriver mer om det en annan gång när jag kommit fram till nånting nytt.


Liv som tar slut, och fortsätter

Skrivet av Anna Betlehem 10.11.2019

Så kom vi till det här inlägget då. Ett liv tar slut ibland allt annat liv.

Den andra dagen i september. Foto taget Kl.16:44. Lasse läser igenom sista versionen av sin gradu sittandes på kökssoffan som tidigare varit i Helsingfors bredvid sin palm som tidigare varit i Helsingfors, den också. Jag stressar runt bland tvätthögar och reseförsäkringar. DSC1047Går in i Lasses rum efter den här bilden och tar upp telefonen som legat under täcket. Den är på ljudlös så det är konstigt att jag valde att söka upp den just då efter att inte använt den på hela dagen, för mamma ringer. Samtalshistoriken på min telefon säger att klockan då var 16:47. "Dåliga nyheter" och mina tankar far direkt till min katt. Jag blir direkt stressad och känner ett tryck i magen men sen handlar det inte om det och då är jag lättad men sen kommer ett annat tryck.DSC1044Mommo har dött. Vadå mommo har dött? mitt huvud förstår ingenting. Vad betyder det här? ska jag aldrig prata med henne igen? mitt huvud förstår inte det på ett bra tag efter, inte ännu riktigt ens. Går ut tillbaka till Lasse på kökssoffan. Känner mig konstigt lugn men hittar inte riktigt några ord, bara stirrar på honom några sekunder. Känns absurt att säga det högt, det som hänt, för jag fattar det ju inte. Han ger mig en lång kram och pussar mig i håret men jag fattar ingenting. Pappa är på väg till Uleåborg men vänder tillbaka och hämtar mig i Nykarleby.

Vi hinner äta middag med Lasses föräldrar och jag känner mest att allt är så komiskt för att livet känns så roddigt och kaotiskt i övrigt då. Flygbiljetter, lägenhetssökningar, högar av tvätt, stress över en massa andra saker har redan gjort mitt huvud segt, och så händer nånting sånt här? Hur är man benägen att processa nånting då, som ändå är svårt att förstå. Vi styr raka vägen mot Malax. Himlen är dramatisk hela vägen dit, och jag känner mig konstigt lugn. DSC1051Kommer fram till mommo och moffi, eller ja, till moffi. Resten av släkten är där och ännu då kan jag inte riktigt förstå nånting. Har omedvetet tagit med mig min kamera, och en pyjamaströja. Tror det är så jag hanterar situationer som är läskiga och otrygga. Tar med mig kameran. Att fota sorg, begravningar osv känns alltid för mig lite fult på ett sätt, men ändå inte. Eftersom allt hade gått så fort fanns det familjemedlemmar som i chocken glömt allt som hänt de första dagarna och mina bilder kunde fylla i luckor. Där ser jag ändå hur det fyller en funktion. Och att det inger trygghet för mig själv. Föreviga situationerna så jag kan bearbeta dem i efterhand. DSC1065Händelserna från dagen hänger kvar i luften hemma hos dem när vi kommer dit. Axel och mamma hann dit så snabbt att de hann vara med henne en stund. Folk diskuterar praktiska grejer angående allt och det känns alltid så hemskt. De där praktiska grejerna man måste göra när någon dör är som att riva av plåster efter plåster. Det är då det blir mer och mer verkligt. De kommande dagarna pratar vi med blomstermänniskor, kistmänniskor, begravningsmänniskor och jag kan ännu inte riktigt få ut någonting. Ingen gråt alls. Det är stopp. Bara en konstig smärta i magen. DSC1068DSC1072Det blir sent och vi far till moster och sover över. Konstigt hur huvudet jobbar även fast det känns som att allt är gröt. För en pyjamaströja hade jag ju med mig och den använde jag då. Som att jag i brådskan visste.  DSC1081DSC1100DSC1102Så hemskt att lämna moffi i stora huset.DSC1105Nästa morgon stiger vi upp tidigt efter att ha sovit typ ingenting. Vi spenderar flera dagar i Malax. Fixar och hjälper och är hos moffi. Alla tillsammans. DSC1109DSC1118Lasse kommer körandes. Det går lite lättare att vara ledsen då. Få ut nånting. DSC1119DSC1124DSC1126En massa funderingar kring hur allt ska gå till. När vi ska göra vad. Lasse säger att allt ordnar sig, att jag ska inte ska bekymra mig om de praktiska grejerna. Men flyg, hotell, lägenhet, bokningar, datum. Allt sånt snurrar i mitt huvud. Hur ska vi göra det här riktigt nu? Borde jag kanske skippa första veckan i nya skolan för att hinna på begravningen, eller ska vi åka dit och komma hem igen?DSC1129Som tur har vi inte bokat nånting. Ingenting alls. Vi ska flytta utomlands men vi har ingen lägenhet och inget flyg och inget hotell. Ingenting. Men det är tur i oturen nu när allt händer på samma gång. Mamma är bekymrad över datumen för oss och fixar så att allting går ihop. Det löser sig bra. DSC1134Några dagar senare far vi till kapellet och pajar hennes iskalla panna. Jag är mest frustrerad över att jag inte får ut nånting. Alla är ledsna men jag känner mig som en tom känslokall staty av sten. Det kommer INGENTING. Gråter i bilen efteråt bara över frustrationen. Vad är det för fel? Lasse säger att det sista man ska göra är att lägga förväntningar på sin sorg. Den uttrycker sig olika. Men varför kan inte smärtan i magen och trycket i skallen bara rinna ut genom ögonen? DSC1136Där emellan går någon vecka. Vi far till villan med Lasses föräldrar och plockar lite bär. Beställer flygbiljetter. Bokar hotellrum för första veckan i Österrike. Köper oss själva lite tid. Lägenhet kan vi söka där, på plats. Så som vi ändå hade tänkt att vi skulle göra. DSC1153Svenskarna kommer till oss och stannar för en vecka. Men det känns inte som det brukar. Vi brukar ju umgås på de bästa rosenskimrande sommardagarna men det är bara inte så nu, och så får det vara. Vi dricker vin på kvällarna och pratar om död. Alltid öppnas en hel tankevärld för mig rörande död när någon..dör. Vi får se mommo igen. Hon ser fin ut. Då är svenskarna med, och då är de mindre kusinerna med, och då rinner det ur ögonen. Flera liter. DSC1155Slutligen kommer den där lördagen då vaknar vi upp och människor fixar sig i alla hörn hemma hos oss. Svartklädda. Stora kappsäckar står färdigpackade utanför mitt rum och jag hittar ett par örhängen bland allt rodd i mina hyllor. Mamma menar senare att hon fått dem i konfirmation av mommo. Passligt. DSC1565Det känns helt okej. Pappa kommer spela på begravningen och jag vet att det kommer vara tuffaste delen. Men jag känner mig stark. Den förra begravningen jag varit på var faffas vilket var traumatiskt för mig, men jag känner mig stark och beredd. DSC1570Folk ber mig fota lite på begravningen. Det tar lite mitt fokus från sörjandet, men det känns också skönt. Skönt att få gömma sig bakom den där kameran ibland. Tryggheten. Den som räddar mig i många situationer. DSC1584DSC1590En sorgens dag innehåller alltid glädje också. Så jag försökte hitta den. Fånga den. Som Albin som bara måste gå ut till vägen och bilen en sväng för att prata lite med min fammo, medan resten fixade flaggan. Världens mest godhjärtade tioåring. DSC1591DSC1592Vi kommer till kyrkan och det känns lite nervöst i magen. Nu bara måst vi göra det här. DSC1595DSC1598DSC1599DSC1603DSC1621DSC1631Det är en väldigt fin dag vädermässigt. Mommo begravs en av de finaste höstdagarna. Och det är en fin begravning. DSC1658Det värsta är att se sin bror så ledsen, sina kusiner ledsna, sin moffa, sin moster, sin morbror, sina föräldrar. Alla människor som aldrig gråter, gråter, och det tar så ont så djupt i magen. Det bränns så hårt någonstans in i bröstet. Här är vi hela släkten tillsammans. Efter det här kommer vi alltid ha en tom plats, nånting som fattas. Efter det här kommer det inte vara som det varit. Men vi har varandra och vi är alla tillsammans och det är det viktigaste ändå. DSC1647Sen går pappa upp till pianot, och mammas kusin plockar upp saxofonen. Då är det kört. Det ljuder högt i hela kyrkan och det är så hemskt så hemskt och så fint och det tar så fysiskt ont. Håller Lars hand så hårt så den blir röd. Min telefon ligger på bänken där pappa annars sitter bredvid mig. Jag spelar in ljudet i kyrkan. Varje gång jag trycker play på den ljudinspelningen i efterhand hugger det till i magen. En köttkniv som vrider om. Allt som snurrade då kommer tillbaka på en sekund. Musik är så kraftfullt. Och vill man ha fuktskada i en kyrka ska man spela så fint man kan på en begravning.DSC1649Sen. Sista färden.DSC1667DSC1677DSC1684DSC1688Och en lättnad. Nu var det över. På ett sätt. Bara att försöka förstå och acceptera ännu. Lite kvar på den fronten. Ett år av att gå igenom högtider och släktkalas utan henne. Försöka vänja sig vid det.DSC1698DSC1721Och alltid. Så gränslöst och oförskämt och beräkneligt, så går alltid livet vidare. Och till och med på ett begravningskaffe har jag mer foton på människor som ler och skrattar med varandra, än tvärtom. För i sorgen finns glädje. I sorgen finns tacksamhet och kärlek och en slags medvetenhet. Man vaknar upp. Ser saker lite klarare. Människor lite klarare. Man förbiser allt som är mindre viktigt och det enda som betyder nånting är att man har varandra och att man tar hand om varandra och finns där, lever. Aldrig är man så nära de som finns kvar, som när någon plötsligt inte finns kvar.DSC1829Och när någon går bort, är det viktigaste att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Att ens pojkvän och yngre kusin spelar playstation på övervåningen tillsammans i timmar utan att någon tänkt på var de är. Det är kanske det bästa och finaste. Spendera tid tillsammans. Alla de där dagarna mellan att hon dog och begravdes, då vi umgicks allihopa hela släkten. Var i Malax hela tiden. Det är jag så tacksam för. De dagarna betydde allt.DSC1763Sen närmade sig begravningskaffet sitt slut och då var det andra plåster att dra av. Då kunde vi inte stanna i den trygga sörjande-bubblan tillsammans med släkten längre. Nej. I begravningskläder kramade vi alla hejdå för att köra hem till Vasa, packa ihop det sista, bestämma outfit för flygfärden och gå in i ett helt annat mindset. DSC1770DSC1784Och när allt var klart. Väskorna stod vid dörren. Då åt vi middag med svenskarna och familjen. Och när vi gick och sova. Då tog allt det här slut på riktigt. Då var vi tvungna att tänka på annat. Gå vidare. Fortsätta med våra liv. Det är det värsta när någon dör. När man måste gå vidare på riktigt. Leva vanlig vardag igen. När vi fixade inför begravningen och allt sånt pratade vi om mommo hela tiden. Hon levde i våra ord. Det gör hon självklart ännu. Men inte lika mycket som de dagarna. Och det känns tufft. Det är då man känner av tomheten som man kommer känna i många år. Tomheten efter en människa.DSC1882Nästa dag steg vi upp tidigt och blev skjutsade till flygfältet. På Arlanda satt jag och redigerade begravningsfoton och sen plötsligt blev alla de här dagarna, senaste två veckorna, så distanta. Som om de aldrig hade hänt. Som att man varit i en bubbla som man nu kom ut ur. Som att man då stannade upp och kände: vad var det som hände egentligen?

I efterhand måste man bara se på det som finns kvar: fina minnena och människorna. Minnas. Glädjas. Ringa moffi lite oftare. Ta vara på.

 


Lugnet före stormen

Skrivet av Anna Betlehem 07.11.2019

Villaavslutning 2019. Efter en svettig tågresa och några svängar med bil och en med båt landade vi på villan för att fira. Jag var så otroligt trött men också så på gång av allt som hänt. Satt och åt min mat ännu efter att alla andra var klara, för hade haft så mycket att säga. DSC0712DSC0720DSC0731En annan tröttnos.DSC0739Vi vilade på maten en stund medan vi väntade på att badtunnan skulle bli varm. Tände ljus från villan ända ner till piren.DSC0752När vi väl hoppade i tunnan var det för varmt så då hällde Axel i lite havsvatten för att väga upp.DSC0766DSC0761Stjärnhimlen ovanför oss.DSC0763DSC0787DSC0792Sen mös vi lite till inne i villan innan vi somnade.DSC0745Nästa dag var det fint väder. Varmt och skönt. Plockade ihop alla marschaller.DSC0833DSC0829Hängde runt i Villapyjamasen. Finns inget bättre plagg nånstans nånsin. Den är egentligen mammas och använts på villan i alla år. När jag uttryckte hur mycket jag tyckte om den sa mamma att jag kunde få den, ta med den hem. Men det skulle jag aldrig. Den hör hemma på villan. Den sitter ihop med huset.

Så mjuk o skön.DSC850Så njöt vi lite i solen och hade det skönt. Testade mammas nya bräda.DSC0860DSC0853DSC0882Kikade på Axels alla bygg-projekt.DSC0895Och så sa vi hejdå till den villan. Oftast är villaavslutningen inte en avslutning för oss men den här gången var det det för mig och Lars. Sista gången där för sommaren. När kommer vi månne dit nästa gång? Nåväl. Platser som den finns alltid kvar. Ändras förhoppningsvis inte allt för mycket där.DSC0912Gosfreddy.DSC0921DSC0915DSC0918När vi packat i och ur båtar och bilar körde vi sedan till Nykarleby på kvällen med släpkärran för att tömma lite saker hos Lasses. Inte visste vi då att jag skulle bli hämtad därifrån igen om mindre än 16 timmar. Att mommo skulle gå bort. Nu när jag går igenom dagen innan det hände så här ingående, ser bilder av mig själv i båten, så kan jag inte låta bli att tänka att jag borde ha ringt mommo där. Men det tjänar ingenting till att tänka så nu i efterhand. Det är för sent.sfdsfDet var iallafall en fin och kravlös och mysig villaavslutning vi hade. Så här i efterhand kan man verkligen konstatera att det var lugnet före stormen.


En skön villahelg med katten

Skrivet av Anna Betlehem 06.11.2019 | 1 kommentar(er)

Är man i Österbotten i flera veckor och flänger runt och inte egentligen vet vad man ska göra - ja då är det rimligaste ändå att spendera så mycket tid på olika villor som man bara kan. En helg, eller kanske det var mitt i veckan - alla dagar flöt ihop, så sov vi två nätter där. Lasse, jag och Zita. Väldigt mysigt att få lite egentid med henne. DSC39DSC48Skönt för henne också att få lite paus från Freddy. Ibland behöver man som katt nog bara ha det lite hundfritt och ladda krafterna, tålamodet. DSC63Tror inte på nått sätt att hon mår dåligt med Freddy. De är nog vänner i smyg och går ofta mellan rummen i huset sida vid sida. Men de här dagarna på villan ensam med oss livade hon upp på ett helt annat sätt. Lekte vilt, sprang in och ut ur villan hela tiden och ville mysa precis överallt, speciellt nära oss. Vanligtvis brukar hon hålla sig vid sitt klösträd i sitt hörn men nu tog hon för sig av alla rum, och jag älskade att se det. Älskade lilla gullevän.DSC401När jag inte gjorde nånting annat så gick jag mestadels med henne på axeln. Kanske det mest lugnande i världen. Fybubblan vad jag ogillar att ha distansförhållande med henne. Behöver bo med en katt.IMG 616'ojjojj lilla golle oj e du så sööööt joooo ojoj vännen asjdldkfjwelkfr'IMG 629IMG 624Däremellan kunde jag hänga med Lars en liten stund också. Här skulle vi bara ut och gå en liten bit så jag hade inget annat än Birkenstocks på fötterna men det slutade med att vi gick ända till matbutiken och tillbaka vilket är ganska långt. DSC302DSC306IMG 641Och så eldade jag bastu. Och kvällarna var väldigt fina.DSC313DSC312DSC321DSC329Kvällstid är bästa tiden att sitta ute och kika på andra smådjur och skråttar tror jag. För på kvällen och natten skulle hon alltid ut, och jag brukade sitta och kika med henne. Så tyst och skönt är det. DSC428DSC430När solen precis hade gått ner brukade vi springa barfota till bastun och sitta där tills det blev för varmt och sen gå upp igen, och då var det mörkt. DSC392DSC438Elda i spisen.DSC417Lägga pizzor i ugnen. Fredagspizzan missar vi aldrig oavsett var vi är. Nämen juste! då måste det här ju ha varit på en helg ändå eftersom vi lagade pizza. DSC425Ny morgon och nya skråttar att jaga.IMG 590DSC359IMG 587DSC447DSC449Gick ut och gå på en lite längre promenad med Zita.DSC452DSC468Kämpade ut en cykel ur lidret som jag köpt på Juthbacka för några år sen. Man kan nästan inte bromsa med den. Känner mig aldrig så ynklig och svag som när man ska försöka dra ut en cykel ur ett lider och lyfta den över huvudet för att komma förbi alla grejer. Men aldrig heller sån måldmedvetenhet och jävlaranamma.DSC462DSC467DSC472Min bästa plats på jorden.DSC475DSC476Eftermiddag igen. Bära vedklabbar och sitta i bastun och dra tändstickor mot asken i tystnad tills det börjar brinna ordentligt. Springa dit av och an för att se så det fortfarande brinner.IMG 644IMG 645IMG 646Längtar dit.


Det var en gång en Juthbackamarknad

Skrivet av Anna Betlehem 30.10.2019

Det var en gång en Juthbackamarknad som bara flög förbi i en dimma av trötthet. En helg som nu känns så avlägsen. Juthbackamarknaden är dock en av mina favorit traditioner och helger på året, så någonting som trötthet skulle aldrig stoppa mig. Dessutom var vi ju där och sålde vilket till och med är roligare än att fynda. Men både och gjorde jag nog. DSC9790Folkmassor fyllda av en massa olika familjebekanta att stanna och prata med. Alltid så roligt tycker jag.DSC9788Det är klart att när man säljer så hinner man ju inte gå runt och kika lika mycket, och ännu mindre fota så mina Juthbacka-inlägg blir lite kortare då. I alla fall har jag fotat stora bokstäver som man kunde köpa. DSC9817Och en himla massa porslin som vanligt. Något mumin-porslin köper jag dock aldrig på Juthbacka eftersom det inte känns lönsamt. En och annan mini porslinskanna köpte jag dock. DSC9822Här åt vi lunch. Vid husvagnen förstås. Mysigt.DSC9816På vägen tillbaka till vårt säljbord såg jag en sån här fin gungstol. Söndrig visserligen, men färgen och storleken var bra. Inspiration för ett framtida köp kanske. DSC9824Samma färg men helt annan grej. Fjällräven byxor. De hade varit bra att ha här i bergen, men inget köp på dem heller. När man vet att man är på väg på en lång resa och redan drunknar i alla saker man försöker packa bort nånstans i sina föräldrars hem, då är man inte så shoppingsugen faktiskt. DSC9838Så vi gick tillbaka för att sälja istället. Det, däremot, vill man gärna göra när man drunknar i prylar och framför allt kläder. Usch då. Mamma kom så småningom för att hjälpa oss sälja också. DSC9839DSC9843Sen plötsligt blev det kväll så fort. DSC9849Och trötta var vi. DSC9857När två marknadsdagar hade gått for vi för en natt till villan och det var det enda man behövde då. Vila ut och ta det riktigt lugnt. DSC9862Sista villakvällen utomhus. DSC9863Morgonen därpå.DSC9918Finns inget mer avslappnande att ligga i en kökssoffa och göra ingenting. Läsa eller skrolla Reddit-inlägg.DSC9885DSC9871Mysigt sensommarhöstigt väder.DSC9887DSC9904DSC9881DSC9892DSC9894Gå runt i pyjamas o va trött.DSC9906DSC9902Borsta tänderna utomhus. I rufsigt hår.DSC9916DSC9924DSC9934Aldrig någonting annat än Birkenstock. Fick dem i maj och har använt dem så mycket hela sommaren att det ser ut som att jag hade haft dem mycket längre. Spillt ganska mycket vatten på dem, och gått på fuktigt underlag, så det har nog nött dem ganska mycket också. Men det är livets sko. Skulle gärna gå i dem utomhus året runt. Borde sikta på att bo någonstans där man kan göra det. DSC9922DSC9961Hugga lite ved.DSC9962DSC9972DSC9978DSC9989Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Man går igenom en massa villabilder som liknar varandra och sen mitt i allt tar det slut. Lite så som det känns när man åker därifrån. Man vill inte.


Flytten från rosa huset

Skrivet av Anna Betlehem 29.10.2019

 Nu hörreni!...ska jag berätta hur det gick till när vi flyttade ifrån den här pastelldrömmen! IMG 0202 kopiaPå kvällen den femtonde augusti anlände mamma o pappa till oss med släpkärra. IMG 0228Under de här veckorna skrev Lasse gradu för fullt och den här helgen var det därför mest jag, mamma o pappa som packade mina grejer o kläder o sånt. När vi vaknade på morgonen efter de kommit for vi ut på frukost efter vi hade vaknat och lämnade Lasse i fred. Vi åt på Green Hippo cafe'.IMG 0229Och gick på stan några timmar.IMG 0227Efter vi hade ätit lunch började vi bege oss tillbaka hem för att börja packa ihop saker och plocka ur hyllorna.IMG 0225IMG 0220 kopiaPlockade ur badrumsskåpet.IMG 0218Packade ner alla vinylskivor och böcker. IMG 0223Tömde skrivbordslådan, packade ihop all teknik, tog ner affischerna. Plötsligt var mitt lilla kontor helt borta. IMG 0224 kopiaIMG 0226Packade ihop all sprit och skruvade isär vitrinskåpet.IMG 0219IMG 0222Sen började klockan bli kväll, det var konstens natt i Helsingfors, och jag skulle iväg och uppträda. Vi hade bestämt att vi skulle ha svart och rött. Förstås hade jag fört ner nästan alla mina kläder i påsar långt in i kärran, och förstås hade jag fört ner alla röda plagg, och förstås kröp jag in i kärran och grävde i påsarna, och fick till slut ihop en skaplig outfit. Cyklade in mot salutorget och det var en fin kväll. HHFDGHVi uppträdde först på Garden by Olo. En restaurang belägen vid en innergård med superbra akustisk. Det gick väldigt bra. Sånggrupper uppträdde alltså på många olika restauranger och cafe'r i Helsingfors den här kvällen. Vi hade två keikkor. Så vi begav oss till Krog Roba så fort vi var klara.  GDFGIMG 0193På Krob Roba satt resten av familjen, visserligen flytt-trötta, men ändå med. FGDFGNästa morgon vaknade vi och sprang upp och ner mellan lägenheten och innergården. Bar ner några möbler och alla lådor vi packat. IMG 0206IMG 0216 kopiaIMG 0200 kopiaEn och annan skjorta.IMG 0199 kopiaEn av gångerna när jag var uppe i lägenheten och de andra var nere hade de lagt mitt skrivbord i roskisen. Det tog ett tag för mig att märka det men här hade jag gjort det, därav mammas skratt. Det där skrivbordet har varit med så länge och är så slitet men jag har inte velat släppa tag om det. Självklart lämnade vi inte det i "kartong" roskisen. Skrivbordet fick åka Helsingfors-Vasa än en gång! ;) SFDAIMG 0211Lilla ikea-soffan som jag köpte på loppis när jag först flyttade till Helsingfors. Som jag tyckte så mycket om. När vi flyttade in hit var det egentligen meningen att vi skulle köpa en ny soffa men sen blev det förstås aldrig av eftersom vi inte gjorde det i samma veva som vi köpte och flyttade in allt annat. Nästa gång vi flyttar måste vi nog köpa en ny. Stooor.IMG 0207 kopiaPappa som förbereder sig för att baxa ut bil och kärra genom den trånga lilla tunneln ut från innergården. Kommer alltid avundas lugnet och precisionen.IMG 0197Så hade nån parkerat för nära öppningen så vi fick söka registernummer och ringa och trixa. Visade sig vara mäklaren som en gång visade lägenheten åt mig första gången. Knasigt.GFDGOch sen var vi ute! ahh.

Förstås skulle de ju bygga om spårvagnsrälsen vid Fredriksgatan samma dagar också så det var riktigt knepigt att köra och hålla på. Gånger man skulle uppskatta att bo på en stor gård med utrymme och ingen störande trafik i typ....Kvevlax. Aja, Helsingfors är ju annars ljuvligt så det är väl smällar man får ta. Vi börjar ju bli bra på det här flyttandet ändå.IMG 0194 kopiaSen körde vi iväg, utan Lars. Han lämnade i halvtom lägenhet några dagar extra för att kunna skriva dygnet runt, nästan. Kändes ju lite konstigt, typ som att det bara var jag som flyttade därifrån och han lämnade kvar. IMG 0178Så spolar vi fram ungefär två veckor. Efter några villahelger, Juthbackamarknad och Österbottendagar som flyter ihop. Lars och jag anländer till Helsingfors på kvällen, svettiga med kappsäckar halvfyllda med kläder. Som om vi är på resa i vår egen stad, eftersom majoriteten av våra kläder och saker nu är i Österbotten. Vi träffar pappa på en öl eftersom han samtidigt är på jobbresa där. Och livet känns då jätte förvirrande, ögonen förstår inte riktigt var man är, eftersom vi kört mellan alla ställen vi är länkade till så många gånger, eftersom samma personer finns med överallt.IMG 699Vi hinner spendera några dagar i Helsingfors innan sista flytten går. Jag hinner träffa mina kompisar en sista gång. IMG 784139138Besöker mina favoritloppisar flera gånger. Tar vara på dem och använder upp mina presentkort.137

Går på mina favoritgator. Dricker kaffe på favoritcafe'r. Dricker champagne till frukost.87164BBD 7E80 40B0 90CC 9CE8BD1BCC38135136Ger bort mina nycklar.142Hoppar på cykeln en sista gång. Cyklar långsamt.IMG 882Köper pizza. Handlar på S-market. Vårt S-market. Använder upp våra biobiljetter.

144 146

Nästa morgon kommer Lasses föräldrar och det sista ska ut. Det är så mycket saker ändå, fast lägenheten såg så tom ut. Försöker äta upp bären ur frysen. 148Och ge bort torrvaror. På samma gång säger vi hejdå till hans syskon.147Till sist har vi fått ut allt. Packat ner allt.149Så ser lägenheten plötsligt ut så som jag såg den första gången. Vit och tom. Men förstås, ser man inte på den på samma sätt. Alla minnen ligger ju i väggarna.151152Kommer sakna att sitta i fönstren. 156154Lasse bokar tåg hem. Till vårt tillfälliga hem. Våra. 153Hejdå! 15722E38677 C180 44B5 BAF1 4D3A201D1515Vi älskade ju den här lägenheten så mycket. Tog så mycket foton i den. Inredde och ombonade fint. Har ändå inte publicerat så mycket foton härifrån. Kände nog lite att jag ville ha det för mig själv, eventuellt. Kanske det kommer upp lite sådana bilder i efterhand. Vårt år där. Minnen.


Lördag i Salzburg

Skrivet av Anna Betlehem 27.10.2019

Vi bor granne med en kyrka här i Salzburg som ringer varje vardag kl.7. Det här har hjälpt oss få tillbaka bra sov rutiner och jag är väldigt nöjd med det. På lördagar ringer den alltså inte men vi vaknar ju ändå. Dagarna blir plötsligt så långa och vi har mycket tid, hinner alltid göra en massa saker innan 12. Igår var det Österrikes nationaldag och jag skulle ut och testa mitt nya stativ, Lars bestämde sig i sista minuten för att komma med. DSC3808Tog några bilder till en skoluppgift med temat: Ljus.DSC3814DSC3824Vi gick in mot stan. För att hitta annat ljus. Mera ljus.DSC3840Fint är det.DSC3856DSC3858DSC3859DSC3866Det är faktiskt ganska varmt ännu. Folk låg längs med floden och solade. Jag hade byxor och kortärmad och alldeles för varmt. Det känns som augusti, men om några dagar är det november. Så märkligt, men så skönt. DSC3865DSC3871Paus för att kolla upp nånting.DSC3875Sen vidare. Hela tiden på jakt efter ljus.DSC3885DSC3887DSC3890DSC3899DSC3901In mot gamla stan där de hade någon slags springtävling. Vi fick väja för löpande människor med nummerlappar på magen. Musik dunkade från något hörn.DSC3903Turister kikade på fasader och jag kikade på dem. Fotade. Övar lite på street photography men är ännu ganska blyg. Det tar en stund innan man blir bekväm med att fota främlingar på gatan sådär. Lagarna kring sånt här är mycket mer flexibla än man kanske skulle tro, men det är snarare sociala koder som spelar in.  Jag gillar dokumenterande fotografering och att betrakta en stad genom människorna i den.DSC3911DSC3912DSC3919Sen började vi bli lite slöa och styrde stegen hemåt igen.DSC3927Människor låg fortfarande längs med floden och tog vara på solen.DSC3930DSC3933DSC3954DSC3955Ljus!DSC3960DSC3963Lars i sin nya Hollisterjacka, och mustaschen förstås.DSC3968DSC3971hej på dejDSC3976DSC3978Sista bilden från lördagsutflykten. Lars sa att han sett tanter sitta sådär på flera ställen. Varför månne? I varje fall är det rätt skojigt.DSC3982


Sista dygnet i Helsingfors

Skrivet av Anna Betlehem 25.10.2019

Jag skrev ju i mitt längre inlägg som var blandat med bilder från senaste månaderna att jag skulle gå närmare in på alla händelser, så börjar i rätt ordning nu med det som är längst tid sen. Sista dagen i Helsingfors alltså. Hoppas att jag inte upprepar mig för mycket nu med tanke på att jag skrivit lite om allt redan tidigare.DSC0493De sista veckorna i Helsingfors var det en grej jag ofta tänkte på när jag gick någonstans, "Det här kanske är sista gången jag går här". Är otroligt sentimental och då håller man så hårt vid saker, och förändringar tar mycket energi och tankekraft. Mvh. hspDSC0499Så när det verkligen var sista gången jag gick genom centrum kunde jag inte riktigt tro på det eftersom jag redan tänkt att det var sista gången så många gånger. Men dessa bilder är från den riktiga sista gången. Det var så synd att Lasse var sjuk sista dagarna vi var här, för han orkade inte vara med ute på stan och promenixa. Det som vi hade gjort så mycket. Det var bara jag. Men jag mötte upp Kenneth och vi åkte upp i SOKOS huset och kikade på Helsingfors ovanifrån. Som för att faktiskt se på vad man lämnar. DSC0523Kikade på spårvagnarna. Dom som är så stor del av ens vardag där. Tänk vad mycket olika känslor och tillstånd och tankar man burit med sig på de där spårvagnarna, i två år. Främlingar man suttit bredvid på morgnarna, betraktat. Poddarna och Spotify-listorna man lyssnat på. Stressen man burit eller mysig lördagskänsla på väg någonstans. Mindfulness andning. Ångestpåslag och försöka andas. Skratt man försökt hejda när man lyssnat på någonting roligt. Svetten som runnit längs ryggen när man just och just hunnit med, bärandes på kappsäckar och tunga fjällräven väskor.DSC0529 Eller de där allra första turerna. När man åkte åt fel riktning och inte förstod sig på systemet ännu. När det kändes så spännande. Första skoldagen. Eller bara vanliga sketna novembermorgnar när man lutat kinden mot rutan och slumrat ända till Arabia. Eller på väg hem slutkörd efter filminspelningar. Frusen efter ljussättningar. Glad efter Yle-dagar. Huvudvärkig men energisk efter uppträdanden och uppvisningar. Det där första halvåret när vi flyttade mellan två lägenheter hela tiden. Drog kappsäckar och slarvigt packade väskor på spårvagnarna mörka söndagskvällar. Tänk att vi gjorde det. DSC0535Svårt att ta in allt. Spårvagnarna bär så mycket minnen. Så mycket liv. Tyngd.DSC0541En sväng till salutorget hann vi med också, den här dagen. En sväng via Sofiagatan.DSC0609DSC0607Åt på en italiensk restaurang och det kändes som att jag var turist i Helsingfors. Så obekant. Inom ett dygn skulle jag inte ens ha en lägenhet där. Vem är jag utan en lägenhet i Helsingfors? tja. Nu när jag skriver det här från Salzburg känns det ju inte så konstigt. Men då, den där dagen, kändes det läskigt. DSC0568DSC0579Köpte lite bär vid salutorget. Och foton av Helsingfors på 60-talet. Att hänga upp i nästa, Österrikiska, lägenhet. Nu vet jag inte ens vart jag lagt de där korten. Ärligt talat var jag helt förberedd på att Helsingfors-saknaden skulle hugga hårt. Jag förberedde mig så mycket inför det. Tog alla dessa "sista" foton och gick på alla dessa "sista" promenader. Men alltså nä. Det känns inte så mycket faktiskt. Inte just nu.DSC0591 Sista tiden i Helsingfors, sommaren, var inte en jättejättebra tid. Det var en konstig tid. Kanske lite för att vi var på väg någon annanstans. Svårt att leva i nuet på samma sätt. Jag förknippar allt det lite, känslorna, med Helsingfors nu och saknar därför inte det så mycket. Skulle inte vilja vara där nu och njuter av distansen och att vara på ett nytt ställe. Njuter av att uppskatta Helsingfors från distans. Den här flytten kom verkligen så lägligt. Hade jag varit i Helsingfors nu hade jag nog kanske inte uppskattat staden alls som förut, den här pausen därifrån möjliggör dock att jag kan älska staden på ett nytt sätt igen den dagen jag kommer tillbaka dit. DSC0587Mina närmaste vänner och sammanhangen, hemmafesterna, alla bekanta. Hela det sociala nätverk vi byggt upp som nu är lite på paus. Det är klart man saknar det. Känns konstigt att vara i från det. Jag upplever att man tappar bort sig själv lite när en inte omger sig själv med samma typer man är van med. Man glömmer. Men det behöver ju inte bara vara negativt. Det är ju en chans för en att upptäcka nya sidor hos sig själv. På samma gång försöker jag njuta av var jag är nu. Människorna och sammanhangen här. För de är betydligt mer flyktiga. Människor från en massa olika länder, grupper som bara är grupper nu, som sen kommer splittras och möjligtvis aldrig vara alla på samma plats samtidigt igenDSC0628Men Okej. Tillbaka till sista dagen i Helsingfors. Hejdå Marimekko. Hejdå alla svinbra loppisar jag hängt så mycket på. Shoppat väldigt lite de senaste veckorna för är så vilsen utan mina standard loppisar. Man får bli mer kreativ med det man har i skåpet. Hitta på nya kombinationer och outfits av sina gamla tråkiga tröjor.

Vi började bege oss hemåt till mitt. För att se hur Lars mådde. Och säga hejdå åt Kenneth.DSC0620DSC0631DSC0644Lars packade ihop sina grejer. Städade ur sina lådor. Vek ihop kläderna. Plockade i sina prylar. De mesta av mina saker var ju redan hemma i Bäckin eftersom mam o pap hade varit där med keikka-kärran någon vecka tidigare. Men nu var Palms med oss och vi skulle frakta hem det sista till Österbotten. Riva ner planscherna från väggarna. Flytta ut Betlehem Palm hushållet helt och hållet från rosa huset. DSC0649DSC0656Sängstommen hade åkt redan tidigare så vi sov på golvet en hel del nätter. Mysigt. Påminde om tiden när vi flyttade in och inte hade börjat flytta så mycket grejer dit ännu. Tomt och skönt. Man ska inte ha så mycket grejer. Insett det också i Salzburg. Vad skönt det är när man har lite saker. DSC0661Frukost, lunch, middags-utsikten. Älskade den. Suttit och kikat ut  på det här huset så mycket. Nu har vi utsikt över en stor park i höstskrud fylld med hysteriskt skrikande små barn som leker där oändligt många timmar i sträck. Det är inte så tokigt heller. DSC0664DSC0665Och min skrivbordsutsikt. Åh. Det där trähuset kommer jag sakna. Första nätterna vi bodde där hade de upp fönstret och lyssnade på samma 80-tals musik som jag. Och på vintern hade de ljusstakar i fönsterna. Precis som jag. DSC0675Lars som städar.DSC0668Lars som packar. Borde ha fotat innehållet i vår garderob så man nu skulle minnas vad man lämnade hemma. Allt gick så fort där innan vi skulle resa så packade ganska stressat. Haft klädkris ända sedan vi kom till Salzburg, och skulle gärna veta nu vad jag valde bort. Se om det är något familjen borde ta med sig när de hälsar på. Ska nog schemalägga en genomgång av min garderob via Facetime med mamma någon dag.DSC0681Hejdå våra växter. Som hunnit växa mycket sen vi planterade dem. Och min äckliga vattenväxt som blev så ful, som vi slängde till slut.DSC0684Alla dessa bilder är alltså tagna på fredagen. Vår sista fredag. Med andra ord vår sista fredagspizza och vårt sista fredagsvin här. Och här var vi mitt i Breaking bad-tittande och det var ett fin sista fredag i hemmet där vi firat så många fredagar. Sett så många serier och filmer.DSC0688DSC0690Morgonen efter packade vi ihop allt och körde till Österbotten. Men mera om det i ett annat flytt-relaterat inlägg!


Bota rastlöshet

Skrivet av Anna Betlehem 23.10.2019

I stressiga hektiska perioder längtar jag alltid efter ledighet, ser så fram emot det. När ledigheten väl kommer översköljs jag allt som oftast av en rastlös känsla, vilket är otroligt störande.

Jag har hittat på många metoder för att motarbeta det här. Den bästa metoden är att hitta på egna kreativa projekt att pyssla med. Och det var precis det jag gjorde min första lediga vecka i augusti, i Helsingfors. Jag gick ut på en fotopromenad med siktet på fina portar och dörrar. Här kommer den lilla serien:

Ljuvlig smutsrosa färg på huset. Cirkeln ovanför dörren är också fin. DSC9398Färgkombinationen här är inte så dum heller. Tycker om pelarna.DSC9399Smutsigt hus men fint på sitt sätt. Skulle inte vara lika fint utan den gröna texten.DSC9404Mmm ljusgult.DSC9409Grönt och orange är kanske världens bästa kombination.DSC9412Ännu ett rosa hus. Den här porten är väldigt fin.DSC9413Och den här. Klumpig och mäktig. DSC9405DSC9419Fina detaljer.DSC9425Ljusblått.DSC9429Åh. Ljusgult och grönt.DSC9396Fina detaljer på dörren.DSC9395 2Bra hörn.DSC9401Och sen tröttnade jag på dörrar och började med balkongerDSC9422DSC9407DSC9428DSC9423Och sen gick jag hem igen.