Du jag slänger ner en nyckel ifrån fönstret i köket
Vänta va, ser ni rätt? jo det gör ni. Ett hederligt gammalt vardagsinlägg med bara kravlösa telefonfoton från min helg. Nu kör vi.
Vi tar det från början. Min helg börjar alltid på torsdag kväll med keramik eftersom fredag är min lediga dag, eller ofta tid-för-min-egen-firma-dag. Några av min tallrikar hade åkt ett varv genom ugnen men behövde ett varv till.
Fredag och jag var faktiskt för ovanlighetens skull på kontoret pga hade en inspelning på morgonen för en video. Ganska så tröttis.
Men är ensam filmare/fotograf på kontoret nu när min kollega är på semester, och det är ganska stärkande att själv driva allt. Fixa ljussättningen, ha koll på knappmickar och att alla ljudkanaler är rätt, kameragrejerna förstås men det går på autopilot, editeringen och färgkorrigeringen och sen att sköta den finska kommunikationen med beställarna och de framför kameran. Huhu. 
Sen vidare på hemmafest. Åh hemmafest med bara tjejjer. Välkommen in av Veronica Maggio i högtalarna och osnubbiga samtalsämnen vilken dröm. 
BRA kväll! sen hem i blåa outfiten på bussen. 
Mysig lördag med morbröderna Palm och gänget.
Fortsättning på mysig lördag. This is us-maraton och somna 23.
Söndag. Lasse sprang 15 km under tiden jag inte gick en meter och pysslade i soffan. Limmade äntligen in Prag & Berlin bilderna från förra sommaren i en bok.
Och så påbörjade jag ett tredelat filmmaraton också. Gissa vad :) 
Det var det!
Torilla tavataan
Efter en helg där vi spenderade 180 km på cykeln avslutade vi med att se på hockeyfinalen med våra kompisar. Det var nervöst. Jag är annars inte så engagerad i ishockey även fast det är mysigt att kika på ibland, men denna kväll hade jag nånting att förlora. Att få fara torille. Sista halvtimmen var det lite svårare att komma ihåg att andas. 
Men i en rojsig buss full med folk och musik hamnade vi sen ändå. Torille!!
Havis Amanda var avstängd så folk hittade nya kreativa lösningar, nya saker att klättra och fontäner att simma i.
Känns alltid så tryggt i ögonen när de börjar skjuta raketer sidledes hehe not.
tut tut! Förra gången vi for torille bodde vi i Rödbergen och kom i takt med alla dessa tutande bilar. 
Efter en ganska hastig runda runt torget började vi ta oss hemåt. Det är kul att fara till torget men ganska ständig fight or flight response är ju nog på när man är där inne i massan så känns fiffigt att ta sig därifrån ganska hastigt. Här var klockan ungefär 01:00 så tror nog torget och stan i allmänhet blev mycket fullare ännu efter att vi for. 
Att ta sig hemåt var dock inte det lättaste. Alla bussar var extremt fulla, så fulla som man nånsin har sett dem. Vi var påväg att stiga på en, men så pamade hjulen på den av hur överfull den var och sen gav vi upp bussjakten och promenerade raskt ända hem.
Hyvä suomi! Torilla tavataan <3
Vappen genom min festkamera
Nu ska jag visa hur min Valborgshelg såg ut genom min gamla systemkamera som nu fått titeln "festkamera". Livets roligaste bilder kommer säkerligen tas med den. Det är nånting magiskt som händer när man inte känner att man behöver vara försiktig med en kamera. Den har redan simmat i öl en gång förut och överlevt så jag kommer verkligen ta risker med den. Det är så man får intressanta bilder.
Valborgsfirandet började klockan 12. Våra kompisar ordnade brunch på sitt kontor och det var verkligen en bra start på vappen! 
Sen började vi röra oss mot Drumsö. Vi skippade havis amanda helt, min studentmössa glömdes ändå i Österbotten i år igen, så inget att lägga på huvudet. Vädret denna vapp var väl helt okej. Varmt när vi gick och kallt kallt när vi satte oss ner. 
På Drumsö ordnade våra kompisar öl-olympiad. Hälften av oss deltog och hälften såg på. Jag såg på och tyckte det var ganska skönt att få dricka i min egen takt haha. Frös gjorde vi dock. 
Efter åtta olika stafetter var vi äntligen klara och fick gå in i Emils varma lägenhet mmmm! 
Men diskussionerna dom var inte varma....
Nånä, bara kärlek. 
Roligt och najs är det iallafall att få tränga ihop sig med sina kompisar i lägenheter. Hemmafester är det bästa jag vet.
Sen blev det natt och inga bra bussar gick och vi råkade gå nästan hela vägen hem. 
Och sen dagen efter var det en ny dag och ny högtid på sätt och vis men ändå inte. 1 maj! 
Vi hade första maj picknick och det var helt najs men nog var man ändå ganska trött och seg. Två dagars festande kanske inte riktigt är min grej mera? det kan hända att det aldrig var det egentligen. 
Kring 21:00 bestämde vi oss för att nu fick det vara färdigt med firande och styrde kosan hemåt. Dessa bilder nedan visar ungefär hur jag visualiserade mig det skulle vara att bo och studera i Helsingfors före jag flyttade hit. 
Sedan kom jag hem och landade i Lasses famn helt emotionellt tom och trött. Längtade så mycket efter att känna mig pigg och frisk, längtade efter vardag och jobb.
Jag tror sånt här festande och den mentala påfrestningen det ändå kan vara för känsliga individer att fira och känna "rätt" saker på högtider blir lite för mycket för mig när jag inte har mycket lugn tid innan att förbereda mig. Så länge jag bara jobbat på nytt jobb en månad och ännu inte vant mig vid det livet riktigt blir det lite för mycket på samma gång. Sammanfattningsvis var Vappen riktigt lyckad och rolig, men hade jag gjort om det hade jag följt med på Lasses cykeltur på 1 maj istället för att fortsätta festa.
Helsingforslördag genom ny lins
Efter att ha fotat vardagsbilder med typ ett 85 mm objektiv väldigt länge så har jag äntligen köpt ett 35 mm. Det känns så roligt och lekfullt! bländaren är inte lika låg som jag är van med därav lite grynigt och dåligt men testar ännu och försöker lära känna den. I lördags tog jag med den på lördagslir, precis vad den är menad för. Häng med! 
Vi hade legat på soffan typ hela dagen, förutom en snabb skrinntur i kvarteret, och slöat riktigt ordentligt. Vi gick en sväng i bastun, drack en skvätt whisky, klädde på oss och tog oss ut.
Vi hade egentligen tänkt äta på nån fin restaurang i stan denna lördag men pga slöheten kändes det som slöseri att göra nåt så trevligt efter en sån dag. Inte rätt feelis i grunden riktigt. Man vill som se fram emot det, inte vara för trött för att knappt kunna njuta. Vi hade dessutom spontant bestämt träff med några kompisar så den här lördagen skulle ändå handla om det. Vi testade därför maten på baren närmast oss, drack en öl och for sedan vidare. Det passade bättre in i vårt mood och kändes riktigt mysigt.
På bussen.
Hej hej!
Äntligen fick vi se Joel å Jossos nya lägenhet som var så hemtrevlig. Joa var också med. Så himla skönt att få sjunka ner i någons sköna soffa och plocka öl ur sin tygpåse. Hemmafesterna kommer tillbaka <3
Tror ni vi är unika 20nånting-30 åringar eller tror ni vi pratar om lägenheter?
Väldigt mysigt.
Så for vi hemåt.
Att gå över järnvägstorget en lördagsnatt efter en fest tillsammans med Lasse gav mig såna flashbacks. Tror inte vi gjort det tillsammans en enda gång sedan vi flyttade från Österrike, så senaste gången var säkert på nån studiefest eller hemmafest långt ifrån pandemitiderna kring 2018-2019. Ser fram emot fler av såna här kvällar 2022 och småningom med ännu större schack.
Egilgalan 2021
Förra veckans torsdag var det äntligen dags för egilgalan! En kväll som jag väntat på hela hösten, ja egentligen sedan jag senast var på Egil alltså hösten 2018. Här emellan har det kommit utbyte och pandemi så var så glad över att kunna fara i år. Kändes så fint och bra att evenemanget ens fick ordnas och vi njöt verkligen av en bit av normalt liv. Vi började med lite fördrink vid Skatudden med de närmaste.
Känns lite nostalgiskt att umgås i det sammanhang i vilket man lärde känna sina kompisar allra först. Exempelvis jag och Kenneth känner varann genom, och umgås i, så många olika tusen sammanhang nuförtiden att vi ibland glömmer att den här vänskapen faktiskt ursprungligen började i filmvärlden.
Det var under ett kortfilmsprojekt där han var regissör och jag fotograf som vi blev riktigt bra kompisar. Det är någonting med intensiteten, stressen och pressen under en filmproduktion som gör att om man inte är fruktansvärt trött på de andra i kärnteamet efteråt så tyder det kanske på vänskap som tål storm.
Simon, som jag lärde känna genom att jag assisterade honom på inspelningar flera gånger tidigt under Arcadatiden, och sen han mig när jag gjorde mina första A-foto grejer. Kvällen innan Egil hade vi varit ute sent på keikka där jag assisterade honom med lite åkningar. Det känns så fint att vi båda nu är utexaminerade och skickar fakturor mellan varandra. Det är klart att det skulle bli så.
Egilgalan är förresten alltså en filmgala ordnad av Arcadas media-ämnesförening där man nominerar och sedan delar ut pris för filmer som gjorts på Arcada. Man kan t.ex vinna "Bästa manus " eller "Bästa foto" (alltså kameraarbetet för en film) osv.
Denna gång hade jag tyvärr ingen nominering för någon film där jag varit i A-funktion men däremot B, och det är kul det med. Var så stolt och glad över kompisar som vann priser, och över att se de filmerna igen där man varit med på något hörn bakom kameran. Blir alltid så inspirerad!
De vi lyckades skramla ihop från vår årskurs. MK 17!
Och så de som jag jobbat med sedan jag kom från utbytet och speciellt i våras. MK 18! fina typer <3
Några bilder från galan. Vi hade jätteroligt och kändes så fint att festa lite med en massa kreativa passionerade kamerapersoner som inspirerar mig så jättemycket. Ja, manus®i och ljudmänniskor också förstås men klart man känner en speciell slags gemenskap och samhörighet med de som sysslar med samma som en själv.
Sen for jag å Cecci hem med taxi precis just innan våra fötter frös till is i Helsingforsnatten.
Malaxbröllop
Vi har haft bröllopsvecka på Sevendays och jag ansluter mig här sent om sider. Jag har inga speciella bröllopstips att komma med, men tänkte närma mig ämnet från min roll som fotograf och visa lite bilder från ett Malaxbröllop jag fotade förra sommaren, dela med mig av lite tankar kring det. Sanna & Viktor gifte sig i juni 2019, och det var otroligt fint ordnat, får rysningar när jag tänker på det. En ära att få fota ett så fint och sprudlande bröllopspar som blev så bra och naturliga på alla bilder.
Säga vad man vill om bröllopsfoto men jag tycker det är så njutningsfullt. Det finns förstås mycket klichér, men man kan alltid utveckla sin egen stil, sätta sin prägel på det. Efter några år kanske man kommer in i en rutin där man inte får känna lika mycket, men än så länge blir jag skakig på hand i vissa känslosamma situationer som ska fotas. Håller man på med kameror och grejs konstant blir det förstås efter ett tag lite bekvämt, lite på rutin, lite monotont. Men bröllop, alltså ojoj. Då får man känna saker bakom kameran! När jag körde hem från det här bröllopet i natten kände jag att jag var på så rätt bana, så glad.
Det är också väldigt tacksamt att fota bröllop eftersom bröllopsdagarna ofta flyter på på samma vis och har liknande program. Det är lätt att planera och förbereda sig, tänka ut var man ska stå och nästan visualisera ett bildmanus på förhand. Man vet vad som kommer hända men på samma gång bjuds det på många överraskningar och stora reaktioner av många olika människor. Det är som att intressanta och händelserika bilder kommer rakt i famnen på en och det är bara att trycka av, låta kameran gå varm. 
Man har förstås också lite press på sig. Det är inte som att fota ett vanligt business-evenemang precis. Dessa bilder kommer ramas in och stå i släktens bokhyllor, hänga på väggar. I årtionden! Det är på samma gång motiverande. Får en att göra sitt yttersta för att få så tidlösa och fina bilder som möjligt. 
För att inte tala om paranoian kring tekniken. Jag har verkligen noll tillit till teknik när det kommer till så här viktiga dagar. Backup kamera och tillbehör är ett måste. Jag har tiotals tomma minneskort i bakfickan och byter kontinuerligt under dagen, varje timme, så om det händer något med ett kort så finns inte exakt allt på det. Har också med dator och för över material vartefter under dagen så gått det går. Kör hem efter bröllopet med en känsla av att jag har en nyfödd bebis i baksätet, när jag har hårddisken och minneskorten där... Hoppas lite av oron försvinner med lite mera erfarenhet, ändå förvaltar man ju någonting som är av stort värde för paret och lite oro ska man nog ha. Gifter jag mig någon gång och ska anställa bröllopsfotograf kommer jag värdesätta den där försiktigheten högt. 
Inför det här bröllopet hade vi diskuterat stilen och kikat genom lite Pinterestmappar. Grönt och naturligt var ledord. Blanda bröllopsklassiker med mer personligt. Några trendiga poseringar tillsammans med det som känns bra på plats. Jag kikade mycket på släktingars bröllopsfoton i olika bokhyllor innan. De man sett på tusentals gånger i alla år. Försökte fundera kring vilka som verkligen fastnat för mig och varför, vilka som känns mest tidlösa, och vad det var med dem som verkligen var bra. 
Det är ju tacksamt att kunna se på vad andra bröllopsfotografer tar för bilder och sen influeras av dem och försöka återskapa det man sett. Innan man hittat sitt eget grepp är det ju vägen att gå, men jag vill nog gräva lite djupare. När den stora dagen väl kommer gäller det ändå bara att köra på magkänsla och lita på sin stil, sitt öga. Allt går ändå i sådan raketfart. Jag är glad för min vana vid dokumentärfotografi. Det gör att det inte finns så mycket osäkerhet, självtvivel. Att få vara självsäker i sin roll är den bästa känslan jag vet. 
På festplatsen fanns så många alternativa fotoställen. Så mycket natur, fina hus och omgivning. Älskade att fota ett Malaxbröllop. Kändes bara rätt. 
Vädret var den här dagen faktiskt riktigt bra fotomässigt. Som ni kanske förstått så regnade lite på morgonen men stunden när bruden kom och vi skulle ta parbilderna slutade det regna och var mest molnigt, vilket är perfekt för porträtt. Jag var glad över att jag inte behövde kämpa med direkt sol. Mot eftermiddag/kväll kom solen fram och vi fick också lite fina solbilder på gården. 
Det var det. Underbar dag var det. Längtar tills jag får fota nästa bröllop!
Okej några tips kan jag komma med. Förstås ska man ta fina bilder och kunna sin teknik osv, men en av de viktigaste sakerna när man fotar bröllop är nog hur man beter sig. Det är kanske självklart men ack så viktigt att man är lugn och sprider glad energi eftersom man kommer befinna sig nära paret redan från morgonen. Att socialisera med människor och försöka vara en del av festen, smälta in, är också bra eftersom gästerna blir mer bekväma och vana med en då, och det blir lättare att få bra bilder på dem. Vad mer? hmm. Smidighet är bra. Jag har som gäst varit med om bröllop där fotografen jycklat massvis med blixtar och stativ, sprungit fram och tillbaka framme vid altaret under hela ceremonin, och det är ingen vacker syn. På samma gång måste man också våga vara lite störande för att få vissa bilder. Vara bekväm med att folk tittar på en när man står mitt i altargången och fotar paret. Kämpa emot obekvämheten. Så ja. Viktigt att finna den där balansen. Våga störa, men inte för mycket. Ta skor som inte för ljud! Och kläder som är bröllopsfina OCH praktiska.
Det var en gång en Juthbackamarknad
Det var en gång en Juthbackamarknad som bara flög förbi i en dimma av trötthet. En helg som nu känns så avlägsen. Juthbackamarknaden är dock en av mina favorit traditioner och helger på året, så någonting som trötthet skulle aldrig stoppa mig. Dessutom var vi ju där och sålde vilket till och med är roligare än att fynda. Men både och gjorde jag nog. 
Folkmassor fyllda av en massa olika familjebekanta att stanna och prata med. Alltid så roligt tycker jag.
Det är klart att när man säljer så hinner man ju inte gå runt och kika lika mycket, och ännu mindre fota så mina Juthbacka-inlägg blir lite kortare då. I alla fall har jag fotat stora bokstäver som man kunde köpa. 
Och en himla massa porslin som vanligt. Något mumin-porslin köper jag dock aldrig på Juthbacka eftersom det inte känns lönsamt. En och annan mini porslinskanna köpte jag dock. 
Här åt vi lunch. Vid husvagnen förstås. Mysigt.
På vägen tillbaka till vårt säljbord såg jag en sån här fin gungstol. Söndrig visserligen, men färgen och storleken var bra. Inspiration för ett framtida köp kanske. 
Samma färg men helt annan grej. Fjällräven byxor. De hade varit bra att ha här i bergen, men inget köp på dem heller. När man vet att man är på väg på en lång resa och redan drunknar i alla saker man försöker packa bort nånstans i sina föräldrars hem, då är man inte så shoppingsugen faktiskt. 
Så vi gick tillbaka för att sälja istället. Det, däremot, vill man gärna göra när man drunknar i prylar och framför allt kläder. Usch då. Mamma kom så småningom för att hjälpa oss sälja också. 
Sen plötsligt blev det kväll så fort. 
Och trötta var vi. 
När två marknadsdagar hade gått for vi för en natt till villan och det var det enda man behövde då. Vila ut och ta det riktigt lugnt. 
Sista villakvällen utomhus. 
Morgonen därpå.
Finns inget mer avslappnande att ligga i en kökssoffa och göra ingenting. Läsa eller skrolla Reddit-inlägg.
Mysigt sensommarhöstigt väder.
Gå runt i pyjamas o va trött.
Borsta tänderna utomhus. I rufsigt hår.
Aldrig någonting annat än Birkenstock. Fick dem i maj och har använt dem så mycket hela sommaren att det ser ut som att jag hade haft dem mycket längre. Spillt ganska mycket vatten på dem, och gått på fuktigt underlag, så det har nog nött dem ganska mycket också. Men det är livets sko. Skulle gärna gå i dem utomhus året runt. Borde sikta på att bo någonstans där man kan göra det. 
Hugga lite ved.
Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Man går igenom en massa villabilder som liknar varandra och sen mitt i allt tar det slut. Lite så som det känns när man åker därifrån. Man vill inte.
Försmak av semester
Har skrivit så få inlägg under den här sommaren. Var väl samma förra året tycker jag att jag minns. Men nu tänkte jag skriva om en riktigt somrig julihelg mitt i en period av köttiga 9-halv6 vardagar. Har fotat med Nikonen men här slinker nog några telefonbilder in också. Vet inte om det egentligen är så smart att blanda på det viset. Blanda format. Inläggen blir ju inte lika...konsekventa? vad heter det? Det blir inte en lika starkt genomgående stil I guess. Men nu har jag redigerat dem alla på samma sätt och jag känner att telefonbilderna ändå har något att berätta så på det viset motiverar jag deras plats här. Jepp.
(Typiskt att man känner sig tvungen att motivera innehållets relevans på sin egen blogg där konceptet är helt upp till en själv. Kanske det blir så när man studerar media. Svårt att producera något slags innehåll utan att sönderanalysera, kritisera, oftast radera. Men vill ju hålla den här platsen kravlös!)
Vi börjar i alla fall på en fredag för några veckor sen. Veckans sista inspelningsdag. Har snart jobbat två månader på en finlandssvensk humor-tv-serie vilket har varit oerhört lärorikt och minnesvärt, men börjar förstås bli mör. Eksemen blommar och breder ut sig på min hud. Säger åt mig att det är dags för semester. Och snart är det dags för semester.
Efter att jag hade slutat jobbet denna fredag skyndade jag mig så hårt jag kunde till järnvägsstationen. Var där 45 minuter i förtid. Taggad på helg. På att träffa Lars. På att festa. Hänga på villan. Träffa kompisar. Simma i sjön. Cider och vin.
Ett riktigt svettigt fredagskontor. 
Vid en kvällsolig tågstation blev jag hämtad. Vi kollade en film och somnade. Bestämde oss för att stiga upp tidigt och hinna till villan. Men när man är jobbtrött kan man inte riktigt lita på sig själv. Stängde av alarmet i sömnen och halv 11 vaknade vi. Men sånt måste få vara okej. Vi for till villan direkt efter vi vaknat och försökte ta vara på den tiden vi hade i alla fall.
Efter att ha solat, läst, kört båt, simmat och paddlat lite begav vi oss mot villafesten som vi hade väntat på och sett fram emot mycket. Villafest och sleepover med en massa favoritmänniskor i Birkenstocks! Finns få saker som toppar det.
Vi hade knytis och alla hade fixat nånting, så när vi hängt färdigt på terassen och alla var passligt tipsy och några djup började vi grilla och äta. Och jag njöt faktiskt väldigt mycket allt. Av maten, av sällskapet, människorna, samtalsämnena, allting. Det är verkligen en fin grej med att jobba mycket. När man väl gör någonting annat, har speciella planer, så blir det så mycket bättre, man uppskattar det så mycket, njuter av varje liten liten del av det. 
En annan grej är ju också sällskapssjukan. Jag har verkligen ansträngt mig för att umgås med vänner under jobbveckorna, och gjort det mer än jag orkat. Men oftast har jag varit så trött - speciellt fysiskt men också socialt, att jag överlag inte pallat. Det är verkligen ovant att känna att man VILL men verkligen verkligen inte orkar. Dagarna/kvällarna innan just den här kvällen hade jag därför fokuserat mera på mig själv, vilat upp och haft egentid vilket var riktigt skönt. Så när den här kvällen kom var jag utvilad och redo för massa socialt häng igen, och det kändes så roligt att prata med en massa människor. Diskutera och reflektera och lyssna på andras tankar och ideér och ahh. Det var bra.
Sen höll killarna lite frågesport och lekar, och middagen övergick till något mellanting innan det var dags för bastu.
Vi tjejer gick i bastun medan de spelade lite kubb. Simmade gjorde vi ju också. Pratade om dåtid och framtid och jobb och liv och var folk ska bo och ja, minns väl inte riktigt ens. Sedan virade vi in oss i handukar och satt under kökslampan inne i villan och mös tills vi somnade på golvet. 
Märker nu att mina bilder porträtterar lite samma människor om och om igen. Vad synd. Fotade ganska sporadiskt och ojämnt. Så får det väl vara.
Nästa morgon vaknade vi, med lite sjuka ryggar men annars på skrattigt humör. Och så åt vi frukost i solen. 
När har man senast ätit frukost med kompisar såhär? Kändes ju som världens bästa grej. Trots trötthet och fest kvällen innan var jag energifylld pga bra dygn och roliga saker. Äta frukost med kompisar, med dehär kompisarna, är något jag behöver mera av känner jag. Goa saker.
Efter att vi hade ätit frukost såsade vi runt en stund, plockade ihop våra utspridda grejer och började så småningom bege oss till egen villa igen. 
Där vi dippade ganska hårt efter en stund. Lasse håller i sin telefon och ser på film här, sovandes. Sånt ska ju fotas. 
Så tog vi vara på värmen, njöt och låtsades som att jag inte skulle hoppa på ett tåg fem timmar senare. 
Men till slut gjorde jag det. Ett svettigt tåg som jag läste bok på och som kom fram ganska sent. När jag steg in genom ytterdörren hemma till en mörk tyst tom lägenhet kändes det lite knasigt men också skönt. Lade på "Lugna favoriter" i högtalaren och packade upp min väska, gick och sova lite senare än vanligt bara för att hinna landa ordentligt hemma. 
Och det var den underbara men otroligt korta och snabba helgen. Vad jag ska sakna den i vinter. Vad jag är tacksam att jag fick leva den, och för människorna som var med.
Jag känner så starkt, att positiva händelser och helger som denna gör så mycket gott med mig. Behöver mer mer mer mer.
Söndag till söndag
Vad maj susar förbi fort. Samtidigt känns det som att de senaste veckorna har varit fyllda med så mycket. Händelser, utveckling, tankar, känsloarbete, möten o träffar, upplevelser. Så mycket liv. Speciellt den senaste veckan har varit fylld med liv, som ett uppvaknande där allt känts lite mera och klarare. Vet redan nu att jag kommer minnas den så starkt. Kan ju visa toppen av isberget i form av bilderna jag tagit. Söndag till söndag. 
Söndag nittonde maj började, i en varm svettig hög av gullisar ute på kullerstenarna mitt i natten. Ljudet av Bee Gees nerifrån källaren. Dans i trapporna ner. Orkade högst vara inne två låtar i gången innan vi behövde hämta utomhusluft. Svor över mitt klädval, långa byxor. De andra hade varmt fast det var barbenta. När jag hade kramat Anna hejdå och slutligen gick sista biten hem ensam kunde jag knappt hålla upp ögonen. Fåglarna sjöng så hårt som de bara gör när man går hem halv 4 en natt i maj. Orkade inte ens gå slalom mellan vatten-spridarna i parken, lät dropparna nudda benen.
Vaknade nästa morgon helt uttorkad med brinnande eksem. Men glad över en lyckad kväll. Någon timma efter vi vaknat kom Fred över på lunch och tårta. Sen låg jag på köksgolvet en stund och bara vilade mitt trötta huvud. Att ligga på köksgolvet, sträcka ut ryggen, är underskattat. 
Måndag och ny vecka. Cyklade till skolan med för lite timmar sömn i ryggen, satt i graden med Simon mellan åtta och fyra. Fick mycket gjort. Känns skönt men också lite vemodigt att snart ro i land det här projektet. 
Efter tio på kvällen bestämde vi oss för att cykla Skatudden runt, så då gjorde vi det. Det var väldigt skönt, och fint. Satte oss nere vid vattnet och bara tittade på himlen en stund. Mötte enstaka turister men annars var det folktomt. 
Vaknade...nej gav upp vid 6 på tisdagsmorgonen efter att inte fått nån ordentlig sömn. Skulle till skolan men kände mig så konstig i kroppen att jag lämnade hemma. Gick ner till stranden och låg på stenmuren en stund. Stirrade upp på molnen och hade för varmt fast jag hade sommarkläder. Andades in havsluften, såg människor passera förbi och viftade bort humlor och fåglar. Längtar efter att göra det igen när sommaren kommer tillbaka. 
Efter att ha vilat någon timma under täcket hoppade jag på cykeln för att se bl.a Bella göra sitt nivåprov vilket var helt fantastisk. Kan säga att när man sovit noll, är ganska svag och hör Bella sjunga en Lisa Nilsson låt. Då brister det. Bella är helt otrolig. Känner ofta att jag blir så stolt över alla musicerande människor i mitt liv, som henne. Hur man kan se upp till, lär sig och utvecklas av människorna runt en. Framför allt lära sig att våga.
Sjöng en duett med Bella i vintras på vår Abba-konsert vilket kändes så tryggt, fast jag var super förkyld och inte kunde lita på min röst, eftersom jag fick så mycket stöd av hennes kraft. Min nervositet på scen har också förminskats enormt mycket sen jag flyttade hit och började röra mig i de här kretsarna. Beror nog mycket på att jag inte känner av jämförelse, konkurrens eller tävlingsinstinkt alls. Jargongen är mera att stöda, pusha, hjälpa, hylla. Det är det BÄSTA. 
Sov lite bättre. Orkade till skolan på onsdagsmorgonen. Skrev in eftertexterna på vår kortfilm. Vid halv 3 orkade vi inte påta i Avid mera så då åt vi lite i en park. Bland annat en Risifrutti utan sked. 
Sen vinkade jag av Kenneth & Emma, hoppade på cykeln och styrde mot Jenni med 18% i telefon. Vågade därmed inte lyssna på musik och öda upp batteriet eftersom cykelturen skulle ta åtminstone en timma, så lyssnade på naturen och omgivningen istället. Cyklade förbi ängar, liljekonvaljer, genom rondeller, broar och skogsvägar. Till slut kom jag fram med trötta ben. Efter att ha druckit några glas vatten och hälsat på pojkvän + hundar så gick vi ut i försommarkvällen. Drack vin vid havet tills inget regn hade förvandlats till duggregn hade förvandlats till regn.
Jag ansåg mig nöjd med tjugo kilometer på cykeln för den dagen och tog metron hem. Med 11% i telefon så kunde inte lyssna på nåt då heller för hade köpt biljett via HSL-appen och ville inte att den skulle slockna. Så jag tittade ut genom fönstret, betraktade människorna, lyssnade på finska samtal runtomkring mig. Tycker om hur man upplever allting mera utan telefon. 
Sen kom jag hem och vi skrollade genom tusen hotell innan vi slutligen bokade mitt i natten. 
Torsdag morgon. Cyklade till skolan. Har cyklat kring 60 km den här veckan. Påtade lite mera i Avid, gick igenom typsnitt till titeln och liknande. Vid fem var jag så hungrig att jag inte orkade mera. Cyklade hem på tom mage för att snabbt byta kläder, kasta i mig något och sen fara iväg på nytt. 
Ringde på och steg in i trapphuset jag sprang upp och nerför i ett år, men som jag inte varit i sedan juli. Det kändes vemodigt, men fint. Som att man fick gå in i sina minnen en stund. Minnas tillbaka till allt som hänt på det stället. En finsk person jag aldrig träffat öppnade dörren.
Personen som nu sover i rummet med utsikt över de gamla röda taken, äter i köket med de höga fönstren och borstar tänder med utsikt över lönnarna. Personen som likt mig inte ändrat efternamnet på ytterdörren. Jag fick en hög med post med mitt namn på, och jag frågade på finska om de trivs i lägenheten. Jag ville så gärna gå in. Se hur rummen är inredda idag. Kändes jobbigt att inte ha tillträde till ett ställe som är så bekant för en. Ett ställe vars väggar bär ens minnen. Jag ville stå och småprata med henne länge. bara för att få stå i den där hallen, men jag for därifrån. Människan som brukade titta tillbaka på mig i hiss-spegeln var sig ganska lik, men nog hade hon vuxit sen sist. Kommer aldrig glömma första gången jag gick i den här trappan. Kanske det här var sista. 
Sen ringde Kenneth och sa att de är på väg gåendes mot Esplanaden med en rödvinsflaska. Och jag svarade att jag hoppar på cykeln nu med en korg full med kuvert. 
Vi såg "Vilja andas" på Svenska teatern av Nya Tadam. Det var verkligen en upplevelse. Och alla var så himla duktiga. Musikalen behandlade ämnen som psykisk ohälsa, gymnasiet, studenten, inträdesprov osv. Vi pratade efteråt om att den kändes både som ett hugg i magen och som ett mjukt moln att sjunka in i. Väckte mycket tankar. Det var verkligen så bra, och så viktigt. 
På fredagsmorgonen hoppade jag på cykeln igen. Den här morgonen var det dock inte lika roligt eftersom det blåste så hemskt, regnade och var pickande kallt jämfört med tidigare dagar. Klädde mig i långbyxor och Goretex-jacka men packade med shorts i ryggsäcken. Var trött och irriterad när jag kom fram och det hade tagit 15 minuter mer än det brukar, blir alltid så när jag cyklar i blåst. Inte min favorit. Bilden nedan föreställer Tavastvägen-kaoset. I skolan hade vi klippkurs hela dagen. Cyklade hem med lite mer jävlaranamma. Trampade så hårt jag orkade för att inte vinden skulle ta i en.
Hann hem via i fem minuter för att hämta utrustning och for sedan direkt vidare till Luckan för att ställa i ordning inför kvällens spelning. Åt middag med Henkka och Cecci innan spelningen började när vi hade ställt allt färdigt. Alltid så skönt o tryggt att umgås och prata med dem. Få bamsekramar när man är på trött och tråkigt humör. Få vara svag och skör. Kunna öppna upp sig och fundera på djupa och personliga grejer och sedan bli tackad för att man vågar. Också få vara på andra sidan, hjälpa och stötta. Den känslan är helt fantastisk.
 |
 |
Sen började vi jobba igen och det var Bubbeli & The runeberg orchestra som spelade ikväll. De var helt fantastiska. Fick sån bra feelis av deras musik. Gjorde min fredag! Efter att keikkan var över packade jag ihop snabbt snabbt och skyndade mig till Maxim bion där Lars väntade på mig. Vi såg filmen "Tolkien" som var riktigt bra och hade riktigt fina bilder. Satt halvt omedvetet och tittade på färgerna genom filmen eftersom det är något som varit aktuellt för mig den senaste tiden, blev väldigt inspirerad. Det var ett fint sätt att avsluta en jobb-fredag med bio + rödvin + någon som kliar en i håret emellanåt.
 |
 |
Nästa morgon vaknade vi till regn och sjuk hals. Tog det lugnt hela förmiddagen. Vid två for Lars iväg på vår kompis Kandidats-firande som innebar att de i lag skulle tävla mot varandra, följa ledtrådar och hitta platser runt om i Helsingfors. Jag hade helgens andra foto-keikka ungefär samtidigt så kunde inte vara med i tävlingen. Jag försökte därmed sysselsätta mig, fixa färdigt utrustningen i tid och lyssna på musik för att inte min FOMO skulle ta över. 
For hemifrån bra i tid så att jag hann besöka en av alla parker där folk sålde loppisgrejer den här dagen. Måste säga att det funkade bra och kändes inte lika jobbigt att inte vara med alla kompisar då, kunde istället vara glad för Lasses skull och tänka att han hade roligt för min del också. Köpte en skjorta och ett par byxor, sen cyklade jag mot eventet. 
Hamnade att vara väldigt social och prata mer än vanligt på den här keikkan. Styra upp och organisera. Vara framåt och påträngande. Någonting som ibland kan kännas lite osäkert, när man helst skulle vilja vara en fluga på väggen, fota obemärkt och smidigt. Att dessutom göra allt det på finska var verkligen utanför ens bekvämlighetszon men supernyttigt. Så mycket man klarar av som man aldrig trodde man kunde. Älskar att växa in i yrkesrollen och bli mer säker i den. En keikka i taget bara. Och även våga prata fast ens finska är lite broken.
 |
 |
Hundratals bilder senare packade jag ihop och trampade hem så snabbt jag kunde. Packade en ryggsäck med handduk och öl, rev ut hela garderoben för att hitta en bikiniunderdel och hoppade sen på en spårvagn. Kastade in en banan och smörgås springande sista biten. 
Sen. Äntligen fick jag ansluta mig till festen och människorna som jag längtat efter hela dagen. Hann passlig tills vi skulle gå i bastun. Då kunde jag andas ut. Då kändes det så skönt. Också så behagligt efter att ha jobbat att hänga med nära människor i ett så avslappnat, personligt och skönt sammanhang. 
Sen hoppade vi på en buss hem igen mitt i natten. Gick sista kilometern hem. Stannade på ställen. Satt på en stentrappa och pratade. Ville inte gå hem. Lyssnade på de där sjungande majnatts-fåglarna. Träffade en bekant i en folktom korsning bara sådär. Snubblade till slut innanför ytterdörren med en glad och hoppfull känsla. 
Imorse vaknade vi med en mysig trötthet och jag med en stark lust att se på Mamma mia. Så jag tittade igenom den liggandes under täcket i soffan. Åt glass och smörgås. Kände en sån glädje, och kärlek till allt i den filmen. 
Sen var klockan plötsligt halv åtta och hela dagen hade susat förbi i ett mysigt töcken. Drog på mig jeanshalare, rukka-regnjacka och så gick vi och röstade i EU-valet. Förstås. Sen köpte vi godis och nu tror jag vi ska avsluta dagen som den började. Under täcket i soffan. 
Det var åtta dagar i mitt liv som jag kommer komma ihåg.
Ett sista åk
Några dagar i oktober hade vi lillebror plus tjej på besök i Helsingfors och rände stan en massa timmar. En kväll satte vi oss på spårvagnen och for iväg till Borgbacken..
Där hade de nämligen ljuskarneval på gång. Jag tänkte att lite gratis ljussättning inte kunde vara helt fel och tog med kameran.
Vi spelade på lite maskiner. Ni vet den, där man ska få upp någon nalle med en klo? den som ingen nånsin vinner på.
Den förlorade vi på. Otroligt förvånade blev vi.
Det var en av de första kallare kvällarna och jag frös i min tunna höstjacka. Min näsa blev helt röd.
Vi bestämde oss för att åka ett första och sista åk för året. Hade planer på att besöka nöjesfält i somras men sen hann vi inte för att det var så mycket annat på gång, så nu fick vi en sista chans. Åtta euro för ett träbergochdahlbansåk.
Med kameran hårt klämd under armen for vi. Jag fick en skön känsla i magen då vi åkte. Och det var så värt det.
På vägen hem hände ovanligt mycket märkliga saker på spårvagnen och vi satt och tittade på. Vi kom till slut hem och började laga mat, fixa mys och kolla film.