Visa alla inlägg skrivna april 2020
Människor i München
I slutet på februari var jag iväg på en resa till München och Innsbruck med Anna o Kenneth. Efter en månad fylld med resande var det här den sista resan på ett tag och jag var taggad på att bara vara mera hemma några veckor, och inte flänga runt. Min lilla resepaus blev ju nu lite längre än jag hade tänkt. Trist. Jag saknar verkligen München just nu. Den dagen vi var där fotade jag en hel massa människor och det var verkligen superroligt. 
Att vi inte kunnat resa nu har ärligt talat inte stört mig så mycket. Det är klart man vill passa på när man är här nere i Europa men vi hinner nog. Inom Österrike kan vi åtminstone säkert resa lite i sommar, och hoppeligen Tyskland. Vi bor ju också i en så naturskön stad att man kan upptäcka väldigt fina ställen bara med cykel. Jag är så tacksam över att det var just i februari vi hade bokat in så många resor. Det var inte för sent och inte för tidigt att ha en sån månad.
Hoppeligen börjar saker så småningom gå tillbaka till det normala, även om det går ganska långsamt. Här har de öppnat en del småbutiker och om några dagar får man börja umgås med folk igen. Livet har också krympt så mycket under dessa veckor. Det finns inte i mitt huvud planer eller ens en tanke kring att resa till andra städer. Jag är mest taggad på att fara på någon vandring, och att cykla till outlet-butiken och kika på vandringskläder här nära oss. Och att byta ut telefonpromenaderna med Kenneth till att träffas på riktigt. Dricka öl i gräset vid floden.
Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Våra balkonger och öppna fönster är ju lite mellanrummet mellan vårt vardagsrum och yttre världen, just nu vill jag påstå att vardagsrummen fortsätter ut på balkongerna, speciellt i Salzburg där det är varmt och dörrarna står på vid gavel. Människor vistas mer på balkongen än inomhus, det är som att allas hem är öppna, och jag känner mig inbjuden. Jag är med när den gamla gubben dricker sitt morgonkaffe och i tantens läsning av tidningen i eftermiddagssolen. Nere på gatan känns det som att jag är i deras vardagsrum. Även om vi ska distansera oss från varandra som människor, känns det som att det finns en helt annan närvaro.
Sånt tänker jag på när jag går på mina fotopromenader och fyller på projektet med bilder att sen välja bland.
Jag har valt att döpa det här projektet till "Balkonghistorier" även om det innehåller en del fönsterbilder nu också. Balkongerna berättar så mycket just nu. Historier. Jag laddar upp en del på min foto-instagram (@annabetlehemphoto) så ni kan hitta alla bilder under taggen #balkonghistorier.
Oskärpan på bilden nedan visar osäkerhet. Vågade inte riktigt stå och rikta kameran rakt mot dem och hade inte tid att sätta fokuset rätt. Så det här är en feg bild. Ibland känns det bara som att man måste vidare. Andra gånger vågar jag stå stadigt och ta min tid, sen vinka eller prata med människorna när de ser mig. De är trots allt väldigt öppna här. Tar initiativ, vill gärna vara med, vissa i parken kommer t.om fram och frågar om en bild. Det är så tacksamt.
Om jag ska vara ärlig så har exakt den här balkongen irriterat mig så mycket under tiden vi bott här. Den är så råddig och oftast full med grejer. Det är som ett förråd utomhus. Bra att dom städade lite idag!
Gillade färgen på det här huset så mycket att jag stod där en bra stund, gick fram och tillbaka på trottoaren och väntade att någon skulle komma ut på en balkong. Bättre lycka nästa gång.
Ska man fylla sin balkong med nånting så är det ju ändå växter. Sprider lite mera glädje till förbigående människor än typ....resväskor.
Denna tog jag också på min promenad idag. Den passar inte in det här projektet riktigt, men tyckte färgen, strukturen och siffrorna var snygga tillsammans.
Nu ska jag gå och sova. Hoppas jag får några nya bilder imorgon. Jag har insett att jag behöver två promenader varje dag. En för min hälsas skull - utan kamera. En för mitt projekts skull - med kamera. Så jag promenerar för min själ på morgonen och för min konst på eftermiddagen.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan. 
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
Fortsätt
Saknar känslan jag hade i början av karantänen. De senaste två veckorna har varit så sega, tyngre på flera sätt. Sommarvärmen har kommit hit, kanske det är vårvärme, men i finska mått är det varmare än sommar. Det har varit en ljusglimt i det tröga, bokstavligen. Jag har försökt gå på en åtm 2 timmars promenad varje dag, och kontrasten mellan känslan jag haft under promenaderna och den jag haft inomhus hemma har varit så stor.
Bevisar hur livsviktigt det är att fortsätta, röra sig framåt, trots att allt står stilla. Min vän Natalie har en tatuering som lyder "Fortsätt" och medan livet går framåt och tar en massa olika svängar så ändras aldrig det: Fortsätt är det viktigaste ordet som finns.
Här nedan är några bilder jag tagit på dessa promenader. Stilla kan man lugnt säga att det är. Aldrig förut promenerat över "lock bridge" utan en enda människa där. 
