annasfoto

Visa alla inlägg skrivna november 2019

Liv som tar slut, och fortsätter

Skrivet av Anna Betlehem 10.11.2019

Så kom vi till det här inlägget då. Ett liv tar slut ibland allt annat liv.

Den andra dagen i september. Foto taget Kl.16:44. Lasse läser igenom sista versionen av sin gradu sittandes på kökssoffan som tidigare varit i Helsingfors bredvid sin palm som tidigare varit i Helsingfors, den också. Jag stressar runt bland tvätthögar och reseförsäkringar. DSC1047Går in i Lasses rum efter den här bilden och tar upp telefonen som legat under täcket. Den är på ljudlös så det är konstigt att jag valde att söka upp den just då efter att inte använt den på hela dagen, för mamma ringer. Samtalshistoriken på min telefon säger att klockan då var 16:47. "Dåliga nyheter" och mina tankar far direkt till min katt. Jag blir direkt stressad och känner ett tryck i magen men sen handlar det inte om det och då är jag lättad men sen kommer ett annat tryck.DSC1044Mommo har dött. Vadå mommo har dött? mitt huvud förstår ingenting. Vad betyder det här? ska jag aldrig prata med henne igen? mitt huvud förstår inte det på ett bra tag efter, inte ännu riktigt ens. Går ut tillbaka till Lasse på kökssoffan. Känner mig konstigt lugn men hittar inte riktigt några ord, bara stirrar på honom några sekunder. Känns absurt att säga det högt, det som hänt, för jag fattar det ju inte. Han ger mig en lång kram och pussar mig i håret men jag fattar ingenting. Pappa är på väg till Uleåborg men vänder tillbaka och hämtar mig i Nykarleby.

Vi hinner äta middag med Lasses föräldrar och jag känner mest att allt är så komiskt för att livet känns så roddigt och kaotiskt i övrigt då. Flygbiljetter, lägenhetssökningar, högar av tvätt, stress över en massa andra saker har redan gjort mitt huvud segt, och så händer nånting sånt här? Hur är man benägen att processa nånting då, som ändå är svårt att förstå. Vi styr raka vägen mot Malax. Himlen är dramatisk hela vägen dit, och jag känner mig konstigt lugn. DSC1051Kommer fram till mommo och moffi, eller ja, till moffi. Resten av släkten är där och ännu då kan jag inte riktigt förstå nånting. Har omedvetet tagit med mig min kamera, och en pyjamaströja. Tror det är så jag hanterar situationer som är läskiga och otrygga. Tar med mig kameran. Att fota sorg, begravningar osv känns alltid för mig lite fult på ett sätt, men ändå inte. Eftersom allt hade gått så fort fanns det familjemedlemmar som i chocken glömt allt som hänt de första dagarna och mina bilder kunde fylla i luckor. Där ser jag ändå hur det fyller en funktion. Och att det inger trygghet för mig själv. Föreviga situationerna så jag kan bearbeta dem i efterhand. DSC1065Händelserna från dagen hänger kvar i luften hemma hos dem när vi kommer dit. Axel och mamma hann dit så snabbt att de hann vara med henne en stund. Folk diskuterar praktiska grejer angående allt och det känns alltid så hemskt. De där praktiska grejerna man måste göra när någon dör är som att riva av plåster efter plåster. Det är då det blir mer och mer verkligt. De kommande dagarna pratar vi med blomstermänniskor, kistmänniskor, begravningsmänniskor och jag kan ännu inte riktigt få ut någonting. Ingen gråt alls. Det är stopp. Bara en konstig smärta i magen. DSC1068DSC1072Det blir sent och vi far till moster och sover över. Konstigt hur huvudet jobbar även fast det känns som att allt är gröt. För en pyjamaströja hade jag ju med mig och den använde jag då. Som att jag i brådskan visste.  DSC1081DSC1100DSC1102Så hemskt att lämna moffi i stora huset.DSC1105Nästa morgon stiger vi upp tidigt efter att ha sovit typ ingenting. Vi spenderar flera dagar i Malax. Fixar och hjälper och är hos moffi. Alla tillsammans. DSC1109DSC1118Lasse kommer körandes. Det går lite lättare att vara ledsen då. Få ut nånting. DSC1119DSC1124DSC1126En massa funderingar kring hur allt ska gå till. När vi ska göra vad. Lasse säger att allt ordnar sig, att jag ska inte ska bekymra mig om de praktiska grejerna. Men flyg, hotell, lägenhet, bokningar, datum. Allt sånt snurrar i mitt huvud. Hur ska vi göra det här riktigt nu? Borde jag kanske skippa första veckan i nya skolan för att hinna på begravningen, eller ska vi åka dit och komma hem igen?DSC1129Som tur har vi inte bokat nånting. Ingenting alls. Vi ska flytta utomlands men vi har ingen lägenhet och inget flyg och inget hotell. Ingenting. Men det är tur i oturen nu när allt händer på samma gång. Mamma är bekymrad över datumen för oss och fixar så att allting går ihop. Det löser sig bra. DSC1134Några dagar senare far vi till kapellet och pajar hennes iskalla panna. Jag är mest frustrerad över att jag inte får ut nånting. Alla är ledsna men jag känner mig som en tom känslokall staty av sten. Det kommer INGENTING. Gråter i bilen efteråt bara över frustrationen. Vad är det för fel? Lasse säger att det sista man ska göra är att lägga förväntningar på sin sorg. Den uttrycker sig olika. Men varför kan inte smärtan i magen och trycket i skallen bara rinna ut genom ögonen? DSC1136Där emellan går någon vecka. Vi far till villan med Lasses föräldrar och plockar lite bär. Beställer flygbiljetter. Bokar hotellrum för första veckan i Österrike. Köper oss själva lite tid. Lägenhet kan vi söka där, på plats. Så som vi ändå hade tänkt att vi skulle göra. DSC1153Svenskarna kommer till oss och stannar för en vecka. Men det känns inte som det brukar. Vi brukar ju umgås på de bästa rosenskimrande sommardagarna men det är bara inte så nu, och så får det vara. Vi dricker vin på kvällarna och pratar om död. Alltid öppnas en hel tankevärld för mig rörande död när någon..dör. Vi får se mommo igen. Hon ser fin ut. Då är svenskarna med, och då är de mindre kusinerna med, och då rinner det ur ögonen. Flera liter. DSC1155Slutligen kommer den där lördagen då vaknar vi upp och människor fixar sig i alla hörn hemma hos oss. Svartklädda. Stora kappsäckar står färdigpackade utanför mitt rum och jag hittar ett par örhängen bland allt rodd i mina hyllor. Mamma menar senare att hon fått dem i konfirmation av mommo. Passligt. DSC1565Det känns helt okej. Pappa kommer spela på begravningen och jag vet att det kommer vara tuffaste delen. Men jag känner mig stark. Den förra begravningen jag varit på var faffas vilket var traumatiskt för mig, men jag känner mig stark och beredd. DSC1570Folk ber mig fota lite på begravningen. Det tar lite mitt fokus från sörjandet, men det känns också skönt. Skönt att få gömma sig bakom den där kameran ibland. Tryggheten. Den som räddar mig i många situationer. DSC1584DSC1590En sorgens dag innehåller alltid glädje också. Så jag försökte hitta den. Fånga den. Som Albin som bara måste gå ut till vägen och bilen en sväng för att prata lite med min fammo, medan resten fixade flaggan. Världens mest godhjärtade tioåring. DSC1591DSC1592Vi kommer till kyrkan och det känns lite nervöst i magen. Nu bara måst vi göra det här. DSC1595DSC1598DSC1599DSC1603DSC1621DSC1631Det är en väldigt fin dag vädermässigt. Mommo begravs en av de finaste höstdagarna. Och det är en fin begravning. DSC1658Det värsta är att se sin bror så ledsen, sina kusiner ledsna, sin moffa, sin moster, sin morbror, sina föräldrar. Alla människor som aldrig gråter, gråter, och det tar så ont så djupt i magen. Det bränns så hårt någonstans in i bröstet. Här är vi hela släkten tillsammans. Efter det här kommer vi alltid ha en tom plats, nånting som fattas. Efter det här kommer det inte vara som det varit. Men vi har varandra och vi är alla tillsammans och det är det viktigaste ändå. DSC1647Sen går pappa upp till pianot, och mammas kusin plockar upp saxofonen. Då är det kört. Det ljuder högt i hela kyrkan och det är så hemskt så hemskt och så fint och det tar så fysiskt ont. Håller Lars hand så hårt så den blir röd. Min telefon ligger på bänken där pappa annars sitter bredvid mig. Jag spelar in ljudet i kyrkan. Varje gång jag trycker play på den ljudinspelningen i efterhand hugger det till i magen. En köttkniv som vrider om. Allt som snurrade då kommer tillbaka på en sekund. Musik är så kraftfullt. Och vill man ha fuktskada i en kyrka ska man spela så fint man kan på en begravning.DSC1649Sen. Sista färden.DSC1667DSC1677DSC1684DSC1688Och en lättnad. Nu var det över. På ett sätt. Bara att försöka förstå och acceptera ännu. Lite kvar på den fronten. Ett år av att gå igenom högtider och släktkalas utan henne. Försöka vänja sig vid det.DSC1698DSC1721Och alltid. Så gränslöst och oförskämt och beräkneligt, så går alltid livet vidare. Och till och med på ett begravningskaffe har jag mer foton på människor som ler och skrattar med varandra, än tvärtom. För i sorgen finns glädje. I sorgen finns tacksamhet och kärlek och en slags medvetenhet. Man vaknar upp. Ser saker lite klarare. Människor lite klarare. Man förbiser allt som är mindre viktigt och det enda som betyder nånting är att man har varandra och att man tar hand om varandra och finns där, lever. Aldrig är man så nära de som finns kvar, som när någon plötsligt inte finns kvar.DSC1829Och när någon går bort, är det viktigaste att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Att ens pojkvän och yngre kusin spelar playstation på övervåningen tillsammans i timmar utan att någon tänkt på var de är. Det är kanske det bästa och finaste. Spendera tid tillsammans. Alla de där dagarna mellan att hon dog och begravdes, då vi umgicks allihopa hela släkten. Var i Malax hela tiden. Det är jag så tacksam för. De dagarna betydde allt.DSC1763Sen närmade sig begravningskaffet sitt slut och då var det andra plåster att dra av. Då kunde vi inte stanna i den trygga sörjande-bubblan tillsammans med släkten längre. Nej. I begravningskläder kramade vi alla hejdå för att köra hem till Vasa, packa ihop det sista, bestämma outfit för flygfärden och gå in i ett helt annat mindset. DSC1770DSC1784Och när allt var klart. Väskorna stod vid dörren. Då åt vi middag med svenskarna och familjen. Och när vi gick och sova. Då tog allt det här slut på riktigt. Då var vi tvungna att tänka på annat. Gå vidare. Fortsätta med våra liv. Det är det värsta när någon dör. När man måste gå vidare på riktigt. Leva vanlig vardag igen. När vi fixade inför begravningen och allt sånt pratade vi om mommo hela tiden. Hon levde i våra ord. Det gör hon självklart ännu. Men inte lika mycket som de dagarna. Och det känns tufft. Det är då man känner av tomheten som man kommer känna i många år. Tomheten efter en människa.DSC1882Nästa dag steg vi upp tidigt och blev skjutsade till flygfältet. På Arlanda satt jag och redigerade begravningsfoton och sen plötsligt blev alla de här dagarna, senaste två veckorna, så distanta. Som om de aldrig hade hänt. Som att man varit i en bubbla som man nu kom ut ur. Som att man då stannade upp och kände: vad var det som hände egentligen?

I efterhand måste man bara se på det som finns kvar: fina minnena och människorna. Minnas. Glädjas. Ringa moffi lite oftare. Ta vara på.

 


Lugnet före stormen

Skrivet av Anna Betlehem 07.11.2019

Villaavslutning 2019. Efter en svettig tågresa och några svängar med bil och en med båt landade vi på villan för att fira. Jag var så otroligt trött men också så på gång av allt som hänt. Satt och åt min mat ännu efter att alla andra var klara, för hade haft så mycket att säga. DSC0712DSC0720DSC0731En annan tröttnos.DSC0739Vi vilade på maten en stund medan vi väntade på att badtunnan skulle bli varm. Tände ljus från villan ända ner till piren.DSC0752När vi väl hoppade i tunnan var det för varmt så då hällde Axel i lite havsvatten för att väga upp.DSC0766DSC0761Stjärnhimlen ovanför oss.DSC0763DSC0787DSC0792Sen mös vi lite till inne i villan innan vi somnade.DSC0745Nästa dag var det fint väder. Varmt och skönt. Plockade ihop alla marschaller.DSC0833DSC0829Hängde runt i Villapyjamasen. Finns inget bättre plagg nånstans nånsin. Den är egentligen mammas och använts på villan i alla år. När jag uttryckte hur mycket jag tyckte om den sa mamma att jag kunde få den, ta med den hem. Men det skulle jag aldrig. Den hör hemma på villan. Den sitter ihop med huset.

Så mjuk o skön.DSC850Så njöt vi lite i solen och hade det skönt. Testade mammas nya bräda.DSC0860DSC0853DSC0882Kikade på Axels alla bygg-projekt.DSC0895Och så sa vi hejdå till den villan. Oftast är villaavslutningen inte en avslutning för oss men den här gången var det det för mig och Lars. Sista gången där för sommaren. När kommer vi månne dit nästa gång? Nåväl. Platser som den finns alltid kvar. Ändras förhoppningsvis inte allt för mycket där.DSC0912Gosfreddy.DSC0921DSC0915DSC0918När vi packat i och ur båtar och bilar körde vi sedan till Nykarleby på kvällen med släpkärran för att tömma lite saker hos Lasses. Inte visste vi då att jag skulle bli hämtad därifrån igen om mindre än 16 timmar. Att mommo skulle gå bort. Nu när jag går igenom dagen innan det hände så här ingående, ser bilder av mig själv i båten, så kan jag inte låta bli att tänka att jag borde ha ringt mommo där. Men det tjänar ingenting till att tänka så nu i efterhand. Det är för sent.sfdsfDet var iallafall en fin och kravlös och mysig villaavslutning vi hade. Så här i efterhand kan man verkligen konstatera att det var lugnet före stormen.


En skön villahelg med katten

Skrivet av Anna Betlehem 06.11.2019 | 1 kommentar(er)

Är man i Österbotten i flera veckor och flänger runt och inte egentligen vet vad man ska göra - ja då är det rimligaste ändå att spendera så mycket tid på olika villor som man bara kan. En helg, eller kanske det var mitt i veckan - alla dagar flöt ihop, så sov vi två nätter där. Lasse, jag och Zita. Väldigt mysigt att få lite egentid med henne. DSC39DSC48Skönt för henne också att få lite paus från Freddy. Ibland behöver man som katt nog bara ha det lite hundfritt och ladda krafterna, tålamodet. DSC63Tror inte på nått sätt att hon mår dåligt med Freddy. De är nog vänner i smyg och går ofta mellan rummen i huset sida vid sida. Men de här dagarna på villan ensam med oss livade hon upp på ett helt annat sätt. Lekte vilt, sprang in och ut ur villan hela tiden och ville mysa precis överallt, speciellt nära oss. Vanligtvis brukar hon hålla sig vid sitt klösträd i sitt hörn men nu tog hon för sig av alla rum, och jag älskade att se det. Älskade lilla gullevän.DSC401När jag inte gjorde nånting annat så gick jag mestadels med henne på axeln. Kanske det mest lugnande i världen. Fybubblan vad jag ogillar att ha distansförhållande med henne. Behöver bo med en katt.IMG 616'ojjojj lilla golle oj e du så sööööt joooo ojoj vännen asjdldkfjwelkfr'IMG 629IMG 624Däremellan kunde jag hänga med Lars en liten stund också. Här skulle vi bara ut och gå en liten bit så jag hade inget annat än Birkenstocks på fötterna men det slutade med att vi gick ända till matbutiken och tillbaka vilket är ganska långt. DSC302DSC306IMG 641Och så eldade jag bastu. Och kvällarna var väldigt fina.DSC313DSC312DSC321DSC329Kvällstid är bästa tiden att sitta ute och kika på andra smådjur och skråttar tror jag. För på kvällen och natten skulle hon alltid ut, och jag brukade sitta och kika med henne. Så tyst och skönt är det. DSC428DSC430När solen precis hade gått ner brukade vi springa barfota till bastun och sitta där tills det blev för varmt och sen gå upp igen, och då var det mörkt. DSC392DSC438Elda i spisen.DSC417Lägga pizzor i ugnen. Fredagspizzan missar vi aldrig oavsett var vi är. Nämen juste! då måste det här ju ha varit på en helg ändå eftersom vi lagade pizza. DSC425Ny morgon och nya skråttar att jaga.IMG 590DSC359IMG 587DSC447DSC449Gick ut och gå på en lite längre promenad med Zita.DSC452DSC468Kämpade ut en cykel ur lidret som jag köpt på Juthbacka för några år sen. Man kan nästan inte bromsa med den. Känner mig aldrig så ynklig och svag som när man ska försöka dra ut en cykel ur ett lider och lyfta den över huvudet för att komma förbi alla grejer. Men aldrig heller sån måldmedvetenhet och jävlaranamma.DSC462DSC467DSC472Min bästa plats på jorden.DSC475DSC476Eftermiddag igen. Bära vedklabbar och sitta i bastun och dra tändstickor mot asken i tystnad tills det börjar brinna ordentligt. Springa dit av och an för att se så det fortfarande brinner.IMG 644IMG 645IMG 646Längtar dit.