Visa alla inlägg skrivna juni 2020
Sommaren
Hej hej. Sommaren snurrar fort. En ganska annorlunda sommar också, antagligen den första i mitt liv där jag inte en enda gång åker ut till villan, inte en enda gång sätter foten i Österbotten, eller Finland för den delen. Inga hav, bara berg. Älskar bergen, de inger sån..trygghet? Lasse jobbar på och jag sitter hemma och klipper videor, donar med några kurser på distans som jag hade brytt mig så mycket mera om - om vi fått göra dem på riktigt. 
Raderar instagram-appen från telefon kring 20 maj och har inte laddat tillbaka den än. Beställer en bok av Jaron Lanier och försöker bestämma mig för hur jag ska använda sociala medier. Har inte bestämt mig än. Övar på att uppleva fina glassiga dagar utan att fota och publicera bilder någonstans. Känner hur det tar emot. Ifrågasätter mina synsätt och syften. Kanske varje kommande sommar borde förbli instagramfri? Jag har funderat lite på om jag alltid borde dra likhetstecken mellan ledighet och instagrampaus. Aldrig använda på lediga kvällar, helger, semesterresor, jullov och liknande. Bara på lunchpaus och i kollektivtrafik under vardagar. Behöver ju inte vara super konsekvent men att ha det lite som hjälp för att använda sin tid mer medvetet.
Cyklar omkring med Peppe & Magnus i öronen för att få lite luft. En enorm tjock spindel har flyttat in på vår balkong och jag har därmed inte använt den på två veckor. Min nya Garmin klocka kommer äntligen med posten, den säger att jag sover 9 timmar per natt, den får mig att vilja gå mera, men det regnar där ute. Vi har haft ostabilt väder här i juni, två dagar sol tre dagar åska två dagar regn moln två dagar sol. Mestadels ändå väldigt varmt, 28 grader och vi simmar, 22 grader sent på kvällen. De säger att det ska bli bättre i juli.
Möblerar om i sovrummet och vänder sängen. Börjar somna till ljudet av poddar. Mina Apple lurar går sönder så jag använder mina stora Marshalls. Beställer bluetooth hörlurar för att kunna ligga på sidan och bara ha i ena, och för att kunna ha hjälm när jag cyklar men ändå lyssna på nånting. Jag börjar följa med Lasse på hans långa springturer, men med cykel. Det är det skönaste jag vet just nu. Lyssnar på poddavsnitt om BLM och en massa annat viktigt, ibland lyssnar jag på Isabella söker Sheila och måste pausa och förundras, sen byter jag tillbaka till Magnus & Peppe. Skumppapodden börjar igen. Jag pratar med Lasse om hur karantänlivet blev så extra tråkigt och konstigt efter att de tog paus.
Människor flyttar från Salzburg hem till sina länder och jag tycker det är synd att det just ska vara på sommaren det sker. Sommaren blir så melankolisk och konstig. Men en del stannar också här, längre. Vi dricker öl och jag cyklar hem på fem minuter i spöregn. Sover alltid bättre när jag varit ut på öl, troligen mest pga den raska cykelturen som jag aldrig gör om jag bara är hemma på kvällen. Lasse och jag går runt i Europark och söker nya springskor åt honom, jag kikar på mountainbikes och elcyklar. "En sån blå skulle passa till min nya hjälm". Jag har nästan glömt att jag har en sprillans ny cykel som står ledset och väntar på mig i en Helsingforskällare. Den vet lika lite som jag när vi ses igen. Vi cyklar till tyska gränsen och tillbaka en söndag, ingen av oss har med plåmbok så vi kan inte ens köpa en glass, men jag har ett kex i fickan.
Marc flyttar tillbaka till Salzburg efter lockdown-månader i Tyskland. Tillsammans med Kenneth går vi en kväll längs floden och fotar lite. Det är så länge sen jag fotat bara för att det är roligt. Jobbat så mycket med mina fotoprojekt den här våren att kameran mest fått vila när jag inte jobbat på dem. Marc pratar en blandning av norska/svenska/tyska med oss och säger att han glömt en del svenska när vi inte umgåtts, men det kommer snabbt tillbaka.
Idag har jag klippt en video från februari när vi åkte slalom i Zell am See och varit helt in i det. Bli så sugen på att snowboarda när jag ser de skakiga gopro-klippen. Det var bara några veckor innan coronan vände upp och ner på allting. Har så svårt att minnas hur man ställde sig till det då, vad man trodde. Iallafall hade man nog inte förväntat sig att det skulle bli som det blev. Det var så roliga utbytesstudenter som kom hit på våren och det var faktiskt riktigt synd att vi förlorade så mycket gemensam tid, men är ändå glad att vi tog igen mycket nu i maj och juni. Egentligen är det ganska sjukt att vi var utomlands under en pandemi. Det hade man nog aldrig trott, och det kommer eventuellt vara svårt att förstå i framtiden. För oss var det ändå rätt självklart, och odramatiskt.
Igår när jag var ute och gick på kvällen möttes jag plötsligt av en väldigt fin solnedgång efter en ganska molnig och grå dag. Hela borgen lyste rosa i några minuter. Tänkte hoppa på cykeln och fota lite nu när jag skrivit färdigt det här också. Hoppas ni har det bra i sommaren.
Vår längsta hike
I måndags var det röd dag här i Österrike och Lasse hade därför ledigt. Vi hade bestämt oss att en gång för alla bestiga Untersberg. Högsta berget hittills för oss hade varit Kleiner Göll där vi tog oss till Bärenstuhl toppen (1712 m) i början av hösten. Början av vandringen var på en höjd av 500m så det var alltså en bestigning på 1200 m. Untersberg är 1972 m högt och man stiger 1372 meter, så det här var lite högre. Vanligtvis kan man ta sig upp och ner för Untersberg med en linbana, men den är avstängd just nu. Den kunde man åka med när vi har finlandsbesök här och inte vill lägga en hel dag på vandring, men ändå vill se utsikten.
Även om vi besteg Bärenstuhl i september så hade jag nu ännu färskt i minne hur den vandringen fullständigt tog kål på en, och hur benen smärtade i en vecka. Var förberedd på att det här också skulle kännas brutalt, och även om jag somnade på mattan när vi kom hem och mådde illa av trötthet, så gick själva vandringen förvånande bra. Kanske att vi har blivit så pass mycket starkare sen september.
Vi valde att bestiga berget via "Dopplersteig". Den snabbaste, brantaste och naturskönaste delen. Två av mina kompisar hade bestigit berget dagen innan och varnade för att vissa delar av den här leden var farlig, med minnesmärken för avlidna människor på bergsväggen. Vi hann in på en del av vandringen när jag insåg att det nog skulle gå bra. Det var mycket folk i farten vilket också betyder att leden förmodligen är omskött. Bärenstuhl var en annan grej eftersom vi knappt stötte på någon annan under 7,5 timme och vissa branta ställen var inte omskötta så man fick vara väldigt försiktig.
Den här leden innehöll en del trappor vilket kan vara skönt, så behöver man inte fokusera lika mycket på att inte halka på stenar.
Utsikt från ungefär mitten av vandringen.
Det här var nog en av mina favoritdelar av vandringen. På vägen ner mötte vi en bergsget här. Vi hade packat med ganska stor matsäck och här började jag bli snurrig av hunger, men vi bestämde oss för att försöka ta oss till stugan högre upp i backen innan vi pausade. Det var 45 minuter dit.
Lasse som frågar vilken led vi ska fortsätta på.
Spännande att ta sig upp för det här med hungerskakiga ben. Och att möta folk som är på väg ner. Vem ska ta yttre vägen och släppa taget om bandet?
Efter 2,5 timme var vi på toppen. Var förvånad över att vi hade varit så snabba, men vi hade bra och jämnt tempo och det gjorde det. Det fanns fler olika toppar på toppen av berget, men vi gick bara upp till en av dem. Resonerade att det här var en vandring och ett berg vi verkligen gillade, och att vi behövde spara någonting till nästa gång när vi vill bestiga Untersberg igen.
Den halvblöta smörgåsen i ryggsäcken och broccolin som Lasse hade kokat på morgonen var förövrigt det godaste jag ätit i mitt liv. Det är verkligen så sällan man upplever verklig hunger i sitt liv. Det är en så stark och primär känsla på något sätt. Tar fokus från allt annat. En annan aspekt av vandring är också att allt man tycker är halväckligt hemma är supergott i bergen - man ska absolut packa ner allt man tvivlar på om man ska packa ner. Alla skafferirester, konstiga chips och bortglömda kex ska med.
Lasse som högst antagligen kikar på sin Garmin-app.
Våra kompisar hade tagit Reitsteig när de skulle ner, en lite längre men vänligare led, men vi tog samma väg ner som upp - Dopplersteig.
Branta delen och trappstegen var dubbelt så skakiga på väg ner, benen är så opålitliga och spasmiga när man ska nerför, men det gick ändå bra. Vi gjorde hela vandringen på lite över 5 timmar, vilket jag var väldigt nöjd över. När jag skriver det här inlägget frågar jag Lasse om han har nånting att tillägga. Vi pratar om hur vi fortfarande är väldigt nya för den här sporten, nybörjare, vi har hållit på med det i nästan 10 månader, men samtidigt tycker jag vi blivit så bra på det. Lite mera klättring skulle jag vilja ha i våra bergsbestigningar. Få använda armarna och inte bara benen. Måste träna lite mera på Boulderbar först kanske.
När vi till slut tagit oss upp för trapporna till vår lägenhet beställde vi pizza från Daghofer och började se sista säsongen av "How to get away with murder". Idag är det lördag och jag har fortfarande sjuka lår och vader, men vad stark man känner sig!