Visa alla inlägg skrivna 2015
Vad är väl en bal på slottet?
Hej! då var det fredag igen. Jag hade endast en lektion idag så jag har sovit länge och tagit det lugnt. Just nu väntar jag på Hanna och sedan ikväll blir det lillajulsmys med några flickor! Idolfinal är det ju också ikväll vilket vi kanske kommer se lite på!
Idag är det ju även 2 år sedan vi var på självständighetsmottagningen till stadshuset vilket var en jättefin och rolig dag så därför tänkte jag lägga upp några bilder från den. Min klänning beställde vi från någon nätsida och ni kan ju gissa hur många gånger jag använt den efter den där dagen! noll.
Alla flickor som gick i min klass, 9F, på bilden. Åh vad jag saknar när vi alla gick i samma skola! Vi hade verkligen superbra sammanhållning och det var så roligt att umgås med dessa.
Den dagen då vi hade vår bal så hade det börjat snöa på morgonen vilket det gjorde ända tills vi for iväg till stadshuset. Alltså hade vi perfekt fotograferingsväder medan vi ännu var vid skolan! 
En sak som jag minns bra från den här dagen är hur missnöjd jag var med min frisyr. Vi hade varit några flickor på morgonen och fått håret fixat på YA och uppsättningen rasade hela dagen. Sedan då vi kom hem till mig drog jag ut den och då blev den finare, vilket jag borde ha gjort tidigare under dagen. Efter sånt här lär man ju sig lite mera vad som verkligen passar åt en och vad man tycker om.
Nu är det ju snart dags för oss att fara på bal igen! Vi har nämligen de äldstes dans i februari som vi nu kommer öva till under de kommande 3 månaderna! Det ska bli riktigt roligt. Jag kommer satsa på en enkel neutral klänning och någon fisyr som verkligen passar till mig och som jag tycker om. För att verkligen njuta fullt ut av dessa tillställningar är det viktigt att man känner sig bekväm i kläderna, sminket och frisyren. Det ska jag satsa på att göra! .A
Kriget har inget kvinnligt ansikte
Jag måste till att börja med säga det, att jag verkligen inte är en person som vanligtvis tipsar om böcker, på en blogg. Ej heller läser jag speciellt ofta. Jag älskar att läsa en bok som är riktigt bra, men jag är inte så lättimponerad när det kommer till böcker. Alltså är detta är inte helt vanligt, men. Jag bara måste, för den här boken är i en klass för sig. Jag är helt betagen av den!
Boken ”Kriget har inget kvinnligt ansikte” är den första av fem delar som går under samlingsnamnet ”Utopins röster” och är skriven av Svetlana Aleksijevitj. Boken handlar om krig, om kvinnor i krig. Sådant som jag är väldigt fascinerad över det vill säga.
Boken inhandlades på Arlanda för 300 kronor. Det stod mellan den och någon överprissatt produkt från Victoria's Secret. Det var dock inget svårt val. Jag bedömde redan utifrån pärmen att jag skulle gilla den här. I skolans historiakurser får vi läsa om män män män och lite fler män, men kvinnorna då? Den här boken berättar om kvinnorna, och deras hjältedåd. 
Boken innehåller alltså många många personliga historier och berättelser av kvinnor som levt under krigstiden. Den innehåller historier om små händelser som ändå har stor betydelse. Den här boken berör och får en att förstå hur det verkligen var att leva som vanlig dödlig under den tiden - och inte om hur det var att vara en general vid fronten eller något sådant.
En kvinna berättar att i hennes hem finns ingenting som är rött. 40 år har gått sedan hon deltog i andra världskriget, men fortfarande hatar hon den röda färgen. Blodets röda färg.
Redan när man läser de första sidorna av den här boken är man tvungen att välja: Lägga undan boken eller möta krigets grymma värld in i minsta detalj. Jag läste vidare.
Just nu är jag på mitten av den här boken. Hittils har den varit grymt bra. Det känns verkligen som man lär sig mycket och får förståelse för vissa saker på ett helt annat vis än förr. Den är med andra ord mycket givande, speciellt om man från början har ett intresse och en nyfikenhet till allt detta. Författaren av boken, Svetlana Aleksijevitji, vann även Nobelpriset i litteratur i år. 
Som sagt, jag är ganska kräsen när det kommer till böcker, men denna tycker jag om. Jag skulle nästan vilja säga att det hittils är den bästa bok jag någonsin läst, och då är det faktiskt bra. Läs den! .A
FOTOGENISKA KUSINER
Tänkte en Decemberkväll som denna se tillbaka på ett fint sommarminne från 2014. Det var verkligen någonting med denna sommaren, jag kan inte lägga fingret på exakt vad, men någonting var det.
På bilderna ser ni mina härliga kusiner som alltid ställt upp på alla bilder jag någonsin velat ta på dem, och mycket har det blivit, och mycket bra har det blivit. Har verkligen aldrig i mitt liv träffat några barn som är så bra framför kameran som Isak & Albin. Ett exempel. Dessutom är de bra bakom kameran också! Till exempel denhär bilden har Albin tagit på mig. Inte kunde jag fotografera på det där viset när jag var 5-6 år!
Lyktor i äppelträdet
Hej! idag har jag verkligen varit kreativ på olika sätt. Jag kände direkt när jag kom hem att Nej, idag vill jag inte sitta vid datorn, så ikväll har jag pysslat och målat flera timmar.
Målade och hängde upp lite mer än 10 glasburkar i äppelträdet där de nu lyser så fint!
Ikväll när jag kommer hem från kören ska jag julpynta och fixa lite till! ..tyvärr tog jag bara foton med telefon så därför är kvalitén lite bristfällig! 
Multiexponering
Har ikväll suttit med photoshop och experimenterat lite med multiexponering. Jag älskar verkligen redigering, men känner att jag borde öva mer på det för att bli lite duktigare. Man glömmer väldigt lätt olika trix som man tidigare lärt sig om man inte använder sig av dem lite nu som då.
När det kommer till multiexponering har jag märkt att det blir bäst resultat om man kombinerar ett avskalat enkelt porträtt med färgglad natur, som här: bild från berg i Kalifornien tillsammans med tre varianter av porträtt mot en vit vägg. Dock finns det ju även en multiexponerings-inställning på min kamera så man direkt kan fotografera så det blir multiexponerat men jag känner att det blir mycket bättre om man gör det i efterbehandligen. .A
JULEN ÄR HÄR !!
Äntligen är det December! The most wonderful time of the year det vill säga. Jag har idag öppnat den första luckan, lyssnat oavbrutet på julmusik och sett på en massa julbilder för att få maximal julfeelis. Den är påväg iallafall. Skull det komma ett riktigt ordentligt snöoväder skulle min julfeelis vara fulländad. En julfilm borde jag också se, eller fem.
Imorgon är det dags att fara tillbaka till skolan. Jag har en väldigt kort dag men funderar lite på hur i hela friden jag ska orka upp på morgonen. Det här med att vakna 11 blev jag på fyra dagar ganska van med, och hade gärna fortsatt så! Nåväl, det är ändå helg igen om 3 dagar, som tur.
Nu ska jag pynta mitt rum med julpynt som om jag aldrig gjort något annat. Några fler ljusslingor borde jag också fara och inhandla. Hade tänkt göra något liknande med ljusslingor i mitt rum som de har på Rawka. Juliga gardiner ska också upp, och någon julstjärna i fönstret. Blir nog bra tror jag. När jag är färdig med mitt rum skall jag fortsätta och invadera resten av huset med jul jul jul !!
HELA LIVET BLEV EN HELG
Så var denna måndag slut också, sista november. Jag har inte gjort så mycket idag men det har varit skönt det också. På kvällen har jag jobbat intensivt med ett geografiprojekt som skulle vara in nu om en stund. Som tur var hann jag bli färdig med det utan att det blev slarvigt på något vis. Jag måste dock lära mig att ta itu med saker som dessa i tid och inte skriva otaliga sidor på bara en kväll. 
Nu ska jag stänga datorn och krypa ner i sängen med den här lilla tösen. Kanske vi ser några glee-avsnitt innan vi somnar. Jag är ju trots allt ledig imorgon också! 
Imorgon är det 1 December och endast 24 dagar till julafton. Jag har skaffat en chokladkalender som tur var, men jag skulle också vilja ha en stilig papperskalender.. kanske jag hinner skaffa det någon dag nu i efterhand! dagarna går ju så arma fort att man inte hinner uträtta någonting! .A
LEDIG MÅNDAG
Hej! har idag haft en superskön ledig måndag och start på veckan!
Jag sov till 11:30, fixade frukost som jag åt medans jag lyssnade på musik och såg på snön som föll där ute. Nu ska jag en sväng till gymmet med Matilda och sedan då jag kommer hem ska jag fixa färdigt en geografisak och sedan blir det ännu en skön kväll utan någon tid när jag behöver börja sova. Är nämligen också ledig imorgon. Så härligt så!
Mina materiella önskningar
Hej! jag tänkte följa strömmen och publicera min julklappsönskelista för iår. Det finns säkert 1500 saker till som jag skulle vilja ha men som jag nu inte håxade på. Det brukar vara sådär innan jul, man glömmer precis allt som man tidigare gått och önskat sig. Nå, några saker kom jag upp med iallafall. Förstås önskar jag ju också att ingen i släkten ska bli sjuk och att det ska bli fred på jorden och snöväder på julafton. De här är mina materiella önskningar!
Måste ju också säga det att jag inte behöver VARJE sak på denna lista till jul. Om jag får en sak från listan så är jag glad. Mina önskelistor brukar mest vara på skoj. Jag gör dem bara för att jag tycker det är kul. Det är ju kul att drömma iallafall!
1. Låga svarta Dr. Martens. Det här är saken som jag önskar mig mest i jul. Jag har önskat dessa kanske 5 år i rad nu men de har alltid varit så långt nere på ösnkelistan så det har aldrig blivit av att jag fått dem. Dessutom har inte tomten vetat om varifrån man skaffar dem, men nu vet han. Bra odds. Martens är ett par skor jag suktat efter så många år att det verkligen är otroligt konstigt att jag inte köpt ett par vid det här laget, de passar till min klädstil som handen i handsken, eller som skon på foten rättare sagt!
2. Cambridge Satchel väska. Dessa väskor är så sjukt snygga och passar också perfekt till min klädstil. Jag älskar postiljonskänslan man får av dessa väskor. Jag kan inte bestämma mig för vilken färg jag skulle vilja ha. Antingen brun, röd eller gul.
3. Bose högtalare. För alla sommarkvällar med vänner, långsamma båtturer på villan och spontanfestligheter där musik är obligatorisk.
4. Dubbelsäng. Det finns mycket som jag önskat mig länge men som jag inte tagit itu med att skaffa. Bland dessa saker är en dubbelsäng. Vissa av mina vänner har fått höra mina dubbelsängsfunderingar i flera år nu redan. Jag har till och med ritat upp en plan på hur jag skulle placera den i mitt rum och hur den skulle rymmas.
5. Lakan. En fin dubbelsäng behöver fina lakan, helst i marin stil. Några 100 euros Lexington lakan behöver inte jag, men fina ska dom vara.
6. Kamerautrustning, som batterigrepp och något objektiv. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska satsa på ett vidvinkel zoom, 85 mm eller 50 mm, men pappa brukar veta ganska bra vad som är bra och användbart i kameraväg så jag överlåter det slutgiltiga valet åt honom.
7. En stringhylla, helst vit med tre våningar.
8. Fler fat till min Mon Amie serie, som ännu inte är så stor men som växer sakta mak.
9. En stilig retro cykel med lädersits och styre samt en sådan där förvaringsgrej fram på cykeln. Cykeln på bilden kostar 3,500 dollar. Jag känner kanske inte att det är så rimligt att köpa en 3,500 dollars cykel, inte heller skulle jag våga cykla med den, men någon i den stilen skulle jag vilja ha, som skulle vara ungefär 3300 dollar billigare.
.A Vad önskar ni er till jul?
Sånt som berör
Jag vakade ganska länge inatt eftersom jag kände natt-produktiviteten komma krypande och uttnytjade den genom att skriva 10 stycken word sidor om cancer. Valde nämligen det ämnet i vår inlämningsuppgift i hälsokunskap.
Såg även dokumentären "tills cancern skiljer oss åt" igår som det redan skrivits lite om här på sevendays. Jag har aldrig relaterat så mycket till någonting förut. Aldrig någonsin.
För 10 månader sedan satt vi också med samma känsla i magen bredvid samma sjukhusfönster som människorna i dokumentären gör. Dokumtentären kom mig nästan lite läskigt nära. Det kändes som att den behandlade exakta händelser som vi i familjen varit med om. Förstås var den jättetragisk och det där är ju verkligheten för någon person hela tiden. Varje dag går det människor in och ut från onkologen i Vasa och varje dag sitter någon på en sängkant och betraktar någon av sina anhöriga tyna bort. Det är så lätt när det inte är ens egen verklighet längre att tänka att det inte heller är någon annans.
Det som jag tycker är allra värst är hur man kan se den drabbade människan förändras hela tiden och hur den blir sämre och sämre samt att man tillslut knappt känner igen den. Att en människa kan under så kort tid förändras så mycket psykiskt och fysiskt.
Dokumentären som handlar om Peter Snickars och hans tumör är inspelad under en cirka. 3 år lång period. Under en så lång tid hinner man förbereda sig ganska mycket inför vad som komma skall. De anhöriga hinner förbereda sig, vilket också Peters fru pratar om. Även om man aldrig kan vara helt förberedd på döden. Frågan är vad man som anhörig hellre föredrar. En snabb och plötslig död där allting kommer som en chock eller en utdragen död där man hinner förbereda sig och älta allting.
Jag har bara upplevt det senare alternativet, som anhörig. Vi hade dock endast en månad till vårt förfogande. En månad. Ändå hann vi tänka så mycket och förbereda oss så mycket under den tiden. Den månaden var så helvetisk och brutal både för oss och för faffa, att när dödsbeskedet kom klockan 10 en söndagkväll så drog vi alla en lättnadssuck, vilket låter helt konstigt, men jag antar att man var lättad eftersom allt var över, allt lidande för faffa och allt kämpande var över. Vi hade ändå vetat i några veckor redan hur det skulle gå och sluta, vilket gjorde att när beskedet kom så behövde man ej vara orolig över när det skulle hända längre. Även om det kändes som att man redan hade funderat och tänkt och gråtit över varenda lilla möjliga sak så kom det ändå upp nya saker efter att han hade somnat in.
Även om det var en lättnad var det ju såklart också så fruktansvärt när det tog slut. Att ta det sista farvälet var det värsta jag någonsin gjort. Bilden i mitt huvud från den stunden kommer spöka för mig, kanske livet ut. Det är någonting jag vill skona min värsta fiende från. Egentligen tog vi farväl varje gång vi hälsade på. Varje gång man skulle fara hem tillbaka därifrån gav man en kram och valde sina sista ord väl, för man visste aldrig om de var de sista. Att göra det, ta farväl, 20 dagar i rad var extremt påfrestande och tungt, men det kändes såklart viktigt. Det är dessa saker som betyder någonting i livet.
Mitt allra sista minne tillsammans med min faffa när han fortfarande var vid medvetandet var när jag en dag efter skolan satt med honom på sängkanten och åt glass. Han mådde lite bättre den dagen. Jag kommer aldrig glömma den stunden. Hur fint det var och hur hemskt det var. Hur jag hade velat stanna tiden och sitta livet ut på sängkanten och äta glass med min faffa, men hur jag istället var tvungen att efter några timmar fara hem och sedan aldrig, någonsin i mitt liv, ha möjligheten att prata med honom igen. Han som alltid hade varit mitt livs favoritperson.
Det som var bra med att det pågick under en viss tid och inte tog slut direkt var att man hann prata om saker som var viktiga, saker som man bara kunde prata om och fråga just faffa. Man hann ha sina sista betydelsefulla stunder. Faffa hann även ge mig min studentpresent (tar studenten 2017). Det var en sak som var extremt betydelsefull för både mig och honom. När jag läser till och skriver studenten ska jag tänka på honom, göra honom stolt. Jag fick ju trots allt en studentpresent vilket betyder att han trodde på mig och visste redan på förhand att jag skulle fixa det.
Jag har skrivit massor det senaste året. Försökt memorera allting och dokumentera det, för att sedan kunna släppa och glömma bort det. Jag vill ju minnas men ändå inte. Det tar för ont. Det senaste halvåret har det gått relativt bra. Resor har fått mig på andra tankar och jag har faktiskt fått en mer avslappnad inställning till allt som hände. Dock rubbades den i och med att jag såg den här dokumentären. Jag påmindes om för mycket och alla detaljer, tankegångar och känslor kom tillbaka. Jag måste citera Veronica Maggio här för det passar så bra in: "Jag vill inte glömma hur det kändes men jag orkar inte minnas allt som hände"
Om ni inte sett den här dokumentären ännu tycker jag ni absolut ska göra det. Den är så viktig och verklig. Det blir ju trots allt inte verkligare än såhär! och nu ska jag avsluta det här inlägget, torka tårarna och se en rolig svensk film, kanske en av de svartvita jag alltid såg på måndagseftermiddagarna tillsammans med faffa från svt1.
Att skriva dessa inlägg är påfrestande. Man måste torka av tangentbordet stup i kvarten.
Bild från morgonen före begravningen. Hade glömt hur man skulle göra för att le. inte gjort det på ett tag. Jag får rysningar när jag ser den här bilden eftersom mina ögon är så tomma.