Visa alla inlägg skrivna 2020
Människor i München
I slutet på februari var jag iväg på en resa till München och Innsbruck med Anna o Kenneth. Efter en månad fylld med resande var det här den sista resan på ett tag och jag var taggad på att bara vara mera hemma några veckor, och inte flänga runt. Min lilla resepaus blev ju nu lite längre än jag hade tänkt. Trist. Jag saknar verkligen München just nu. Den dagen vi var där fotade jag en hel massa människor och det var verkligen superroligt. 
Att vi inte kunnat resa nu har ärligt talat inte stört mig så mycket. Det är klart man vill passa på när man är här nere i Europa men vi hinner nog. Inom Österrike kan vi åtminstone säkert resa lite i sommar, och hoppeligen Tyskland. Vi bor ju också i en så naturskön stad att man kan upptäcka väldigt fina ställen bara med cykel. Jag är så tacksam över att det var just i februari vi hade bokat in så många resor. Det var inte för sent och inte för tidigt att ha en sån månad.
Hoppeligen börjar saker så småningom gå tillbaka till det normala, även om det går ganska långsamt. Här har de öppnat en del småbutiker och om några dagar får man börja umgås med folk igen. Livet har också krympt så mycket under dessa veckor. Det finns inte i mitt huvud planer eller ens en tanke kring att resa till andra städer. Jag är mest taggad på att fara på någon vandring, och att cykla till outlet-butiken och kika på vandringskläder här nära oss. Och att byta ut telefonpromenaderna med Kenneth till att träffas på riktigt. Dricka öl i gräset vid floden.
Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Våra balkonger och öppna fönster är ju lite mellanrummet mellan vårt vardagsrum och yttre världen, just nu vill jag påstå att vardagsrummen fortsätter ut på balkongerna, speciellt i Salzburg där det är varmt och dörrarna står på vid gavel. Människor vistas mer på balkongen än inomhus, det är som att allas hem är öppna, och jag känner mig inbjuden. Jag är med när den gamla gubben dricker sitt morgonkaffe och i tantens läsning av tidningen i eftermiddagssolen. Nere på gatan känns det som att jag är i deras vardagsrum. Även om vi ska distansera oss från varandra som människor, känns det som att det finns en helt annan närvaro.
Sånt tänker jag på när jag går på mina fotopromenader och fyller på projektet med bilder att sen välja bland.
Jag har valt att döpa det här projektet till "Balkonghistorier" även om det innehåller en del fönsterbilder nu också. Balkongerna berättar så mycket just nu. Historier. Jag laddar upp en del på min foto-instagram (@annabetlehemphoto) så ni kan hitta alla bilder under taggen #balkonghistorier.
Oskärpan på bilden nedan visar osäkerhet. Vågade inte riktigt stå och rikta kameran rakt mot dem och hade inte tid att sätta fokuset rätt. Så det här är en feg bild. Ibland känns det bara som att man måste vidare. Andra gånger vågar jag stå stadigt och ta min tid, sen vinka eller prata med människorna när de ser mig. De är trots allt väldigt öppna här. Tar initiativ, vill gärna vara med, vissa i parken kommer t.om fram och frågar om en bild. Det är så tacksamt.
Om jag ska vara ärlig så har exakt den här balkongen irriterat mig så mycket under tiden vi bott här. Den är så råddig och oftast full med grejer. Det är som ett förråd utomhus. Bra att dom städade lite idag!
Gillade färgen på det här huset så mycket att jag stod där en bra stund, gick fram och tillbaka på trottoaren och väntade att någon skulle komma ut på en balkong. Bättre lycka nästa gång.
Ska man fylla sin balkong med nånting så är det ju ändå växter. Sprider lite mera glädje till förbigående människor än typ....resväskor.
Denna tog jag också på min promenad idag. Den passar inte in det här projektet riktigt, men tyckte färgen, strukturen och siffrorna var snygga tillsammans.
Nu ska jag gå och sova. Hoppas jag får några nya bilder imorgon. Jag har insett att jag behöver två promenader varje dag. En för min hälsas skull - utan kamera. En för mitt projekts skull - med kamera. Så jag promenerar för min själ på morgonen och för min konst på eftermiddagen.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan. 
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
Fortsätt
Saknar känslan jag hade i början av karantänen. De senaste två veckorna har varit så sega, tyngre på flera sätt. Sommarvärmen har kommit hit, kanske det är vårvärme, men i finska mått är det varmare än sommar. Det har varit en ljusglimt i det tröga, bokstavligen. Jag har försökt gå på en åtm 2 timmars promenad varje dag, och kontrasten mellan känslan jag haft under promenaderna och den jag haft inomhus hemma har varit så stor.
Bevisar hur livsviktigt det är att fortsätta, röra sig framåt, trots att allt står stilla. Min vän Natalie har en tatuering som lyder "Fortsätt" och medan livet går framåt och tar en massa olika svängar så ändras aldrig det: Fortsätt är det viktigaste ordet som finns.
Här nedan är några bilder jag tagit på dessa promenader. Stilla kan man lugnt säga att det är. Aldrig förut promenerat över "lock bridge" utan en enda människa där. 
VIRALA GENIER
Nu när många av er kanske söker saker att göra - titta på? tänkte jag komma med ett litet tips. Det är nämligen så att avsnitt av "Virala Genier" nu finns på Yle arenan. Varje fredag kommer två avsnitt och nu ligger åtta av tolv avsnitt uppe. För er som missat är detta en ungdomsserie baserat på Ted & Kajs bok "Zoo! Virala Genier". Blev väldigt glad när jag såg slutresultatet eftersom det kändes som att det blev så som jag föreställt mig att det skulle bli. Lasse blev också positivt överraskad över hur bra serien blev. Att skämten och allt fungerade så bra.
Inspelningarna av denna serie ägde rum i somras och jag jobbade alltså där! Här nedan är lite bilder jag tog under förarbetet när vi byggde scenografi och gjorde inköp, och från de 6 st inspelningsveckorna. Sprang ca. 20 000 svettiga steg per dag och längtade ut till havet. Tror trappträningen jag fick i den skolan vi spelade in i hjälpte mig att någon månad senare bestiga flera berg i Österrike utan större problem. Den där produktionen utmanade mig på sätt jag inte hade förväntat mig att den skulle. I efterhand märker man att man på olika sätt har växt några cm.
Tack fötter, för att ni orkade springa så mycket - även i Birkenstocks! 
Försökte liva upp dagarna och klä mig lite skojsigt å färgglatt. Nu stöder ju mina bilder inte riktigt det påståendet, men ni kan kika på mina festliga grönblårandiga tights och tänka att det ofta gick i den linjen. 
Inköp, logistik och körande hit och dit.
Rusningstrafik och fickparkering i centrala Helsingfors säger du? jag fixar. 
Trött och svettig, kämparglöd och nöjdhet. Holy shit! 
Se Virala Genier på Yle Arenan här!
Blev under inspelningen väldigt inspirerad av Elin Grönbloms regisserande. Och Aron Syrjäs insatser i huvudrollen som Atlas Frisk var också så imponerande.
Ps. Även om jag mestadels jobbade bakom kulisserna, så kan ni faktiskt se mig i avsnitt fyra som blodig sjukhuspatient.
Märkliga porträtt
Nedan ser ni bilder jag tog förra veckan i källaren. Alla skolfotoprojekt jag gör under den här perioden kommer förmodligen ha en lite märklig underton, men jag är ganska nöjd med det. Knasigt och märkligt, kanske till och med lite mörkt, är bra - för det är oftast mer intressant.
Jag har nyligen hittat en fotograf vid namn Francesca Woodman som lekt mycket med lång exponering och intressanta porträtt. Dessa bilder innehåller lite annat, men jag ser dem absolut som en reaktion till hennes fotografier. Googla hennes namn, det finns så otroliga saker.
Visste ni att när kameran uppfanns och fotografi blev en grej så fotade ändå människor bilder som såg mycket ut som dåtidens målningar! Familjefoton, porträtt på rika människor, människor utklädda till personer från bibeln osv. Dels för att det var det man visste av och ville ha, men förstås också för att exponeringstiden var så pass lång att man inte kunde ta spontana "in the moment" bilder. Bara stillsamma iscensatta porträtt. Många såg fotografi som ett verktyg för folk som inte målade tillräckligt bra. Till slut ersattes målade familjeporträtt helt med fotografier och abstrakt konst blev stort, men det är en annan historia.
Okej, slut på fotosvammel. Ville mest säga att det här inspirerar mig mycket. Att tänka på fotografier som målningar. Även om jag har en lite annan syn på det.
Ofta när jag fotar försöker jag föreställa mig vad som skulle passa i en ram på en vägg. Ett mer tidlöst grepp. Vad innehåller en bild som är så pass intressant att man kan hitta nya saker i den ännu efter en tid? Jag försöker gå emot dagens instagram/snapchat syn på fotografi. Jag vill skapa bilder som har en längre livstid. Bilder som man kan se på, begrunda. Bilder som man inte förstår, bilder som ställer frågor. Kanske till och med bilder som trycker på punkter, sticker i ögonen. En bild som bara är "fin" men inte så mycket mer, kan i många fall vara så ointressant, men det beror förstås på kontexten.
Dessa bilder är tagna med några sekunders exponering och jag tycker det är så lekfullt och inspirerande. Känner mig så kreativ och energisk. Det finns så mycket roligt man kan göra. Jag föredrar nästan att hålla mig till svartvitt när jag kör lång exponering eftersom det ger lite mera spelrum.
Lång exponering och märklig feelis är ju också en ganska passande kombination. Den spöklika känslan tycker jag så om. I dessa bilder bär jag den österrikiska gamla klänningen jag köpte i Wien. Tycker den passade så bra. Och min solhatt som är i samma färg, köpt i Kapstaden.
Att packa en väska full med kläder, gå ner till tvättrummet och fota i min ensamhet där, springa fram och tillbaka till kameran och vara i en kreativ bubbla, påminde mig så mycket om förut. Då när jag var 14 och tog mycket självporträtt i olika outfits osv. Det var så roligt, och jag älskar att jag ännu kan framkalla samma känsla. Det är förstås en lite annan grej nu. Förr försökte jag ju se snygg ut, nu anstränger jag ju mig för att se skrämmande och märklig ut! men det är ändå samma energi och inspiration. Jag är också glad för att vi har ett tvättrum att fota i. Borde gå ner dit snart igen, med en ny idé. Kändes ju som en liten utflykt.
Finns det någon av dessa bilder som väcker nånting särskilt? någon som du tycker extra mycket om av någon anledning, någon som är riktigt hemsk, tråkig, intressant? Berätta gärna! jag älskar att höra synpunkter kring bilder jag stirrat på så länge att jag inte hittar något mera i dem. Vill ha nya perspektiv.
Sen allt blev annorlunda
Det börjar vara ett tag sen jag skrev ett inlägg med telefonbilder, försöker vara konsekvent med formatet här och har aktivt valt bilder med högre kvalité, men det finns fortfarande nånting med telefonbilder och den sortens inlägg som jag lite saknar. Nu när jag varit hemma hela tiden har jag börjat fota lite mer med telefonen igen, och tyckt det varit så roligt, så jag tänkte göra ett inlägg med bilder tagna under den här knasiga perioden sen allting började hända. 
Vi börjar tisdagen den 10 mars. Senast jag var i skolan, tretton dagar sedan. Vi hade lektion för två olika fotokurser. På håltimmen gick jag, Kenneth och Maephv runt skolområdet lite. Jag skulle visa dem hur fint det var på baksidan. Jag försöker minnas hur stor grej coronan var för oss här ännu, hur mycket vi pratade om det, men jag minns inte.
När jag kom hem från skolan vid tre blev det klart att alla universitet skulle stängas i Salzburg. Jag minns att det kändes lite spännande, men också trist. Jag hade så längtat efter att perioden skulle komma igång, för jag älskar att vara i skolan här och träffa alla människor, jag har till och med längtat efter tidiga morgnar och ordentliga dagar, men så for det åt andra hållet då istället.
På onsdagskvällen umgicks vi några kompisar i stan, fotade lite nattbilder till ett projekt. Resten fortsatte till nån bar på öl sen, men jag kände mig konstig och cyklade hem snabbt. Att undvika större samlingar och barer var nog inte nånting jag tänkte på här än, men jag kände mig orolig, och behövde bara vara hemma. Coronan fanns nog i bakhuvudet ändå. Mina kompisar här tyckte nog hela grejen var lite överdriven, medan Lasse o jag kände på oss att det inte var det. Så jag pendlade lite där emellan hela tiden.
Dagen efter skulle vi mötas igen med kompisgänget. Jag steg upp tidigt och satt i kökssolen en stund.
Och så for vi till Golling. Möttes upp på tåget. Jag var nog ganska trött på allt coronaprat här ändå, ville tänka på nånting annat.
Och i Golling var det varmt, soligt och härligt. Var så himla glad över att vara där. Golling är nog ett så ljuvligt ställe, längtar alltid dit när jag inte är där.
Sen började Lasse jobba hemifrån också, fredag och måndag till att börja med, men de förlängde förstås. Jag som knappt hade vant mig vid att han jobbade nån annanstans än hemifrån var egentligen ganska nöjd med att få gå tillbaka till det vi är vana med. En vardag där båda är hemma.
Jag for och handlade på fredagen. Butiken var rätt full på folk.
Och sen försökte vi fira fredag så som vi brukar. Vi slängde in två pizzor i ugnen, jag gjorde min fredagsdrink och så kikade vi de nya avsnitten av Virala Genier. Lasse öppnade sin födelsedagswhiskey.
På söndagsmorgonen var vi ut på en liten cykeltur, efter att ha varit inomhus hela helgen, och det var så skönt. Insåg hur varmt det faktiskt var där ute.
Så när vi kom tillbaka sommarfixade jag på balkongen och drog ut solstolen som bara stått lutad mot väggen sen vi flyttade hit. Satt där och läste i flera timmar och det kändes som att jag var på solsemester. Även om det inte riktigt är sommarvärme här än så blev det riktigt varmt i solen. Och fick äntligen plocka fram min solhatt. Det här med karantän ska nog gå bra om det är så här skönt på balkongen - tänkte jag.
Solen värmer på vår balkong mellan 6 och 12. Det här är bra för det får mig att vilja stig upp tidigt och få så många soltimmar som möjligt. Samma sol kommer in i sovrummet och väcker en.
Genom klädhögar och pysselstök ut till solen! Älskar den här synen. Den har fått mig att bli en morgonperson och längta till morgnarna. Balkong är nog det bästa.
Frukost och bok. Har lagt upp dagarna så att jag njuter på balkongen till 12, lagar lunch och sen börjar göra skolgrejs och sånt efter det, vid 1 tiden. Funkar kanske inte så bra egentligen. Om jag ska få gjort nånting borde jag börja direkt från morgonen, men vill på samma gång fånga balkongsolen. Får kanske variera lite. Blir ju annat nu från och med idag när jag har lite fler kurser på gång.
Onsdagsmorgon. En seg känsla började smyga sig på. Och det var lite kyligare på morgonen så var mest inne.
Hej från mitt hemmakontor bakom orkidén.
Klädde på mig vanliga kläder för första gången på nån vecka och gick till apoteket för att köpa allergimedicin och värkmedicin. Kändes nästan lite spännande.
Vi bor ju inte långt ifrån Hauptbahnhof, alltså stora järnvägsstation, det är ungefär en kilometer. Just nu känns det dock så himla långt dit, har inte varit där på ett tag. Världen blir så mycket mindre för en, eller större, nu när man bara vistas i sitt eget kvarter.
På vägen hem gick jag genom parken och kikade på allt som blommat ut under de soliga dagarna. Längtar så efter att verkligen njuta av sommaren, solen och värmen här. Fara ut på cykelturer, vandringar och utflykter. Hoppas det inte är så långt dit.
Torsdag. Lite trött på att sola och dega på balkongen. Satt mest inne och gjorde skoluppgifter i ett enda kör tills 10 på kvällen. Verkar vara lite allt eller inget för mig. Kommer jag in i ett flow där jag får saker gjort är det bäst att fortsätta tills jag verkligen inte orkar mer.
Fredag, ändå! Skumppapodden, nytvättat hår och kaffe på balkongen. Kanske pikulite fredagsfeelis, men inte så mycket ändå.
Lasse fick hem nya skor på posten, men jag hann bara få en bild där skorna inte är med. Aja.
Inte så mycket inspiration för att blanda någon fredagsdrink. Kanske lite talande för hur seg och omotiverad man blir när man är hemma hela tiden. Som att inget spelar nån roll. Lite Baileys och mjölk blev det ändå. Vi kollade fyra bra filmer under helgen, och fick ändå lite helgkänsla. Vi var och handlade, och spelade sims. På lördagsnatten åskade det så hela lägenheten lyste upp i blått.
Så var vi ut lite också. Soligt men så himla kallt i jämförelse med tidigare dagar. Nåväl, värmen kommer väl tillbaka snart. Lasse sprang och jag promenerade ungefär samma runda med HYPAT-podden i öronen.
Så härligt att se floden. En del folk ute.
Nyduschad Lars. / Spenderade stor del av söndagen med att bara skrolla instagram. Blä. På kvällen såg jag dock en dokumentär om Dolly Parton och målade lite. Då kändes det inte lika blä. Finns inget som gör en så seg som evigt instagramskrollande.
Och nu sitter vi här. För kallt för att sitta på balkongen idag så har jobbat på datorn från morgonen. Borde nog gå ut och gå lite ändå. Får se hur den här veckan går. Kan hända det behövs lite mera ansträngning nu för att må bra. Lite yoga kanske, tydligare rutiner och kanske en plan för varje dag.
Önskar er en bra vecka mitt i allt kaos!
Uttråkning bra för kreativiteten
Man får inte vistas mer än fem personer samtidigt här nu, och vi kan i princip inte gå ut, om det inte är för att handla mat. Vi försöker vänja oss vid vår nya vardag hemma och hittills går det bra. Måendet hinner gå upp och ner under dagen, man har ju så mycket tid att reflektera och känna efter, men det är ändå ganska stabilt. Försöker upprätthålla lite rutiner nu, som att börja varje morgon på balkongen.
Det känns ändå som att vi sinsemellan har bra feelis och inställning till ovissheten här hemma. Det är bra att vi spenderat så enormt mycket tid tillsammans redan innan att en sån här period när man är tätt in på varandra konstant inte borde vara något problem. Vi har övat och lärt oss att distansera oss från varandra hemma, vi kan sitta i varsin bubbla, i samma rum, och med små medel ändå bekräfta och se varann. Vinka från våra egna bubblor.
Jag har mycket ideér på vad jag ska hitta på här hemma, men försöker att inte plöja genom allt för snabbt. Får inte vara för effektiv när tid nu är allt jag har. Igår väntade jag t.ex med att tvätta håret tills det kom en stund när jag faktiskt var uttråkad. Morgondagens projekt blir typ att gå ut med roskis och kanske städa ett av köksskåpen! Låter ju helt absurt egentligen. Mestadels kan jag ty mig till målandet. Och några skolgrejer har jag ju ändå att fixa. Det här är egentligen ett perfekt läge för att faktiskt skapa konst som tar tid. Uttråkning och begränsning är super för kreativiteten. Vill också lära mig nya saker. Är så harmad att jag inte har ett enda instrument med mig här, inte ens ett munspel. Det här skulle ju va perfekt tid för mig att lära mig spela dragspel!
Jag har ju en del fotouppgifter som jag ska få gjorda nu, och det är ju en begränsning i sig att jag inte kan fota på så många andra ställen än hemma. Det kan bli intressant det också sedan. Jag började ju med gatufotografi för några veckor sedan, men så mycket främlingar får man nog inte på bild nu. Idag på eftermiddagen slog det mig dock att jag kunde testa fota människor som går förbi i parken med teleobjektiv från min balkong, så det gjorde jag en stund. Det är lite extra intressant att se människor på gatan nu. Liksom vart är du på väg? Vad bär du på?
Ofta står jag och kikar längtansfullt ut genom köksfönstret mot Geisbergstoppen. Oj vad jag ska vandra när det här är över. Lite oklart faktiskt, men nog hade man väl kunnat fara på vandringar nu också, som jag tidigare skrev att jag skulle göra, men känns inte läge för det riktigt. Vill nog bara hållas hejm.
En gammal dam satt på en bänk nere vid parken. Jag undrar vad hon funderade på. 
Nu som då blir det en liten tur till kylskåpet. Så himla sugen på allt möjligt hela tiden nu. Chokladen jag köpte senast jag var i butiken åts upp på något dygn och nu har jag bara en massa öppnade halvgoda chipspåsar i skafferiet att ta till. Har till och med börjat äta av TUC-kexen.
Äntligen fick jag se någon på balkongerna mittemot! Vad tusan gör folk inomhus bakom sina fönster när de har så fina balkonger att vistas på! Jobba på dator kunde de ju till och med göra när de har så bra parasoll och grejer.
Tanten tittade, precis som jag, ner på det förbigående gamla paret. 
Lasse på jobb. 
Han älskar när jag stör honom med mina otroliga skämt.... :)))
Solen började gå ner över parken utanför. 
och vi övergick från arbetstid till ledig kväll. 
Älskar att vi har utsikt över en park och ett så stort område för man får så bra översikt över hur mycket folk som faktiskt rör sig ute nu. De stängde av parken igår och lagade band för alla ingångar, men det satt ändå en tjej på en bänk kvar. Senare såg jag tre vuxna män leka "inte röra marken" utanför.
Den rådande krisen rör runt mina känslor gentemot mänskligheten ganska mycket. Ibland känns det som att vi människor är så dumma och hopplösa, men sen kommer vissa stunder, som när jag tittade ut genom fönstret på de tre männen, och då känner jag att vi är nog ganska fina och charmiga också. När vår vardag och allt som är vant och normalt för oss tas bort, så finns fortfarande skratt, lek, värme och mänsklig kontakt, kärlek. Det viktigaste har vi ändå kvar. 
Och medan männen fortsatte hoppa från en grej till en annan, så lagade vi vår makaronilåda.
Sen läste jag om regeringens beslut i Finland, målade fem bilder med akryl, såg 5 avsnitt av en finlandssvensk serie och gick och sova tidigt för att orka upp tidigt till balkongsolen nästa dag, alltså idag.
Åker absolut inte härifrån
Hej på er. Jag har inte så mycket blogglust just nu faktiskt. Vanligtvis när jag är hemma mycket är det ju bloggen jag donar och fixar med men nu känns det så irrelevant att skriva om resor och grejer från tidigare månader. Att skrolla genom Bloglovin och läsa bloggar är någonting jag alltid gör för att slappna av men nu när allt handlar om en enda grej känns inte det avslappnande och distraherande heller.
Det har hänt mycket sen mitt förra inlägg. Inte konstigt eftersom framfarten av det här viruset och kaoset är så snabbt, och utveckling sker varje dag. I torsdags var jag ju till Golling och vandrade lite med några kompisar, men sedan dess har jag knappt lämnat lägenheten. Lugnet och distansen till allt kaos som jag kände i skogen var underbar, dagarna efter har det varit mindre av den känslan.
Jag skrev ju att jag inte skulle bunkra upp med mat, men blev ändå så att jag for och helghandlade lite mer än vanligt. Inget överdrivet, men vi klarar nog oss åtm 1,5 vecka. Jag funderade med Lasse om det är så snyggt att ändra sig och ha en ny inställning till det som händer, i en blogg. Vi kom fram till att något annat kunde inte förväntas av en. Detta kaos utvecklar sig fort och när inte ens länder kan vara konsekventa i sitt handlade, så kan inte enskilda människor förväntas vara det. Det är alldeles mänskligt att ändra sig. Jag står fortfarande fast vid att ångesthantering är extra viktigt just nu.
Jag är absolut mer rädd och orolig nu än för några dagar sedan. Inte ens min bästa kompis har jag träffat, vi har facetimeat. Jag är väldigt tacksam för att ha Lasse med mig här. När intrycken blir för mycket och det blir jobbigt har man varandra. Då kan man lägga sig intill, dra upp tröjan och lägga kinden mot den andras hud. Dessutom har vi som par jobbat extremt mycket med optimism, självmedvetenhet, jobbiga känslor och hantering av motgångar tillsammans under vår tid, så jag känner att vi tillsammans är hejare på att hålla varandra lugna när det stormar utifrån. När andra människor stressar upp en kan man sedan vila i att i Palm Betlehem hushållet råder lugn och eftertänksamhet, för det mesta.
Imorse steg jag upp och målade med akryl framför 10 avsnitt av en serie plus tre dokumentärer. Det är ett effektivt sätt att sysselsätta och underhålla sig själv, och inte fastna i nyhetsflödet. Jag har kommit till den punkten där jag tycker att jag inte behöver läsa så mycket om viruset mera. Behöver inte mer information eller veta om exakt alla nya fall. Jag gör redan allt för att skydda mig själv och andra, mera kan jag inte göra. Enda gången jag kollar upp saker nu är när folk berättar nånting åt mig, pratar om siffror och antal döda exempelvis, och jag vill kontrollera. Om det är någonting jag inte tänker stressa upp mig över, så är det siffror som inte stämmer.
Min lördagsmorgon och dag fortskred ganska bra trots världens tillstånd. Jag frågade ut Lasse om recession, finansmarknaden, dalande aktier, konkurser, permitteringar och han svarade gladeligen på allt. Vi funderade kring hur olika slags företag kommer påverkas av det här osv. Ganska stora frukostdiskussioner.
Kring eftermiddagskaffet trillade ett mejl in i min mejlkorg som fick hjärtat att rusa, öronen bli varma och ansiktet helt rödflammigt. Skolan hemma i Finland ville ha hem alla elever från sina utbytesländer, och det var för mig oklart om jag alls hade något val eller ej. I mejlet lät det som att de verkligen ville ha hem alla så snabbt som möjligt. Jag panikgrät lite i köket medan jag lusläste mejlet, och allt som jag älskar med mitt liv här bara for förbi mina ögon. Min balkong, min promenadrunda, mina vänner, floden, bergen, min fotolärare, Augustinerölen, min matbutik, kyrkklockorna på morgonen, allt! (insikter kring vad man uppskattar med sitt liv, när det hotas bli taget ifrån en)
Tanken på Helsingfors gav mig andnöd. Ringde upp en kontaktperson mitt i paniken bara någon minut efter jag fått mejlet och förklarade min situation. Att Salzburg verkligen är mer än en utbytesstad för mig - det är mitt hem!, och att jag bor i en privatlägenhet med en partner som faktiskt har en anställning här, ett bra tag framöver. Salzburg är så mycket mera hem för mig än vad Helsingfors är. Ska jag vara i karantän nånstans så är det här!
Samt att jag uppenbarligen är mer trygg och skyddad här i min lägenhet än att börja hoppa på ett flyg till Helsingfors, eller Vasa? dessutom ensam. Uäk vilken ångest. Det kändes helt absurt, och osmart. Kvinnan i luren förstod mig och sade att hon skulle ringa några samtal och sen återkomma. Den halvtimmen satt jag i soffan med hjärtklappning medan Lasse intygade att ingen kan tvinga en vuxen människa att hoppa på ett flyg. Sedan fick jag ett samtal som i princip sa samma sak
Så jag stannar i Salzburg. Tack gode gud. Inte redo för att lämna Österrike på flera årstidsväxlingar. Inte mått så bra i mig själv nånsin som jag gjort här. Känner mig så hemma i den här kulturen och med de Österrikiska människorna. Dessutom börjar min tyska sakta men säkert bli mer närvarande och naturlig. Gamla tanter pratar med mig i affären, frissakön, tvättrummet, trapphuset, och det är så bra för jag kan inte switcha till engelska med dem för de förstår ändå inte. För att inte tala om hur jag funnit mig i vandring och klättring, och hur det är det bästa jag vet i livet nu. Hur klarar man sig utan berg? Nej alltså hörrrni. Jag försöker vara väldigt tacksam, verkligen se och uppskatta vad jag har, i vanliga fall. Men den där halvtimmen gjorde mig ännu mer klarsynt.
Det finns säkert en rimlig orsak till varför de vill ha hem alla studeranden från alla länder, men jag förstår det inte riktigt. Min italienska klasskompis håller inte med mig i detta, men i alla fall jag och Lasse har varit nöjda med hur Österrike har hanterat läget här. Med tanke på hur mitt i smeten vi är, geografiskt, så hade det kunnat vara så mycket värre. Det blir intressant att se hur de nordiska länderna hanterar det här nu. Jag lider med mina vänner i Helsingfors som fått avbryta mitt i en inspelningsperiod. Jag tänker på alla olika människor runt i världen. Folk inom resebranschen, teatern osv. Alla som kommer bli av med sina jobb. Jag läser om paniken bland amerikanska resenärer. Jag själv sitter tryggt vid mitt köksbord och mitt liv påverkas - men inte så mycket - av allt som händer.
Jag är just nu mest bekymrad över mina framkallade bilder och prints som ligger och torkar vid Fotohof. Hur de gamla gummorna ska klara sig i mitt hus (borde man handla åt dem?), hur jag ska kunna fortsätta mitt fotoprojekt där jag till stor del fotar främlingar i deras hem, hur läget kommer förändras i Finland och påverka alla jag känner, och framför allt hur det här kommer påverka världen efteråt?
Jag är i alla fall glad att jag fått väldigt mycket tid redan i Österrike innan detta konstiga virus. Jag har rest runt, festat, umgåtts med vänner, vandrat, studerat osv. För mig är det inte så farligt att stanna inne och inte åka någonstans nu. Jag har mitt pyssel, mina akrylfärger, mitt Photoshop och mina videoediteringsprogram. Och det kommer en sommar då vi får utforska och uppleva igen. Jag tror jag tror på sommaren!
Både Lasse och jag är väldigt bra på att sysselsätta oss hemma och bara umgås vi två, så vi nästan njuter lite nu när vi får dona och hänga hemma lite mera. Ingen FOMO och ingen stress att behöva hitta på någonting speciellt. Sen har vi ju en balkong också. Vilken tur! Allt kommer bli bra. Så småningom. Vi kan inte tro på nåt annat.
Läget i Österrike
Hejsan. Här nedan är några bilder från förra helgen. Fredagsdrinken, lördagsfrukosten, lördagsmiddagen och söndagsmålandet. 
I tisdags for jag till skolan några timmar för att presentera lite bilder, och höra om lite fotohistoria. Jag tog 14:53 tåget tillbaka hem och när jag kom innanför dörren exploderade alla mina Whatsapp-chattar. Skolan hade stängt ganska just efter att jag for hemåt. Inga lektioner på över en månad framåt nu. Samma sak på alla universitet runt om i Salzburg tydligen. Ingen bekräftad har varit sjuk i skolan eller inne i Salzburg, men däremot nog i Salzburg landskap och runtom i Österrike. Lasse kommer också jobba hemifrån några dagar.
Jag försöker ta det ganska lugnt med nyheter. Det har varit kvällar när jag läst mycket om Corona och googlat en del, och då varit väldigt stressad efteråt, så försöker lite minska på det. Vi får uppdatering varje dag från skolan om läget vilket räcker bra plus all information man matas med vare sig man vill eller inte. Tror det är viktigt att lite reglera hur mycket man faktiskt ältar och stressar kring det här. 10000 artiklar kommer inte hålla en frisk. Att ta det lugnt, vara positiv och lita på att allt kommer bli bra - kommer inte göra en sjuk.
Handtvätt och basic bondförnuft är det som hjälper, om nånting. Stress påverkar ju dessutom immunförsvaret, så kan faktiskt finnas skäl att att chill ner och ha lite is i hatten. Nånting annat som är extremt viktigt är källkritik, att medvetet välja vilka källor man tar informationen ifrån. Och att inte hålla på och spekulera allt för mycket. Det är helt okej att informera andra och berätta saker som faktiskt kan hjälpa, men jag tycker inte man ska hålla på och stressa upp varandra. Och går man seriöst runt och tror på konspirationsteorier så kan man åtminstone skona andra från det.
Jag förstår att stress, ångest och rädsla är ganska befogat när det kommer till en sån här grej. Det är helt förståeligt. Känslorna är ganska rationella, lite ur proportion ibland bara. Men det betyder inte att man inte ska jobba med dem alls. Jag som jobbar mycket mot ångest vanligtvis och är van att inte ta alla mina känslor på allvar har en hel del verktyg som faktiskt är ganska användbara just nu.
I såna här stunder när världen är lite kaosig och rädslan finns runtomkring, inte bara inuti, kan det vara helt bra att grunda sig själv lite. Andas. Intala sig själv positiva saker och bygga lite på tillförliten att allting kommer lugna ner sig och bli bra så småningom. Jag funderar på att börja med en ny yogautmaning här hemma, som vi gjorde i januari (30 dagar i sträck, 20 minuter per dag). Sen sover jag 9 timmar per natt, kommer ihåg att äta bra, dricker vatten, läser bok istället för Instaskrollar före jag somnar, går på promenader i naturen osv.
Jag försöker hitta en balans mellan att vara försiktig men också att inte överdriva. Inte vara för nonchalant, inte vara för rädd. I tisdags skippade jag jazznight som jag hade längtat efter, och drack vin med min kompis på en ganska folktom restaurang istället. Jag har köpt hem lite extra pasta, men börjar nog inte bunkra upp en massa. Matbutikerna är ju ännu öppna i Italien, så de kommer inte stänga här. Jag är faktiskt personligen inte så rädd för viruset, men jag tänker på alla 80-åringar som bor i samma trapphus som mig och försöker vara försiktig för deras skull. Tvättar händerna massvis och går inte jättenära människor.
Sen när man väl träffar människor kan det också vara bra att försöka prata om andra saker än Corona. Försöka hålla kvar lite av det vanliga.
Att vara hemma i en månad för mig betyder en sak: rastlöshet. Så nu gäller det att jobba mot den. Stiga upp samma tid varje dag, upprätthålla rutiner, sysselsätta sig. Jag har ganska just börjat måla igen vilket känns väldigt roligt så det kan man göra i timmar. Jag har också sju olästa böcker kvar. Dessutom är det ganska tacksamt att vara fotostuderande för alla uppgifter gör man ju ändå utanför skolan.
Sen har jag också tre resevideor att klippa från februari. Tänk vilken tur jag hade då jag for på tre resor i sträck och dagen efter jag kom hem började corona spridas i Österrike! Den här månaden skulle man bra kunna spendera på att resa men det blir kanske inte så riktigt. Som tur finns det många berg att bestiga och vandringsleder att gå genom här i Salzburg så det planerar jag spendera min tomma månad på.
Idag är det jättefint väder i Salzburg och jag ska snart bege mig iväg till Golling och vandra upp till vattenfallet i skogen! Ska bara dricka kaffe på balkongen först.
Kom ihåg: handtvätt, källkritik, desinfektionsmedel, andningsövningar, distans till människor, is i hatten och bondförnuft! och kom ihåg att desinficera din telefon.