tisdag 25 april 2017 - 19:02

kärleken skonar ingen

Denna veckas sevendays-lista handlar om kärlek. Kom ganska lägligt tycker jag.

6c665bdb01b0bf459762b9a44a110cf2

c15634530b0c5d8754a1ed0365f34b11

 

Tre saker jag älskar:

1. Musik som får en att känna saker

2. Att skratta med någon tills det tar ont

3. Människor som vill en väl.

 

286d28bae576cbd3458dae6fbff7ab4a

e2de0aad4c9710a47e405f65a780ed7a

 
Det bästa med kärleken är: Jag har hatat den, skrivit femhundra hatbrev tillägnat den och sen femhundra till. Jag har förklarat krig med den, kärleken alltså. Men nånting har nog hänt. Hur jag än försöker formulera det här svaret nu så blir det allt för cheesy.

Det bästa är ändå kanske att känna att man räcker till och att det finns någon som tycker om en. Att känna allt på samma gång, på gott och ont. När någon vill lära känna de allra djupaste bortgömda delarna av en. Att kunna prata om universum och alla småsmå tankar och sedan se att det gått fem timmar utan att man märkt nånting.  När man känner sig så hemma hos någon. När någon får en att inse, att man är värd mer än man förstått.

 

e48db64f1a58b77f95c304f8b6d26f9a

539974336a8043d60234c327544d32f2

 

Det dåliga med kärleken är: när kärlek egentligen inte är kärlek. När det inte är ömsesidigt. När man blir sårad. När man ser någon annan med den man tycker om. När allt är som en enda sorglig Håkan Hellström låt som man inte vill leva i. Falska förhoppningar. Besvikelse. När man går igenom sin tumblr-profil och inser hur hemska saker man rebloggar och relaterar till. när man inte faller för nån, man bara kraschar in och dör. När någon låter det gå för långt, fast de vet hur man känner och de vet hur dom känner och de vet att det inte är samma. När nån säger att man är värd bättre och att man ska gå vidare, men det är det sista man är benägen till. När man måste kämpa emot sig själv. När man känner att man känner för mycket. När tanken på nån kan göra så ont. Det dåliga med kärlek är att det ofta kan vara så komplicerat. Fast det inte skulle behöva vara det. Fast det inte ska vara det.

 

9718cccdb4c4b7fcb28b9cf6e5c371ab


Min bästa kärlekslåt: Det här är nog svårt. En stor majoritet av alla låtar som finns handlar väl om kärlek på något vis. Skinny love av Birdy har alltid varit en låt jag känt mycket för. Poetic av Seinabo Sey. Man måste dö några gånger innan man kan leva av Håkan. Kiss me av Ed Sheeran. Gravity av John Mayer. Inget kan ändra på det av Veronica Maggio. Kan jag få ett vittne av Oskar Linnros.

 

collagess


Så här känns det att vara kär: Ungefär som en lavin där du måste fly för ditt liv. Näädå, men lite bara. Om det är bra känns det bra, och man lär ju sig.

 

collageff

En person jag vill skicka kärlek åt: Åt Hanna som skickar så fina ord till mig när jag behöver dem. Åt Jessica som får mig att skratta så hårt och vara så glad. Åt Emilia som jag tycker så mycket om. Till alla andra som också behöver lite kärlek.

 

4d8427c9519134a47d75b7840863989c

99e7b9a8f902c52c166089cef78e8145

 

 bildkällor: ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv 

 (eller klicka på bilderna)

tisdag 25 april 2017 - 01:48

En måndag blir tisdag och en vecka blir två tre

DSC 5018

DSC 5030

Anteckning 24 April 2017

Vaknar tolv
går ut direkt, i pyjamas
sitter i solen
låtsas att det är sommar
fast jag fryser
lockar håret
testar studentmössan
söker en tröja
spelar piano
träffar nån på stan
och en till och en till
himlen är blå sen regnar det
Hanna ringer på
vi spiller vattenfärger i sängen
och pratar om telefonsamtal,
vårt skrivande och svek.
Jag uppskattar inte den här ledigheten
så som jag borde, säger jag.
Ser en åttiotalsfilm
skrollar några meter på tumblr
hör på klyschig musik
och på John Mayers gitarrsolon
får ett sms.
går och sova.
känner glädje
tänk att jag kan det.

 

fredag 21 april 2017 - 01:54

att komma hem

Hejsan. Tio dagar sen sist. Skriver massor för tillfället. Inget som passar här just nu tyvärr, men. Publicerar kanske grejer sedan i efterhand någon gång, hoppas jag. Kom förresten hem från Levi idag och varit där sen lördag. Om någon av er råkar följa mig på instagram vet ni ju det redan. 
.
RKKZ5754

 

IMG 5313

MPYJ6112

anteckning 21 april 2017 01:25
är borta i sex dagar
färdas hundratals kilometer
fram och tillbaka
saknar en, flera
jag kommer hem
duschar med ett blått knä
påminns om lugnet jag glömt
hör mina egna tankar igen
tänker klart 
öppnar ett tomt dokument
skriver tusen ord
om ingenting
hänger upp en affisch
tar ner en annan.
städar en bokhylla.
packar upp en väska.
kramar om en katt
och en hund
tänker
att det måste ta ett tag
innan jag reser bort igen
att hemma är där
jag bör vara nu

 

lördag 8 april 2017 - 14:11

Stockholm håller andan

IMG 2

dsc 8688 53ea80adddf2b316bd21adf2

picmonkey collagedss 53ea839f9606ee25d8233b9b2

dsc 8910 53ea80ffddf2b319250e2bed2

Jag cyklade till stan igår. kvällssolen lyste mig i ansiktet och i mina lurar ljöd Thomas Stenström som sjöng "Stockholm håller andan". Ungefär sju minuter senare satt jag på en säng med telefon i handen och läste om det som hade hänt på drottninggatan. Nån sa till mig då att jag inte får låta det skrämma och begränsa, eftersom det är det som de vill, men det är svårt att låta bli. Jag cyklar hem innan tolv. När jag kommer hem kollar familjen nyheterna. Det första jag frågar är om de ringt alla.

Trots att detta är så fruktansvärt värmer det i hjärtat när man ser vilken medmänsklighet som också finns. Folk hjälper varandra. Ställer upp. Är osjälviska. Jag vill länka till ett inlägg skrivet av Elaine Eksvärd. Det var några meningar i slutet som gav mig rysningar i hela kroppen:

"Jag såg även klippen från dådet. Alla de som instintikt sprang från dådet för att söka skydd. Jag förstår dem. Sen alla de som instinktivt sprang efter lastbilen för att rädda de drabbade. Dessa människor var fler. De är Sveriges stolthet och hjältar. Jag bara hoppas och önskar att jag har den osjälviska instinkten i mig jag med"

måndag 3 april 2017 - 22:17

om kommunalvalet

Vi hade en lista som snurrade här på sevendays förra veckan som handlade om kommunalvalet. Jag fyllde inte i den. Dels för att jag inte riktigt hann tänka på det, men också för att jag inte kunde skriva "om jag skulle ställa upp som kandidat" när jag faktiskt är kandidat nu i år.

Jag har inte skrivit ett enda ord om det här hittils. Det är förstås många som frågat om det. Som uppmuntrande konstaterat att jag är kandidat, och så vidare. Jag har inte riktigt vetat hur jag skulle ta in det här i bloggen men jag känner att någonting måste jag ju ändå säga. 

Jag blev i början av året tillfrågad och jag har ju faktiskt försökt börja göra mer sånt här utan att tveka och tänka så mycket, så jag bestämde mig för att ställa upp - med syftet att lära mig och se hur det går till. Med tanke på att jag skrivit studenten och haft mycket annat på gång nu har någon större kampanj inte varit aktuell för min del. Konstaterade för några veckor sedan att jag är en rätt blygsam kommunalvalskandidat. Jag tycker ändå att det är rätt viktigt att som ung engagera sig i politiken lite iallafall. Vill man ställa upp en ny gång och köra större kampanj så vet man ju då iallafall vad det innebär.

Jag har alltid varit väldigt intresserad av jämlikhet och jämställdhet. Velat lära mig om samhällets strukturer, sådant som gör att saker är som de är. Redan i början av högstadiet googlade jag och läste mycket om jämställdhetsrelaterade frågor. Om skillnaden mellan könen och deras rättigheter, samt mellan människor från olika ställen och kulturer. Jag lärde mig om olika läggningar, vad det innebär att vara ickebinär, om transpersoners rättigheter, om fördomar, om människors olika privilegium och liknande saker. Sådant tycker jag är intressant. Sådant tycker jag är viktigt. Det är sådant jag skulle vilja jobba för. Även språket i Finland är någonting som berör mig mycket. Jag kommer från en helt svenskspråkig familj men finskan har jag läst sen lågstadiet och så länge jag bor i Finland kommer finskan självklart alltid vara aktuell. Jämlikhet/jämställdhet och språk är då ganska naturligt 'mina frågor'.

Vill ni rösta på mig så är min nummer 275. Då blir jag glad! men det viktigaste är att ni röstar överhuvudtaget!

 

tisdag 28 mars 2017 - 19:55

Arton år och livrädd för val

IMG 2622

 

Det är min första vecka på den riktiga ledigheten nu. Förstås är det andra saker som ska funderas på nu, men jag behöver iallafall inte tänka på skrivningarna längre. Jag kan dessutom se mera klart på de senaste veckorna och känslan man gått omkring med under dem. Reflektera lite. Linn Jung skrev ett så jäkla bra inlägg nyss som var så mitt i prick. Alla vuxna, alla lärare, alla jämnåriga abin, alla hetsande personer som bidrar till den här studenthetsen skulle behöva läsa det inlägget. Alla gymnasier borde hyra in personer som Linn Jung för att föreläsa för alla angstiga ungdomar och lugna oss. Eftersom studenten och framtiden och allt det är så aktuellt för mig nu känner jag att vill skriva av mig lite.

Jag tycker för det första att det verkligen är så jobbigt på något vis att studenten ska göras till en så himla stor grej. Visst blir det kul att i juni sedan bli uppmärksammad och firad. Visst är det roligt att släkt och bekanta bryr sig så mycket. Den delen är ju rolig, när det kommer till firandet och allt det. Men det gör också att under skrivningarna är man ännu mer stressad. Rädslan över att inte få fira sin student på samma gång som alla jämnåriga gör att skrivningarna känns svinjobbiga. Nu har ju den där rädslan ändå varit lite obefogad för mig. Jag är en kreativ typ som aldrig riktigt fått så mycket nytta av mina färdigheter i skolan. Skolans inlärningsmetoder har heller inte fungerat så bra för mig, min skolmotivation har aldrig ens existerat, men jag har heller aldrig haft det så jättesvårt i skolan. Det har väl gått medelmåttigt bra. Jag har inte brytt mig så mycket egentligen. Jag har försökt halvhjärtat och sedan kommit hem och spenderat min energi och tid på mitt kreativa skapande istället, som jag brytt mig om mest. Men i skolan har jag nog klarat mig.

Folk hetsar så mycket kring skrivningarna och jag blir så trött på det, förstås har ju jag dragits med i den där hetsen också. Jag satt för fasen i bilen för två veckor sen och bröt ihop för att jag trodde att allting skulle fara åt skogen, för att jag var säker på att jag inte skulle kunna komma in nånstans, för att allting kändes heelt för mycket. För att jag, som egentligen är väldigt samhällsintresserad och alltid gillat samhällslära och liknande, hade intalat mig själv att jag inte kunde ett skvatt om någonting.

Fastän de resultat jag i nuläget fått veta ändå varit helt bra har jag ändå inte förväntat mig någonting i förväg, innan jag skrivit de proven. Man kan vara hur duktig som helst på ett ämne men har man superotur med frågorna, en dålig dag och eventuellt missförstår en provfråga och skriver en superbra essä men om fel grej så kan det skita sig hur hårt som helst, fast man egentligen kan ämnet bra.

Alla vuxna människors välmenande "nooog blir du student, nooog går det bra..." har stört mig så mycket. Vad vet dom? det är så lätt för dem att säga. Inte är det sådär bara. Att man bara bliir student, att resultatet bara bliir superbra. Världens lättaste grej. Någonting alldeles självklart. Kanske studenten känns som världens lättaste grej för någon som redan gjort den och tagit an betydligt svårare saker sen, men när man har det framför sig känns det inte lika lätt, man vet ju inte vad man ska vänta sig. Det lägger ju också ännu mera press på en. För om det är så enkelt och självklart att man blir student, hur är det då om man inte klarar det?

Egentligen satsar jag ju mycket högre än så, och har kunskap för att få mycket mer än så, men innan de flesta skrivningar har jag ändå tänkt - bara jag får godkänt är jag nöjd. Bara jag blir student så är det fiiiine. Ganska synd att man börjar nedvärdera sina kunskaper så mycket också då det känns som att alla andra är så himla duktiga.

Förutom studenten är det ju förstås en heeel del annat man också hetsar kring. Framför allt att söka in till nya skolor. Göra alla hemska livsval man egentligen inte kan göra. Att plötsligt behöva välja sitt framtida yrke när man inte ens kan välja jogurt på morgonen. Det känns som lite väl stort. Lite för mycket som hänger på en själv. Varifrån kom all denna frihet? och varför känns den så hemsk? Jag har dock blivit så van vid att alla stora val ska göras NU NU NU så jag reagerar inte längre på det. Det känns nästan helt rimligt att jag ska styra upp hela mitt framtida liv nu, som artonåring. Många säger att vi är så små som artonåringar, men ändå måste vi göra alla svåra grejer. Svåra val. Man ska veta och kunna allt, fast man ändå inte gör det.

Jaa, och don't even get me started angående det att allt känns som en tävling. Alla ska vara bäst. Flytta till coola städer. Slippa in till världens bästa utbildningar. Få världens bästa jobb. Leva världens bästa liv, osv. Det kan hända att det här inte alls stämmer. Att det bara är någon snedvriden uppfattning jag fått, men det är ändå så jag känner. Det är ändå den känslan jag får av allt det här. Att hela livet plötsligt blivit en sån tävling. Den som är lyckligast sen vinner. Som tur känner jag inte detta bland mina vänner, men bland många jämnåriga kan jag känna det här.

oj huhu.

Hörni, det är fortfarande bara 6 år sedan jag gick ut lågstadiet. Det är bara tre år sedan jag gick i högstadiet. Man känner sig ganska liten ännu. På samma gång som man är så peppig inför allting så känns alla val så orimligt stora. Jag kan inte välja saker. Jag orkar inte bära tyngden av rymden på mina axlar, än. Jag försöker vara så himla stark hela tiden och låtsas som att jag kan och klarar av allting, men det gör jag inte. Det gör man inte. Jag har ingen aning om hur livet ska gå till egentligen och jag förstår inte hur jag skulle kunna veta det heller. Jag förstår mig inte på livet det minsta, och ju mer jag tänker på det och ju mer jag upplever, desto mindre förstår jag mig på det. 

 

 

fredag 17 februari 2017 - 09:47

"Va försiktiga på Abikryssningen"


unnamed

Efter en väldigt rolig penkkisdag igår stiger jag idag upp vid åtta. Bussen till abikryssningen far om några timmar och jag måste packa ännu. Det ska verkligen bli roligt! bara inget händer, man har ju läst nyheter. När jag står i dushen försöker jag räkna hur många gånger någon sagt att vi ska va försiktiga på kryssningen. "Gå inte ensam" "Undvik kombinationen främlingar och hytt" "Håll ihop" "se efter med varann" "Var försiktig"...Men jag kan inte räkna så långt. För jag har hört det så många gånger nu. Miljontals. Mina vänner har hört det säkert minst lika många gånger. 

Jag förstår att det är av omtanke vi ombeds vara försiktiga, men jag kan inte låta bli att undra vad föräldrar säger åt sina pojkar till exempel? Är det någon som ber dem vara försiktiga? vara respektfulla? bete sig som folk? Jag tvivlar.

Jag och de flesta andra (främst då flickor) känner nog till riskerna. Ingen behöver egentligen be oss va försiktiga och blablabla för vi vet mycket väl, och vi ÄR ju det. Vi är vana att backa upp varandra, beskydda varandra, schasa bort märkliga typer. 

Jag tänker bara att om man flyttar över ansvaret till dem som faktiskt gör fula gärningar istället för att bara tuta in i alla potentiella offer att de ska va försiktiga, så skulle vi inte behöva vara så jävla varsamma och försiktiga hela hela tiden? Vi skulle kanske kunna njuta av en abikryssning helt och hållet utan att ha skräckscenarion i bakhuvudet. men vad vet jag...

Nåväl. Inget nytt under solen förstås. Igår var iallafall superkul. Allting gick bra under vårt Penkkisprogram och att stå på flaket var kul. Resten av helgen fortstätter förhoppningsvis och förmodlingen på samma vis. Nu ska jag packa. Ha de gött häj! 

 

 

literary variation were that generation were the generation of women 2922879

onsdag 15 februari 2017 - 14:20

These are the days we won't forget

DSC 0213od

Jag stiger upp lite före två idag och ångrar lite att jag sov så länge. Ändå kändes det behövligt efter de senaste dagarna. På måndagen satt jag och fixade saker inför penkkis från ett på dagen till tolv på natten. Essi och Johanna var hos mig på kvällen och hjälpte till. Igår steg jag upp tidigt och så hade vi engelskahörförståelse. Efter det fortsatte vi med penkkisförberedelser. Eftermiddagen spenderades med Jessica.

Imorgon är det dags. Det känns inte så. Det känns helt sjukt, men vi har jobbat så jäkla hårt inför det här och jag hoppas innerligt att allt blir som vi tänkt det. Min outfit har jag testat säkert tusen gånger och imorgon får jag ha den påriktigt. På fredag far vi sedan på Abikryssning. Kommer också bli helt sjukt. Borde verkligen packa färdigt nu idag eftersom vi kommer vara i skolan och förbereda ikväll.

fredag 10 februari 2017 - 19:56

En sån där speciellt bra fredag

DSC 1424ff

DSC 1407

DSC 1419ff

DSC 1476d

DSC 1411

DSC 1465

DSC 1427ee

DSC 1482

DSC 1412

DSC 1457Idag var nivån på fredagsfeelisen en gnutta högre än vanligt. Mellan 09:00 och någon gång innan 15:00 idag skrev vi då undan textkompetensen. Så himla skönt! Kändes helt bra faktiskt. Återstår att se hur bra svar det verkligen blev sen. När jag kom hem fotade jag lite i finvädret. Brukar oftast ta porträtt på mina bästa dagar eftersom glädjen i bilderna lyser igenom och är äkta då, så passade på och ta lite bilder idag.

När jag var 13-14 år och bara fotade för glädjens skull och inte kände så mycket press för resultatet använde jag mig alltid av all-around-objektiv för enkelhetens skull istället för 50 mm. Det testade jag även att göra idag och fick tillbaka den där känslan jag alltid hade förut när jag fotade. Så härligt!

På eftermiddagen idag har jag umgåtts lite med Hanna, och nu är några flickor från skolan här. Fredagsmys efter dagens skrivning kändes som en riktigt bra ide'!

måndag 30 januari 2017 - 23:49

Jag blev ett måndagsbarn. Hela livet blev en helg.

DSC 3152ddEfter en gymnasietid som kändes som en lång händelselös evighet hade jag idag min sista vanliga skoldag, min sista moddelektion och min sista presentation. Kvar är bara de återstående studentproven och de andra ABI-relaterade händelserna som också kommer vara över i ett huj. Plötsligt känns det som att allting gick väldigt fort, som att man redan börjar längta tillbaka lite.

Tror dock jag skrivit tillräckligt många sidor i dagboken med uppmaningar till mitt framtida jag om att inte längta tillbaka för att ändå minnas det ett tag. För den här tiden var inte på långa vägar så bra som man kommer tänka att den var när man ser tillbaka. Inte på långa vägar så bra som man trodde den skulle bli sommaren innan ettan. Utanför skolan har det varit några riktigt händelserika roliga år, men i skolan har avsaknaden av enkelhet, glädje och uppfyllda förväntningar ändå varit rätt stor. Tycker det varit bäst nu i slutet.

Det har förstås hänt mycket roligt, men där emellan har det också varit mycket skit. Känslan av att inte höra hemma där man är. Avsaknaden av bra kommunikation och förståelse personer emellan. Känslan av ensamhet och obehörighet, bland massor med vänner. När jag går igenom bilder tagna dehär åren ser det så bra ut, men telefonanteckningarna och dagböckerna berättar en annan historia. Ändå är det så, att när man ser tillbaka ser man ju bara glädje, och det är nog det jag helst vill.

Nu är det dags att själv börja styra upp sina dagar. Bestämma sina egna tider. Läsa på studenten och lära sig på eget initiativ. Väldigt ovant förstås, men man känner direkt mer av den inre motivationen när ingen annan säger vad man ska göra. Även fast jag börjat vakna rätt tidigt och ha egna vardagliga tider så kan jag inte låta bli att känna att hela livet blivit en helg, som Veronica sjunger. Aldrig förr har "hela livet blev en helg" varit så sant.