Åker absolut inte härifrån

Skrivet av Anna Betlehem 15.03.2020 | 1 Kommentarer

Hej på er. Jag har inte så mycket blogglust just nu faktiskt. Vanligtvis när jag är hemma mycket är det ju bloggen jag donar och fixar med men nu känns det så irrelevant att skriva om resor och grejer från tidigare månader. Att skrolla genom Bloglovin och läsa bloggar är någonting jag alltid gör för att slappna av men nu när allt handlar om en enda grej känns inte det avslappnande och distraherande heller.

Det har hänt mycket sen mitt förra inlägg. Inte konstigt eftersom framfarten av det här viruset och kaoset är så snabbt, och utveckling sker varje dag. I torsdags var jag ju till Golling och vandrade lite med några kompisar, men sedan dess har jag knappt lämnat lägenheten. Lugnet och distansen till allt kaos som jag kände i skogen var underbar, dagarna efter har det varit mindre av den känslan.

Jag skrev ju att jag inte skulle bunkra upp med mat, men blev ändå så att jag for och helghandlade lite mer än vanligt. Inget överdrivet, men vi klarar nog oss åtm 1,5 vecka. Jag funderade med Lasse om det är så snyggt att ändra sig och ha en ny inställning till det som händer, i en blogg. Vi kom fram till att något annat kunde inte förväntas av en. Detta kaos utvecklar sig fort och när inte ens länder kan vara konsekventa i sitt handlade, så kan inte enskilda människor förväntas vara det. Det är alldeles mänskligt att ändra sig. Jag står fortfarande fast vid att ångesthantering är extra viktigt just nu.

Jag är absolut mer rädd och orolig nu än för några dagar sedan. Inte ens min bästa kompis har jag träffat, vi har facetimeat. Jag är väldigt tacksam för att ha Lasse med mig här. När intrycken blir för mycket och det blir jobbigt har man varandra. Då kan man lägga sig intill, dra upp tröjan och lägga kinden mot den andras hud. Dessutom har vi som par jobbat extremt mycket med optimism, självmedvetenhet, jobbiga känslor och hantering av motgångar tillsammans under vår tid, så jag känner att vi tillsammans är hejare på att hålla varandra lugna när det stormar utifrån. När andra människor stressar upp en kan man sedan vila i att i Palm Betlehem hushållet råder lugn och eftertänksamhet, för det mesta.

Imorse steg jag upp och målade med akryl framför 10 avsnitt av en serie plus tre dokumentärer. Det är ett effektivt sätt att sysselsätta och underhålla sig själv, och inte fastna i nyhetsflödet. Jag har kommit till den punkten där jag tycker att jag inte behöver läsa så mycket om viruset mera. Behöver inte mer information eller veta om exakt alla nya fall. Jag gör redan allt för att skydda mig själv och andra, mera kan jag inte göra. Enda gången jag kollar upp saker nu är när folk berättar nånting åt mig, pratar om siffror och antal döda exempelvis, och jag vill kontrollera. Om det är någonting jag inte tänker stressa upp mig över, så är det siffror som inte stämmer.

Min lördagsmorgon och dag fortskred ganska bra trots världens tillstånd. Jag frågade ut Lasse om recession, finansmarknaden, dalande aktier, konkurser, permitteringar och han svarade gladeligen på allt. Vi funderade kring hur olika slags företag kommer påverkas av det här osv. Ganska stora frukostdiskussioner.

Kring eftermiddagskaffet trillade ett mejl in i min mejlkorg som fick hjärtat att rusa, öronen bli varma och ansiktet helt rödflammigt. Skolan hemma i Finland ville ha hem alla elever från sina utbytesländer, och det var för mig oklart om jag alls hade något val eller ej. I mejlet lät det som att de verkligen ville ha hem alla så snabbt som möjligt. Jag panikgrät lite i köket medan jag lusläste mejlet, och allt som jag älskar med mitt liv här bara for förbi mina ögon. Min balkong, min promenadrunda, mina vänner, floden, bergen, min fotolärare, Augustinerölen, min matbutik, kyrkklockorna på morgonen, allt! (insikter kring vad man uppskattar med sitt liv, när det hotas bli taget ifrån en)

Tanken på Helsingfors gav mig andnöd. Ringde upp en kontaktperson mitt i paniken bara någon minut efter jag fått mejlet och förklarade min situation. Att Salzburg verkligen är mer än en utbytesstad för mig - det är mitt hem!, och att jag bor i en privatlägenhet med en partner som faktiskt har en anställning här, ett bra tag framöver. Salzburg är så mycket mera hem för mig än vad Helsingfors är. Ska jag vara i karantän nånstans så är det här!

Samt att jag uppenbarligen är mer trygg och skyddad här i min lägenhet än att börja hoppa på ett flyg till Helsingfors, eller Vasa? dessutom ensam. Uäk vilken ångest. Det kändes helt absurt, och osmart. Kvinnan i luren förstod mig och sade att hon skulle ringa några samtal och sen återkomma. Den halvtimmen satt jag i soffan med hjärtklappning medan Lasse intygade att ingen kan tvinga en vuxen människa att hoppa på ett flyg. Sedan fick jag ett samtal som i princip sa samma sak

Så jag stannar i Salzburg. Tack gode gud. Inte redo för att lämna Österrike på flera årstidsväxlingar. Inte mått så bra i mig själv nånsin som jag gjort här.  Känner mig så hemma i den här kulturen och med de Österrikiska människorna. Dessutom börjar min tyska sakta men säkert bli mer närvarande och naturlig. Gamla tanter pratar med mig i affären, frissakön, tvättrummet, trapphuset, och det är så bra för jag kan inte switcha till engelska med dem för de förstår ändå inte. För att inte tala om hur jag funnit mig i vandring och klättring, och hur det är det bästa jag vet i livet nu. Hur klarar man sig utan berg? Nej alltså hörrrni. Jag försöker vara väldigt tacksam, verkligen se och uppskatta vad jag har, i vanliga fall. Men den där halvtimmen gjorde mig ännu mer klarsynt.

Det finns säkert en rimlig orsak till varför de vill ha hem alla studeranden från alla länder, men jag förstår det inte riktigt. Min italienska klasskompis håller inte med mig i detta, men i alla fall jag och Lasse har varit nöjda med hur Österrike har hanterat läget här. Med tanke på hur mitt i smeten vi är, geografiskt, så hade det kunnat vara så mycket värre. Det blir intressant att se hur de nordiska länderna hanterar det här nu. Jag lider med mina vänner i Helsingfors som fått avbryta mitt i en inspelningsperiod. Jag tänker på alla olika människor runt i världen. Folk inom resebranschen, teatern osv. Alla som kommer bli av med sina jobb. Jag läser om paniken bland amerikanska resenärer. Jag själv sitter tryggt vid mitt köksbord och mitt liv påverkas - men inte så mycket - av allt som händer.

Jag är just nu mest bekymrad över mina framkallade bilder och prints som ligger och torkar vid Fotohof. Hur de gamla gummorna ska klara sig i mitt hus (borde man handla åt dem?), hur jag ska kunna fortsätta mitt fotoprojekt där jag till stor del fotar främlingar i deras hem, hur läget kommer förändras i Finland och påverka alla jag känner, och framför allt hur det här kommer påverka världen efteråt?

Jag är i alla fall glad att jag fått väldigt mycket tid redan i Österrike innan detta konstiga virus. Jag har rest runt, festat, umgåtts med vänner, vandrat, studerat osv. För mig är det inte så farligt att stanna inne och inte åka någonstans nu. Jag har mitt pyssel, mina akrylfärger, mitt Photoshop och mina videoediteringsprogram. Och det kommer en sommar då vi får utforska och uppleva igen. Jag tror jag tror på sommaren!

Både Lasse och jag är väldigt bra på att sysselsätta oss hemma och bara umgås vi två, så vi nästan njuter lite nu när vi får dona och hänga hemma lite mera. Ingen FOMO och ingen stress att behöva hitta på någonting speciellt. Sen har vi ju en balkong också. Vilken tur! Allt kommer bli bra. Så småningom. Vi kan inte tro på nåt annat.