Visa alla inlägg skrivna juni 2018
Musik på hjärnan - åtta tips
Skrev det här musikinlägget för någon vecka sedan i Helsingfors. Musiken jag lyssnar på tenderar svitcha lite beroende på var jag befinner mig. Är alltså inte i Helsingfors nu och lyssnar mera på svenska sommarklassiker, dansbandsmusik, pappas radioprogram och den evigt snurrande cd-skivan i min bil just nu. Publicerar ändå det här inlägget för låtarna är fortfarande relevanta för mig.
Här kommer alltså 8 låtar jag gillar och har lyssnat på på siståne!
http://www.youtube.com/watch?v=glStPHUErJU
Gypsy - fleetwood mac
Börjar på topp med lite Fleetwood Mac. Det finns vissa band vars skivor man kan lyssna genom helt och hållet, och gilla varje låt. Så är det med Fleetwood Mac. Har verkligen lyssnat så mycket på dem de senaste två åren och låtarna nöts aldrig ut. Satt i bilen med en kompis för några veckor sedan och spelade genom en hel skiva och pratade om medlemmarnas relationer till varandra. Det varierar ju, men just nu är min favorit "Gypsy". Får sådan smooth bilkörar-känsla av den. Och Stevie Nicks är ju helt fantastisk.
The greatest love - Whitney Houston
Lyssnat mycket på Whitney den senaste tiden. Älskar att sjunga med och tröttnar aldrig aldrig på låtarna. Känns också som att det finns så mycket smärta gömd i låtarna, och just det är väl receptet till den bästa konsten och musiken har jag märkt - Smärta. Kände mycket olika saker en dag för ett par veckor sedan. Att då sjunga med till den här låten så hårt rösten bar, ensam, i bilen var väldigt terapeutiskt. Känns verkligen som att starka känslor tar fram den starkaste djupaste rösten som finns i en. Når aldrig så högt upp i tonväg som när jag verkligen känner nånting. Det är häftigt.
Miami - Will Smith
Denna är så rolig! Är glad att jag hittade låten av en slump. Vi hittade på en sjukt rolig dans till den här hemma med killen (han lärde mig uttala "Bienvenidos a Miami" rätt) och efter det kan jag inte ta den här låten på allvar över huvudtaget.. Ler i skrivande stund så att mungiporna nästan rör hårfästet när jag visualiserar den. Kan inte INTE dansa iallafall lite varje gång jag hör den. Det är såna här tokigheter som föder så mycket glädje. Hade vi hört denna låt på bar tillsammans hade vi nog blivit helt hysteriska. Hade inte sett musikvideon förrän nu när jag skulle göra det här inlägget. Ingen överraskning att den också var rolig! Vill producera sånahär skojjigheter i framtiden.
Fake it til you make it - Klara & Jag
Egentligen har jag lyssnat massor på denna sedan den kom ut, men eftersom jag inte skrivit om den förr tänkte jag ta med den nu. Älskar ju musik på svenska. Och sådan här förfest/dansvänlig pop på svenska är ju helt perfekt. Klara & jag är helt fantastiska och älskar att en duo som dem kommit upp nu. För någon vecka sedan släppte de en till låt. Musikvideon till den här låten är också så häftig!
Rockenroll, blåa ögon - igen - Håkan Hellström
Håkan hör ju sommaren till. Och denna låt är så fin. så fin så fin.
Titeln på den här låten är förövrigt väldigt dansbandsaktig tycker jag. Tycker det är lite skojj. Nu i dagarna är det ett år sedan jag såg honom live. Var helt otroligt.
San Francisco Street - Sun Rai
Hittade denna en dag när jag sökte på saker relaterade till San Fran.
Rytmen och melodin i denna passar såå bra in i min musiksmak som innehåller mycket 70tals-stuff. Njuter såå när jag hör ”Waking up in your house on a san francisco street”, vill bara blunda, luta huvudet bakåt, gunga från sida till sida och sjunga med. Vill ha på mig en vit luftig skjorta, solglasögon och köra en cabriolet med denna låt på.
Som en bro över mörka vatten - Tommy Körberg
Nu fanns inte versionen som jag gillar på youtube så länkar istället en version med Helen Sjöholm och Anna Stadling. Gick runt på Zara och kollade sommarkläder när denna låt plötsligt kom på i lurarna. Kunde inte koncentrera på någonting annat medan jag lyssnade på den. Ville bara sjunga med full röst SOM EEN BROOO ÖÖver mörka VATTEEEN. Det är någonting med svenska ballader som nockar mig fullständigt. Blir helt betagen. Ajaj. Vad vore livet utan musik känner jag mest. Riktigt ändlöst grått hade det vart. Tycker Tommy Körbergs röst, i spotifyversionen - där riktigt i första orden, låter lite lik min pappas röst på Albatross-skivorna från åttiotalet. Märklig känsla.
Vem vet - Lisa Ekdahl
Den här är så skön. Rösten, rytmen, orden. Hittade tillbaka till denna låt någon gång i våras. Lasse satt på andra sidan rummet och pynjade på med något annat och sjöng med, kunde texten bättre än mig. Såna stunder ser jag på honom med samma blick som jag ser på min katt. Fylld med kärlek.
Om San Francisco, Oskar Linnros och en störande typ
Vaknar av mig själv vid 6. Sover någon timme till och stiger sedan upp, drar på mig min hängselklänning och en polarn.o.pyret tröja under. Det är en skön outfit som jag går med hela tiden hemma nu. Lägger på solglasögon, slänger en tygpåse över axeln och sticker iväg på möte. Inte åkt spårvagn på ett tag, har inget kort och Inser att jag inte köpt någon biljett när vakter stiger på. Sitter med omänsklig hjärtklappning en stund men det löser sig.
Är ledig resten av dagen. Sitter på en bänk vid torget 40 meter från min dörr. Aldrig suttit här förut, men det är fint. En bit bakom där jag sitter står två byggmän och bankar på en byggställning. Ibland värmer solen skönt men mestadels blåser det kallt. Var femte minut åker någon spårvagn förbi. Jag funderar över hur många som hunnit passera medan jag suttit där. Läser ut min bok och efter det hinner jag bara sitta någon minut innan en försäljare kommer och stör mig och vill att jag ska byta elabonnemang som om det hängde på liv och död.
Pratar finska med killen i vad som måste vara mer än en halvtimme. Han frågar en massa frågor, uttalar Flora Wiströms namn på det finskaste sättet jag någonsin hört det och är trevlig på det där överdrivna försäljarsättet som alltid gör mig lika obekväm. Denna låt snurrar på repeat i mitt huvud medan han babblar ord jag inte kan greppa. Känner mig desperat och skriver på för att få honom att gå, det är lättare än att säga tvärt nej. Ringer sedan kundservice minuten han lämnat min soldränkta bänk. ”Moi, saanko puhua englantia? okay good. Can you please cancel my contract and delete my name and information? thank you very much”
Sedan känner jag att det där lugnet jag åstadkommit genom att stiga upp tidigt, vara på möte, cykla 5 km och läsa en halv bok i en park. Den känslan är som bortblåst. Jag är irriterad och går runt i pysselbutiker för att inte känslan ska förstoras och eskalera. Sätter mig på en betongtrappa på min gata och försöker bestämma mig för vad jag ska hitta på sen för att göra upp med mina förlorade 30 minutrar. Går till slut hem och dansar i sovrummet till bra musik. Lyssnar igenom allt som gruppen snook:s spotifysida rymmer. Skickar åt killen, "iallafall fick jag ju prata finska, det är skoj"
Inser att jag befann mig i San Francisco nu för tre år sedan. Lyssnar på låtar om staden resten av eftermiddagen, googlar jobb och lägenheter - där. Fyller några papper med den röda bron i akvarell. Känner en speciell känsla som jag sällan känner någon annan gång än när jag tänker på San Francisco. Blir alltid nu som då helt besatt av staden. Brukar fortsätta några dagar då jag verkligen inte kan sluta tänka på den. Dessa infall har kommit nu som då sen vi kom hem därifrån senast. En gång gjorde jag en 50-sidor lång powerpoint-presentation och lärde mig allt man kan lära sig om San Francisco på internet, för att försöka bota min längtan dit. Tror verkligen att jag lämnade mitt hjärta där.
Min pojkväns kompis skickar en bild till mig. Han har träffat Oskar Linnros i Stockholm. Det vill jag också, så himla mycket. Hade förvandlats till en 14-åring på fem sekunder, blivit helt stum och obenägen att säga allt jag skulle vilja säga åt den här otroliga kreatören om det hände, men ändå. Skrev en text för någon dag sedan där jag försökte lista likheter mellan mig själv och mitt niondeklass-jag, kom inte på så mycket annat än musik producerad av Oskar Linnros. Om jag inte tyckte att han var bäst i Sverige förut (men det gjorde jag nog) så gör jag det utan tvekan nu efter hans senaste skiva. Tycker han är en sån otrolig låtskrivare. Det är han och Adams-Ray. Alltid.
Vad jag gör, känner och tänker nu
Skulle jag göra ett inlägg innehållande telefonbilder nu skulle ni få en mycket mer verklighetstrogen bild på vad jag haft för mig den senaste tiden, men nu har jag ändå hållt i systemkameran mer än vanligt och tänkte därför göra ett litet inlägg med några bilder jag tagit. Känner redan nu lite att det här inlägget kommer sakna struktur men det är kanske inte så värdslig sak.
Inledningsvis kan jag informera att jag hängt lite med Jenna. Vandrat runt vid vinterträdgården i Kaisaniemi en solig dag. Fotat lite överexponerade byggnader. Kisat för solen. Fyllt upp ett minneskort.
Senast jag var där var det januari och mörkt. Den dagen kantades av stress med kontrakt och telefonsamtal precis på samma gång som jag gjorde ett fotojobb efter 9 timmar jobb på annat ställe och var påväg på en fikaträff som jag inte egentligen hade tid med alls. Allt medan hjärtat studsade i halsgropen och migränen smög sig på och hela kroppen skrek SLUTA. Såna stunder tänker jag ibland på och plötsligt känns nutiden mjuk som ett duntäcke.
Förut gick mitt fotograferande ut på att fara nånstans med en kompis för att ta bilder på varandra. Nuförtiden fotograferar jag mestadels porträtt åt främlingar och sällan på mig själv. Att fota med exempelvis Jenna då, som är i allra högsta grad inte en främling, känns plötsligt annorlunda. För då kan jag få frågan om jag vill ha bilder på mig själv, vilket inte känns som några konstigheter. Det är sen när jag ställt in och överlämnat kameran som konstigheterna börjar och jag inser att jag inte är så otroligt naturlig framför kameran längre. Flyr situationen då genom att exempelvis klättra i träd:
Bilderna på kameran säger även att jag åkt metro en gång. Överlag cyklar jag mest nu sommartid, eller kör bil. Förövrigt känns det verkligen som att åka metro i Helsingfors och köra bil i Vasa är två saker som tillhör olika världar. Kan ofta känna att jag lever två liv och just den här grejen är så symbolisk för det.
På tal om Österbotten så har jag även hängt där, på cirka fyra olika ställen. I och med pojkvän, villaliv osv blir det ju kappsäcksliv. Känns främmande just nu att ha en bas, ett hem där man sover mer än 4 nätter irad. Det är en sak som faktiskt i hemlighet får mig att längta till höst, rutiner och vardag. MEN JO. Ska försöka uppskatta sommaren ja det ska jag. Österbotten betyder ju också familj så vi har med andra ord umgåtts med familj. PS. Ändrade förra meningen så många gånger att jag började tvivla på ordet familj och var tvungen att googla upp det.
Har även sett min bror gå ut nian vilket verkligen kändes. Var så stolt och klappade så högt. Tycker han är så mycket coolare och smartare och vuxnare och duktigare än vad man själv var då. Kan inte riktigt greppa den där åldern ens. Minns bara att det var så konstigt att vara sexton. Men ändå roligt och spännande. Min sommar efter nian var så bra.
Sökte upp blogginlägget jag skrev efter min egen sista skolavslutning från borgaregatans skola. Tänkte länka här som en kul grej. Efter att ha gått igenom bilderna och läst texten kände jag Neeeej. På eftermiddagen hade vi lite kaffe för Axel, sen for jag iväg på en fotokeikka och hela resten av kvällen kände jag smaken av cava.
Har också umgåtts med min pojk. Hängt så mycket vi hunnit. Gått ut på promenader och cykelturer, firat in sommarlovet, varit på jobblunch, kollat serier, träffat sverigesläktingar, kört båt och hängt med mina djur.
Mestadels gjort saker som gör oss lugna i själen bara.
Skrev ju tidigare i inlägget att jag sällan tar porträtt på mig själv, men vi var ju faktiskt och fotade lite en kväll. Jag frågade om vi kunde gå på en fototur och han undrade hur lång en sådan är. Sa 'typ 15 minuter' men det visade sig att jag underskattade tiden lite. Fick iallafall några lyckade porträtt till följd av en tålmodig och snabblärd pojkvän.
Men förstås är det svårt och låta bli att 90% av tiden babbla på om vinklar och fokus och exponering så att ens min på de flesta bilder ser ut som på bilden nedan. Halvt leende men också mitt i en mening.
Sådär i övrigt känns juni 2018 skönt och bra. Förra året var en berg och dahlbana, i år åker vi en lite snällare version.