Visa alla inlägg skrivna december 2021
Nykarlebyjul i svartvitt
Första delen av julen spenderades i Nykarleby och jag fotade en del med kameran. Här är några svartvita från den. 
jag syr om 3 överdelar
Jag har sytt om en hel del av mina plagg denna höst och tänkte nu visa tre av dem.
1. Hollister-skjorta köpt för 2€ på loppis i Österrike 2020.
Hade just kommit in i min skjortperiod när jag köpte den och gillade glassgubberänderna. Trodde genuint att jag skulle börja använda den mycket men icke. Inte en enda gång typ. Insåg efter ett tag att det var pga längden. Den var för boxig och lång och inte på ett snyggt sätt, som mina favoriter från uniqlo/marimekko. Så 1,5 år senare klippte jag sönder den för att ge den en ny chans.
Så här blev den! väldigt kort men passar rätt bra med högmidjade kostymbyxor. Så kan vi ju ignorera det faktum att jag fortfarande inte använt den en enda gång sen jag sydde om den, men tror chansen är mycket större nu. Den är ju så krispig och fin ändå! 
2. Topp av okänt märke köpt på UFF några år sen
Denna har jag faktiskt använt en del ändå, fast den passat kasst. För lång och för bred. Rött och vit-randigt är en favorit och det är så fint med svarta byxor. Man ser ut som en fiktiv karaktär av nåt slag. 
Bort med längd klipp klipp. 
Bort med bredd. Sydde in på mitten både fram och bak och klippte av överloppsstyget när jag var färdig.
Så. Supernöjd. Synd att bryta av ränderna förstås men tycker ändå den blev helt trevlig och var genuint imponerad att mina improviserade knep ändå funkade för att minska storleken på denna favorit. Speciellt nöjd också när man chansar och börjar klippa i ett favoritplagg, och lyckas! 
3. Gina Tricot college tröja från 2014.
Bild från när den var ny. Börjar ju ha lika långt hår igen! Förknippar den här tröjan så mycket med att vara 16, köra vespa och allt nytt och kul vi gjorde sommaren mellan högstadiet och gymnasiet. Något annat som definierar den här tiden är att jag alltid hade för stora kläder. Det kan man ju koppla ihop med osäkerhet på fem sekunder om man vill. Men nu är det 2021 och no more off that shit, klipp klipp.
Oh well jag klippte för mycket och ångrar lite nu att jag förstörde en så betydelsefull tröja. Men samtidigt testade jag ha den på gymmet för styrkepass där man inte blir så svettig och för det funkade den superbra. Då är det praktiskt med kortare ärmar och längd på själva tröjan. Målet med att fixa om den här var att väcka den till liv igen så det lyckades jag ändå lite med.
Det var det för den gången.
Egilgalan 2021
Förra veckans torsdag var det äntligen dags för egilgalan! En kväll som jag väntat på hela hösten, ja egentligen sedan jag senast var på Egil alltså hösten 2018. Här emellan har det kommit utbyte och pandemi så var så glad över att kunna fara i år. Kändes så fint och bra att evenemanget ens fick ordnas och vi njöt verkligen av en bit av normalt liv. Vi började med lite fördrink vid Skatudden med de närmaste.
Känns lite nostalgiskt att umgås i det sammanhang i vilket man lärde känna sina kompisar allra först. Exempelvis jag och Kenneth känner varann genom, och umgås i, så många olika tusen sammanhang nuförtiden att vi ibland glömmer att den här vänskapen faktiskt ursprungligen började i filmvärlden.
Det var under ett kortfilmsprojekt där han var regissör och jag fotograf som vi blev riktigt bra kompisar. Det är någonting med intensiteten, stressen och pressen under en filmproduktion som gör att om man inte är fruktansvärt trött på de andra i kärnteamet efteråt så tyder det kanske på vänskap som tål storm.
Simon, som jag lärde känna genom att jag assisterade honom på inspelningar flera gånger tidigt under Arcadatiden, och sen han mig när jag gjorde mina första A-foto grejer. Kvällen innan Egil hade vi varit ute sent på keikka där jag assisterade honom med lite åkningar. Det känns så fint att vi båda nu är utexaminerade och skickar fakturor mellan varandra. Det är klart att det skulle bli så.
Egilgalan är förresten alltså en filmgala ordnad av Arcadas media-ämnesförening där man nominerar och sedan delar ut pris för filmer som gjorts på Arcada. Man kan t.ex vinna "Bästa manus " eller "Bästa foto" (alltså kameraarbetet för en film) osv.
Denna gång hade jag tyvärr ingen nominering för någon film där jag varit i A-funktion men däremot B, och det är kul det med. Var så stolt och glad över kompisar som vann priser, och över att se de filmerna igen där man varit med på något hörn bakom kameran. Blir alltid så inspirerad!
De vi lyckades skramla ihop från vår årskurs. MK 17!
Och så de som jag jobbat med sedan jag kom från utbytet och speciellt i våras. MK 18! fina typer <3
Några bilder från galan. Vi hade jätteroligt och kändes så fint att festa lite med en massa kreativa passionerade kamerapersoner som inspirerar mig så jättemycket. Ja, manus®i och ljudmänniskor också förstås men klart man känner en speciell slags gemenskap och samhörighet med de som sysslar med samma som en själv.
Sen for jag å Cecci hem med taxi precis just innan våra fötter frös till is i Helsingforsnatten.
Fredagsmixen del 10 - köredition
Senaste året har handlat mycket om kör för mig och vi har under månaderna övat en hel repertoar för konserterna som nu också är över. Snart är det nytt år vilket betyder möjlighet för nya låtar att komma in, då är det kul att hämta inspiration från youtube och kika igenom en massa härliga körvideor. Jag har samlat på mig en del favoriter som jag alltid återvänder till och tänkte denna gång göra en fredagsmix med körvideor. Kanske det är nånting som ni också behöver i ert liv. 
1. Easy on me - Sunday service collective
Är smått besatt av den här videon och versionen av Adeles nya "Easy on me". Kollat in Kanye - gospelkören djupare efter att jag hittade just det här klippet och kan verkligen lyssna på deras konsertvideor i timmar. Gospel är så mäktigt, jag vill göra en sån här A capella version med kören i vår, men med Adeles originaltext!
2. Come give me love - Solala sessions ft. Helen Sjöholm
En riktig Ted Gärdestad-favorit med ingen mindre än Helen Sjöholm och nyfunna Solala sessions. Skickade denna video åt vår körledare i veckan så vi får se, kanske vi kan sätta upp något liknande.
3. Hallelujah - Pentatonix
Vi har faktiskt gjort den här låten i kören och den återkommer nu som då, det är ju inte så oväntat, det är ganska vanlig låt. Den här gruppen gör den dock så otroligt bra. Akustiken i trapphuset på videon gör det hela ännu bättre. Solisterna har så starka och trygga röster att det är sån njutning att lyssna på. Det är också det här jag förknippar med körglädje. Att stå i något trapphus på väg någonstans med skor, ytterjackor och väskor färdigt på, och så drar man bara igenom låten en gång till, och det är oftast de videorna jag tittar på mer i efterhand än de som filmas av oss på konserter.
4. Some nights - Stellenbosch University choir
Den här sydafrikanska kören är ju i en klass för sig. Drömmer om att nån gång vara med i en så här stor kraftfull kör.
5. Nu till livet - Kortado ft. Daniela Rathana
En favoritartist med kör i bakgrunden. Så fint! brukar lägga på den här videon i tv:n när jag dammsuger.
6. Finlandia flashmob
Så här i decembertider inte allt för längesen självständighetsdagen känns det passligt att ta med den här gamla klassikern. Magiskt med ekot i järnvägsstation. Känner mig aldrig så patriotisk och kärleksfull gentemot Finland som när jag hör Finlandia.
7. Jul jul strålande jul - SIOL
Så tänkte jag avsluta med en egen video från en körkeikka tidigare i veckan för lite julfeelis här.
Hur jag löste mitt byxdilemma som kort person
Jag har tänkt ovanligt mycket på kläder denna höst. Har utvecklat en längtan efter passande kläder efter många år av over size pga gammal vana, trender men också för att det helt enkelt inte är så lätt att hitta kläder som inte är för stora och framför allt långa när man är en 146 cm:s miniperson.
De senaste 5 åren har jag köpt 90% av mina kläder second hand. Det går rätt bra när det finns så mycket olika slags loppisar som glittriga Relove men också mera mossiga UFF osv. Jag har tänkt att orsaken till att jag inte hittar byxor som passar är för att jag envisas med att söka på loppis. Hade jag tittat i vanliga butiker hade jag nog hittat. 
I höstas fick jag då hål på mina favoritbyxor sen fyra år tillbaka (på bilden nedan). Ni vet såna man har på sig 4 dagar i veckan minst. Jag har levt lite i förnekelse kring att dessa PERFEKTA Hilfiger capri byxor (som jag nån gång hittat i mammas garderob, går inte att spåra modellen på nätet) någonsin skulle braka ihop men nu gjorde dom det och då insåg jag att byxdilemmat måste tas itu med.
Så jag började kika i vanliga butiker. Gick i varje eviga butik jag hittade i Helsingfors centrum. Till min stora besvikelse hade jag fel kring att jag skulle hitta där, för det gjorde jag verkligen inte. Varken snygga jeans eller halvtöntiga men ljuvliga capribyxor. Efter några buttra dagar muttrandes över "det här jävla 170 cm:s anpassade samhället" :D... så plockade jag fram min symaskin.
Och började rannsaka min garderob. Använder det mesta av det som finns här, men finns nog en del byxor som alla är lite fel på något litet eller stort sätt. Drog ut allt innehåll, också tröjor, och plockade med mig allt som hade något litet fel som gör att jag sen aldrig använder plagget.
I vår skrubb finns också våra resväskor och in i dem har jag tråttat alla kläder som jag inte använder så mycket men heller inte vill laga bort, eller typ vinterkläder under sommaren. Bland dem hittade jag också en del plagg som jag egentligen gillar men inte använder pga nåt litet fel.
Till slut hade jag några små högar med plagg att fixa, klippa och sy i. Bland dem mycket byxor och shorts.
Är det en Marimekko-tröja som skymtar? Japp. Den la jag saxen i, friskt vågat hälften vunnet.
Gammal favorit från Zara i skitkvalité. Farligt när man hittar favoritplagg från Zara, för de håller ju förstås inte att vara långvariga favoriter egentligen. Men med lite hjälp och fix kan man förlänga tiden förstås och det försökte jag med den. Inte använt den på ett tag för att ärmarna rullat ner där de egentligen ska vara vikta. Sydde fast den så den alltid hålls på samma ställe.
Perfekt. Det här var kanske en månad sen och tröjan har verkligen kommit till liv och fått vara med igen.
Blev helt paff när jag efter att ha gett upp byxsökandet helt i misstag hittade ett par Uniqlo jeans på Relove som verkligen passade perfekt i midjan och hade precis rätt mjukhetsnivå för 2€. 
Längden förstås ful. Alltså att vika byxor i ändan är för mig det fulaste som finns. Det är nog mest för att jag är så trött på att göra det och typ ofrivilligt haft den stilen i alla år. Btw sorry för äcklig fotbild. Neongrönt passar inte riktigt på tånaglarna hehe.
Klippte av en ganska ordentlig längd och sydde upp dem. Haft dem varje vecka sen dess, nästan varje dag. 
Och så löste jag mitt byxdilemma. Köpa på loppis och sy upp verkar vara min perfekta kombo och lösning. Klart det finns mycket petite-nätbutiker och de kan jag säkert tipsa om nån gång men det tenderar ofta vara väldigt fast fashion eller jättedyrt. Ska i ett annat inlägg visa lite mera plagg jag sytt om.
Det bästa med mitt nyfunna syintresse är känslan av att man varit och shoppat nya kläder, men egentligen bara sytt om ens gamla plagg. Svårt är det ju inte heller och kraven får vara superlåga. Mitt motto brukar vara "hellre slarvigt än inget alls". I dagens prestationssamhälle tycker jag det är en bra grej att gå emot normen och vara lite medelmåttig med vissa saker, eller ja med allt om man så vill. Jag upplever att det är så mycket roliga saker som folk vill göra men låter bli pga rädslan för att inte va perfekt och jag tror att lösningen på det är acceptans. Acceptans av slarv och medelmåttighet. Sen kanske man blir bättre senare, eller inte. Vissa grejer får ju bara vara roliga också.
vecka 49
Hej och hå. Jag har märkt ett litet uppsving i bloggvärlden (eller blogosfääären som Lasse kallar det) och det gör mig så glad och motiverad att skriva mera. Folk som kommer tillbaka från Instagram och börjar blogga igen efter många års paus. Folk som börjar uppdatera sina sovande bloggar mera aktivt. Folk som jag träffar på riktigt och pratar om bloggskrivande. Länge leve bloggformatet <333
Bloggmotivationen påverkar också alltid fotomotivationen i rakt nedstigande led för mig. Det är ju därifrån allt fotorelaterat i mitt liv härstammar också - från bloggen. Så den här veckan har jag burit med mig tunga kameraklimpen i min Kånken, hajat till varje gång jag drämt ner väskan nånstans och insett vad jag har där i. Fotat små stunder här och där. Oftast inte orkat dra ut den ur väskan när det varit så kallt, men några grejer har ju fastnat. Som den här morgonen, typ i tisdags, när jag tog med mig kaffe under armen och gick ut till stranden nära oss för att vakna till lite.
Det var -14 och efter en timme av njut blev det hemskt kallt i fötterna så jag skyndade mig hemåt men just då kändes de där 200 metrarna väldigt långa. Skickade ett hetsigt röstmeddelande till Lasse att han skulle lägga på bastun så jag kunde basta direkt jag kom in.
En annan dag har jag varit på café med Kenneth och läst bok. Försöker nå mitt läsmål för 2021 nu som jag knappt jobbat på under resten av året. Hemskt vad lite man läser egentligen, men knepigt när det finns så mycket stickande, virkande, målande, fotande, pysslande och syas man också vill dona med. Vi åstadkom iallafall 30 minuters oavbruten tystnad och läsning vilket är en ganska stor bedrift för två babblare som oss, speciellt i varandras närvaro.
Finns heller inget så satisfying som att se på när nån byter film i en kamera.
Så fint och vintrigt i våra gamla kvarter vid Skatudden/Kronohagen. Här bodde vi i somras och vad fint och härrligt det var. Vintern märks extra mycket just i det här området när det på sommaren annars är så livat med båtar och folk i hamnen. Oj vad lillgammal jag kände mig när jag skrev ordet "livat".
En annan dag var vi också på en snabb glögg innan kören. Kenneth och kören är verkligen två saker som jag kommer förknippa med hösten 2021. Vi har setts eller hörts varje/varannan dag stora delar av senaste halvåret, men blir ju naturligt så med mycket övningar, konserter och keikkor. Det är ändå så fint att i vuxen ålder ha en bästisrelation på det här sättet. Den där personen som man träffar på kontinuerlig veckovis basis och samtalet aldrig egentligen tar slut, bara paus. Undrar när jag senast i livet skulle haft en "umgås minst en gång i veckan-kompis", kanske i lågstadiet typ. Det är en sån trygghet.
Nysning eller skrattanfall? 
:))
Imorse väckte Lasse mig, gav mig en present och grattade på namnsdagen. Världens gullevän. <3 det var nog veckans bästa. Blev så glad. Har man växt upp med en mamma som är mästare på presenter och att ta små högtider som t.ex namnsdagar på allvar så blir presenter ganska naturligt ens kärleksspråk. Extra fint också när det är en dag som man verkligen inte förväntar sig nånting på, eller knappt själv minns att det är en speciell dag på något sätt.
Sammanfattningsvis kan man ju konstatera att den här veckan innehållit mycket att vara glad över. Fastän jag känt mig lite slöare än vanligt och varit rätt mörbultad efter förra helgens stora fotokeikka. Nya tag med sovrutiner nästa vecka tror jag och kanske lite flera gymkvällar med Lasse.