Visa alla inlägg skrivna 2021
Nykarlebyjul i svartvitt
Första delen av julen spenderades i Nykarleby och jag fotade en del med kameran. Här är några svartvita från den. 
jag syr om 3 överdelar
Jag har sytt om en hel del av mina plagg denna höst och tänkte nu visa tre av dem.
1. Hollister-skjorta köpt för 2€ på loppis i Österrike 2020.
Hade just kommit in i min skjortperiod när jag köpte den och gillade glassgubberänderna. Trodde genuint att jag skulle börja använda den mycket men icke. Inte en enda gång typ. Insåg efter ett tag att det var pga längden. Den var för boxig och lång och inte på ett snyggt sätt, som mina favoriter från uniqlo/marimekko. Så 1,5 år senare klippte jag sönder den för att ge den en ny chans.
Så här blev den! väldigt kort men passar rätt bra med högmidjade kostymbyxor. Så kan vi ju ignorera det faktum att jag fortfarande inte använt den en enda gång sen jag sydde om den, men tror chansen är mycket större nu. Den är ju så krispig och fin ändå! 
2. Topp av okänt märke köpt på UFF några år sen
Denna har jag faktiskt använt en del ändå, fast den passat kasst. För lång och för bred. Rött och vit-randigt är en favorit och det är så fint med svarta byxor. Man ser ut som en fiktiv karaktär av nåt slag. 
Bort med längd klipp klipp. 
Bort med bredd. Sydde in på mitten både fram och bak och klippte av överloppsstyget när jag var färdig.
Så. Supernöjd. Synd att bryta av ränderna förstås men tycker ändå den blev helt trevlig och var genuint imponerad att mina improviserade knep ändå funkade för att minska storleken på denna favorit. Speciellt nöjd också när man chansar och börjar klippa i ett favoritplagg, och lyckas! 
3. Gina Tricot college tröja från 2014.
Bild från när den var ny. Börjar ju ha lika långt hår igen! Förknippar den här tröjan så mycket med att vara 16, köra vespa och allt nytt och kul vi gjorde sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Något annat som definierar den här tiden är att jag alltid hade för stora kläder. Det kan man ju koppla ihop med osäkerhet på fem sekunder om man vill. Men nu är det 2021 och no more off that shit, klipp klipp.
Oh well jag klippte för mycket och ångrar lite nu att jag förstörde en så betydelsefull tröja. Men samtidigt testade jag ha den på gymmet för styrkepass där man inte blir så svettig och för det funkade den superbra. Då är det praktiskt med kortare ärmar och längd på själva tröjan. Målet med att fixa om den här var att väcka den till liv igen så det lyckades jag ändå lite med.
Det var det för den gången.
Egilgalan 2021
Förra veckans torsdag var det äntligen dags för egilgalan! En kväll som jag väntat på hela hösten, ja egentligen sedan jag senast var på Egil alltså hösten 2018. Här emellan har det kommit utbyte och pandemi så var så glad över att kunna fara i år. Kändes så fint och bra att evenemanget ens fick ordnas och vi njöt verkligen av en bit av normalt liv. Vi började med lite fördrink vid Skatudden med de närmaste.
Känns lite nostalgiskt att umgås i det sammanhang i vilket man lärde känna sina kompisar allra först. Exempelvis jag och Kenneth känner varann genom, och umgås i, så många olika tusen sammanhang nuförtiden att vi ibland glömmer att den här vänskapen faktiskt ursprungligen började i filmvärlden.
Det var under ett kortfilmsprojekt där han var regissör och jag fotograf som vi blev riktigt bra kompisar. Det är någonting med intensiteten, stressen och pressen under en filmproduktion som gör att om man inte är fruktansvärt trött på de andra i kärnteamet efteråt så tyder det kanske på vänskap som tål storm.
Simon, som jag lärde känna genom att jag assisterade honom på inspelningar flera gånger tidigt under Arcadatiden, och sen han mig när jag gjorde mina första A-foto grejer. Kvällen innan Egil hade vi varit ute sent på keikka där jag assisterade honom med lite åkningar. Det känns så fint att vi båda nu är utexaminerade och skickar fakturor mellan varandra. Det är klart att det skulle bli så.
Egilgalan är förresten alltså en filmgala ordnad av Arcadas media-ämnesförening där man nominerar och sedan delar ut pris för filmer som gjorts på Arcada. Man kan t.ex vinna "Bästa manus " eller "Bästa foto" (alltså kameraarbetet för en film) osv.
Denna gång hade jag tyvärr ingen nominering för någon film där jag varit i A-funktion men däremot B, och det är kul det med. Var så stolt och glad över kompisar som vann priser, och över att se de filmerna igen där man varit med på något hörn bakom kameran. Blir alltid så inspirerad!
De vi lyckades skramla ihop från vår årskurs. MK 17!
Och så de som jag jobbat med sedan jag kom från utbytet och speciellt i våras. MK 18! fina typer <3
Några bilder från galan. Vi hade jätteroligt och kändes så fint att festa lite med en massa kreativa passionerade kamerapersoner som inspirerar mig så jättemycket. Ja, manus®i och ljudmänniskor också förstås men klart man känner en speciell slags gemenskap och samhörighet med de som sysslar med samma som en själv.
Sen for jag å Cecci hem med taxi precis just innan våra fötter frös till is i Helsingforsnatten.
Fredagsmixen del 10 - köredition
Senaste året har handlat mycket om kör för mig och vi har under månaderna övat en hel repertoar för konserterna som nu också är över. Snart är det nytt år vilket betyder möjlighet för nya låtar att komma in, då är det kul att hämta inspiration från youtube och kika igenom en massa härliga körvideor. Jag har samlat på mig en del favoriter som jag alltid återvänder till och tänkte denna gång göra en fredagsmix med körvideor. Kanske det är nånting som ni också behöver i ert liv. 
1. Easy on me - Sunday service collective
Är smått besatt av den här videon och versionen av Adeles nya "Easy on me". Kollat in Kanye - gospelkören djupare efter att jag hittade just det här klippet och kan verkligen lyssna på deras konsertvideor i timmar. Gospel är så mäktigt, jag vill göra en sån här A capella version med kören i vår, men med Adeles originaltext!
2. Come give me love - Solala sessions ft. Helen Sjöholm
En riktig Ted Gärdestad-favorit med ingen mindre än Helen Sjöholm och nyfunna Solala sessions. Skickade denna video åt vår körledare i veckan så vi får se, kanske vi kan sätta upp något liknande.
3. Hallelujah - Pentatonix
Vi har faktiskt gjort den här låten i kören och den återkommer nu som då, det är ju inte så oväntat, det är ganska vanlig låt. Den här gruppen gör den dock så otroligt bra. Akustiken i trapphuset på videon gör det hela ännu bättre. Solisterna har så starka och trygga röster att det är sån njutning att lyssna på. Det är också det här jag förknippar med körglädje. Att stå i något trapphus på väg någonstans med skor, ytterjackor och väskor färdigt på, och så drar man bara igenom låten en gång till, och det är oftast de videorna jag tittar på mer i efterhand än de som filmas av oss på konserter.
4. Some nights - Stellenbosch University choir
Den här sydafrikanska kören är ju i en klass för sig. Drömmer om att nån gång vara med i en så här stor kraftfull kör.
5. Nu till livet - Kortado ft. Daniela Rathana
En favoritartist med kör i bakgrunden. Så fint! brukar lägga på den här videon i tv:n när jag dammsuger.
6. Finlandia flashmob
Så här i decembertider inte allt för längesen självständighetsdagen känns det passligt att ta med den här gamla klassikern. Magiskt med ekot i järnvägsstation. Känner mig aldrig så patriotisk och kärleksfull gentemot Finland som när jag hör Finlandia.
7. Jul jul strålande jul - SIOL
Så tänkte jag avsluta med en egen video från en körkeikka tidigare i veckan för lite julfeelis här.
Hur jag löste mitt byxdilemma som kort person
Jag har tänkt ovanligt mycket på kläder denna höst. Har utvecklat en längtan efter passande kläder efter många år av over size pga gammal vana, trender men också för att det helt enkelt inte är så lätt att hitta kläder som inte är för stora och framför allt långa när man är en 146 cm:s miniperson.
De senaste 5 åren har jag köpt 90% av mina kläder second hand. Det går rätt bra när det finns så mycket olika slags loppisar som glittriga Relove men också mera mossiga UFF osv. Jag har tänkt att orsaken till att jag inte hittar byxor som passar är för att jag envisas med att söka på loppis. Hade jag tittat i vanliga butiker hade jag nog hittat. 
I höstas fick jag då hål på mina favoritbyxor sen fyra år tillbaka (på bilden nedan). Ni vet såna man har på sig 4 dagar i veckan minst. Jag har levt lite i förnekelse kring att dessa PERFEKTA Hilfiger capri byxor (som jag nån gång hittat i mammas garderob, går inte att spåra modellen på nätet) någonsin skulle braka ihop men nu gjorde dom det och då insåg jag att byxdilemmat måste tas itu med.
Så jag började kika i vanliga butiker. Gick i varje eviga butik jag hittade i Helsingfors centrum. Till min stora besvikelse hade jag fel kring att jag skulle hitta där, för det gjorde jag verkligen inte. Varken snygga jeans eller halvtöntiga men ljuvliga capribyxor. Efter några buttra dagar muttrandes över "det här jävla 170 cm:s anpassade samhället" :D... så plockade jag fram min symaskin.
Och började rannsaka min garderob. Använder det mesta av det som finns här, men finns nog en del byxor som alla är lite fel på något litet eller stort sätt. Drog ut allt innehåll, också tröjor, och plockade med mig allt som hade något litet fel som gör att jag sen aldrig använder plagget.
I vår skrubb finns också våra resväskor och in i dem har jag tråttat alla kläder som jag inte använder så mycket men heller inte vill laga bort, eller typ vinterkläder under sommaren. Bland dem hittade jag också en del plagg som jag egentligen gillar men inte använder pga nåt litet fel.
Till slut hade jag några små högar med plagg att fixa, klippa och sy i. Bland dem mycket byxor och shorts.
Är det en Marimekko-tröja som skymtar? Japp. Den la jag saxen i, friskt vågat hälften vunnet.
Gammal favorit från Zara i skitkvalité. Farligt när man hittar favoritplagg från Zara, för de håller ju förstås inte att vara långvariga favoriter egentligen. Men med lite hjälp och fix kan man förlänga tiden förstås och det försökte jag med den. Inte använt den på ett tag för att ärmarna rullat ner där de egentligen ska vara vikta. Sydde fast den så den alltid hålls på samma ställe.
Perfekt. Det här var kanske en månad sen och tröjan har verkligen kommit till liv och fått vara med igen.
Blev helt paff när jag efter att ha gett upp byxsökandet helt i misstag hittade ett par Uniqlo jeans på Relove som verkligen passade perfekt i midjan och hade precis rätt mjukhetsnivå för 2€. 
Längden förstås ful. Alltså att vika byxor i ändan är för mig det fulaste som finns. Det är nog mest för att jag är så trött på att göra det och typ ofrivilligt haft den stilen i alla år. Btw sorry för äcklig fotbild. Neongrönt passar inte riktigt på tånaglarna hehe.
Klippte av en ganska ordentlig längd och sydde upp dem. Haft dem varje vecka sen dess, nästan varje dag. 
Och så löste jag mitt byxdilemma. Köpa på loppis och sy upp verkar vara min perfekta kombo och lösning. Klart det finns mycket petite-nätbutiker och de kan jag säkert tipsa om nån gång men det tenderar ofta vara väldigt fast fashion eller jättedyrt. Ska i ett annat inlägg visa lite mera plagg jag sytt om.
Det bästa med mitt nyfunna syintresse är känslan av att man varit och shoppat nya kläder, men egentligen bara sytt om ens gamla plagg. Svårt är det ju inte heller och kraven får vara superlåga. Mitt motto brukar vara "hellre slarvigt än inget alls". I dagens prestationssamhälle tycker jag det är en bra grej att gå emot normen och vara lite medelmåttig med vissa saker, eller ja med allt om man så vill. Jag upplever att det är så mycket roliga saker som folk vill göra men låter bli pga rädslan för att inte va perfekt och jag tror att lösningen på det är acceptans. Acceptans av slarv och medelmåttighet. Sen kanske man blir bättre senare, eller inte. Vissa grejer får ju bara vara roliga också.
vecka 49
Hej och hå. Jag har märkt ett litet uppsving i bloggvärlden (eller blogosfääären som Lasse kallar det) och det gör mig så glad och motiverad att skriva mera. Folk som kommer tillbaka från Instagram och börjar blogga igen efter många års paus. Folk som börjar uppdatera sina sovande bloggar mera aktivt. Folk som jag träffar på riktigt och pratar om bloggskrivande. Länge leve bloggformatet <333
Bloggmotivationen påverkar också alltid fotomotivationen i rakt nedstigande led för mig. Det är ju därifrån allt fotorelaterat i mitt liv härstammar också - från bloggen. Så den här veckan har jag burit med mig tunga kameraklimpen i min Kånken, hajat till varje gång jag drämt ner väskan nånstans och insett vad jag har där i. Fotat små stunder här och där. Oftast inte orkat dra ut den ur väskan när det varit så kallt, men några grejer har ju fastnat. Som den här morgonen, typ i tisdags, när jag tog med mig kaffe under armen och gick ut till stranden nära oss för att vakna till lite.
Det var -14 och efter en timme av njut blev det hemskt kallt i fötterna så jag skyndade mig hemåt men just då kändes de där 200 metrarna väldigt långa. Skickade ett hetsigt röstmeddelande till Lasse att han skulle lägga på bastun så jag kunde basta direkt jag kom in.
En annan dag har jag varit på café med Kenneth och läst bok. Försöker nå mitt läsmål för 2021 nu som jag knappt jobbat på under resten av året. Hemskt vad lite man läser egentligen, men knepigt när det finns så mycket stickande, virkande, målande, fotande, pysslande och syas man också vill dona med. Vi åstadkom iallafall 30 minuters oavbruten tystnad och läsning vilket är en ganska stor bedrift för två babblare som oss, speciellt i varandras närvaro.
Finns heller inget så satisfying som att se på när nån byter film i en kamera.
Så fint och vintrigt i våra gamla kvarter vid Skatudden/Kronohagen. Här bodde vi i somras och vad fint och härrligt det var. Vintern märks extra mycket just i det här området när det på sommaren annars är så livat med båtar och folk i hamnen. Oj vad lillgammal jag kände mig när jag skrev ordet "livat".
En annan dag var vi också på en snabb glögg innan kören. Kenneth och kören är verkligen två saker som jag kommer förknippa med hösten 2021. Vi har setts eller hörts varje/varannan dag stora delar av senaste halvåret, men blir ju naturligt så med mycket övningar, konserter och keikkor. Det är ändå så fint att i vuxen ålder ha en bästisrelation på det här sättet. Den där personen som man träffar på kontinuerlig veckovis basis och samtalet aldrig egentligen tar slut, bara paus. Undrar när jag senast i livet skulle haft en "umgås minst en gång i veckan-kompis", kanske i lågstadiet typ. Det är en sån trygghet.
Nysning eller skrattanfall? 
:))
Imorse väckte Lasse mig, gav mig en present och grattade på namnsdagen. Världens gullevän. <3 det var nog veckans bästa. Blev så glad. Har man växt upp med en mamma som är mästare på presenter och att ta små högtider som t.ex namnsdagar på allvar så blir presenter ganska naturligt ens kärleksspråk. Extra fint också när det är en dag som man verkligen inte förväntar sig nånting på, eller knappt själv minns att det är en speciell dag på något sätt.
Sammanfattningsvis kan man ju konstatera att den här veckan innehållit mycket att vara glad över. Fastän jag känt mig lite slöare än vanligt och varit rätt mörbultad efter förra helgens stora fotokeikka. Nya tag med sovrutiner nästa vecka tror jag och kanske lite flera gymkvällar med Lasse.
30-års firande
Vi har haft besök av Lasses föräldrar i Helsingfors i helgen med anledning av Lasses syster + hennes mans 30 års fyllande. 
På lördagen körde vi, Lasse jag + svärföräldrar, runt i Helsingfors/Esbo lite. Senare mötte vi upp resten av gänget och gick till Amos Rex för att kika på senaste utställningen som bestod av videoinstallationer innehållande vatten och eld, till stor del. 
Sedan fortsatte vi på kaffe och presentöppning till Lisa & Jonatan. 
En sväng hem till oss för att duscha och fixa oss, och dricka upp sista slurken av mitt fredagsvin, medan solen gick ner bakom husen.
Sedan for vi iväg på 30-års fest.
Till restaurang El Rey i Rödbergen/Ulrikasborg. Lasse och jag har varit hit en gång när vi just precis hade flyttat till Helsingfors, alltså juli 2017. Det är supergod mexikansk mat där. Vi började med drinkar och jag beställde nån whisky sour grej som var urgod.
Maten var också super. 
Sen gick vi vidare till Viiskulma för öl. Alltså nya stället som kommit dit istället för gamla Brewdog vid femkanten. Det är ju i princip samma som förr, mycket olika bra öl på kran osv, förutom att de fuckat upp ljussättningen där och tagit bort lite av mysfaktorn. Whoops. Bra var det ändå.
Sedan for vi hemåt. 
Och så kom vi hem och jag tog kvällens första bild på mig själv. Så jag nu minns att jag var med också hehe. Hade ju långklänning till och med. 
Kvällens personliga insikt: jag måste verkligen börja ta med systemkamera på fest igen!!
Ska gräva fram någon av mina gamla och lägga på ett 50 mm objektiv så är man good to go. Det händer så mycket kul under en utekväll eller hemmafest-kväll och det är just då man aldrig tar bilder men man borde!
En regnig Helsingforsdag
Hej. Jag har börjat ta med mig kameran på alla vardagsgrejer igen och varje gång jag gör det efter en paus är det som att jag hittar tillbaka till mig själv. Som att om jag inte får ruta in livet genom en kamerasökare så förstår jag mig inte på det. 
Dessa bilder är tagna förra tisdagen. En otroligt regnig och bökig dag att dra med sig kameran när man dessutom cyklar, men tog min vandringsryggsäck med regnskydd och det var värt det. 
Stod ensam här, mitt på torget utanför Stockmann när regnet ökade i fart, människor skuttade hastigt med sina paraplyn. Lyssnade på den här spellistan nedan och kände världens lugn i att bara stå mitt i regnet och fota. Var så in i kameran att jag inte ens märkte att min cykel föll på marken bredvid mig förrän jag hörde dunsen. Tips om man ska cykla i spöregn i hektiskt storstadstrafik eller liknande, 50-tals romantisk musik gör det hela lugnare och skönare. Som att man accepterar allt för vad det är. Drömkänsla.
For iallafall på kaffe med Kenneth i Stockmann vilket var riktigt mysigt i höstrusket. 
Vi fixade några ärenden. 
Och begav oss sedan till kören för 3-4 h koreografiövning. Vi har vår stora konsert om två veckor och har nu haft övningar var och varannan dag senaste tiden. Det är just den här körbubblan man kommer in i 4 veckor innan vår årliga konsert som är det roligaste med allt. Det är två år sedan för min del också som jag fått vara med pga Salzburgvistelse och pandemi kommit emellan, men nu är vi igång igen! 
Sen for jag hem och slocknade direkt.
I'm just mad (bitch) - fredagsmixen del 9
1. Ain't leaving now - Vargas & Lagola
Min största musik-upptäckt under det senaste året är Vargas & Lagola, som blivit en av mina stadiga favoriter. För någon vecka sedan släppte de en ny låt som snurrat ganska stadigt här sen dess. I kombination med låten släppte de också biljetter till cirkus nästa vår. Funderar faktiskt åka. Tänk att få gå på konsert igen. Har verkligen höga förväntningar på att V&L är super live.
2. Love and appreciation - Agnes
Äntligen är Agnes tillbaka på riktigt, med nya låtar. Perfekt med glittrig festmusik passligt till återkomsten av festlivet. Agnes musik har lite samma kvalitéstämpel som Vargas & Lagola tycker jag. I en recension beskriver man musiken i Magic still exists-albumet som kosmisk discopop och en modern tolkning av Abba. Jahaaa. Nu läser jag i samma recension att albumet är "producerat av maken Vincent Pontare och Salem Al Fakir" - alltså medlemmarna i Vargas & Lagola. Hahaha, makes sense.. Hur visste jag inte att de var gifta?
3. Soaked - LÉON
Favvisen LÉON har också släppt lite nytt. Bra musikhöst alltså. Den här e bra, Dancer är kanske lite bättre ännu. Sugen på mera nytt.
4. Full av mig själv - Daniela Rathana
Daniela Rathana släppte en hel skiva för ett tag sedan och spelat hela på repeat sen dess. Den här låten är ändå min favorit. Producerad och skriven av bland annat Oskar Linnros. Det hör man verkligen.
5. En dålig idé - Linnea Henriksson
En låt helt i linje med Linneas vanliga popiga mysiga sound. Byt aldrig sound snälla. Rytmen och gitarrspelet i refrängen är perfekt.
6. Mama - Maja Francis
Nån annan som också släppt skiva för ett tag sedan är Maja Francis. Det här är kanske min favorit, ett samarbete med First aid kit. Tiny tornados, om ångest, är också en bra låt.
7. I'm just Mad (Bitch) - Seinabo Sey
Bästa till sist då, kanske. Fantastiska Seinabo Sey. Tänk att man kan sjunga "Hell no that bitch won't see me cry" på ett så skönt och avslappnande sätt. Musikvideon fick mig att gilla låten tio gånger mer. Tystnaden och pausen som bryts 2:23 av att låten börjar spela igen är så snyggt gjort. Mmhmm.
Veronica Maggio har ju också släppt nytt förra veckan och idag men det kommer jag inte skriva om. Vilken skräll! Inte för att det var dåligt alls, det är ganska bra låtar, men för att det ändå inte var så mycket speciellt. Tror jag finally släppt taget om pressen kring att Maggio måste vara min favorit alltid bara för att det varit på det sättet länge. Men okej kan ändå säga det, På en buss-låten är fin.
Elevation gain längtan
Hej å glad fredag. Vaknade upp med helt tom to-do lista idag. Även om jag hade velat få undan gjort saker så skulle det inte finnas nånting just nu om jag inte hittar på något extra. Ganska svårt att tro, men så är det och då har man ju tid att skriva inlägg här. Har haft en finfin vecka. Levererat bilder, skickat fakturor, varit på teater, druckit öl med kompisar två kvällar inne i veckan, övat stämmor och koreografi med kören flera kvällar, cyklat i spöregn (nice pga påminner om Salzburg-skyfallen hehe), kikat på serien "Bonusfamiljen" och städat i vårt kontor så att jag nu har en liten hörna för min symaskin. Det har verkligen känts som en normal pre-pandemic vecka. 
I helgen ska vi på kalas och utöver det mest ta det lugnt. Känns som vi antingen haft program, besök i Helsingfors eller varit på besök i Österbotten varje helg på hösten hittills och den här helgen är typ tom. Fri. Öppen. Kanske blir nån loppisrunda och cafébesök på stan, på sin höjd. Vädret är blåsigt, regnigt - mysigt så länge man hålls inomhus just nu, så kanske tar mig an projektet "sy om alla mina byxor" nu när symaskinen har sin egna plats hos oss.
Förra helgen hade vi Lasses föräldrar här på snabbvisit på deras väg till Stockholm. Vi fick därmed en bil till låns och passade på och gjorde det som vi helst vill göra. Vi körde ut till en fin vandringsled som inte är så lätt att nå utan bil. Nämligen Porkala Udd. Lasse hade planerat att vi skulle dit och jag hade inte så höga förväntningar egentligen. Hade föreställt mig typ en kopia av Noux, och Noux imponerade inte särskilt mycket på mig om jag ska vara helt ärlig. Fortfarande snobbigt kräsen vad gäller vandringsled efter Österrike livet. Vet att jag rynkar på näsan åt Finlands natur och inte riktigt ger den en chans. MEN. Blev faktiskt jätte positivt överraskad av Porkala udd. Det var så fint! och friskt! 
För det fanns ju klippor! och lite höjd! för tusan. Vem orkar vandra horisontellt. Duhh. Måste ju få upp lite flås. Det ska vara så pass tungt att man måste fokusera på andningen och hela tiden hålla blicken på nästa fotsteg, och därmed inte har utrymme för att tänka på så mycket annat, det är ju hela poängen tycker jag. Är det för enkelt och lätt kan man tänka på vardagsjox och det vill man inte. Men då lärde jag mig också tycka om vandring genom att bestiga 2000-meters berg där man konstant tänker "jag orkar inte, det här går absolut inte....nämen hur orkade jag det där?" så det har lite fastnat i huvudet att det ska vara så. 
Man kan inte riktigt säga "vi ska på vandring" i Finland och tro att det ska vara samma grej som i Salzburg på något sätt och det är ju nog det som är grejen. Borde ju ta finsk vandring för vad det är, för det är klart Finland har massor att erbjuda på sitt eget sätt. Bara vi får en bil köpt ska nog det här landet utforskas ordentligt också. Och tänk att man på en dryg timme kan ta sig till såhär fina platser från Helsingfors centrum!
Så fint hur skogen mötte havet här. Det är ju faktiskt nånting som Finland har över Salzburg, hav! också den grejen som vi, eller främst Lasse, saknade i Österrike. Själv kände jag mig rätt nöjd med alla fina sjöar, men under de riktigt kvava 30 graders sommardagarna längtade man lite efter frisk havsluft.
Två personer som levt tillsammans i 4,5 år idag.
Inser när jag går igenom dessa bilder att jag kanske borde lägga kameran i Lasses händer lite oftare. Inte mig emot men det blir ju mest bilder på honom, och det är ju ändå min röst och mina tankar de kombineras med så funderar om det skulle vara bättre med variation. Samtidigt är ju hälften av bloggens stomme min fotograferingsstil, så ah jag vet inte. Är det mer intressant om jag är mera med på bilderna eller spelar det någon roll? På tal om fotografering är jag så tacksam över att jag aldrig tröttnar på att fota natur på fritiden trots att det är samma verktyg jag håller i på arbetstid. Kan snarare känna att nånting är fel och konstigt om det gått en stund sedan jag senast fotade för skojs skull.
Nu ska jag lyssna på all ny musik som kommit ut idag. HÄR hittar man min höstspellista som snurrar just nu. Kanske man borde fixa nåt fredagsmix-inlägg snart också.