Balkonghistorier
Mitt fotoprojekt om människor i karantän på sina balkonger/fönstergluggar fortsätter och det känns roligt, som alltid, att ha en tydlig riktning. Älskar att vara fokuserad på en grej. Jag har hållit på med fotografering så pass många år nu att fotopromenader där jag fotar "lite allt möjligt" tråkar ut mig och gör mig oinspirerad. Jag behöver lite utmaning, begränsning, riktning för att genuint njuta av det. Idag hann jag bara med en halvtimmes session, och tog då bilderna i det här inlägget.
Våra balkonger och öppna fönster är ju lite mellanrummet mellan vårt vardagsrum och yttre världen, just nu vill jag påstå att vardagsrummen fortsätter ut på balkongerna, speciellt i Salzburg där det är varmt och dörrarna står på vid gavel. Människor vistas mer på balkongen än inomhus, det är som att allas hem är öppna, och jag känner mig inbjuden. Jag är med när den gamla gubben dricker sitt morgonkaffe och i tantens läsning av tidningen i eftermiddagssolen. Nere på gatan känns det som att jag är i deras vardagsrum. Även om vi ska distansera oss från varandra som människor, känns det som att det finns en helt annan närvaro.
Sånt tänker jag på när jag går på mina fotopromenader och fyller på projektet med bilder att sen välja bland.
Jag har valt att döpa det här projektet till "Balkonghistorier" även om det innehåller en del fönsterbilder nu också. Balkongerna berättar så mycket just nu. Historier. Jag laddar upp en del på min foto-instagram (@annabetlehemphoto) så ni kan hitta alla bilder under taggen #balkonghistorier.
Oskärpan på bilden nedan visar osäkerhet. Vågade inte riktigt stå och rikta kameran rakt mot dem och hade inte tid att sätta fokuset rätt. Så det här är en feg bild. Ibland känns det bara som att man måste vidare. Andra gånger vågar jag stå stadigt och ta min tid, sen vinka eller prata med människorna när de ser mig. De är trots allt väldigt öppna här. Tar initiativ, vill gärna vara med, vissa i parken kommer t.om fram och frågar om en bild. Det är så tacksamt.
Om jag ska vara ärlig så har exakt den här balkongen irriterat mig så mycket under tiden vi bott här. Den är så råddig och oftast full med grejer. Det är som ett förråd utomhus. Bra att dom städade lite idag!
Gillade färgen på det här huset så mycket att jag stod där en bra stund, gick fram och tillbaka på trottoaren och väntade att någon skulle komma ut på en balkong. Bättre lycka nästa gång.
Ska man fylla sin balkong med nånting så är det ju ändå växter. Sprider lite mera glädje till förbigående människor än typ....resväskor.
Denna tog jag också på min promenad idag. Den passar inte in det här projektet riktigt, men tyckte färgen, strukturen och siffrorna var snygga tillsammans.
Nu ska jag gå och sova. Hoppas jag får några nya bilder imorgon. Jag har insett att jag behöver två promenader varje dag. En för min hälsas skull - utan kamera. En för mitt projekts skull - med kamera. Så jag promenerar för min själ på morgonen och för min konst på eftermiddagen.
Att fota främlingar just nu
Ett säkert tecken på att jag glömt bort mig själv lite i karantän var när jag insåg att min kamera hade stått på hyllan många dagar i rad utan att jag tänkt på det. Det händer inte mig. Jag glömmer inte att fota. Det är vad jag gör. Det är det mitt liv snurrar kring. Jag hade varit orolig i kroppen och sovit dåligt nån vecka, var helt snurrig i huvudet. Jag gick ut på en promenad med kameran, och kunde direkt andas bättre. Det är den bästa distraktionen som finns.
Jag kom igång igen och började också ta itu med fotoprojekten jag har på gång i skolan. 
Under det senaste året har jag mer och mer börjat syssla med gatufotografi och att ta porträtt av främlingar på gatan. Någonting som kräver en del mod, och därför också någonting som växte fram långsamt medan jag blev modigare. Under en resa till München, sista resan innan koronan kom hit, så kom jag verkligen igång på riktigt. Jag fotade minst 10 personer på en dag som jag verkligen vågade gå fram till och prata med, inte bara fegt smygfotande. Koronan har ju ställt till med mycket värre besvär än det här, men det är ändå synd att den avbröt mig just när jag kom igång.
Efter några veckor hemma insåg jag att jag använde koronan som ursäkt för att inte utsätta mig för gatufotograferandet. En lätt utväg, bekvämt att få lägga det på is och inte utvecklas mera. Men jag vill ju fortsätta med det! man växer så mycket av det, speciellt socialt. Jag bestämde mig därför att dokumentera Salzburg-människor i karantän till ett av mina skolprojekt. Gatufotografi corona-edition. Det här har också fått mig ut på många promenader.
Men var befinner sig människorna just nu? var ska jag hitta främlingar att fota? Well well. De är ju där hemma. De är på sina balkonger, de sitter i sina fönster och kikar ut. Ställer man sig framför ett höghus en stund och synar alla lägenheter så kommer man till slut se flera människor, även om huset först såg helt tomt ut. Så i den linjen har mitt projekt gått nu. Människor på sina balkonger och i sina fönster.
De flesta har varit omedvetna om mig och kameran. Förutom kvinnan på den allra första bilden i det här inlägget. Vi hade nästan en hel konversation. Jag stod på muren nere vid floden och hon kikade ner. Det är en helt annan grej när man fotar människor och de faktiskt ser en och man får ögonkontakt med dem .Man kan vila mycket tryggare i att de faktiskt gett samtycke till att medverka. Genom sitt kroppsspråk eller ord.
Jag har nog känt mig lite creepy när jag fotat människor på sina balkonger eftersom de ju faktiskt befinner sig i sina hem. Jag har googlat runt lite om lagarna kring detta, och som alltid verkar de otydliga och flytande. Min uppfattning är ändå att det är tillåtet att fota nån på sin balkong så länge man själv som fotograf står på en offentlig plats, alltså då oftast på trottoaren. Finns det någon läsare som har mer information om detta?
Som fotograf kan man inte alltid vila på lagar utan man måste också ha med sina egna gränser och principer i sitt fotande. Vad tycker jag är okej? Känns det rätt att fota den här människan nu, i den här situationen, på det här sättet, även om det är lagligt? om man är något sånär en okej människa känner man nog av det där ganska tydligt.
Ser inte den här gubben lite ut som Englands prins Charles av Wales? eller har jag bara sett för många Youtube-videor om prinsessan Diana de senaste dagarna? (såg hennes begravningsceremoni på 5 timmar igår...)
En Bengal!! på fönsterbrädet många våningar upp. Stod där helt mållös. Brukar den sitta där ofta? var det här första gången och ägarna såg det bara inte? Vågade inte gå vidare förrän den hade gått in igen. Nog för att man älskar och sörjer en katt oavsett vilken ras den är, men har man betalat priset för en Bengal så kanske man ändå inte har den på fönsterbrädet tänker jag. Jag var också lycklig över att ha sett en bengal och skickade bild direkt åt Lasse. Det är en häftig kattras. Super energisk, atletisk, lekfull och kan lära sig mycket olika saker - likt hundar.
Jag kan inte bestämma mig om jag ska fota vida bilder där människorna är långt borta eller lite tätare porträtt. Tätare bilder är ju intressantare när man verkligen ser människan, men distansen till människor berättar ju en annan historia - det som vi upplever just nu - social distansering. Jag tror det får bli en kombination, för jag älskar att komma närmare också och verkligen se människor och deras ansikten.
Har någon annan försökt dokumentera den här perioden i bilder på något speciellt sätt? skulle gärna höra!
Märkliga porträtt
Nedan ser ni bilder jag tog förra veckan i källaren. Alla skolfotoprojekt jag gör under den här perioden kommer förmodligen ha en lite märklig underton, men jag är ganska nöjd med det. Knasigt och märkligt, kanske till och med lite mörkt, är bra - för det är oftast mer intressant.
Jag har nyligen hittat en fotograf vid namn Francesca Woodman som lekt mycket med lång exponering och intressanta porträtt. Dessa bilder innehåller lite annat, men jag ser dem absolut som en reaktion till hennes fotografier. Googla hennes namn, det finns så otroliga saker.
Visste ni att när kameran uppfanns och fotografi blev en grej så fotade ändå människor bilder som såg mycket ut som dåtidens målningar! Familjefoton, porträtt på rika människor, människor utklädda till personer från bibeln osv. Dels för att det var det man visste av och ville ha, men förstås också för att exponeringstiden var så pass lång att man inte kunde ta spontana "in the moment" bilder. Bara stillsamma iscensatta porträtt. Många såg fotografi som ett verktyg för folk som inte målade tillräckligt bra. Till slut ersattes målade familjeporträtt helt med fotografier och abstrakt konst blev stort, men det är en annan historia.
Okej, slut på fotosvammel. Ville mest säga att det här inspirerar mig mycket. Att tänka på fotografier som målningar. Även om jag har en lite annan syn på det.
Ofta när jag fotar försöker jag föreställa mig vad som skulle passa i en ram på en vägg. Ett mer tidlöst grepp. Vad innehåller en bild som är så pass intressant att man kan hitta nya saker i den ännu efter en tid? Jag försöker gå emot dagens instagram/snapchat syn på fotografi. Jag vill skapa bilder som har en längre livstid. Bilder som man kan se på, begrunda. Bilder som man inte förstår, bilder som ställer frågor. Kanske till och med bilder som trycker på punkter, sticker i ögonen. En bild som bara är "fin" men inte så mycket mer, kan i många fall vara så ointressant, men det beror förstås på kontexten.
Dessa bilder är tagna med några sekunders exponering och jag tycker det är så lekfullt och inspirerande. Känner mig så kreativ och energisk. Det finns så mycket roligt man kan göra. Jag föredrar nästan att hålla mig till svartvitt när jag kör lång exponering eftersom det ger lite mera spelrum.
Lång exponering och märklig feelis är ju också en ganska passande kombination. Den spöklika känslan tycker jag så om. I dessa bilder bär jag den österrikiska gamla klänningen jag köpte i Wien. Tycker den passade så bra. Och min solhatt som är i samma färg, köpt i Kapstaden.
Att packa en väska full med kläder, gå ner till tvättrummet och fota i min ensamhet där, springa fram och tillbaka till kameran och vara i en kreativ bubbla, påminde mig så mycket om förut. Då när jag var 14 och tog mycket självporträtt i olika outfits osv. Det var så roligt, och jag älskar att jag ännu kan framkalla samma känsla. Det är förstås en lite annan grej nu. Förr försökte jag ju se snygg ut, nu anstränger jag ju mig för att se skrämmande och märklig ut! men det är ändå samma energi och inspiration. Jag är också glad för att vi har ett tvättrum att fota i. Borde gå ner dit snart igen, med en ny idé. Kändes ju som en liten utflykt.
Finns det någon av dessa bilder som väcker nånting särskilt? någon som du tycker extra mycket om av någon anledning, någon som är riktigt hemsk, tråkig, intressant? Berätta gärna! jag älskar att höra synpunkter kring bilder jag stirrat på så länge att jag inte hittar något mera i dem. Vill ha nya perspektiv.
Mysig monochrome måndagsmorgon i Mülln
Måste nog börja detta inlägg med att skriva tack!...för responsen på mitt förra inlägg. Era fina kommentarer och uppmärksamheten lindar in mig, får mig gå runt och småle nöjt. Det får mig också att vilja skriva mera inlägg inriktade på fotografi, faktiskt leva upp till namnet jag gett den här bloggen.
När jag skrev inlägget om 15 fotoprojekt förra måndagen var jag faktiskt tvungen att pausa mitt i skrivandet och fota, för när jag skrev om svartvitt fotografi blev jag så taggad och var tvungen att testa det igen. Jag ställde in kameran på Monochrome och knäppte lite runtom i lägenheten, samt lite självporträtt. Dessa bilder är faktiskt helt oredigerade, och jag tror det är 10 år sen senast jag publicerat bilder som inte gått genom Photoshop först! Det ligger någonting fint och äkta i det också.
Här kommer då en solig lugn ledig måndagsmorgon med mig! Jag lyssnade på Erik Hassle och drack kaffe medan jag tog självporträtten, och var helt svettig och slutkörd efteråt, men glad och energisk medan jag fotade. Och ganska morgontrött i ansiktet. 
Den här bilden låter såhär. 
Sista dagen i Wien
Tredje och sista dagen i Wien. Vi åt frukost på ett annat cafe' som hade extra gott kaffe. 
Vi kikade in i katolska kyrkan men gick sen ut ganska fort. Människor pratade superhögt, tog foton på precis allt där inne och betedde sig som att det mera bara var en turistattraktion än en kyrka, och vi kände kanske inte riktigt för att ansluta oss till det schacket, så jag tog EN snabb bild och sen gick vi ut.
Tror det bara är så självklart för oss att när man går in i en kyrka ska man ta av mössan, inte pratskrika och fota i alla fall lite mera sparsamt. Visa respekt helt enkelt. Oavsett hur stark ens tro är känner jag att kyrkor är heliga, och håller man inte med om det så kan man iallafall visa respekt för de som känner så. Nåväl. Kyrkan var i alla fall fin.
När jag ser människor joxa runt med sina selfiesticks helt utan någon slags medvetenhet kring sig själva och sin omgivning blir jag dock alltid akutäcklad över hela den här dokumenteringskulturen och vill typ trycka ner min kamera i väskan och inte ta upp den på en stund. Nåväl, slut på negativiteten. 
Vi jobbar mycket på att leva i nuet och verkligen uppleva saker på resor på riktigt, vi har infört 15 minuters fotopauser och då ska man bara uppleva allting med full närvaro och inte ta en enda bild. I en kultur där fotandet är där ständigt tycker jag det är viktigt att vara lite medveten, speciellt för mig som lever ett sånt fotande liv. Kvalité framför kvantitet helt enkelt.
Och vissa sevärdheter kan man bara spara i minnet också, det är faktiskt möjligt, de blir nästan mer värdefulla då. Man kan alltid köpa ett vykort i efterhand som föreställer platsen (haha kan knappt tro att jag skriver det här) Det är också de platser jag inte fotat som jag minns bäst och känner mest för i efterhand. Kanske att man automatiskt tar en minnesbild med ögonen när man vet att man inte kan se på det i efterhand i kameran.
Det var superblåsigt denna dag, trots att väderapparna hade lovat bättre väder åt oss. Vi orkade inte gå utomhus mera så vi bestämde oss för att besöka konsthistoriska museet som vi nosat på dagen innan.
Lasse berättade att det här museet är ett av världens viktigaste. Vi gick där i fyra timmar och det är nog det otroligaste museet jag någonsin besökt. Det var flera våningar fyllda med fynd från skattkammare, enorma tavlor, skulpturer osv. Och hela byggnaden var alldeles otrolig. 
Eftersom jag egentligen var ganska trött på att fota här, och dessutom ville inspireras av konst inte skapa konst, så har jag bara tagit en bild på vad vi såg i museet. Fint så, tycker jag. Då får jag minnas i huvudet istället.
Men jag kan ju visa mina absoluta favoriter genom att visa vad vi köpte i musee-shopen.
T.ex ett vykort föreställande Belvedere garden förr i tiden. Så fin.
En stooor affisch med den här otroliga målningen som vi båda föll för. Älskar ljussättningen, och inspireras till att måla. Vi hängde upp den på den tomma delen av väggen ovanför soffan och den passar perfekt in med resten av rummets färger och ljus. Borde köpa en ram till den så den får hänga rakt. En sån fin affisch ska inte hänga slarvigt.
Den här hänger bredvid min sida av sängen. Det är viktigt för mig att ha inspirerande bilder att vila morgontrötta ögon på i sovrummet. Blev så akutsugen på att måla en massa tavlor när jag såg den här i museet, och vill kopiera den känslan och känna den här hemma också.
Och sen den här. Hänger ovanför vårt köksbord. Älskar bilder med mycket olika detaljer där människor gör olika saker på olika håll. Fanns många liknande och de var alla så fina. 
Sen började vi bli riktigt dåsiga efter att ha stirrat på konst i flera timmar.
Så vi gick ner till andra våningen.
Och åt lunch här. Gud vad jag saknar den där soppan och den där ölen och den där utsikten nu när jag sitter hemma vid köksbordet och skriver det här. Saknar att äta lunch med Lasse nu när han jobbar </3
Sen kikade vi på lite gamla pengar på högsta våningen innan vi hängde i musee-shopen i typ en halvtimme och sen sa hejdå till museet. Vi såg nog mycket häftigt på den här resan men det facto att vi valde att gå till konsthistoriska och spendera så många timmar där, det var nog kanske ändå det allra bästa. När jag tänker tillbaka på det vill jag dit igen direkt.
Efter det tog vi metron till shoppinggatan vi hade gått på den första dagen för att jag skulle köpa en jättefin skjorta på Benetton jag hade sett tidigare, men så fanns den inte kvar.. Så istället gick vi då på jakt efter middag. Jag hade önskat asiatiskt/sushi för en av middagarna på resan och nu var det dags. Vi hittade till slut ett ställe som var helt bra. 
Och sen fortsatte vid till ett annat ställe på öl, pratade om vilka alla länder man möjligtvis kunde bo i. 
Sen hoppade vi på tåget och for mot Salzburg igen. Så sov vi en natt hemma, tvättade lite kläder och sen fick vi familjebesök och for iväg på nytt, på skidresa..
Nationalbiblioteket i Wien
Som jag skrev tidigare besökte vi nationalbiblioteket i Wien och här kommer lite mera bilder därifrån. Det var nog ett helt otroligt ställe. Så högt i tak, tusentals böcker och fina målningar och skulpturer. 
Blev så inspirerad av all konst vi såg under den här resan att jag plockade fram mina akvarellfärger direkt vi kom hem till Salzburg igen. Fotografering är ju en konstform i sig men ofta blir det så massproducerat på något vis, speciellt när man fotar digitalt, och då kan jag ibland sakna målandet eftersom det går lite långsammare och man lägger mer tid och tanke i det man skapar. Analog fotografering är ju lite bättre när man blir mer sparsam och tänker efter mera. Jag har tänkt att jag på någon kommande resa bara ska fota analogt, 36 bilder på tre dagar. Då lever man verkligen i nuet, och man kan inte ens kika på bilderna förrän de är framkallade. 
Fick läsa lite intressanta grejer om bl.a Beethoven. Det stod på ett ställe att eftersom han varken var attraktiv eller trevlig så fick han inte kvinnor på det vanliga sättet...och vi diskuterade att om man blir beskriven på ett sånt sätt i ett 'museum' tvåhundra år efter ens död, då måste man verkligen ha varit otrevlig.
Målningarna ska föreställa krig och fred.
Svindlande mycket böcker. Hur länge hade det tagit att läsa ut bara den här hyllan? Räcker ett liv? 
Välkommen till Salzburg
För någon vecka sedan, kanske två? händer så mycket hela tiden att man konstant är lite vikovill, jamen iallafall för någon vecka sedan vid midnatt stövlade min bästa kompis upp för trapporna vid oss med fyra stora väskor och så plötsligt var han här, i Salzburg. Han kom alltså inte på besök, han flyttade hit. Innan han fick sin egen lägenhet sov han hos oss någon natt och vi tog igen lite tid. 
Det är intressant hur vissa delar av en hör ihop med olika människor, på något sätt. Efter ett halvår i olika länder hade jag lite tappat den delen, kategorin, av min humor som hör ihop mycket med Kenneth, och förstås kom den nu tillbaka direkt som om den alltid varit där. Undrar vilka små grejer man glömt bort, tappat, som hör ihop med människor från förr? 
Vi gick längs floden in mot gamla stan och jag visade alla mina bästa ställen. 
"Där bakom den där kyrkan finns ett bryggeri där vi kommer dricka öl många gånger"
Och öl drack vi nu också. Perfekt med lite dagsfylla första dagen i sin nya stad. 
"Här är då Getreidegasse!"
Känns så härligt när man blivit så hemma här och kan guida runt folk, och också visa sina hemliga smultronställen. 
En skymt av floden inne från gamla stan.
Skulpturen “Pietá” av Anna Chromy. Jag tycker jag någon gång hört att den har med pesten att göra. Att den gjordes för alla som dog i den. "The empty mantle as a symbol of that which survives us: the love we gave, the works we created, the suffering we bore.” står det på sidan av skulpturen. Någon hade lämnat sin jacka där bredvid. 
Vid Kapitelplatz finns en enorm guldboll med en man ovanpå. Det här "konstverket" kallas Sphaera och är gjort av Stephan Balkenhol. Mannen på globen står och söker sin fru som han tappat bort. Hon står inne i en utkarvad del av bergsväggen och jag hittade inte dit den här gången så att jag kunde visa det åt Kenneth, men det är inte långt dit från mannen. Den delen av konstverket kallas då "Woman in the Rock". Det kanske är lite symboliskt att det är svårt att hitta henne fast jag varit dit åtminstone två gånger tidigare. Adressen är iallafall Toscaninihof 2. 
Vill man upp med funikulären till berget och se på borgen ska man gå längs den här lilla gatan.
Sen köpte vi lunchsmörgås från mitt favoritsmörgåsställe nära floden och satte oss sedan vid pelarna nära katedralen och kikade på folk. Bredvid satt en familj på typ 10 pers som alla satt på rad och åt banan, jag vågade inte fota dem men det hade blivit en så rolig bild. Ni kan försöka föreställa er. 
Människor utanför katedralen i eftermiddagssol.
Några hundar fotade jag också denna dag, ganska många egentligen. Kan visa dem senare. Jag försöker ju fokusera på människor nu men när man fotat hundar så mycket finns det ändå i en. Det är inte bara sådär att komma ifrån, bara för att man bestämmer sig för att fokusera på något annat, och jag behöver ju inte komma ifrån det heller. Finns ju utrymme för båda. 
Fina Salzburg.
Sen började vi gå hem igen för att kika vad Lasse hade på gång.
Så fullt på uteserveringarna denna söndag.
Då var det extra soligt och husväggarna pryddes av fina skuggor.
Hundarna njöt också av solen.
Promenadstråket som leder mig hem.
Några sista bilder för dagen, på väg över bron.
Sen kom vi hem och stämde Kenneths Ukulele.
Gatufotografi och främlingar i Salzburg
Bilder från en promenad genom gamla stan i Salzburg. Det finns mycket olika människor här, och jag tycker just att människorna är det mest intressanta i gatubilden. Har fokuserat så mycket på arkitektur tidigare här, så det känns riktigt uppiggande med någonting annat nu. Blev så led fönster, dörrar och fasader. Ombyte förnöjer.
Jag pratade med en fototyp i skolan en dag om kategorier inom fotografering och vad vi föredrar att fota, och jag kom fram till att det är porträtt jag alltid återvänder till oavsett vad jag intresserat mig för där emellan. Jag tror just att människor och deras historier alltid kommer vara någonting som berör och intresserar. 
Jag har genom åren ofta tagit porträtt av samma människor hela tiden. Samma familjemedlemmar och vänner. Nu när jag börjat nosa lite på street photography och tagit steget ut från det som känns bekvämt, så känns det så roligt att fota olika människor varje gång. Att gå fram till främlingar på det här sättet är verkligen en social utmaning, också därför jag mest fotat hundar på stan fast jag egentligen velat fota människorna, men det är så fruktansvärt roligt.
Man lär sig efter ett tag att det inte är så farligt att bli nekad, och när man kommer förbi den känslan flyter det bara på. Det blir som ett beroende nästan, för efter jag fotat varje person känner jag en sån tillfredsställande och exalterad känsla. Det är som att uppträda. Före känns det nervöst och jobbigt, och när man gjort det vill man bara fortsätta. 
Nervositeten kring det här fotandet ligger ofta i att jag tror människor är misstänksamma och på något sätt rädda för kameror, men jag har lärt mig att det sällan är så. När jag går fram till dem och frågar om en bild är de oftast positivt inställda och tycker det är roligt, blir smickrade. Att inleda med en komplimang eller en fråga som har att göra med deras stil, någonting ytligt, brukar funka bra. Då har man mera en konkret anledning till varför man ville fota just den där människan. T.ex "I really like your hat, can I take a picture of you?" 
Att se, träffa och prata med en massa olika människor här har verkligen lärt mig mer om staden än någon guide/rundtur till olika fina hus och kyrkor någonsin hade gjort. Upplever att det verkligen är det bästa sättet att lära känna en ny stad - genom människorna i den. Det känns också som man lär sig mycket om allting genom att träffa så många olika människor. Det här fotandet kommer med många insikter. Jag hade aldrig väntat mig att gatufoto skulle lära mig så mycket om livet, mig själv och andra, men det har det verkligen. Jag är så glad över att jag hittat det här, och vill göra det hela tiden nu. 
Nu är jag ju en ganska social person i grunden, men det finns nog alltid en viss barriär till att gå fram till människor på det här sättet. Det är roligt att öva upp det. Jag kan tänka mig att det här skulle vara den ultimata utmaningen för någon med social ångest, exempelvis. Värsta exponeringsterapin. Nej men på riktigt, efter att jag gått runt en dag och fotat människor såhär känner jag mig oftast ganska slutkörd pga nervositeten och tillfredsställelsen och alla andra känslor kring det som far hit och dit. 
Om jag ska komma med ett tekniskt tips vid sån här fotografering, så är det att alltid fota i RAW-format om möjligt. När man väl gått fram till en människa är det som att allting skulle gå så fort och att hålla på med inställningar och grejer är det sista man kan fokusera på då, så det är bra att kunna justera allting lite i efterhand. Det är så synd om man fotat en superhäftig gubbe eller gumma och inte kan använda bilden för att den är för underexponerad.
Wien dag 2
Jag har plockat bort en massa turistfoton ur det här inlägget och slängt in dem i ett annat istället, så blir detta inte så långt. Det var 161 bilder här först, kanske inte rimligt.
Den sjätte februari vaknade vi upp till vår andra dag i Wien. Jag hade packat ganska dumt så klädde på mig denna morgon med vetskapen om att jag ännu denna dag skulle frysa lite. Lasse hade packat desto bättre, exempelvis den gosiga blåa fleecen.
Vi begav oss ut kring 9 kanske? Vi brukar vara ganska tidigt igång på morgonen på resor och jag älskar det. Vi åt frukost på ett cafe' i närheten, sen var vi redo. Promenerade genom mäktiga Josefzplats bland enorma hus.
Vi skulle till nationalbiblioteket som är inne i Hofburgpalatset. Ska visa lite mera härifrån senare, det var så otroligt mäktigt här. Det var inträde till det här biblioteket (6€ för studerande och 8€ för vuxen) Ovanligt för ett bibliotek kanske, men tycker verkligen det var värt det.
Sen gick vi vidare. Här vid Albertinaplatz.
Jag och min nya vandringsryggsäck från Jack Wolfskin, fast man inte ser den så bra här. Så bra grej att låta axlarna vila för en gångs skull och istället lägga vikten på höften. Då kan man bära med sig hur många extra objektiv som helst. 
Jag ville ta en gosig bild på oss och Lasse gjorde en ful min vilket jag märkte först när jag såg bilden på kameraskärmen. Denna bild togs precis efter det. Luring alltså. Så nu får han bara vara med halft. 
Sen var det dags för dagens första öl vid Palmenhaus.
Nytt favoritställe. Här kommer det ju vara smockfullt i sommar. 
Sen var det ober, zahlen bitte och så på språng igen.
Stötte på denna bekanta Salzburgare, som alltså bodde i Wien som vuxen.
Alltså Österrike och speciellt Salzburg är verkligen ett perfekt ställe för en musikintresserad fotograf som mig eftersom det finns så mycket fin natur att fota och staden är så inriktad på musik. Wien också för den delen. Blev så imponerad av Wien. Hit vill jag komma i sommar igen, har hört att det ska vara väldigt varmt här ibland. Vill gå runt och upptäcka mera, och dricka öl i parker i solen. Dröömin! 
Sen kom vi till Maria-Theresien-Platz och tror jag aldrig sagt wow så många gånger efter varann nånsin. Var så genuint imponerad och helt stum. Storheten syns kanske inte helt på bilderna men det är som två enorma byggnader mittemot varandra och det kändes så mäktigt.
Naturhistoriska museet.
Maria Theresia monumentet som är byggt i drottningens ära år 1888. Nu började jag läsa mera om henne och hon fick tydligen 16 barn (Bl.a Marie Antoinette) med Frans Stefan av Lothringen (Frankrike). Mozart finns faktiskt också med i det här monumentet på sidan. 
Och konsthistoriska museet.
Fick sån Paris-feeling av gatorna och byggnaderna här.
St. Charles kyrka, i södra änden av Karlsplatz. "En av de mest enastående barockkyrkorna norr om Alperna" 
Vidare.
Så promenerade vi längs med den här floden som alltså mynnar ut till Donau. Man kan alltså åka från Passau till Wien med båt, vilket vi faktiskt funderade på att göra. Då hade vi åkt Flixbus från Salzburg till Passau, sen hoppat på båten klockan 9:00 en fredagsmorgon och varit framme i Wien 18:30 på lördag. Båten i fråga åker alltså bara de dagarna. Det hade kostat 300€ per person, såg jag nu. En häftig grej tycker jag. 
Vi tog oss inte fram bara genom att gå. Vi testade faktiskt metrosystemet, och hoppade på några spårvagnar. Köpte ett 24 timmars kort den andra dagen när vi insåg att vi inte ville ta ut oss för mycket, utan faktiskt ha lite energi över också, för att orka dricka mer öl ;) 
Svängde hastigt och lustigt in på ett loppis och vips så hade jag köpt en österrikisk klänning. Älskar färgen. Det är ju inte en riktig dirndl, utan någon slags barnversion tror jag, men föredrar den här modellen. Vet inte när jag ska ha den, men kändes obligatoriskt att köpa någon slags sån klänning här och var så glad över att hitta en på loppis i så fin kvalité. "Made in Austria / SALZBURG LINZ INNSBRUCK" står det på tvättlappen. 
Hundertwasserhaus. En sevärdhet som såg så bra ut på turistbilder på instagram men som var så...grå i verkligheten. Så kan det kanske vara. Hade väl varit finare i solljus än det stormiga gråa vädret vi hade här. 
Sen styrde vi kosan mot ett ställe jag hade hittat på Pinterest, som Lasse också blev taggad på. 
Nämligen Belvedere garden. Nej men alltså det här stället var så otroligt. Måste komma tillbaka hit i sommar när det är blommigt och grönt. 
Hallihallå.
Ganska typisk outfit för den Österrikiska versionen av mig. Haglöfs jacka och vandringsväska, men också kostym-byxor och skor. Så förvirrad stilmässigt. Gillar dock hur livsskeden påverkar ens stil och rör till det lite ibland. 
På väg till spårvagnen stötte vi på krigsmonumentet "Heldendenkmal der Roten Armee". Byggt 1945 för de 17,000 sovjetiska soldater som stupade i Wien under "Wienoffensiven". Här kommer det vara fint i sommar när fontänerna är igång. 
Vi tog spårvagnen till Stephansplatz för att söka middagsställe, men framför allt wc. Så dålig ovana att gå kissnödig för länge när man går runt såhär på resor att det till slut blir riktigt riktigt jobbigt. Det var därmed bara några riktigt snabba bilder jag tog på Stefansdomen som är Wiens katolska kyrka. 
Vi var på jakt efter Wienerschnizel och hittade restaurangen Figlmüller Bäckerstraße som serverat den längst, i 110 år närmare bestämt. Vi hamnade stå i kö ett tag för att få ett bord, men till slut lyckades det. Orkade äta så mycket som 2/3 av schnitzeln, och då ansträngde jag mig verkligen, men de var ju ganska stora, och goda! Ottakringer, som lagas i Wien, drack vi mycket på den här resan och det är faktiskt min nya favorit. Har köpt den flera gånger i mataffären hemma i Salzburg efter det. 
Sen kom vi hem till airbnb-lägenheten och jag testade min klänning igen. 
Testhoppade den och ramlade av sängen. 
Sen somnade vi med lampan på efter en lååång och fin dag med många intryck.
Wien dag 1
Vid elva tiden den fjärde februari rullade vårt tåg in i Wien från Linz och vi tog oss direkt till vårt airbnb. Helt okej lägenhet på bra ställe. Vi hade först fått fel kod till dörren men så hjälpte grannarna oss så vi slapp in. Sängen var supermjuk, mmm skönt tyckte jag, inte så skönt tyckte Lars. Sov gjorde vi iallafall. Nästa morgon steg vi upp och promenerade in till stan. Det var också lite blåsigt och kyligt i Wien den här dagen. Väderappen sa att det skulle bli bättre om någon dag. 
Så det här fick också bli en butiksspringardag. Här fanns ju så mycket bra att titta på. Lasse testade fina tröjor och jag tittade på. Roligt tycker jag. 
Kikade på en massa väskor. Och på denna resa gjorde jag äntligen slag i saken och köpte mig en vandringsryggsäck, som jag funderat och velat kring sedan september men aldrig kunnat bestämma mig. En fjällräven blev det inte denna gång. Filmade så mycket mer än jag fotade på denna resa så har bara en video på den där väskan nu från denna dag, kanske det kommer senare. 
Ett loppis hittade vi också. Fyllt med Levis-shorts och åttitotals stickatröjor. Vi köpte ingenting. 
Gamla fina hus är bäst.
Man fick nog lite ont i nacken på den här resan av att titta upp på alla höga byggnader. Inte mig emot, den här staden tog mig med storm.
Min vandringsutrustning börjar snart vara komplett. Det är bara en sportklocka kvar. Vet inte vad jag vill ha. Men vill också kunna analysera sömn, puls, steg, stressnivå och annat som Lasse gör. Det är intressant. 
Vi gick genom Zara men insåg att vi är så otroligt trötta på Zara. Så funderade vi kring om det är vi som besökt Zara för mycket eller om dom faktiskt slutat innovera så mycket som förr? Zara kändes så spännande och kul för några/något år sen. Hittade alltid så mycket, nu blir jag alldeles matt när jag går där igenom. Eller så har jag blivit för kräsen och kritisk när jag shoppar, så trött på att köpa plagg jag inte ÄLSKAR. Och då är det ju inte lika lätt att shoppa precis.
Har exempelvis aktivt sökt ett par perfekta jeans (mjuka, INTE högmidjade, raka, tillräckligt korta i benen, rätt blå färg osvosv...) nu i snart 2 år. Inte köpt ett enda par för jag är, för att citera Veronica Maggio, "aaldrig nöjd, för lång eller kort eller smal eller bred, jag vill hitta rätt men jag ser bara fel...."
Här var vi på riktigt gosigt, snällt humör. Sånt ska man dokumentera.
Lasse nös.
Och hade mig att testa fina stickatröjor som han tyckte 'passade perfekt', men sen köpte jag ingenting. Bara en för stor kortärmad från herrsidan. Jag är iallafall tacksam att han hjälper mig i mitt shoppande när kräsenheten tycker allt ser tråkigt ut. Avsaknaden av bra loppisar här med samma standard som typ Relove i Helsingfors har verkligen förändrat min stil. Gillar ju inte att köpa nya saker, och verkligen inte på H&M, så har mest blivit att jag gått runt i mina vandringsbyxor sju dagar i veckan, tagit av dem när de behövt tvättas och sen lagt på dem igen förrän de ens hunnit torka ordentligt. 
Vi hittade en enorm Benetton-butik och Lasse köpte några nya supermjuka jobbskjortor. 
Så började vi gå hemåt igen för att vila lite. 
Utsikten från trapphuset.
Efter att ha legat på soffan i några timmar med en godispåse och vinflaska gick vi ut och åt på Vapiano. Sen kom vi tillbaka och drack lite mera vin. 
Och så somnade vi i den mjuka sängen, och så var första dagen över.