Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan. 
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar