Bröllopssäsongen 2023 incoming
Nuförtiden när bloggmotivationen inte är fram och lurar så väldigt ofta måste man passa på och slänga upp inlägg direkt man får lust. Så här kommer dagens andra. Hittade några slumpmässiga bröllopsfoton som lämnat på min dators skrivbord och tänkte jag skulle lägga upp dem hit.
Dessa nedan är kanske inte mina bästa bilder, men ändå såna som får mig att längta efter den kommande bröllopssäsongen väldigt mycket. I sommar kommer jag fota fler bröllop än någon sommar tidigare och samtidigt filma för Nordea nästan fulltid. På vintern får man vila! 
Ska gräva i mitt arkiv och publicera lite mer bröllopsfoton från tidigare somras också inom kort.
Instagram: @annabetlehemphotography
Hemsida: annabetlehemmedia.com
Människor i Berlin
En av mina favoritgrejer att göra när jag reser är att fota människor jag stöter på på vägen. Tycker det är så fint och levande minne man får med sig hem när man fotar stadens människor istället för stadens arkitektur. Jag brukar oftast fota så att människorna vid något tillfälle ser mig och har en chans att visa vad de tycker om fotandet, men förstås är vissa bilder tagna så i farten att man inte hunnit få nån kontakt alls. Det är en fin balans för man vill ju också vara lite osynlig för att få genuina foton utan att människorna börjar posera.
Jag stickade en chunky mössa
Efter år av att bara hålla mig till virkande så har jag nu flyttat över till lite stickande igen och tycker det är väldigt kul. Här är bilder på en grovstickad mössa jag gjorde i veckan. Det tog två timmar att sticka den från början till slut! Gjord med 10 mm stickor och det här garnet, som är 100% ull och tjockt! 
Den är inte helt perfekt men ska göra en ny nu någon dag så kanske det blir ännu snyggare då. Första delen av mössan, det som är närmast min panna, är stickat med varannan maska pärlstickning, och sedan resten, det som är närmast toppen av huvudet, är stickat som vanligt. Tänker att man kanske skulle kunna sticka nästa mössa lite kortare också så att det inte är så mycket extra material ovanför huvudet.
Den är iallafall supervarm. Om jag går in i matbutiken med denna på huvudet ens två sekunder får jag värmeslag. När det snöar blir den väldigt tung och blöt, men det känns inte så länge man har på den. 
Dessa bilder är tagna i veckan när jag ställde upp som skrinnmodell när Simon behövde filma för någon grej. Samtidigt tog han lite stillfoton åt mig på min outfit och mössa. Köpte en ny lång kappa på min favorit second hand butik Relove förra helgen och känner att min utomhus vinteroutfit nu är komplett. Kappan är mörkblå, ursprungligen från COS och perfekt modell. Har verkligen sökt en sån kappa så många år men när man är så kort i rocken (höhö) och smal i axlarna är det svårt att hitta en kappa som man inte drunknar i. Men denna var perfekt! 
Lasse tycker att jag borde göra en tutorial på hur jag gjorde den här mössan. Skulle någon vara intresserad av det? kan isf fota lite mera detaljerat när jag gör nästa!
Analoga minnen
Jag har turen att många av mina kompisar fotograferar aktivt och flera av dem till och med analogt. Under 2021 har jag därför fastnat på en och annan analog bild och det är verkligen nånting helt annat, en annan känsla.
En av mina nyårslöften är att själv ta upp mitt analoga fotograferande igen. Jag höll på med det en del 2017-2019 men kom sen av mig och ingen av mina analoga kameror har varit riktigt välfungerande sen dess heller så borde få detta fixat. Skulle t.om vilja påstå att analoga fotograferandet är en viss livsstil och speciellt när man jobbar som fotograf är det bra att lite skilja på sitt jobbfotande och vardagsfotande, där kan det analoga ha en bra plats.
Sommarregn på villan i början av augusti.
Lummigt i augusti och mjuk villasäng.
Stora glassar i Björkö.
Na skådas nere vid älven.
Dyrt vin i Eira en tisdag i juni. 
Blev många sommarkvällar vid Blåbärslandet. 
Förproduktion och övning med skådisar inför kortfilmen Linda & Kasu. 
Kompishelg i Österbotten, Freddy fick vara med.
Bastueldas från morgon till kväll.
Årets stillsammaste stund. 
Sista strålarna i köket. 
Hallonplockas. <3 plockade så mycket i år, Lasse kämpar tappert för att få uppätet allt ur frysen haha. 
Fyllde 23 och hade en picnickfest i maj. Det var helt okej varmt och vi satt där länge i mörkret innan vi förflyttade oss in. 
Häng på Tjärholmen med Kenneth. 
Blåbärslandet med Lasse, och Kenneth bakom kameran. 
Lite vardag kommer också med här bland all sommarfeelis. Från kortfilmsproduktionen "Linda & Kasu". Bilder tagna av min regissör Anton. 
En fredagsförmiddag i början på juli. Jag hade just fått första vaccinet och mötte upp Cecci och Kenneth vid Tjärholmen direkt efteråt. Fin dag i livet. 
Bilder tagna av Cecilia Lönnqvist, Kenneth Mattila, Anton Svantesson-Helkiö
Egilgalan 2021
Förra veckans torsdag var det äntligen dags för egilgalan! En kväll som jag väntat på hela hösten, ja egentligen sedan jag senast var på Egil alltså hösten 2018. Här emellan har det kommit utbyte och pandemi så var så glad över att kunna fara i år. Kändes så fint och bra att evenemanget ens fick ordnas och vi njöt verkligen av en bit av normalt liv. Vi började med lite fördrink vid Skatudden med de närmaste.
Känns lite nostalgiskt att umgås i det sammanhang i vilket man lärde känna sina kompisar allra först. Exempelvis jag och Kenneth känner varann genom, och umgås i, så många olika tusen sammanhang nuförtiden att vi ibland glömmer att den här vänskapen faktiskt ursprungligen började i filmvärlden.
Det var under ett kortfilmsprojekt där han var regissör och jag fotograf som vi blev riktigt bra kompisar. Det är någonting med intensiteten, stressen och pressen under en filmproduktion som gör att om man inte är fruktansvärt trött på de andra i kärnteamet efteråt så tyder det kanske på vänskap som tål storm.
Simon, som jag lärde känna genom att jag assisterade honom på inspelningar flera gånger tidigt under Arcadatiden, och sen han mig när jag gjorde mina första A-foto grejer. Kvällen innan Egil hade vi varit ute sent på keikka där jag assisterade honom med lite åkningar. Det känns så fint att vi båda nu är utexaminerade och skickar fakturor mellan varandra. Det är klart att det skulle bli så.
Egilgalan är förresten alltså en filmgala ordnad av Arcadas media-ämnesförening där man nominerar och sedan delar ut pris för filmer som gjorts på Arcada. Man kan t.ex vinna "Bästa manus " eller "Bästa foto" (alltså kameraarbetet för en film) osv.
Denna gång hade jag tyvärr ingen nominering för någon film där jag varit i A-funktion men däremot B, och det är kul det med. Var så stolt och glad över kompisar som vann priser, och över att se de filmerna igen där man varit med på något hörn bakom kameran. Blir alltid så inspirerad!
De vi lyckades skramla ihop från vår årskurs. MK 17!
Och så de som jag jobbat med sedan jag kom från utbytet och speciellt i våras. MK 18! fina typer <3
Några bilder från galan. Vi hade jätteroligt och kändes så fint att festa lite med en massa kreativa passionerade kamerapersoner som inspirerar mig så jättemycket. Ja, manus®i och ljudmänniskor också förstås men klart man känner en speciell slags gemenskap och samhörighet med de som sysslar med samma som en själv.
Sen for jag å Cecci hem med taxi precis just innan våra fötter frös till is i Helsingforsnatten.
En regnig Helsingforsdag
Hej. Jag har börjat ta med mig kameran på alla vardagsgrejer igen och varje gång jag gör det efter en paus är det som att jag hittar tillbaka till mig själv. Som att om jag inte får ruta in livet genom en kamerasökare så förstår jag mig inte på det. 
Dessa bilder är tagna förra tisdagen. En otroligt regnig och bökig dag att dra med sig kameran när man dessutom cyklar, men tog min vandringsryggsäck med regnskydd och det var värt det. 
Stod ensam här, mitt på torget utanför Stockmann när regnet ökade i fart, människor skuttade hastigt med sina paraplyn. Lyssnade på den här spellistan nedan och kände världens lugn i att bara stå mitt i regnet och fota. Var så in i kameran att jag inte ens märkte att min cykel föll på marken bredvid mig förrän jag hörde dunsen. Tips om man ska cykla i spöregn i hektiskt storstadstrafik eller liknande, 50-tals romantisk musik gör det hela lugnare och skönare. Som att man accepterar allt för vad det är. Drömkänsla.
For iallafall på kaffe med Kenneth i Stockmann vilket var riktigt mysigt i höstrusket. 
Vi fixade några ärenden. 
Och begav oss sedan till kören för 3-4 h koreografiövning. Vi har vår stora konsert om två veckor och har nu haft övningar var och varannan dag senaste tiden. Det är just den här körbubblan man kommer in i 4 veckor innan vår årliga konsert som är det roligaste med allt. Det är två år sedan för min del också som jag fått vara med pga Salzburgvistelse och pandemi kommit emellan, men nu är vi igång igen! 
Sen for jag hem och slocknade direkt.
Kan jag få ett vittne?
Lasse tycker att jag ska radera Instagram-appen från telefon en stund och börja blogga igen istället. Menar att det är bättre för min kreativitet, och allt egentligen. Han har förstås rätt. Det värsta och allra allra bästa med honom är att han så ofta har det. I min relation till Lasse tänker jag ofta på en av mina favoritlåtar från förr - Kan jag få ett vittne? av Oskar Linnros. Förstod aldrig vad Linnros menade med den där låten när jag lyssnade på den som mest men jag förstår den nu.
För nästan sex månader sen skrev jag ett musikinlägg här, och sen levde jag en hel sommar och här var det tomt. Så mycket liv ryms mellan sista maj och nionde oktober. Jag har blivit en färdig utexaminerad filmfotograf och klippare från Arcada. Efter så många skolår utan att bry sig det minsta om eller satsa på betyg went:a jag out with a bang och skrev ett högsta betygs examensarbete om krigsfoto och etik, och kände ändå att det betydde nånting. Sen öppnade jag firma Anna Betlehem Media på riktigt och har livnärt mig på det sen maj. Inget gör mig stoltare och mer rakryggad just nu.
Det är lite mer än ett år sen vi flyttade från Österrike till Finland nu. Jag tror det är svårt för utomstående människor att förstå hur mycket vi pratar om vårt Salzburgliv fortfarande idag, hemma hos Palm Betlehem. Det är så närvarande ännu och jag försöker också klamra mig fast men det är mycket svårare än jag trodde. Det glider ur händerna på en. Är på ett sätt ändå glad att ett år gått nu och den här sega processen att vänja sig vid Finland-livet igen är genomlevd, för i kombination med pandemiliv var det ett av mina tyngsta år. Så mycket lättare att andas nu. Tänker ändå på att flytta tillbaka till gulliga lägenheten i Mülln varje dag. Till tyskan, till bergen, till balanserade ljuset och värmen. 
I mitt förra inlägg började jag med en bild på mig och fammo. Älskade gullefammo. För en månad sedan bar jag, Axel, Pappa, Lasse och två andra släktingar hennes kista till sista vilan. Graven täcktes av blommor i rött som hon tyckte om, och jag tänker att i år ska det julpyntas riktigt ordentligt. Vi målade brädor och fixade på villan några dagar senare och jag tänkte att det är ju här hon är. 
Veckan innan och efter begravningen jobbade jag på en filmproduktion i Nykarleby och bodde hos Lasses föräldrar. Hade det så roligt och mysigt, men var ifrån Lasse och Helsingfors i nästan en månad. Efter att ha varit superklistrade till varandra under hela pandemin, men också under vårt år utomlands på tumis innan det, så alltså senaste tre åren kändes det ovant men ändå helt okej bra att inte ses på så länge. 
Den här veckan har jag börjat gå på gym ordentligt och varit så tungt trött av det. Också gått i butiker mer än vanligt med ett mission att hitta kläder som verkligen passar mig. När man är 148 cm lång och samtidigt intresserad av lite vuxnare kläder än bara prinsesströjor och blombyxor från barnavdelningen är det inte helt lätt. Mina absoluta favoritbyxor som jag burit 90% av tiden de senaste åren fick sina första två små hål på knät en morgon och det utlöste en kris. Insåg att jag inte kan skjuta på det här problemet mera och låtsas som att de där favoritbyxorna kommer hålla för evigt och att jag aldrig igen behöver utsättas för att söka och shoppa mini-vuxen-byxor. Det att jag vanligtvis köper och vill köpa 100% av mina kläder på loppis gör inte det hela lättare heller. Hittills iallafall hittat en ganska bra youtube-kanal om nån annan behöver liknande tips. 
Dessa bilder är tagna för mindre än en vecka sedan när vi var ut och körde en sväng till Esbo. Kikade på fina klippor, hamnar och vandringsstigar. Ser ju ganska härligt höstigt ut på bilderna ändå. Inte taggad på det kommande höstmörkret dock men för en gångs skull ändå förväntansfull inför vintern för denna kan möjligtvis vara fylld med fest, dans, öl och folk på nytt <3<3<3
Ett hederligt gammalt bloggkoncept
Förr utgjordes den här bloggen så mycket av outfitbilder eller självporträtt tillsammans med lite text om hur ens dag hade varit. Det var ändå ett ganska bra koncept som höll länge även om det känns lite tråkigt också att bara lägga bilder på sig själv. Samtidigt om man är intresserad av kläder är det ju roligt att se bilder på någon annans outfits. 
Jag satt och surfade på kameralinser igår. Har fått in en del keikkor inför sommaren och även om min utrustning är ganska komplett just nu finns det ju alltid någonting nytt man suktar efter. Typ ett 105 mm objektiv med låg bländare för porträtt, mmmm. När jag kikade på linserna insåg jag att det börjar va ett tag sen jag fotat bara för njutnings skull och fick plötslig inspiration att testa nånting, så tog lite gamla hederliga självporträtt i min favorit sommaroutfit. Den med ingrodd Salzburgsol, solkräm, svett och öl. Hade på mig denna 6 av veckans 7 dagar hela förra sommaren igenom. Sådana plagg har sånt enormt värde mot den där random toppen från Gina Tricot man aldrig använt, och det får mig att vilja sönderanvända allt i min garderob så det får samma värde. Då har man inte utrymme att köpa något nytt heller för man är så upptagen med att hinna använda igenom allt man redan har.
Tillbaka till kameratankar - det känns ganska spännande att vara egenföretagare i sommar och gå in i det helt. Att satsa och våga lita fullt ut på min egen business och det jag byggt upp för mig själv. Det har ju tagit en stund att växa in i rollen där man faktiskt kan värdera sitt hantverk samt paketera in det på rätt sätt, men det känns som att jag på sistone känt av en stark trygghet och självsäkerhet i att jag vet vad jag gör och att det finns en stadig grund, att det sitter i ryggraden. Speciellt efter vårens kortfilmsproduktion märker jag hur mycket stolthet jag fäster vid kameraarbetet och hur jag känner mig så hemma i det. Under Arcada-tiden har nog skett mycket utveckling, förstås, och den osäkra vacklande fotografen man var för fyra år sen har blivit en säkrare tryggare person som har koll på ett helt annat sätt.
Nu har jag ju utbildat mig till filmfotograf men det är ju främst stillbilder med mindre utrustning jag kommer jobba med i sommar. Det känns roligt och skönt. Också efter att ha jobbat i större team nu där man hela tiden måste jonglera med flera starka visioner och kompromissa sig fram till ett bra slutresultat är det så skönt att emellanåt bara jonglera med sig själv.
Det är så svårt att visualisera den här sommaren genom annat än jobbgrejer när man inte vet vad som kommer vara möjligt, men det är klart jag ser framemot att cykla, simma och vara på havet iallafall. Ändå rimligt kanske att fokusera på jobb under en pandemisommar och faktiskt låta det ta upp mycket utrymme.
Om några veckor ska vi flytta ifrån det här mysiga sovrummet jag fotat i. Flytt igen alltså. Vi har bott här sedan 1 nov och det var alltså hela tiden tänkt att vi bara skulle vara här ett halvår. Vi har flyttat så pass många gånger nu att det inte känns lika speciellt och festligt som när vi flyttade de första gångerna, det handlar mest om praktiska lösningar och sånt fixande, men det är säkert naturligt och också del av det liv vi valt för nu. Ett liv som är ganska öppet och flytande där man rör på sig mycket och håller många möjliga vägar öppna. Det man jobbar emot är ju längtan efter lugnet och stabiliteten som kommer med ett fast hem, med katt, egna möbler och inredning. Långtida hemmaprojekt och sånt. Men det kommer en sån tid också, och vi kommer inte alltid ha lika starka ben som vi har nu, orka flänga runt som vi gör nu.
Oavsett hur den här sommaren blir hoppas jag i alla fall hinna gro lite mera sol, svett, öl och solkräm i den här skjortan.
Charmigt Helsingfors
I tisdags var det snöstorm i Helsingfors. Jag hade laddat min kamera och mötte upp Kenneth på vår igensnöade innergård för att föreviga spektaklet. Om det är någon vän man kan räkna med när det kommer till att dokumentera spektakel så är det Kenneth.
Vi promenerade in mot stan med våra kameror inplastade i påsar.
Järnvägstorget och kvarteren runt domkyrkan är så otroligt fina och drömska när det är snöigt på det här sättet. Man önskar förstås alltid att det skulle vara såhär just innan jul istället för den svarta asfalten mot gula lamporna som det mera tenderar att vara. Uppskattar dock alltid januari-februari extra mycket och hur krispigt och härligt det är.
Till och med slasket är mysigt på sitt sätt.
Tja, alltså det finns ju inte så mycket att skriva i ett sånt här inlägg som egentligen bara handlar om snö och hur mycket jag tycker om det. Ville väl mest bara visa bilderna.
Det var det. Visst är Helsingfors en charmig stad ändå!
Människor i München
I slutet på februari var jag iväg på en resa till München och Innsbruck med Anna o Kenneth. Efter en månad fylld med resande var det här den sista resan på ett tag och jag var taggad på att bara vara mera hemma några veckor, och inte flänga runt. Min lilla resepaus blev ju nu lite längre än jag hade tänkt. Trist. Jag saknar verkligen München just nu. Den dagen vi var där fotade jag en hel massa människor och det var verkligen superroligt. 
Att vi inte kunnat resa nu har ärligt talat inte stört mig så mycket. Det är klart man vill passa på när man är här nere i Europa men vi hinner nog. Inom Österrike kan vi åtminstone säkert resa lite i sommar, och hoppeligen Tyskland. Vi bor ju också i en så naturskön stad att man kan upptäcka väldigt fina ställen bara med cykel. Jag är så tacksam över att det var just i februari vi hade bokat in så många resor. Det var inte för sent och inte för tidigt att ha en sån månad.
Hoppeligen börjar saker så småningom gå tillbaka till det normala, även om det går ganska långsamt. Här har de öppnat en del småbutiker och om några dagar får man börja umgås med folk igen. Livet har också krympt så mycket under dessa veckor. Det finns inte i mitt huvud planer eller ens en tanke kring att resa till andra städer. Jag är mest taggad på att fara på någon vandring, och att cykla till outlet-butiken och kika på vandringskläder här nära oss. Och att byta ut telefonpromenaderna med Kenneth till att träffas på riktigt. Dricka öl i gräset vid floden.