Valvaka och porträtt
Det är inte ofta jag går ut med kameran och kommer hem med bilder på mig själv längre. Oftast fotar jag åt andra människor. Jobbar bakom. Är ganska nöjd med det också. Men någon gång ibland kan det hända sig att jag går ut på promenad med Lasse, och så knäpper han några foton åt mig. Sällan, men någon gång kanske jag till och med har en genomtänkt outfit samtidigt som denna fotosession sker.
|
|
|
Vi har haft den lugnaste och skönaste helgen på månader. Med det bakom mig går jag in i en ny vecka. En ny fin septembervecka. De har lovat regn och jag hoppas det stämmer. Låter mysigt. Önskar att veckan blir fylld av produktivitet, kreativitet och inspiration. Hoppas ticka av några punkter på att göra-listan. Små saker som hänger ovan en som mörka moln, som man viftar bort många gånger innan man tar sig tid för dem.
Bäddade ner oss och flyttade teven framför sängen för några timmar sen. Bytte ut dansk politik till svensk för en liten stund för att hänga med den svenska valvakan. När man följer så många svenskar på sociala medier som skriver om politiken känns det bra att hänga med på riktigt och förstå. Men nu börjar ögonen bli riktigt trötta. Imorgon ser vi nog på Borgen igen.
Godnatt på er.
Septemberbröllop - när min kusin gifte sig
Förra helgen var vi på bröllop! och inte vilket bröllop som helst, det var nämligen den första av mina kusiner som gifte sig. Jenna & Johan. Tänkte visa lite bilder från dagen ur vårt perspektiv och en del bilder från bröllopet! Jag filmade dock mestadels så därför är vissa av dessa bilder skärmdumpar av filmerna. 
Dagen började alltså med att vi for till moster där en del andra släktingar var. Pappa knöt slipsar, mamma hällde upp champagne, någon kom ut ur duschen, någon sprang av och an och fixade saker. Ett riktigt festkaos med spänning i luften. Vi passade även på att ta lite foton på verandan. De regnade lite smått då. Men bara någon prick på näsan.
 |
|
Stili kar. 
Å mamma.
Och jag i klänningen som mamma hade på mitt dop. Typ samma halsband hade jag också. Lite stor var den till mig fast vi sydde in den, men trivsam. 
Vi for iväg till kyrkan. Axel var också med. 
När man ska i kyrkan måste man vara allvarlig. 
Mera slipsknytning, och en liten betraktande kusin. 
Mamma i mängden. 
Moster. 
Sen kom brudparet och Agnes in till kyrkan. Och det var så fint. Första synen på dem fick underläppen att darra. När man sen såg flera släktingar torka ögonen var det svårt att hålla igen. Höll Lasse i handen superhårt under hela vigseln. 
Spännande!
Sen gick de ut till tonerna av Harry Potter jingeln. 
Och efter några startförsök och skratt körde de iväg. Pratade om att detta var min favoritstund på hela dagen. Alla stod runt omkring och var så glada, alla skrattade så högt och klappade och hurrade så hjärtligt när de kom sig iväg. Stunder man förvarar långt inne. 
Vi kom till Åminne och tog ett första glas. Pappa stod för mingelmusiken. Jag stod och fotade en massa massa. Behövde påminna och viska åt mig själv ibland "du e int på jobb, kom ihåg att du e int på jobb, ta e longt" 
Sen kom brudparet och tog emot alla. 
Har ni sett vilka mysiga kramar. Fatta att ha alla man tycker om stå på kö för att krama en. Dröm.
Dålig feelis var det ju inte.
Ganska snart efter kring första rätten var det dags för några lekar ledda av toastisarna. 
Och så lite tal och sång från släktingar, vänner och här av Sannah. Hon sjöng också så fint. 
Kvällens fina och rörda brudpar. Bröllopstal är nog en så fin grej. Älskar det. 
Sen blev det dags för bröllopstårta. Axel och Linus var inte sena att ansluta sig till kön och skära kvällens största bitar. 
Fina Tintin och hennes kille där bakom, som också var våra bordsgrannar för kvällen. Tintin känner jag via typ fem olika saker.
Och så lite musiklekar. Bruparet mot moster och Tom. 
Efter en låååång väntan var det äntligen dags för vårt nummer. Jag sjöng en låt och sen uppträdde vi också med hela familjen. Det var skojj, men nervöst, men ändå tacklar jag scen-nervositeten så mycket bättre nu än förr vilket är så skönt. När jag kom ner till bordet igen hade jag flera glas innehållande typ sju olika sorter som jag hade väntat med. Visst, lite vin är ju bra för nervositeten, men kände att jag kunde kontrollera allting bättre - rösten framförallt - utan en massa rött och vitt och baileys och öl och...så vidare. 
Sen sade brudparet några välvalda ord och innan det var dags att dansa.
Och de dansade sin första dans till tonerna av Håkan Hellström. 
Sen dansade vi och hade det väldigt roligt. Sannah och jag steppade ett tag med våra klackskor på dansgolvet med varsin varm korv i handen och någon släkting kom upp från bordet och ville vara med, för vi såg - så härliga och obrydda ut.
Sedan festade vi vidare och jag slappnade äntligen av med kameran, med andra ord - lät den vila på bordet.
<3
Kortfilmsproduktion och skolstart
Det är ett tag sedan jag skrev någonting här. En motivation att publicera har lite bubblat under ytan. Idag gör jag det! har jag tänkt säkert tio dagar i rad. Skrivmotivationen är däremot ständigt närvarande, men att sätta ihop allting och skala ner det tar mycket tid - betänketid. Formatet blogginlägg känns plötsligt lite trångt. Jag söker en stil. Jag försöker ställa mig efter vad som passar i bloggen men det tankesättet tar livet av all innehållsrik text, allt intressant content. Så jag söker mig fram till någonting. Så länge får ni se lite bilder. Det här är ju trots allt en fotoblogg.
Jag har börjat skolan igen. Spenderar dagarna med att läsa om media, reklam, film, foto och mer. Jag var del av en kortfilmsproduktion i somras och där tog jag dessa bilder på Elin i badkaret mellan tagningarna. Filmteamet utgjordes av cirka 8 pers varav alla var utbildade eller studerande fotografer, till och med skådisarna i filmen.
Annars upplever jag årstiden och temperaturerna utomhus just nu väldigt förvirrande. Jag går en dag till skolan i långbyxor, skjorta och kappa medan jag ser längtande på människor i kortärmat på spårvagnen och ångrar mitt klädval. Nästa dag tar jag tunnare kläder. Det ena är lite för varmt det andra är lite för kallt. Jag tror ändå att jag är ganska färdig med sommaren eftersom jag inte krampaktigt håller tag i den i form av bara ben, som jag brukar.
Förövrigt känns det skönt och vara tillbaka i rutiner. Efter femhundra resor fram och tillbaka till Österbotten vill man mest bara vara hemma, i sitt eget hem. Det här känns också som en rätt lugn och skön höst. Mycket lugnare och behagligare än förra. Jag känner att jag har en skön nonchalans till saker som stressar. En bra utveckling. För ett år sedan låg fokuset i att hinna vara precis överallt hela tiden. Gå på evenemang jag inte ens hann med. Den stressen börjar lite tyna bort. Vill göra saker nu, har större lust att göra saker nu. Men förväntningarna, pressen är borta. Studielivs-hetsen är borta. Skolan känns också plötsligt roligare, intressantare, mer givande. Goood stuff!
Om att fylla och fira
Det var en gång en tjugoårsfest som jag aldrig skrev om och som jag nu tänker skriva om...
Det var alltså i maj som jag fyllde i år också. Så som jag brukar. En månad fylld av förväntingar och växande sommarfeelis. Från mitt firande finns en drös gryniga bilder i varierande kvalitet tagna med en felinställd kamera, men fyllda med glädje och söta människor.
Hittade bilderna igår och kunde inte sluta le. Har under festen hållit i den lite själv men mestadels har kameran farit mellan olika händer och därmed finns ganska slumpmässiga bilder på en bråkdel av gästerna. Lite synd att många inte fastnat på bild men, nåväl.
Lördagen kom. Lasse och jag städade och fixade. När jag var liten hade jag alltid familjen med mig i kalasförberedelserna men i takt med att man blev äldre fixade man mer och mer själv, vilket på ett sätt var lite tråkigare. Men nu har den tomheten fyllts igen i och med att han är med i bilden. Känns bra. På eftermiddagen kom även Natalie från Åbo och hjälpte oss med förberedelserna.
Mer gäster kom. Som fina Hanna. Nog den på hela festen som firat min födelsedag flest gånger. Kanske till och med arton av tjugo. Saknade nog några på festen också, så som det kan vara när man flyttat till ny stad.
Det här ska ju vara ett glatt inlägg om en glad händelse men här kommer även lite mörker: året mellan min nittonde och tjugonde födelsedag var ett väldigt förändrande år. Aldrig har det skett så stort utbyte av folk i mitt liv som under den perioden. Nivån av äkta genuin lycka och glädje samt frånvaron av ångest och nervositet på mitt 20 års kalas bevisade att förändringarna varit ordentligt till det bättre.
Jag tror jag viskade åt Lasse på natten att jag inte varit så här lycklig på mitt födelsedagskalas sedan lågstadiet, att jag inte känt på flera år att alla gäster varit där av egen vilja och inte bara artighet, och för min skull.
Jag har alltid gillat mina släktkalas. Då har jag känt mig älskad och uppvaktad. Att man kan känna likadant på sina kompiskalas, det visste jag inte. Var exempelvis alltid noga med att inte ordna mitt kompiskalas på samma dag som jag fyllde, för den dagen ville jag vara glad, och inget annat. Det är ganska sjukt att tänka på det i efterhand. Vill bara krama om mitt yngre jag. Säga att allt kommer bli bra. Bättre. Så mycket bättre. Men visst har jag haft bra stunder och visst finns fina minnen från förut också (som detta). Men överlag har det varit jobbigare.
Jag blev därmed ganska golvad av den kärlek jag fick den här gången. Det kändes konstigt och ovant. Hann fundera om jag var värd så mycket men den tanken avfärdade Lasse. Sen tänkte jag bara ”Ja men det är ju såhär det ska va!” Lade huvudet på kudden några timmar efter midnatt med världens tacksamhetskänslor. Nästan lite gråtig tacksamhet. En stark känsla av lättnad. Liksom äntligen! det här har jag väntat på så länge. Jag visste att man kunde känna såhär, bara inte hur man skulle komma dit. Förundrade mig över vilken rikedom det är att ha kloka, empatiska och snälla vänner, och att bli älskad och accepterad.
Efter några timmars prat och umgänge började sedan någon spela beerpong och så var tävlingen igång.
Radarparet prickade i boll efter boll och vann stort.
Ser det ut som iallafall.
Det fina med att vara i ett förhållande är ju att det lite känns som att man fyller två gånger om året. Jag var minst lika glad på Lasses födelsedag som jag var på min. Och på min fest agerade ju Lasse lika mycket värd som jag. Tog emot och kramade folk i dörren på samma vis som jag. Älskar det så mycket.
Och så de stora förlorarna.
Jag som känner mig besegrad och Alex som ba näjj satn.
Strategimöte.
Och så nya lag!
Miss!
Viktigt med inlevelse.
Vi gav upp lite på bollkastandet och började leka en outtalad byta-glasögon-lek istället.
David o Axel.
Fred.
Kåmpisar.
Alex hälsade på en mystisk främling.
Sen var det dags för vattenpaus tydligen.
Mera kåmpisar.
Tänk att vi får ha de här människorna runt oss. Tänk att det kan kännas så här lätt. Lars har ju också bidragit med en hel del bra typer i mitt liv. Det första beviset på att han är en riktigt bra typ är nog människorna han omringar sig med. Det går att läsa av en del i det.
Hör tydligen till att alla skåpdörrar ska stå på vid gavel när man har fest också. Superfestligt.
De sista bilderna tagna denna kväll ser alla ut i stil med dessa nedan. Man vet inte riktigt vad som händer, men bilderna fångar feelisen rätt bra.
Sedan la vi på dansanskoan.
och upprepade det ordet i olika meninger miljontals gånger innan vi hunnit till stället där vi skulle dansa.
Vad jag gör, känner och tänker nu
Skulle jag göra ett inlägg innehållande telefonbilder nu skulle ni få en mycket mer verklighetstrogen bild på vad jag haft för mig den senaste tiden, men nu har jag ändå hållt i systemkameran mer än vanligt och tänkte därför göra ett litet inlägg med några bilder jag tagit. Känner redan nu lite att det här inlägget kommer sakna struktur men det är kanske inte så värdslig sak.
Inledningsvis kan jag informera att jag hängt lite med Jenna. Vandrat runt vid vinterträdgården i Kaisaniemi en solig dag. Fotat lite överexponerade byggnader. Kisat för solen. Fyllt upp ett minneskort.
Senast jag var där var det januari och mörkt. Den dagen kantades av stress med kontrakt och telefonsamtal precis på samma gång som jag gjorde ett fotojobb efter 9 timmar jobb på annat ställe och var påväg på en fikaträff som jag inte egentligen hade tid med alls. Allt medan hjärtat studsade i halsgropen och migränen smög sig på och hela kroppen skrek SLUTA. Såna stunder tänker jag ibland på och plötsligt känns nutiden mjuk som ett duntäcke.
Förut gick mitt fotograferande ut på att fara nånstans med en kompis för att ta bilder på varandra. Nuförtiden fotograferar jag mestadels porträtt åt främlingar och sällan på mig själv. Att fota med exempelvis Jenna då, som är i allra högsta grad inte en främling, känns plötsligt annorlunda. För då kan jag få frågan om jag vill ha bilder på mig själv, vilket inte känns som några konstigheter. Det är sen när jag ställt in och överlämnat kameran som konstigheterna börjar och jag inser att jag inte är så otroligt naturlig framför kameran längre. Flyr situationen då genom att exempelvis klättra i träd:
Bilderna på kameran säger även att jag åkt metro en gång. Överlag cyklar jag mest nu sommartid, eller kör bil. Förövrigt känns det verkligen som att åka metro i Helsingfors och köra bil i Vasa är två saker som tillhör olika världar. Kan ofta känna att jag lever två liv och just den här grejen är så symbolisk för det.
På tal om Österbotten så har jag även hängt där, på cirka fyra olika ställen. I och med pojkvän, villaliv osv blir det ju kappsäcksliv. Känns främmande just nu att ha en bas, ett hem där man sover mer än 4 nätter irad. Det är en sak som faktiskt i hemlighet får mig att längta till höst, rutiner och vardag. MEN JO. Ska försöka uppskatta sommaren ja det ska jag. Österbotten betyder ju också familj så vi har med andra ord umgåtts med familj. PS. Ändrade förra meningen så många gånger att jag började tvivla på ordet familj och var tvungen att googla upp det.
Har även sett min bror gå ut nian vilket verkligen kändes. Var så stolt och klappade så högt. Tycker han är så mycket coolare och smartare och vuxnare och duktigare än vad man själv var då. Kan inte riktigt greppa den där åldern ens. Minns bara att det var så konstigt att vara sexton. Men ändå roligt och spännande. Min sommar efter nian var så bra.
Sökte upp blogginlägget jag skrev efter min egen sista skolavslutning från borgaregatans skola. Tänkte länka här som en kul grej. Efter att ha gått igenom bilderna och läst texten kände jag Neeeej. På eftermiddagen hade vi lite kaffe för Axel, sen for jag iväg på en fotokeikka och hela resten av kvällen kände jag smaken av cava.
Har också umgåtts med min pojk. Hängt så mycket vi hunnit. Gått ut på promenader och cykelturer, firat in sommarlovet, varit på jobblunch, kollat serier, träffat sverigesläktingar, kört båt och hängt med mina djur.
Mestadels gjort saker som gör oss lugna i själen bara.
Skrev ju tidigare i inlägget att jag sällan tar porträtt på mig själv, men vi var ju faktiskt och fotade lite en kväll. Jag frågade om vi kunde gå på en fototur och han undrade hur lång en sådan är. Sa 'typ 15 minuter' men det visade sig att jag underskattade tiden lite. Fick iallafall några lyckade porträtt till följd av en tålmodig och snabblärd pojkvän.
Men förstås är det svårt och låta bli att 90% av tiden babbla på om vinklar och fokus och exponering så att ens min på de flesta bilder ser ut som på bilden nedan. Halvt leende men också mitt i en mening.
Sådär i övrigt känns juni 2018 skönt och bra. Förra året var en berg och dahlbana, i år åker vi en lite snällare version.
Att göra äventyr av tristess
Vaknade av mig själv en morgon och den första känslan jag kände var rastlöshet. Var uttråkad redan från morgonen och att redigera bilder på datorn hjälpte sannerligen inte.
Vad jag gör då är att jag messar kusin, packar en ryggsäck, roddar till hela rummet i jakt på min plåmbok, hoppar på en cykel och cyklar femton, från förr outforskade, kilometrar på två meter breda skogsvägar med trettio procent laddning i telefon. Hänger med Jenna och Agnes resten av kvällen.
Blir bjuden på mat när jag kommer fram. Sen äter vi glass och hänger på stranden. Det pulserar ännu i mina ben.
Går på lummiga vägar och plockar lite syrenblommor. En så ljuvlig försommargrej. Luktar så gott. Plockar hem en stor bukett och delar upp den i stora vaser som jag sen placerar på alla fönsterbräden jag hittar hemma.
Pratar om bröllop och familj och vad som är tyngst med få barn-processen, och allt sånt mysigt.
Sen far jag hem med min påse fylld av syren och är alldeles sådär härligt trött som man är när man verkligen gjort nånting fysiskt. Och det känns skönt.
Sommar i Helsingfors
Efter en dag i solen, cykeltur längs med vattnet, pizza och rödvin i en park och många steg låg jag i soffan hemma och kände att jag ändå inte riktigt var färdig med dagen. Så drog på pratpromenad med Linnea. Vi tog med våra kameror utifall att lusten skulle falla på. Och det gjorde den, lite.
Vi gick längs med vattnet. Passerade hundratals människor och hundar som njöt av dagens sista sol. Betraktade folk som satt i sina båtar och firade sommaren. 
Kikade på ett fint hus på håll som också solade sin fasad lite. Där kunde man ju bo. Troligvits går ju inte spårvagnen där via men det gör den aldrig till de bästa ställena ändå.
Kollade på månen lite. Tänkte - om man ändå hade en egen där man kunde sitta tills allt ordnade sig?
Slog oss ner på piren jag hittat någon dag innan. Satt där och funderade på universum, prioriteringar, meningen och syftet med mycket. Levde ju precis genom läsårets sista skoldag och vi funderade kring vad som hänt i oss sedan augusti. Vad som hänt i pressen, tankarna, förväntingarna och synen på allt. Blir alltid väldigt djupa och reflekterande diskussioner i kombination av oss två. Det är fint. 
När vi hade betraktat några tiotals båtar köra förbi steg vi upp och gick hemåt.
Solen gick till slut ner och de sista strålarna landade på husen vi passerade på vägen hem.
Har envisats med att gå i ostadiga picki-skor nu sedan sommaren kommit till Finland vilket tar ont när man ofta springer eller går rätt långt. Hade därmed väldigt sjuka fötter ungefär när vi var här. Men då började vi närma oss hem. Kände mest:
Om Smocka och min Helsingforskarta
Min skoldag har idag bestått av att turista i min egen stad, producera en kortfilm, njuta av vädret och gå många tusen steg tillsammans med Matilda. Rätt härligt faktiskt. Vi jobbar med Smocka för tillfället. Både folk från Arcada och Soc&kom alltså.
Har fått göra väldigt skojjiga och kreativa saker den här veckan. Producerat flera kort-filmer och jobbat runtomkring i Helsingfors - på spårvagnar, i parker, på gator, i trafiken. I början av veckan gjorde jag och Daniel en vox pop exempelvis. En annan dag gjorde vi en skämtvideo om Mark Zuckerberg. På smockas Instagram och Facebook kan ni se dem.
Vissa av platserna vi besökte idag eller korsade påväg till något annat har jag aldrig varit på förut. Vi diskuterade om Helsingforskartan inom oss som växer sig större hela tiden. Min syn på Helsingfors före jag flyttade hit (Mannerheimvägen, Alexandersgatan, Järnvägstorget, senatstorget, Arabia) i jämförelse med vad den är nu är inte på något sätt lika alls. Den där kartan är så mycket större, Helsingfors är så mycket större.
Resten av dagen har jag gått med ögonen halvöppna och varit väldigt hängig. Har även invigt vårskorna jag köpte i Helsingfors för ett år sedan. Har verkligen känt så mycket och tänkt så mycket i de skorna. Skönt att få ta på sig lite tunnare kläder nu. Har några vårjackor som hängt så ihärdigt och väntat på mig hela vintern. Äntligen får jag ta tag i dem.
Nu ska vi krypa under täcket och kolla någon mysig film. Imorgon är det äntligen fredag och fest. Får hoppas att febern och migränen som vi tampas med flugit sin kos då.
Portraits
En snöyrig måndag i februari kan man titta tillbaka på en fotografering för mer än ett år sedan. Josefin har jag fotograferat många gånger och på min hårddisk finns många mappar fyllda med outfit-bilder och porträtt på henne.
Det är synd att vi bor så långt ifrån varandra nuförtiden så blir inte lika mycket fotas. Då är det tacksamt att ha en massa orörda originalfiler som man kan sitta och redigera.
Nu ska jag kolla film med sällskapet i andra soffändan, förbereda mig inför morgondagen och vila mina sjuka ben som ännu värker efter dagens vurpa på Mannerheimvägen...
Trädgården en fredag
Igår var en speciell dag. Jag vaknade snuvig och yrig och somnade om. Tog det väldigt lugnt på morgonen, redigerade nånting på datorn, testade kläder, lyssnade på musik. Dagen vände sedan ganska ordentligt och bestod sedan av telefonsamtal, mail och planering. På samma gång var vi och gjorde ett fotojobb i stan och stressade något otroligt på samma gång som min kropp ropade att den ville vila och friskna till. När vi var klara skyndade jag hem kamerautrustningen och mötte upp en vän innan jag sen kom hem tillbaka och la mig i Lasses famn med hjärtklappning. Att stressa när kroppen är sjuk är nog det värsta jag vet.
Idag vaknade jag upp med lite nya krafter. Ordnade planeringsmöte med min produktionsgrupp hemma hos mig för att inte behöva ge mig ut i kylan idag vilket kändes skönt. Man märker att man blivit lite mer vuxen när man är ordentligt sjuk men ändå har en massa saker man måste ta itu med. Att ha förstående och snälla kompisar i sin grupp är då superbra.
Här ovan är en liten titt på en fotografering jag gjort med Dänni.