Visa alla inlägg skrivna maj 2020
En kärleksförklaring
27 maj 01:10 var jag för uppjagad efter kvällens dramatik för att kunna sova så jag skrev istället en kärleksförklaring till min cykel.
kära fina gula cykel
kvar jag bara har en nyckel
genom Augustiner dörren jag går
du inte längre vid räcket står
en knasig kille säger: ring polis!
men jag vet från tidigare
han är inte vis
på nåns' telefon rings ändå 113
my bike is gone, känns int nå bra he
gammal å skranglig du övergavs en gång
fastän din livstid var ännu lång
bland skräp å bråte på soptipp du fanns
danskarna i Golling, de gav dig en chans
rosa korgen o den gula lacken
följde till Hellbrunn, prestera i backen
till Danmark de i januari retirera
jag ville så gärna dig adoptera
för femton euro blev du min
med kom också din lila kusin
tillsammans med Lasse vi cykla fort
du bar mig genom ort efter ort
fyllde 22, vädret var milt
fick på morgonen en fin picknickfilt
i rosa korgen den passa bäst
nu är den alltid med på fest
jag cyklar, Lehener park på nån minut
Wie gehts di frågar, jag säger Sehr gut!
du vilar i gräset så snällt o rart
tar mig hem med jävla fart
växlarna bråkar o låter knas
något som aldrig på allvar tas
du rullar bra, är bättre än tåg
undrar om nån ens tjuven såg
med klump i magen jag börjar gå hem
vem har dig nu vem vem vem vem
runt hörnet
där ligger du min stackars ped
å bromsarna hänger, slö o sned
vad har dom gjort dig lilla vän
ja känner ju dig knappt igen
mitt nya lås har dom nu tatt
det var mitt andra, jag blir så matt
ett okänt lås är också fast
runt främre ljulet, det var ju krasst
nån säger: cykla på bakhjulet, det går!
vad tror han jag är, Vasa-kille på 15 år?
jag tar i styret o hem den bär
från Augustiner det typ 2 km är
under täcket i Mülln jag ler
turer med min cykel det finns av mer
tidigare idag jag tänkte så
-tänk så tjusig cykel jag kunde få
ännu mer tacksam å mera förseende
betalar 50 e för nästa lås leende
Söka nål i höstack och öla vid Walbad anif
I onsdags steg jag upp tidigt, hällde i en kopp kaffe och for till Hbf. Skulle till Golling med Kenneth och jobba på ett fotoprojekt innan vi skulle ha ölpicknick vid skolan med bl.a Heidi. Kom in redo med kamera utrustningen, och han menade att han hade tappat sitt pyttelilla sd kort dagen innan på sin 10 km:s springtur från Urstein, för han hittade inte det nu. Ett kort helt fullt av alla vandringar, fester och händelser med Erasmusmänniskorna vi hängt med här. En pytteliten men megastor förlust. 
Tanken var då att promenera hela gårdagens springtur igenom i jakt på kortet. Det här lät helt ologiskt för mig, det är klart att vi inte hittar det. En nål i en höstack. Jag följde ändå med för sånt gör man för sin bästa kompis, samt att en promenadtur i naturen lät ganska bra. Något kort hittade vi inte, men fint väder var det och en trevlig promenad blev det. Salzburg levererar ostabilt men oerhört ljuvligt maj väder.
Till slut kom vi fram till Urstein och köpte lunch att äta på skolans bakgård. Inte varit här sen...tionde mars tror jag? då det stängde. Vi kommer ju inte vara där mera i sommar heller, tror man inte ens får gå in. Många kompisar bor ju dock här vid campuset och bland dem Heidi som vi idag skulle träffa. Var så otroligt varmt när vi satt där. Vi drack lite öl och hängde också med på en zoom lektion samtidigt.
Efter några timmar tog vi vårt pick och pack och gick iväg till Walbard anif som är en liten sjö med tillhörande bar och scen. Har tydligen inte tagit några bilder av området, men det påminde så mycket om något amerikanskt ställe man sett på tv, lite Ozark-feeling på det hela faktiskt. Vi drack mera öl, kände på vattnet med fötterna och insåg att det var exakt nu sommarens första dopp skulle äga rum.
Det hade jag inte förväntat mig, och hade därmed inte med simkläder, men som tur var det så varmt att man kunde simma med kläderna på och förvänta sig att de skulle torka snabbt.
Scenen med tillhörande band flöt ut på vattnet när vi simmade. Jag kan inte minnas om de faktiskt någonsin spelade någonting...kan ha varit något förberedande bara för en annan dag. Så går det när man dricker öl, och har så mycket att prata om med så många människor.
Bryggorna och det här stället var dock helt perfekt. Som en dröm. Det var alltså ingen överraskning när nån sen berättade att i juni kommer de ta inträde för att ens slippa in hit. Så drömmigt ställe.
Någon gång kring 8 började vi ta oss hem igen. Det kändes dock som typ 5 på morgonen eftersom vi hade hållit på så många timmar. Så tycker jag faktiskt om att ha det. Svänga om dygnet och köra dagsfylla, istället för att vara ute så hemskt sent på natten. Komma hem och äta makaronilåda i horisontellt läge på soffan och få dela med sig av kvällen direkt. Inte behöva smyga i mörkret för att inte väcka den andra. Det är som bara mer praktiskt och skönt på många sätt tycker jag. Speciellt när man är tillsammans med någon är det praktiskt att vara på galej på dagen när den andra är vaken och tillgänglig på telefon ifall någonting skulle hända. Det om det.
Till Walbard anif vill jag gärna komma snart igen.
Fuschl am See & Red Bull HQ
Förra veckan, någon dag efter Geisbergsvandringen, var vi taggade på att fara iväg på utflykt igen. Jag skrollade min trails-app och försökte hitta nånting som skulle passa det här gänget och landade till slut på Fuschl am See. Var ännu ganska trött i benen från Geisberg så en vandring runt sjön Fuschlsee på 10 km utan någon elevator gain kändes passligt. Vi hoppade på bussen vid Hbf runt 10 och efter en timma var vi framme. 
Här har jag varit en gång tidigare på vintern med Lasses familj, och här spenderar också Lasse sina vardagar just nu eftersom hans kontor faktiskt ligger på det här ljuvliga stället - Red Bulls HQ alltså - så hit kommer jag nog också komma tillbaka. Vi hade tänkt testa att cykla hit någon dag, det är kring 21 km en väg så skulle vara rätt passlig tur. Jag skulle gärna följa med honom på morgnarna och bara hänga här för det är ett så mysigt och fint ställe.
Red Bull HQ. Tydligen har de ingen Red Bull skylt här utanför eftersom det alltid är någon som stjäl den.
Vi började gå efter vandringsleden och den var alldeles grön och ljuvlig med många fina utsiktsplatser, och vi stannade ofta. Doppade fötterna i vattnet. "Idag ska vi nog simma". Kenneth hade med kaffe och Tischen hade stekt pannkakor. Jag försökte också truga på de andra min matsäck så det skulle bli lättare i väskan.
När vi gick här tänkte jag på hur man fortfarande, efter så många bergsvandringar och utflykter, inte riktigt förstår vad man ser. Ögonen kan inte ta in att allt det fina är på riktigt. Sen tänker jag på Finland och hur lite berg vi har. Jag kan ju inte lämna bergen. Är också så tacksam över att bo just i Salzburg. Här har vi nära till en massa fin natur runtomkring och en massa fina städer nån timme bort. Hade nog annars inte rest i sommar pga coronan och allt, men här är det så enkelt att bara fara över dagen någonstans utan att behöva utsätta sig för fara så mycket. Sen är ju bergsvandring och såna utflykter typ det bästa man kan göra nu, och vandringslederna och de häftiga bergstopparna tar ju aldrig slut här. Under coronakrisen var nog det här bästa stället vi kunde vara på.
Efter några kilometer övergick leden in i skog, och till slut ut på åkrar. Perfekt med variation, och så fick vi hälsa på lite djur.
Sen kom vi ut till floden igen, och då började vara dags för att hitta ett bra picnick-ställe och att simma.
Vi hade sölat en del så det hade hunnit bli molnigt och lite kyligare. Den enda som simmade sist och slutligen var Kenneth. Jag hade ju velat ta sommarens första dopp, men jag var sen ganska nöjd med att avstå, hade hunnit bli så seg och kylig.
Till slut kom vi tillbaka in till byn och så drack vi en öl nere vid vattnet, och sen slutade Lasse jobbet och vi for in till Salzburg igen.
Sommar och berg i Salzburg
Förutom att jag fortfarande har skola på distans och använder ansiktsmask i affären så börjar livet vara ganska normalt här i Salzburg igen. Lasse är tillbaka på kontoret och vi har börjat träffas och fara på utflykter med kompisar här igen. I helgen var vi och drack öl på Augustiner igen vilket kändes så roligt och coronan börjar ta mindre och mindre utrymme. Vi får se om det kommer någon andra våg här eller hur det blir, men just nu njuter vi av sommarvärmen. 
För en vecka, i söndags, vandrade vi upp för Geisberg med Kenneth och några tjejer. Det var min fjärde gång upp för Geisberg men nu gick vi på andra sidan av berget så var en helt annan hike, vilket kändes roligt.
Det tog ungefär 2,5 h för oss att komma upp, och kände mig inte alls trött. När jag och Lasse vandrar har vi ganska bra tempo och pausar inte så mycket, men det här gänget är lite mer fotande av sig och vill pausa ofta och fota vyer så därför kändes det som en ganska lätt hike. Fick inte upp pulsen så många gånger.
Jag gillar faktiskt kontrasten och behöver båda sällskapen för att få min kvot fylld. Det där fotandet vill jag förstås också göra, och det känns ganska skönt när åtta andra fotande personer är med och man inte är den som stannar vandringen hela tiden. Samtidigt kunde jag sakna tempot som Lasse o jag har när vi vandrar ordentligt. Jag tror att jag ligger nånstans där i mitten på den där skalan. Jag behöver inte fota exakt varje utsikt, men jag vill ändå få en del bra bilder. Slutsatsen är alltså att jag behöver båda slags vandringarna, för när jag varit på en vandring med mycket fotande är jag ganska mätt och vill nästa gång fokusera på att faktiskt vandra o mest uppleva vyerna med ögonen.
Sen måste jag också säga att jag njutit av lite kvinnligt sällskap för omväxlingens skull. Jag har ju det senaste året (eller åren) mest umgåtts med Lasse, min närmsta vän Kenneth, min andra goda vän Henkka, och Simon, och alla andra killar jag lärt känna genom typ filmproduktioner osv. Jag har ju varit väldigt nöjd med att ha det så, blivit så van med det att jag slutat reflektera över det, de män som är mig närmast har ändå de värderingar och synsätt jag söker i alla kompisar och det är inget jag saknat i de relationerna som jag kunde fått från en tjejkompis. Ändå har de senaste dagarna, utflykterna med det här gänget, varit så roliga och härrliga. Omväxling är najs.
När vi till slut kom upp tog vi en öl och la oss ner i gräset i sluttningen, och det var en så fin stund. Känslan i kroppen efter att ha vandrat upp för ett berg blandat med känslan av en (två) öl blandat med skrattigheten i gott sällskap - är kanske det bästa i världen. Hoppas känna den känslan igen inkommande vecka när vi säkert far på nya utflykter. Måste planera in lite ikväll.
Så hade vi en tant att ta lite gruppbilder på oss men fokuset var på bakgrunden på exakt alla bilder så jag ställde då kameran i gräset i stället och sprang fram o tillbaka. Därav våra avklippta fötter.
Efter att ha solat på toppen i två timmar började vi ta oss ner, på den sidan som Lasse o jag alltid vandrat på.
Det bästa med den vägen är att det i mitten finns en stor härlig öppen äng man kan springa på. Vi sprang ner på den och kastade oss i gräset. Har fortfarande en vecka senare en bula under knät från det. Helt värt det.
Hälsade på kossorna. Efter tiden i Österrike är nog kor ett av mina nya favoritdjur. Blir så lugn och glad i närheten av dem. Morgnarna i Golling när vi vaknade till deras muuande är verkligen nånting jag saknar.
Sen kom vi ner igen kring 6-tiden med den där möra känslan man bara har efter timmars träning i gassande sol. Nu börjar det dock vara dags att bestiga något nytt berg nästa gång. Ska kika lite ikväll på min vandringsapp. Kanske Untersberg skulle vara ett alternativ. Det är dock lite mer av en mördarhike som är tre gånger längre i tid än Geisberg och betydligt brantare led, där man får reservera åtm 3 dagar vila efteråt, men sånt älskar man ju.
Borde köpa en sån där påse man har vatten i på ryggen, och nån behållare för min telefon att hänga på magen. Och vandringsskjorts med fickor. Skulle också vilja köpa ett tält och gå på en flera dagars hike i sommar. Tycker det är så roligt hur mitt shoppande ser så annorlunda ut nu mot för ett år sen. Då loppisköpte jag mest snygga Marimekkogrejer att ha på stan. Nu är det nästan bara vandringsgrejer som snurrar i hjärnan, och vill bara gå omkring i frilufts och natur butiker. Det bästa med just det här shoppandet är att man köper saker man kommer kunna använda i många år framöver.
Minnen från Zell am See
Någonting jag inte alls skrivit om här, bara på Instagram, är vår skidresa till Zell am See i mitten av februari med Lasses familj. Jag köpte en ny snowboard i slutet av januari när vi hade varit några vändor till Flachau som är 70 minuters bussfärd från Salzburg. På den här skidresan åkte vi i Kitzsteinhorn och Saalbach i några dagar och det är de längsta och bästa backarna jag åkt i någonsin. Undrar hur finska och svenska fjäll kommer kännas efter att ha åkt där? 
Toppen av Kitzsteinhorn ligger på 3029 m.
De första dagarna åkte vi vid Kitzsteinhorn. Det var väldigt dimmigt och snöigt så man såg inte konturerna av backen alls, bara en jämnvit massa, och eftersom det snöade så kraftigt var det ganska skarpa drivor i backen överallt. Jag flög och strittade därför ofta och på ett ganska skojigt och knasigt sätt. Som en ofrivillig framåtvolt emellanåt.
Jag har blivit mycket säkrare och modigare på snowboarden och åker hårdare än förut, tar mer risker, därmed faller jag också hårdare, men snön var ju nu väldigt mjuk och luftig så stötte mig inte så fasligt. Hade bara typ 3 kilo snö innanför jackan konstant. Men den nya snowboarden som är lite i kortare laget och har böjda ändor passar bra för snabba svängar och tricks, så den funkade bra och var så nöjd med den.
Bilderna nedan är tagna i Saalbach. Vi hade mera tur med vädret och jag tyckte nästan ännu mera om backarna där också. Det fanns betydligt fler, och oändligt många olika liftar.
Det här kommer jag nog minnas som en av de bästa stunderna från 2020. Otrolig uteservering mitt i backen, stark sol och goood öl. Jösses jag är så trött på att dricka öl ur flaska vid vårt köksbord eller i soffan. Vill dricka öl i olika sociala sammanhang igen. Det längtar jag efter och det ska jag nog njuta av när det händer igen.
Inte för att jag inte uppskattat och njutit av det förut. Om det är någonting jag minns från dessa pre-corona månader är att jag var väldigt medveten och tacksam. Högljutt glad liksom, taggad på små och stora saker. Vill komma tillbaka till den högljudda glädjen och tacksamheten. Karantänen har nog dragit ner mig i lite gamla sega ältiga slöa banor, men det är nog inte så konstigt.
Livet och måendet går ju i cykler och medvetenheten kring det gör att jag snabbare kommer tillbaka till det bra, inte fastnar. Just nu är det ju externa faktorer som påverkar också, men fortfarande har man nog själv mycket kontroll att styra över sitt mående. Det finns massor man kan göra för att må bra i karantän, bara man orkar och vill. Skulle jag göra allt som jag vet hjälper, skulle jag nog vara mer på G nu.
Okej, tillbaka till backen i Saalbach. Var väldigt nöjd med min helblåa smurfoutfit. Det var inte helt meningen och planerat, men när man oftast dras till allt som är blått så blir det så där. Min nya vandringsryggsäck fick också hänga med. Värmen och kylan kunde fluktuera en del under dagarna och för mig som får panik av att ha för varmt gäller det att bygga i lager och kunna skala av och lägga i ryggsäcken.
Sista dagen i backen var så rolig, och ville helst inte åka tillbaka hem på eftermiddagen, men tänkte också att det inte skulle ta så länge till nästa gång. Flachau är ju nära till, bara att hoppa på skidbussen i centrum, och sen var det ju bara någon månad kvar till påsken när min familj och deras bekanta skulle komma med oss till Bad Gastein. Oh well, det är ju inte så svårt att gissa vad som hände med den resan, men vi får göra om den ett nytt år.
En otrolig ölutsikt före det sista åket. Undrar när nästa snowboard åk faktiskt blir av? jag hoppas det inte tar allt för länge, för det är verkligen så roligt.
Jag ser på mig själv på dessa bilder och vet att jag njöt väldigt mycket, men tänker också att jag borde ha varit ännu mer tacksam än jag var. Tog för givet att hela våren skulle vara fylld med utflykter, fester, resor och vandringar. Kanske karantäntiden var behövlig för att väckas upp och uppskatta allting som kommer framöver extra mycket. Kommer absolut inte ta dagsutflykter till fina europeiska städer för givet. Men inte kunde man ju ha vetat hur allting skulle bli heller. Kan inte alls minnas hur vår inställning till coronan var där ännu.
En högtid som känns
Tänk att Valborg kommit och gått! känns ju inte alls så, men någon annan känsla hade man ju inte förväntat sig. Dels är vi ju utomlands och hade oavsett inte firat som vanligt, men nu gjorde ju inte någon i Finland det heller, så då känns det ännu mindre som en vapp. Det är ju också 20-25 grader här just nu, så vi är nog mera i sommarmode än vår/valborg-mode.
På något sätt kan jag tycka att det var skönt att ha det är såhär i år. Som en återställning. Jag ska skriva lite senare om vad vi faktiskt gjorde i år. I det här inlägget blir det lite gamla bilder från tidigare år, och tankar kring valborg.
Jag tenderar ha såna otroliga förväntningar och press på högtider, speciellt Valborg och 1 maj. Någon slags hets kring att det måste vara på ett visst sätt. Som att Valborgsfirande skulle vara någon prestation.
Det här är ju väldigt dumt. För när jag ser tillbaka på de senaste årens Valborgar så har de ju varit väldigt fina. De har innehållit hopp, glädje, glada människor och skojiga hemmafester i Helsingfors. Ingenting att stressa för, det blir alltid bra, med andra ord. Jag önskar bara jag skulle ha kunnat släppa pressen ännu mera och bara njutit av allt fint. Inte varit så stressad över våra planer och bara flutit med. Det där är ju nån slags ångestgrej där man hetsar kring att det ska bli perfekt, och det är så tröttsamt. Jag vill bara flyta med och njuta.
Sånt kan man tänka på det här året när det inte händer så mycket. Sånt tänkte jag på på valborgsmorgonen när jag gick igenom hårddisken med gamla vapp-bilder. Vad roligt vi har haft ändå!
Min sista tid i Vasa, för tre år sen, var ganska tung och den vappen började inte bra, men slutade bra. Jag stod i någon jäkla Fontanakö och allt var fel. Sen kom Lasse, som jag hade varit tillsammans med i typ en vecka och hämtade mig, och hans kompis som jag hade träffat en gång förut lyfte upp mig i famnen och gav mig en lång kram, och så lämnade vi den där kön. Resten av den vappen var så märkligt bra, det kändes som att jag kom hem. Jag vaknade upp hos Lasse på 1 maj, och ville inte vara någon annanstans.
Kring Valborg påminns jag lite om den där tiden, och kan känna den där samma pressen och oron, ovissheten. Sen vaknar man upp till nuet och inser att man lever ett helt annat liv nu, där allting är i sin ordning. Vänner finns, självkänsla finns, glädje finns och ingenting behöver "fixas" för allting är som det ska i sig självt.
Och Valborg blir alltid bra om man vågar tro på det, vågar släppa taget och bara flyta med. Och inte projicerar gamla minnen på nutiden, så att säga.
Exempelvis 2018, min första vår i Helsingfors, ordnade vi världens hemmafest i kollektivet med Linnea, Daniella, Robin och Lasse. Jag hade nästan glömt det men såg nu bilder från det. Helt sjukt. Vi var så mycket folk, och det ringde på dörren hela tiden. Den vappen kan man verkligen leva länge på.
Förra året var också väldigt fint. Jag hade en analog kamera med mig under natten och framkallade rullen i julas. Önskar jag skulle ha kunnat visa de bilderna här nu, men de är i Vasa tyvärr. Förra våren var fylld med mycket skola och stress, men så kom Valborg emot och blev helt superlyckad och gav en lite ny energi. Jag skickade också in en ansökan till Salzburg, och sålde min bil, på valborgsmorgonen. Vi firade sen med en massa fina människor under dagen och var på en mysig hemmafest i Kronohagen.
sen dansade jag och Lasse på någon bar i centrum som spelade alla våra bästa låtar och hade så roligt. 1 Maj blev lite halvdan kanske, men minns den där valborgsnatten som så himla fin och bra.
Det här året var det ändå skönt att allting var annorlunda. För då fanns heller ingen struktur, tanke eller stress kring hur Vappen skulle firas. Det skulle oavsett bli annorlunda. Jag hade också ganska låga förväntningar. Vad tror ni hände? det blev en helt superbra vapp. Igen.