Bloggen är det bästa formatet
Jag har länge tänkt på hur synd det är att bloggvärlden blivit så tyst och långsam mot hur det var för några år sedan. Förstås beror det på instagram och allt annat som kommit. Jag tycker dock fortfarande att ingen av dem kan slå blogg-formatet. Jag blev påmind om det här idag när jag läste min favoritblogg av Flora Wiström. Så här skrev hon:
"På en middag för några veckor sedan pratade vi om bloggen som media. Madde, jag tror att det var Madde, påminde mig om att den stora skillnaden mellan bloggen och Instagramkontot är att man söker sig till bloggen självmant. På Instagram kastar man innehåll i varandras ansikten. Men att skriva in en adress i sökfältet är en aktiv handling."
Det är ju verkligen så. Instagram trugar sig på en. Bloggarna går man självmant till och söker upp. Att läsa bloggar för mig är någonting mera ceremoniellt och fint. Det är som att läsa tidningen. Man känner sig uppfylld och inspirerad efteråt, medan när man fastnat sittandes på sängkanten skrollandes på instagram för att man glömt vad det var man skulle göra - då känner man sig bara trög i huvudet.
Jag kan känna sån nostalgi till 2014-2015-2016 ungefär när bloglovin-feeden var så aktiv att man tappade bort inlägg för det uppdaterades så snabbt. Sevendays var on fire på ett helt annat sätt och blogginlägg fungerade som svar till varandra. Ibland var det till och med debatter och ämnen som snurrade i finlandssvenska bloggdammen och många hakade på. För att inte tala om blogg-galan som ordnades av Maria Frände och Ida-Marie Jungell. Jag och Ella sprang på bloggevent i Vasa hela tiden, och fotade massor. Idag fotar jag event för Nordea och kan ibland känna ett sting av längtan till de första eventen som fastnade i min kamera, gratis.
Jag lämnar ju själv bloggen att gapa tom i flera månader i streck och det känns alltid så tråkigt, som att vara disconnectad från en själv. Har ändå bloggat sen jag var 13 år (2011), och under vissa år flera gånger dagligen, så det är klart att det blir en stor del av en. Man blir van att processa sitt liv genom blogginlägg. Men mina perioder av aktivare bloggande tar också alltid slut för att man känner sig så ensam, det ekar rätt tyst i denna bloggvärld.
Jag hoppas och tror dock att det kommer bli större igen. Det måste finnas andra som mig, som blir snurriga i skallen av alla blinkande reels mot ögonen. Folk som längtar efter läsa tidnings-känslan. Lite långsammare innehåll. Första steget är troligen att klura ut hur jag ska orka hålla upp motivationen längre än några dagar i streck. Hitta det där eviga drivet igen. Det som inspirerar mig just nu att blogga oftare är att det kanske kunde få andra att blogga oftare också. Iallafall här på Sevendays har Izabella Fants inlägg inspirerat mig att skriva oftare, eftersom hon varit aktiv!
Sen skulle jag gärna ta emot tips på finlandssvenska bloggare som ännu är relativt aktiva. Kanske jag bara inte hittat dem?
En högtid som känns
Tänk att Valborg kommit och gått! känns ju inte alls så, men någon annan känsla hade man ju inte förväntat sig. Dels är vi ju utomlands och hade oavsett inte firat som vanligt, men nu gjorde ju inte någon i Finland det heller, så då känns det ännu mindre som en vapp. Det är ju också 20-25 grader här just nu, så vi är nog mera i sommarmode än vår/valborg-mode.
På något sätt kan jag tycka att det var skönt att ha det är såhär i år. Som en återställning. Jag ska skriva lite senare om vad vi faktiskt gjorde i år. I det här inlägget blir det lite gamla bilder från tidigare år, och tankar kring valborg.
Jag tenderar ha såna otroliga förväntningar och press på högtider, speciellt Valborg och 1 maj. Någon slags hets kring att det måste vara på ett visst sätt. Som att Valborgsfirande skulle vara någon prestation.
Det här är ju väldigt dumt. För när jag ser tillbaka på de senaste årens Valborgar så har de ju varit väldigt fina. De har innehållit hopp, glädje, glada människor och skojiga hemmafester i Helsingfors. Ingenting att stressa för, det blir alltid bra, med andra ord. Jag önskar bara jag skulle ha kunnat släppa pressen ännu mera och bara njutit av allt fint. Inte varit så stressad över våra planer och bara flutit med. Det där är ju nån slags ångestgrej där man hetsar kring att det ska bli perfekt, och det är så tröttsamt. Jag vill bara flyta med och njuta.
Sånt kan man tänka på det här året när det inte händer så mycket. Sånt tänkte jag på på valborgsmorgonen när jag gick igenom hårddisken med gamla vapp-bilder. Vad roligt vi har haft ändå!
Min sista tid i Vasa, för tre år sen, var ganska tung och den vappen började inte bra, men slutade bra. Jag stod i någon jäkla Fontanakö och allt var fel. Sen kom Lasse, som jag hade varit tillsammans med i typ en vecka och hämtade mig, och hans kompis som jag hade träffat en gång förut lyfte upp mig i famnen och gav mig en lång kram, och så lämnade vi den där kön. Resten av den vappen var så märkligt bra, det kändes som att jag kom hem. Jag vaknade upp hos Lasse på 1 maj, och ville inte vara någon annanstans.
Kring Valborg påminns jag lite om den där tiden, och kan känna den där samma pressen och oron, ovissheten. Sen vaknar man upp till nuet och inser att man lever ett helt annat liv nu, där allting är i sin ordning. Vänner finns, självkänsla finns, glädje finns och ingenting behöver "fixas" för allting är som det ska i sig självt.
Och Valborg blir alltid bra om man vågar tro på det, vågar släppa taget och bara flyta med. Och inte projicerar gamla minnen på nutiden, så att säga.
Exempelvis 2018, min första vår i Helsingfors, ordnade vi världens hemmafest i kollektivet med Linnea, Daniella, Robin och Lasse. Jag hade nästan glömt det men såg nu bilder från det. Helt sjukt. Vi var så mycket folk, och det ringde på dörren hela tiden. Den vappen kan man verkligen leva länge på.
Förra året var också väldigt fint. Jag hade en analog kamera med mig under natten och framkallade rullen i julas. Önskar jag skulle ha kunnat visa de bilderna här nu, men de är i Vasa tyvärr. Förra våren var fylld med mycket skola och stress, men så kom Valborg emot och blev helt superlyckad och gav en lite ny energi. Jag skickade också in en ansökan till Salzburg, och sålde min bil, på valborgsmorgonen. Vi firade sen med en massa fina människor under dagen och var på en mysig hemmafest i Kronohagen.
sen dansade jag och Lasse på någon bar i centrum som spelade alla våra bästa låtar och hade så roligt. 1 Maj blev lite halvdan kanske, men minns den där valborgsnatten som så himla fin och bra.
Det här året var det ändå skönt att allting var annorlunda. För då fanns heller ingen struktur, tanke eller stress kring hur Vappen skulle firas. Det skulle oavsett bli annorlunda. Jag hade också ganska låga förväntningar. Vad tror ni hände? det blev en helt superbra vapp. Igen.
Liv som tar slut, och fortsätter
Så kom vi till det här inlägget då. Ett liv tar slut ibland allt annat liv.
Den andra dagen i september. Foto taget Kl.16:44. Lasse läser igenom sista versionen av sin gradu sittandes på kökssoffan som tidigare varit i Helsingfors bredvid sin palm som tidigare varit i Helsingfors, den också. Jag stressar runt bland tvätthögar och reseförsäkringar. 
Går in i Lasses rum efter den här bilden och tar upp telefonen som legat under täcket. Den är på ljudlös så det är konstigt att jag valde att söka upp den just då efter att inte använt den på hela dagen, för mamma ringer. Samtalshistoriken på min telefon säger att klockan då var 16:47. "Dåliga nyheter" och mina tankar far direkt till min katt. Jag blir direkt stressad och känner ett tryck i magen men sen handlar det inte om det och då är jag lättad men sen kommer ett annat tryck.
Mommo har dött. Vadå mommo har dött? mitt huvud förstår ingenting. Vad betyder det här? ska jag aldrig prata med henne igen? mitt huvud förstår inte det på ett bra tag efter, inte ännu riktigt ens. Går ut tillbaka till Lasse på kökssoffan. Känner mig konstigt lugn men hittar inte riktigt några ord, bara stirrar på honom några sekunder. Känns absurt att säga det högt, det som hänt, för jag fattar det ju inte. Han ger mig en lång kram och pussar mig i håret men jag fattar ingenting. Pappa är på väg till Uleåborg men vänder tillbaka och hämtar mig i Nykarleby.
Vi hinner äta middag med Lasses föräldrar och jag känner mest att allt är så komiskt för att livet känns så roddigt och kaotiskt i övrigt då. Flygbiljetter, lägenhetssökningar, högar av tvätt, stress över en massa andra saker har redan gjort mitt huvud segt, och så händer nånting sånt här? Hur är man benägen att processa nånting då, som ändå är svårt att förstå. Vi styr raka vägen mot Malax. Himlen är dramatisk hela vägen dit, och jag känner mig konstigt lugn. 
Kommer fram till mommo och moffi, eller ja, till moffi. Resten av släkten är där och ännu då kan jag inte riktigt förstå nånting. Har omedvetet tagit med mig min kamera, och en pyjamaströja. Tror det är så jag hanterar situationer som är läskiga och otrygga. Tar med mig kameran. Att fota sorg, begravningar osv känns alltid för mig lite fult på ett sätt, men ändå inte. Eftersom allt hade gått så fort fanns det familjemedlemmar som i chocken glömt allt som hänt de första dagarna och mina bilder kunde fylla i luckor. Där ser jag ändå hur det fyller en funktion. Och att det inger trygghet för mig själv. Föreviga situationerna så jag kan bearbeta dem i efterhand. 
Händelserna från dagen hänger kvar i luften hemma hos dem när vi kommer dit. Axel och mamma hann dit så snabbt att de hann vara med henne en stund. Folk diskuterar praktiska grejer angående allt och det känns alltid så hemskt. De där praktiska grejerna man måste göra när någon dör är som att riva av plåster efter plåster. Det är då det blir mer och mer verkligt. De kommande dagarna pratar vi med blomstermänniskor, kistmänniskor, begravningsmänniskor och jag kan ännu inte riktigt få ut någonting. Ingen gråt alls. Det är stopp. Bara en konstig smärta i magen. 
Det blir sent och vi far till moster och sover över. Konstigt hur huvudet jobbar även fast det känns som att allt är gröt. För en pyjamaströja hade jag ju med mig och den använde jag då. Som att jag i brådskan visste. 
Så hemskt att lämna moffi i stora huset.
Nästa morgon stiger vi upp tidigt efter att ha sovit typ ingenting. Vi spenderar flera dagar i Malax. Fixar och hjälper och är hos moffi. Alla tillsammans. 
Lasse kommer körandes. Det går lite lättare att vara ledsen då. Få ut nånting. 
En massa funderingar kring hur allt ska gå till. När vi ska göra vad. Lasse säger att allt ordnar sig, att jag ska inte ska bekymra mig om de praktiska grejerna. Men flyg, hotell, lägenhet, bokningar, datum. Allt sånt snurrar i mitt huvud. Hur ska vi göra det här riktigt nu? Borde jag kanske skippa första veckan i nya skolan för att hinna på begravningen, eller ska vi åka dit och komma hem igen?
Som tur har vi inte bokat nånting. Ingenting alls. Vi ska flytta utomlands men vi har ingen lägenhet och inget flyg och inget hotell. Ingenting. Men det är tur i oturen nu när allt händer på samma gång. Mamma är bekymrad över datumen för oss och fixar så att allting går ihop. Det löser sig bra. 
Några dagar senare far vi till kapellet och pajar hennes iskalla panna. Jag är mest frustrerad över att jag inte får ut nånting. Alla är ledsna men jag känner mig som en tom känslokall staty av sten. Det kommer INGENTING. Gråter i bilen efteråt bara över frustrationen. Vad är det för fel? Lasse säger att det sista man ska göra är att lägga förväntningar på sin sorg. Den uttrycker sig olika. Men varför kan inte smärtan i magen och trycket i skallen bara rinna ut genom ögonen? 
Där emellan går någon vecka. Vi far till villan med Lasses föräldrar och plockar lite bär. Beställer flygbiljetter. Bokar hotellrum för första veckan i Österrike. Köper oss själva lite tid. Lägenhet kan vi söka där, på plats. Så som vi ändå hade tänkt att vi skulle göra. 
Svenskarna kommer till oss och stannar för en vecka. Men det känns inte som det brukar. Vi brukar ju umgås på de bästa rosenskimrande sommardagarna men det är bara inte så nu, och så får det vara. Vi dricker vin på kvällarna och pratar om död. Alltid öppnas en hel tankevärld för mig rörande död när någon..dör. Vi får se mommo igen. Hon ser fin ut. Då är svenskarna med, och då är de mindre kusinerna med, och då rinner det ur ögonen. Flera liter. 
Slutligen kommer den där lördagen då vaknar vi upp och människor fixar sig i alla hörn hemma hos oss. Svartklädda. Stora kappsäckar står färdigpackade utanför mitt rum och jag hittar ett par örhängen bland allt rodd i mina hyllor. Mamma menar senare att hon fått dem i konfirmation av mommo. Passligt. 
Det känns helt okej. Pappa kommer spela på begravningen och jag vet att det kommer vara tuffaste delen. Men jag känner mig stark. Den förra begravningen jag varit på var faffas vilket var traumatiskt för mig, men jag känner mig stark och beredd. 
Folk ber mig fota lite på begravningen. Det tar lite mitt fokus från sörjandet, men det känns också skönt. Skönt att få gömma sig bakom den där kameran ibland. Tryggheten. Den som räddar mig i många situationer. 
En sorgens dag innehåller alltid glädje också. Så jag försökte hitta den. Fånga den. Som Albin som bara måste gå ut till vägen och bilen en sväng för att prata lite med min fammo, medan resten fixade flaggan. Världens mest godhjärtade tioåring. 
Vi kommer till kyrkan och det känns lite nervöst i magen. Nu bara måst vi göra det här. 
Det är en väldigt fin dag vädermässigt. Mommo begravs en av de finaste höstdagarna. Och det är en fin begravning. 
Det värsta är att se sin bror så ledsen, sina kusiner ledsna, sin moffa, sin moster, sin morbror, sina föräldrar. Alla människor som aldrig gråter, gråter, och det tar så ont så djupt i magen. Det bränns så hårt någonstans in i bröstet. Här är vi hela släkten tillsammans. Efter det här kommer vi alltid ha en tom plats, nånting som fattas. Efter det här kommer det inte vara som det varit. Men vi har varandra och vi är alla tillsammans och det är det viktigaste ändå. 
Sen går pappa upp till pianot, och mammas kusin plockar upp saxofonen. Då är det kört. Det ljuder högt i hela kyrkan och det är så hemskt så hemskt och så fint och det tar så fysiskt ont. Håller Lars hand så hårt så den blir röd. Min telefon ligger på bänken där pappa annars sitter bredvid mig. Jag spelar in ljudet i kyrkan. Varje gång jag trycker play på den ljudinspelningen i efterhand hugger det till i magen. En köttkniv som vrider om. Allt som snurrade då kommer tillbaka på en sekund. Musik är så kraftfullt. Och vill man ha fuktskada i en kyrka ska man spela så fint man kan på en begravning.
Sen. Sista färden.
Och en lättnad. Nu var det över. På ett sätt. Bara att försöka förstå och acceptera ännu. Lite kvar på den fronten. Ett år av att gå igenom högtider och släktkalas utan henne. Försöka vänja sig vid det.
Och alltid. Så gränslöst och oförskämt och beräkneligt, så går alltid livet vidare. Och till och med på ett begravningskaffe har jag mer foton på människor som ler och skrattar med varandra, än tvärtom. För i sorgen finns glädje. I sorgen finns tacksamhet och kärlek och en slags medvetenhet. Man vaknar upp. Ser saker lite klarare. Människor lite klarare. Man förbiser allt som är mindre viktigt och det enda som betyder nånting är att man har varandra och att man tar hand om varandra och finns där, lever. Aldrig är man så nära de som finns kvar, som när någon plötsligt inte finns kvar.
Och när någon går bort, är det viktigaste att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Att ens pojkvän och yngre kusin spelar playstation på övervåningen tillsammans i timmar utan att någon tänkt på var de är. Det är kanske det bästa och finaste. Spendera tid tillsammans. Alla de där dagarna mellan att hon dog och begravdes, då vi umgicks allihopa hela släkten. Var i Malax hela tiden. Det är jag så tacksam för. De dagarna betydde allt.
Sen närmade sig begravningskaffet sitt slut och då var det andra plåster att dra av. Då kunde vi inte stanna i den trygga sörjande-bubblan tillsammans med släkten längre. Nej. I begravningskläder kramade vi alla hejdå för att köra hem till Vasa, packa ihop det sista, bestämma outfit för flygfärden och gå in i ett helt annat mindset. 
Och när allt var klart. Väskorna stod vid dörren. Då åt vi middag med svenskarna och familjen. Och när vi gick och sova. Då tog allt det här slut på riktigt. Då var vi tvungna att tänka på annat. Gå vidare. Fortsätta med våra liv. Det är det värsta när någon dör. När man måste gå vidare på riktigt. Leva vanlig vardag igen. När vi fixade inför begravningen och allt sånt pratade vi om mommo hela tiden. Hon levde i våra ord. Det gör hon självklart ännu. Men inte lika mycket som de dagarna. Och det känns tufft. Det är då man känner av tomheten som man kommer känna i många år. Tomheten efter en människa.
Nästa dag steg vi upp tidigt och blev skjutsade till flygfältet. På Arlanda satt jag och redigerade begravningsfoton och sen plötsligt blev alla de här dagarna, senaste två veckorna, så distanta. Som om de aldrig hade hänt. Som att man varit i en bubbla som man nu kom ut ur. Som att man då stannade upp och kände: vad var det som hände egentligen?
I efterhand måste man bara se på det som finns kvar: fina minnena och människorna. Minnas. Glädjas. Ringa moffi lite oftare. Ta vara på.
Höstlöv och nya tag - Årsresumeén 2018
Detta är mitt nästsista inlägg om fjolåret och börjar se ett slut på den här resumeén. Det händer så mycket i livet just nu och skulle vara roligt att skriva om sådana saker också men känner att jag vill få det här projektet klart först! Så nu försöker jag tappert slutföra detta. Hejaheja!
SEPTEMBER & OKTOBER 2018
September började i Vasa. Det var ännu skönt väder och vi hade svenskarna hos oss. Passade på att mysa med min gollavän. Dessa bilder är väl tagna sista augusti men det känns som att de hör till september iallafall.
 |
|
1 september hände det mycket. Jenna och Johan gifte sig och det kändes så roligt eftersom jag kände så många av bröllopsgästerna. Kändes lite som en fest med släkten på samma gång.
 |
|
Vi sjöng lite med familjen. Troligen första gången vi uppträdde alla tillsammans.
Tillbaka till spårvagnar och studion då skolan började igen.
Hade mycket ny energi, viljestyrka och motivation. Och älskade att börja umgås dagligen med mina vänner igen. Några gånger på sommaren var ingenting.
 |
|
Bestämde mig för att undvika spårvagnar så mycket som möjligt fram till sista oktober och cyklade varje dag till och från skolan vilket blev en bra bit. Byggnaden nedan sa jag "god morgon" och "god eftermiddag" åt varje dag då. Älskade cykelrutinen och mådde bra av det men plötsligt en dag bestämde jag att jag inte orkade mer och laddade mitt kort och då fick det vara färdigt.
Vi var faktiskt himla duktiga vad gäller rutiner, veckohandling, matlagning och städning där i början av hösten. Så taggade och motiverade. Just nu är vi nog lite LITE mer vimsiga med allt.
Det blev allt höstigare. Och det var så mysigt. Älskar hösten så mycket.
 |
 |
Vi gick på en del studiefester och grejs. Och tur var det för nu i början av 2019 har det inte alls funnits tid för sånt i och med filmproduktion, uppsättning av konsert och en fleraveckors förkylning som aldrig går bort.
Vi började nosa lite på dokumentärproduktion där på hösten. Gjorde en kort dokumentär varje vecka innan vi sen började med den längre dokumentären som tog upp slutet av året.
Jag och Lars stack till Tallinn och hade det mysigt tillsammans. Cyklade hem från terminalen i Helsingfors med massa sprit och fällde lite på vägen, en del öl och lite tårar.
Det var varmt och sen kallt och sen regn och sen varmt.
Fotade denna fina familj en solig dag i oktober.
Hängde hos kusin en dag och hjälpte med en liten fotografering.
Fick finbesök av en gosig filur. Lars var överlycklig.
En annan gosig filur som jag hängde med varje dag på hösten. Att få jobba tillsammans i samma produktioner är det bästa för då åstadkommer man maximalt med häng.
En solig höstdag var vi påväg hem för att fortsätta på något vi inte hunnit göra färdigt och var så förbenat trötta båda två. Vi missade någon spårvagn och hamnade gå en bit varpå vi passerade en park fylld med löv. Vi gick dit, la oss ner i lövbädden och tittade på moln, fåglar och löven som föll mot oss. All trötthet sköljdes bort och efter det sprang vi runt i löven som två galningar och var super-energiska igen. Önskar jag kunde lägga mig i ett hav av löv varje gång jag är trött på vägen hem. Minns detta som en av de finaste stunderna under hösten 2018.
Gick på examensfest. En riktigt rolig fest.
Gick på Halloweenfest. Som turist. En riktigt rolig fest.
 |
 |
Satt en hel vecka och gick igenom alla mina hårddiskar för att kunna klippa ihop en film om mamma som fyllde år på lördagen när de kom på besök. Vi såg Chess på Svenska Teatern, gick på stan, åt god mat och drack vin.
Äntligen var det dags! En av mina närmaste vänner fyllde 28 så vi packade en bil med folk och grejer, kidnappade honom, körde hundratals kilometer och spenderade en helg på en villa med bastu, nattsim, mys, spel, aktiviteter, en massa fotande och en massa skojj. Längtar tillbaka så det värker.
Årets sista dopp ägde rum 19 oktober och var mera skönt än jobbigt pga supervarm bastu fylld med folk.
Axel och Ellen kom till Helsingfors. Vi for till Borgbacken och såg alla fina ljus. Åkte ett åk.
 |
 |
 |
 |
Gosigt.
Vi slutförde sista korta dokumentärfilmen. Denna var faktiskt rolig.
 |
 |
 |
|
Det blev mörkare och kallare och vi blev tröttare och gosigare. I det pissiga finska vintermörkret vill man bara ligga med kinden mot en bröstkorg och bli kliad i håret.
Produktionen av den lite längre dokumentären inleddes och vi gjorde förproduktion, hade möten, träffade människor som skulle vara med och planerade. 
Ljussättningskursen började och det inleddes på P. Mutasen Elokuvakonepaja där vi gick igenom all världens kamerautrustning. Tre trötta typer i slutet av dagen.
Fortsatte med att gå igenom lampor och olika slags ljus dag in och dag ut, lärde mig så mycket nya saker på en kort tid.
Bild: Sebastian Lindroos.
 |
|
Byggde upp många ljussättningar och sen började vi filma dem. Fick vara praktisk, kreativ och arbeta mycket med kroppen och det kändes som att vi verkligen var så aktiva och hela tiden gjorde någonting. Den här perioden ägde rum under de mörkare delarna av året vilket gjorde att tröttheten var ett jobbigt hinder för orka med allting och där och då kunde det kännas rätt tungt ibland med våra långa dagar, men nu i efterhand tänker jag bara att det var så givande och roligt och att jag vill göra om det fem gånger.
Medan vi höll på med lampor och kameror och förproduktion inför kortfilmerna gick vi obemärkt över till november och det riktiga mörkret och kylan smög på mitt i allt och vardagen började kännas tyngre, men det tar jag i nästa årsresumeé-inlägg som faktiskt också är det sista! Hurra!
Det har gått trettioåtta dagar
sedan tjugofemte september.
Jag vet att det har hänt mycket sedan sist och jag skulle vilja skriva det, men sen minns jag inte riktigt vad. Det har mörknat och jag har haft fullt upp och förutom det som finns i telefonrullen så har jag inte dokumenterat livet och vardagen så som jag brukar. Inte många texter. Inte alls varit så närvarande och medveten om allt som jag brukar.
Tänker att det är det som händer när det händer mycket - man hinner inte reflektera och det gillar inte jag. Men på något sätt har det också varit bra. Bara köra utan att stanna för en gångs skull. Så istället, då jag inte minns riktigt, så tänkte jag prata om det som går att ta på. Händelser och förevigade grejer och vardagens uppbyggnad och vad den mestadels utgörs av. Låt mig ta er in i mina senaste veckor, från fönsterbrädet jag sitter vid just nu.
Den senaste månaden har det varit 3 huvudsakliga tidstjuvar. Tidstjuvar jag också välkomnar. Om det som tjuvar bort ens tid är något man tycker om kan det ju inte ens ses som stöld.
Den första: SKOLA
Bland annat i form av förberedelse inför filmproduktion. Vi ska göra en dokumentär och vi har haft otaliga möten. Diskuterat, funderat, sökt inspiration, skrivit manus tills vi fastnat sen druckit nånting starkt och gått vidare. Vi har scoutat inspelningsplatser. Jag har ritat en shotlist från sängkanten. Redigerat och gjort om. Vi har pitchat. Vi har tänkt om. Vi har ibland varit oinspirerade och inte pratat mycket. Andra gånger har vi pratat i mun på varandra när ide'r flödat ut från alla håll. Och det har varit en intressant process. Och jag inser att man gör små eller stora misstag i alla produktioner och det är dem man lär sig mest av, och det är meningen. Och ju mer saker man lär sig om filmbranschen och filmerna - ju mer finns det kvar att lära sig.
Vi har också börjat ljussätta. Byggt upp ljussättningar. Lärt oss om lampor och el och en massa massa annat. Det har varit väldigt intressant och mycket att ta in på en gång. Ett väldigt fysiskt jobb där vi burit kulisser och tunga lampor, stativ och andra grejjs. Lite skylift har vi också kört.
Går nu på samma gång också en kurs där vi kritiskt analyserar media vilket jag gillar. Har under det här året fått en annorlunda relation till media och i synnerhet sociala medier så det är väldigt intressant när ens utbildning stöder ens utveckling och hjälper en få nya (kanske friskare) synsätt på sånt i och med sådana kurser.
Sakerna jag beskriver här, sådant vi gör i skolan, kräver att man ger en del av sig själv och kreativiteten är oftast ganska slutanvänd när man kommer hem. Känns verkligen som att film och allt kring det är enda som snurrat i mitt huvud på senaste tiden. När man ska kolla någon serie eller film på kvällen bara för att ta det lugnt, inte för research eller lärandets skull, så är det ändå bara bildvinklar, ljus, färg och panoreringar man tänker på. Men det är en charm i det också.
En av mina klasskompisar hade av en slump suttit i ett klassrum med människor från en helt annan linje och lyssnat på deras lektion - och insett hur intressant, spännande, inspirerande och rolig vår utbildning är i relation till det han såg. När det är mycket att stå i och man lite glömmer varför man gör allting är det bra att få perspektiv och verkligen inse hur roligt och bra man egentligen har det. Att man verkligen är på rätt när man har så skoj, och att det inte är en självklarhet. Att det faktiskt finns andra verkligheter där man kunde ha gjort nånting man tyckte var lite halvtråkigt. Hujedamej.
Den andra: FEST
Den andra grejen som tagit lite av min tid är faktiskt fest. När mörkret kom blev jag taggad och for på flera fester i rad trots att jag kanske var lite väl trött för det. Och är glad över det för hade verkligen några riktigt roliga festgånger.
Den tredje: KOMPISHÄNG OCH MYS
Den lugnaste och skönaste av de tre. Har faktiskt hunnit umgås lite med kompisar annat än på fester också vilket varit mysigt. Vi for på en liten roadtrip och hängde vid havet några höstiga dagar. Såg belysningen på Borgbacken en kall kväll. En och annan lång myskaffe har jag varit på.
Så var vi tillbaka här då i nutid vid fönsterbrädet i min marimekko-pyjamas. På skärmen står det oktober men jag lyssnar just nu på min nya novemberlista. Jag har köpt ett par nya skor för några timmar sedan. Kollat några serieavsnitt och ätit en godispåse. En liten katt stryker sig mot min rygg där jag sitter. Om femton minuter ska jag träffa upp några kompisar på öl. Under den tiden ska jag hitta något som passar att ha med de nya skorna.
Ha en skön o stressfri och najs helg kompisar!
Ringer upp säger kom hem till mig
Anteckningar från sensommar och höst. 
Jag cyklar till och från skolan en dag
tolv kilometer dit och tillbaka
sitter på föreläsning
svett rinner längs ryggraden
klibbiga tröjärmar
Jag pratar med Hanna i telefon
från dörr till dörr
hela cykelfärden
det är trettiotvå minuter
tack igen
skickar jag på Whatsapp
när vi stängt av
nästa gång hjälper jag dig
Fönstret står på vid gavel
det är så varmt hela tiden
grannarna spelar först Abba
i takt med oss
sedan spelar de Bob Marley
jag undrar om de hittat min Spotifylista
jag vill ropa hej! ut genom fönstret
hej!
jag sjunger med i deras låtar
kanske de hör mig
Lasse lagar mat
så fönsterglasen immar
jag plockar kläder
en socka här
en tröja där
skor i en slingrande rad i hallen
inte som när vi flyttade in
minimalistiskt och städat överallt
minimalism är ett sånt påhitt
tänker jag när jag plockar en till socka
Skrattar i min Volvo
mellan Nykarleby och Vasa
Lasse är på skämthumör
Vår sista timme på flera dar.
Tiden rinner ut för varje kilometer
pussar från mungipan till halsen
och tillbaka
står på perrongen det är sol
tåget far fyrtiosex han går in fyrtioett
jag vinkar och startar bilen
vrider upp bilstereon och sjunger med
The moment I wake upp before i put on my makeup
när jag kommer hem är jag trött
ett missat samtal från Jessica
ringer upp säger kom hem till mig
kör runt äter i segelbåten pratar
I gropen ovanför hälen
där förvarar jag vattnet
som rinner ur ögonen
i några minuter
vi far på fest
han i orange jag i blå
kan börja regna inatt
pratar vinylskivor med nån
gräver i främlingars kökslådor
hittar slutligen en plastpåse
ska rädda någons bil från
någon annans spyor
En okänd typ pratar på om rockkonserter
entusiastiskt
Fäller ut sin Rom och Cola entusiastiskt
Färgar hälften av min ljusa jeansklänning mörk
Det droppar in i en av mina Dr Martens
längs akillessenan och i gropen ovanför hälen
På vägen hem plaskar Lasse i en pöl
Den torra halvan av Martensparet
fylls med regnvatten
Vi snubblar in genom dörren
Lasse brer ett knäckebröd
med tio skinkbitar
Jag tycker att han är rolig
Sen somnar jag med torra fötter
Om att fylla och fira
Det var en gång en tjugoårsfest som jag aldrig skrev om och som jag nu tänker skriva om...
Det var alltså i maj som jag fyllde i år också. Så som jag brukar. En månad fylld av förväntingar och växande sommarfeelis. Från mitt firande finns en drös gryniga bilder i varierande kvalitet tagna med en felinställd kamera, men fyllda med glädje och söta människor.
Hittade bilderna igår och kunde inte sluta le. Har under festen hållit i den lite själv men mestadels har kameran farit mellan olika händer och därmed finns ganska slumpmässiga bilder på en bråkdel av gästerna. Lite synd att många inte fastnat på bild men, nåväl.
Lördagen kom. Lasse och jag städade och fixade. När jag var liten hade jag alltid familjen med mig i kalasförberedelserna men i takt med att man blev äldre fixade man mer och mer själv, vilket på ett sätt var lite tråkigare. Men nu har den tomheten fyllts igen i och med att han är med i bilden. Känns bra. På eftermiddagen kom även Natalie från Åbo och hjälpte oss med förberedelserna.
Mer gäster kom. Som fina Hanna. Nog den på hela festen som firat min födelsedag flest gånger. Kanske till och med arton av tjugo. Saknade nog några på festen också, så som det kan vara när man flyttat till ny stad.
Det här ska ju vara ett glatt inlägg om en glad händelse men här kommer även lite mörker: året mellan min nittonde och tjugonde födelsedag var ett väldigt förändrande år. Aldrig har det skett så stort utbyte av folk i mitt liv som under den perioden. Nivån av äkta genuin lycka och glädje samt frånvaron av ångest och nervositet på mitt 20 års kalas bevisade att förändringarna varit ordentligt till det bättre.
Jag tror jag viskade åt Lasse på natten att jag inte varit så här lycklig på mitt födelsedagskalas sedan lågstadiet, att jag inte känt på flera år att alla gäster varit där av egen vilja och inte bara artighet, och för min skull.
Jag har alltid gillat mina släktkalas. Då har jag känt mig älskad och uppvaktad. Att man kan känna likadant på sina kompiskalas, det visste jag inte. Var exempelvis alltid noga med att inte ordna mitt kompiskalas på samma dag som jag fyllde, för den dagen ville jag vara glad, och inget annat. Det är ganska sjukt att tänka på det i efterhand. Vill bara krama om mitt yngre jag. Säga att allt kommer bli bra. Bättre. Så mycket bättre. Men visst har jag haft bra stunder och visst finns fina minnen från förut också (som detta). Men överlag har det varit jobbigare.
Jag blev därmed ganska golvad av den kärlek jag fick den här gången. Det kändes konstigt och ovant. Hann fundera om jag var värd så mycket men den tanken avfärdade Lasse. Sen tänkte jag bara ”Ja men det är ju såhär det ska va!” Lade huvudet på kudden några timmar efter midnatt med världens tacksamhetskänslor. Nästan lite gråtig tacksamhet. En stark känsla av lättnad. Liksom äntligen! det här har jag väntat på så länge. Jag visste att man kunde känna såhär, bara inte hur man skulle komma dit. Förundrade mig över vilken rikedom det är att ha kloka, empatiska och snälla vänner, och att bli älskad och accepterad.
Efter några timmars prat och umgänge började sedan någon spela beerpong och så var tävlingen igång.
Radarparet prickade i boll efter boll och vann stort.
Ser det ut som iallafall.
Det fina med att vara i ett förhållande är ju att det lite känns som att man fyller två gånger om året. Jag var minst lika glad på Lasses födelsedag som jag var på min. Och på min fest agerade ju Lasse lika mycket värd som jag. Tog emot och kramade folk i dörren på samma vis som jag. Älskar det så mycket.
Och så de stora förlorarna.
Jag som känner mig besegrad och Alex som ba näjj satn.
Strategimöte.
Och så nya lag!
Miss!
Viktigt med inlevelse.
Vi gav upp lite på bollkastandet och började leka en outtalad byta-glasögon-lek istället.
David o Axel.
Fred.
Kåmpisar.
Alex hälsade på en mystisk främling.
Sen var det dags för vattenpaus tydligen.
Mera kåmpisar.
Tänk att vi får ha de här människorna runt oss. Tänk att det kan kännas så här lätt. Lars har ju också bidragit med en hel del bra typer i mitt liv. Det första beviset på att han är en riktigt bra typ är nog människorna han omringar sig med. Det går att läsa av en del i det.
Hör tydligen till att alla skåpdörrar ska stå på vid gavel när man har fest också. Superfestligt.
De sista bilderna tagna denna kväll ser alla ut i stil med dessa nedan. Man vet inte riktigt vad som händer, men bilderna fångar feelisen rätt bra.
Sedan la vi på dansanskoan.
och upprepade det ordet i olika meninger miljontals gånger innan vi hunnit till stället där vi skulle dansa.
Vad jag gör, känner och tänker nu
Skulle jag göra ett inlägg innehållande telefonbilder nu skulle ni få en mycket mer verklighetstrogen bild på vad jag haft för mig den senaste tiden, men nu har jag ändå hållt i systemkameran mer än vanligt och tänkte därför göra ett litet inlägg med några bilder jag tagit. Känner redan nu lite att det här inlägget kommer sakna struktur men det är kanske inte så värdslig sak.
Inledningsvis kan jag informera att jag hängt lite med Jenna. Vandrat runt vid vinterträdgården i Kaisaniemi en solig dag. Fotat lite överexponerade byggnader. Kisat för solen. Fyllt upp ett minneskort.
Senast jag var där var det januari och mörkt. Den dagen kantades av stress med kontrakt och telefonsamtal precis på samma gång som jag gjorde ett fotojobb efter 9 timmar jobb på annat ställe och var påväg på en fikaträff som jag inte egentligen hade tid med alls. Allt medan hjärtat studsade i halsgropen och migränen smög sig på och hela kroppen skrek SLUTA. Såna stunder tänker jag ibland på och plötsligt känns nutiden mjuk som ett duntäcke.
Förut gick mitt fotograferande ut på att fara nånstans med en kompis för att ta bilder på varandra. Nuförtiden fotograferar jag mestadels porträtt åt främlingar och sällan på mig själv. Att fota med exempelvis Jenna då, som är i allra högsta grad inte en främling, känns plötsligt annorlunda. För då kan jag få frågan om jag vill ha bilder på mig själv, vilket inte känns som några konstigheter. Det är sen när jag ställt in och överlämnat kameran som konstigheterna börjar och jag inser att jag inte är så otroligt naturlig framför kameran längre. Flyr situationen då genom att exempelvis klättra i träd:
Bilderna på kameran säger även att jag åkt metro en gång. Överlag cyklar jag mest nu sommartid, eller kör bil. Förövrigt känns det verkligen som att åka metro i Helsingfors och köra bil i Vasa är två saker som tillhör olika världar. Kan ofta känna att jag lever två liv och just den här grejen är så symbolisk för det.
På tal om Österbotten så har jag även hängt där, på cirka fyra olika ställen. I och med pojkvän, villaliv osv blir det ju kappsäcksliv. Känns främmande just nu att ha en bas, ett hem där man sover mer än 4 nätter irad. Det är en sak som faktiskt i hemlighet får mig att längta till höst, rutiner och vardag. MEN JO. Ska försöka uppskatta sommaren ja det ska jag. Österbotten betyder ju också familj så vi har med andra ord umgåtts med familj. PS. Ändrade förra meningen så många gånger att jag började tvivla på ordet familj och var tvungen att googla upp det.
Har även sett min bror gå ut nian vilket verkligen kändes. Var så stolt och klappade så högt. Tycker han är så mycket coolare och smartare och vuxnare och duktigare än vad man själv var då. Kan inte riktigt greppa den där åldern ens. Minns bara att det var så konstigt att vara sexton. Men ändå roligt och spännande. Min sommar efter nian var så bra.
Sökte upp blogginlägget jag skrev efter min egen sista skolavslutning från borgaregatans skola. Tänkte länka här som en kul grej. Efter att ha gått igenom bilderna och läst texten kände jag Neeeej. På eftermiddagen hade vi lite kaffe för Axel, sen for jag iväg på en fotokeikka och hela resten av kvällen kände jag smaken av cava.
Har också umgåtts med min pojk. Hängt så mycket vi hunnit. Gått ut på promenader och cykelturer, firat in sommarlovet, varit på jobblunch, kollat serier, träffat sverigesläktingar, kört båt och hängt med mina djur.
Mestadels gjort saker som gör oss lugna i själen bara.
Skrev ju tidigare i inlägget att jag sällan tar porträtt på mig själv, men vi var ju faktiskt och fotade lite en kväll. Jag frågade om vi kunde gå på en fototur och han undrade hur lång en sådan är. Sa 'typ 15 minuter' men det visade sig att jag underskattade tiden lite. Fick iallafall några lyckade porträtt till följd av en tålmodig och snabblärd pojkvän.
Men förstås är det svårt och låta bli att 90% av tiden babbla på om vinklar och fokus och exponering så att ens min på de flesta bilder ser ut som på bilden nedan. Halvt leende men också mitt i en mening.
Sådär i övrigt känns juni 2018 skönt och bra. Förra året var en berg och dahlbana, i år åker vi en lite snällare version.
Lev så hjärtat ständigt glöder
Det är fyrtiotre dagar sedan sist. Att det hänt mycket under den tiden är en grov underdrift. Allt har snarare hänt. Den här sommaren har varit så intensiv, revolutionerande, svår, komplicerad men också fin - på det viset att jag förstått mitt eget värde, vad som påriktigt betyder någonting i livet, utvecklats emotionellt så otroligt mycket och lärt mig hantera rädslor och känslor. Jag har skapat fina minnen med bra människor. Jag har hamnat i sammanhang jag drömt om innan. Jag har fått känna mycket kärlek. Jag har växt mycket och blivit lite hårdare. Jag har spenderat sommaren med familj, pojkvän och närmaste vännerna, alltså bara människor som älskar en på ett självklart och ovillkorligt sätt.
I mitt huvud har så många olika tankar, funderingar och insikter jobbat på. Jag har aldrig någonsin förr förändrats så mycket under en tre månaders tid som jag gjort nu. Jag märker det hela tiden i små och stora delar av vardagen, att jag är så förändrad. Jag har öppnat många nya inlägg här men stängt alla. Berättar man inte allt, har man ingenting att berätta, har jag känt. Därav har också de få inlägg jag publicerat varit sjukt opersonliga och korta. Sen har jag slutat gå in på bloggen överhuvudtaget. Förträngt den mest. Levt för min egen skull. Dokumenterat för min egen skull. Insett hur skönt det kan vara att inte en massa människor vet vad man gör och har på gång. Även insett hur konstig en bloggpaus kan kännas efter åtta år av ständigt bloggande.
Jag har varit sjuk. Jag har fokuserat mycket på välmående. Sömn. Mat. Promenader. Snälla tankar. Tryggt umgänge. Jag har undvikit att läsa andras bloggar. Jag har undvikit facebook. Jag har inte haft snapchat sen maj.
Det har hänt så mycket roligt. Jag har så mycket att visa och berätta om. Jag har sagt flera gånger att jag hela vintern kommer skriva om sommaren. Ska se först nu hur det känns att blogga.
Det som är säkert är att jag aldrig någonsin kommer glömma den här sommaren. The good and the bad.
Lägg din hand i min
Sitter här och försöker skriva om helgen men det är svårt att koncentrera sig på text när man på samma gång lyssnar på bra musik och bara vill sjunga med. Nåväl.
I fredags målade jag med Hanna hela dagen, som vi så ofta gör. På eftermiddagen hoppade jag sedan på cykeln och skyndade mig till stan för att va med en saknad typ.
I lördags blev det sen en lugn och skön morgon. Vi gick och handlade och passade på att njuta lite av solen i stan på samma gång. Sedan åt vi glass medan vi kollade hockey och Freaks&Geeks. Drömmig lördag ändå.
drömmig typ också.
På lördagskvällen cyklade jag sen hem och blastade Oskar Linnros nya låtar i hela huset ett tag, plus Håkan också då.
Möblerade även om lite så att skrivbordet är tillbaka på samma plats som jag hade det i början av det här året. Gillar det såhär för då kan jag sitta direkt breve fönstret vid datorn och kolla solnedgången. mysigt värre.
På söndagen sov jag länge. Jag steg sedan upp och körde ut till villan där resten av familjen var. Axel kom efter mig roendes och det var så himla härligt och fint. Jag visslade på saltkråkans signaturmelodi och kände livet i mig.
Efter en snabbvisit till villan skyndade jag mig hem igen för att cykla till stan och se hockey med ett litet gäng. Tog den här bilden när vi var påväg gåendes dit.
Lite före 12 cyklade jag sedan hem på trafiktomma gator med måsarna som enda sällskap. Himlen var superfin, det var inte alls kallt fast jag hade ganska tunna kläder och jag lyssnade på 2 steg från Paradise. Kände mig så fridfull och lugn i själen då.
Jag stannade sedan uppe ganska länge. Drack oboy och lyssnade på ABBA. Aldrig mörknade det riktigt helt där ute heller.
Fin helg. superfin helg.