annasfoto

Hör vad jag säger istället.

Skrivet av Anna Betlehem 08.03.2016 | 2 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

resizedimage800533 DSC 96008 mars och kvinnodagen idag. Flera har redan, bara här på sevendays, skrivit mycket bra inlägg om denna dag så jag behöver väl inte desto mera skriva så ingående om den. Linnea Portins text till exempel är ju mitt i prick, som vanligt. Känner ändå att någonting vill jag skriva.

Överallt ser jag folk skriva "Grattis på kvinnodagen" och liknande, och även om det är välmenande och så, så låter det lite fel i mina öron. Grattis för vad? tänker jag. Att mitt kön blivit spottat på i generationer? Att kvinnor fortfarande tjänar mindre än männen? Att extremt många människor går runt med så vidrig kvinnosyn? Att våldtäkter och misshandel är kvinnors vardag i vissa länder? Att våldtäktsmän också i våra länder slipper undan så lätt och att offren, vilka i de flesta fall är kvinnor, skuldbeläggs? Att extremt hemska saker som jag inte ens kan föreställa mig händer överallt i världen hela tiden?...

Njae. Jag tycker inte vi ska gratta varandra. Jag tycker vi ska peppa varandra för att fortsätta orka kämpa, för ett bättre samhälle, för jämlikhet, för att allt vidrigt ska avnormaliseras. Kvinnodagen är till för att uppmärksamma ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen, inte för att fira könet man tillhör. Tåls även att förtydliga att kvinnodagen är till för ALLA kvinnor, inte bara vita cis hetero medelklass kvinnor utan ALLA!

 

Jag såg att flera andra också hade citerat Märta Tikkanen och det

passar så ypperligt så det gör jag med.

Behåll dina rosor
hör vad jag säger istället.

 

Avslutningsvis vill jag dela med mig av ett citat. Hittat Härifrån.

HÄR hittar ni en mapp på min pinterest där det finns en hel del andra bra citat.

Kom ihåg att stötta och stå upp för varandra. Vi kvinnor är allt bra fantastiska!

B lFqoPU0AAJwE7


Oengagerad men nyfiken

Skrivet av Anna Betlehem 27.01.2016

DSC 8057 kopia2DSC 8061 kopia2DSC 8063 kopia2DSC 8062 kopia2DSC 8065 kopia2DSC 8113 kopia2DSC 8121 kopia2Samlade ihop några sporadiskt tagna foton från de senaste dagarna som ni kan se ovan. 

 

Jag sitter just nu och gör absolut ingenting. Har här hemma hittils i eftemiddag ätit mat med familjen, lyssnat på musik, städat lite i mitt rum, slösurfat och läst många inlägg samt kommentarer i den nu rådande debatten. Det är kul när det är något på gång tycker jag. Jag själv vågar dock inte ge mig in i någon debatt, är för det första inte så engagerad vad gäller saken men tycker det ändå är intressant, och är nyfiken. Jag trivs här, på andra sidan staketet (eller rättare sagt skärmen) där jag kan beskåda, reflektera, nicka och hålla med eller sucka och skaka på huvudet, i tysthet. 

HÄR, HÄR & HÄR är några inlägg jag tycker är bra. 

 

Ha en fortsatt trevlig onsdag. Snart är det helg igen!


Jag saknar dig

Skrivet av Anna Betlehem 25.01.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

DSC 2321 kopiaunnamed 30unnamed 32unnamed3

unnamed 28

unnamed 31

unnamed 33

25 Januari idag. Ett år har faffa varit ifrån oss. Flera år kommer det bli. Jag saknar honom så otroligt mycket, och det blir inte bättre av att titta igenom alla fotoalbum. 

 

Här nedan är foton från förra året. Hela processen. Men jag vill hellre minnas händelserna på fotona här ovan än de som är här nedanför. Även om han själv var varm, snäll och hade humor ända till slutet. 

IMG 2522

IMG 2726

IMG 2598

IMG 2382

IMG 2727

IMG 3061

IMG 2725

IMG 3329

 

"Som om min själ har gått ifrån mig för att vara hos dig så saknar jag dig. Vid ett middagsbord bland folk i en tunnelbanevagn så saknar jag dig. Som vintern saknar våren, den kloke saknar dåren, som en salva över såren, som herden saknar fåren, så saknar jag dig" 

 

 

"När jag ser dig är det som om du var kvar här. Du är redan mycket långt härifrån nu. jag har redan vaknat upp ur din famn, ingenting går längre att göra om nu, du är där och jag är här en stund till. Men du vet att jag ska komma till dig snart nu. Jag finns här. Du finns där. Vi möts snart igen, genom en dimma av sorg"

 

När du ser mig stå i ett bländande vitt ljus, ensam och tyst i ett tomt hus...

 Är jag påväg hem till dig. 

11915351 500 500

 

Anna-Lotta Larsson - När jag ser dig

(Låten som A.K sjöng på begravningen. Världens finaste och mest smärtsamma låt. Iallafall för mig) 


Vad hände för ett år sedan idag?

Skrivet av Anna Betlehem 21.01.2016

Kategorier:
Taggar:

dsc 6796 54c2991be087c35ef7b54b3c

dsc 6779 54c0f6662a6b2298a08479f2En av de första artiklarna i Vasabladet om Sevendays och goodiebagen vi fick på första träffen. 

 

Hej!
21 Januari idag och det har inte hänt speciellt mycket. Förra året däremot, hände det otroligt mycket och avgörande saker denna dagen. 
Jag fick en viktig present och hade en viktig stund med min faffa, innan jag till slut for vidare till Vasabladet i tron om att det var sista gången vi sågs någonsin. På Vasabladet träffades vi med Sevendays första gången. Början på någonting nytt och roligt på samma gång som något annat var påväg att avslutas. Jag minns visserligen inte riktigt någonting från den träffen. Var ganska omtumlad och fokuserad på att inte bryta ihop. På kvällen då jag kom hem från VBL bokade vi resa till USA
Faffa. Sevendays. USA. De tre sakerna som i princip definierar året 2015.
21 Januari 2016 har varit en så otroligt vanlig dag, och vad skönt det är med en vanlig dag. Efter alla traumatiska dagar som aldrig verkade ta slut förra året så är en vanlig, tråkig, händelselös dag lyx! 
Jag har dock lite angst. Vi passerar snart årsdagen, dödsdagen. Jag vill inte gå vidare eller acceptera.. och de känns som att ju fler dagar, veckor, månader, år som går efter det som hände ju mer glömmer vi. Jag vill inte glömma hur han pratade, visslade, luktade, gick, skrattade, skämtade, vilka ord han använde, vilka smeknamn han hade för mig och Axel, och hur det såg ut när han borstade trappan om vintern eller drack kaffe, små saker som betyder så mycket. En stor del kan man minnas genom att skriva ner, vilket jag har gjort. Men sådana saker som doft, energi, känsla, ljud, Det går inte att beskriva eller dokumentera, och det är så hemskt. Någon gång måste man förstå och acceptera att han inte är på någon lång resa. Han kommer aldrig tillbaka. Men jag vill inte. 

Fakta alla kvinnor bör veta

Skrivet av Anna Betlehem 16.01.2016 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Det bästa jag vet är kloka och vettiga människor på sociala medier! och i detta fall, på twitter. Jag kan skrolla genom konton och tweets hur länge som helst och läsa och ta in så mycket jag bara orkar. När jag var runt 14 år skapade jag en profil på twitter och började på den vägen lära mig en hel del om jämställdhet, rättigheter, politik och andra saker som vi först nu på tvåan i gymnasiet har läst om. 
För ett tag sedan hittade jag ännu en till klok människa på twitter som skriver väldigt bra grejjer. Hon heter Dana Pourkomeylian och har för ett tag sedan skrivit en lista som hon kallar "Fakta alla kvinnor bör veta". Jag tänkte publicera några utvalda punkter från den listan här! (Ifall ni läser Ellinor Löfgrens blogg har ni kanske redan läst dessa eftersom hon också skrivit om dem!)  HÄR hittar ni Danas twitterkonto
.
Varsågod. LÄS och TA IN!
DSC 9600
 1. Du bryr dig alldeles för mycket om andras känslor. Du är inte allas extramamma!
 2. Bara DU kan göra DIG lycklig. När allt annat tas ifrån dig har du bara dig själv kvar.
 3. Den där kvinnan du tycker är vackrast och klokast i världen? du är den kvinnna för någon annan!
 4. DU ska prioriteras. Du är inte ett alternativ, sista utväg, eller en reservplan!
 5. Kvinnor måste lyfta andra kvinnor. Kommer du till toppen genom att klättra på andra, var säker på att någon kommer knuffa ner dig en dag.
 6. Patriarkatet måste störtas.
 7. Du är inte känslig. Du är inte jobbig. Du är inte för mycket!
 8. Stanna aldrig kvar i en relation för någon annans skull än din egen. 
 9. Kräv exakt samma respekt, kärlek och omtanke som du ger !!
10. Kompromissa aldrig dina principer. Aldrig. Aldrig.
11. Har du möjlighet att hjälpa en annan människa. Hjälp alltid!
12. Träna gör en om en orkar. Träna gör en för att må bra. That's it.
13. Din kropp är inte någon annans att diktera, beundra, bedöma. Den är din och inte till för någon annan. 
14. Den enda anledningen till att män ser bra ut utan smink är för att ingen någonsin sagt till dem att de är fula utan.
15. Hur du ser ut är inte en reflektion av vem du är.
16. Kärlek gör inte ont. Avundsjuka gör ont. Hämd gör ont. Besvikelse gör ont. Kärlek är det enda som inte gör ont. Glöm inte det.
17. Börja aldrig en mening i skolan med "förlåt men jag har en fråga.." förlåt för vad? din existens?
18. En vissling efter dig på gatan är aldrig en komplimang. Aldrig.
19. Det är okej att inte älska varenda del av dig. Men du borde. Det borde du verkligen.
20. Mår du dåligt måste du våga be om hjälp. Du förtjänar möjligheten att göra det bästa av ditt liv. Det är starkare än tystnad.
.
En stor kram till alla underbara kvinns där ute! Kom ihåg att ni är bra som ni är och att ingen har rätt att på något vis trycka ner eller förminska er!  - Anna

ÅRET 2015 / JAN-FEB

Skrivet av Anna Betlehem 17.12.2015 | 1 kommentar(er)

Hej! jag tänkte nu inleda min årsresume' där jag kommer berätta om 1-3 månader i varje inlägg. 

2015 har bestått av mycket lycka, en hel del resor, konserter och andra roliga händelser. Det har även hänt otroligt hemska saker. Vi har förlorat en i familjen. Det var varit tungt och mycket har förändrats. Jag har dragit mig för att skriva det här inlägget i flera månader. Men nu bara jag får det överstökat så kan jag fortsätta på de roliga månaderna sedan! DSC 7351ddd

Utan någon större överdrift kan man bara konstatera att Januari och Februari 2015 var och är de värsta månaderna i mitt liv hittils. Jag har fått se glimten av ett slags mörker som jag aldrig sett förut. Saker som vi och jag gått igenom har förändrat min syn på en hel del olika saker, livet. Det känns som att jag förut levt i någon slags drömvärld där allt hemskt varit så långt borta och tanken på att ingen av mina släktingar kommer leva förevigt har inte ens slagit mig, och nu har jag vaknat. Vaknat upp ur drömmen om vad jag trodde livet innebar. Alla filter är borta. Jag har fått en mera realistisk men också mörkare syn på hur allting är och hur allting kommer bli, hur allting fungerar. 

Tidigare har tanken på att jag ganska snart fyller 18 känts så konstigt. Jag har verkligen inte känt mig som "snart 18", jag har känt mig som 15. Under de två första månaderna det här året växte jag och blev som 3 år äldre, jag växte in i "18" rollen. Nu känns det inte alls lika konstigt att fylla det inom några månader. okej, kanske lite. 

dsc 6124 54a5968dddf2b32ea18cc97f

(Det nya året firades in med Hanna och en hel del andra vänner. Det var en rolig och lyckad kväll, trots att en viss oro fanns i bakgrunden)

JANUARI 

 

Nåväl, först Januari då. Det ända jag minns från Januari är alla sjukhusbesök, alla besked, alla tankar som snurrade i huvudet. Jag kan inte minnas någonting alls av att jag varit i skolan under Januari månad. Jag kan inte minnas vad jag ätit, vad jag gjort innan jag gått och sova, vad mina vänner sakt när de pratat med en, eller vad jag gjort om dagarna, förutom att befinna mig vid faffa. Jag antar man var så in i allting som hände att man inte kunde uppfatta vad som hända runtomkring i det vanliga livet. 

Jag umgicks inte alls med kompisar när det här hände. Jag ville inte. Jag ville inte lyssna på någon som pratade om någonting annat än min faffa. Allt annat kändes så orelevant. Varför planera någonting? varför göra läxor? varför boka resor? varför köpa kläder? Ingenting var ju till någon nytta, kändes det som. Jag minns att efter ett av de dåliga beskeden, så bad jag helt allvarligt mina föräldrar avboka vår USA-resa. Jag kände att, om inte min faffa skulle leva så skulle jag aldrig vara glad igen, inte ens på en USA-resa, så varför slösa pengar på det? 

Ens vänner kan ju självklart inte heller på något vis förstå vad man går igenom, bara familjen, så därför ville jag bara vara med familjen och ingen annan. Högst släkt. Jag var ledare en helg på ett barnläger som varade två nätter någon gång i slutet av Januari. Jag hade världens hemlängtan och kände mig så otrygg när jag inte var med familjen. Det var en obehaglig hemlängtan. 

Att gå igenom bilderna från Januari var inte speciellt lätt. Det fanns mycket råa hemska foton där allting och alla känslor syntes så svart på vitt. Jag kommer ju naturligtvis inte publicera några sådana foton här. Det är ju så privat som det bara kan bli. Men två stycken vanliga bilder lägger jag upp! Så här såg 98% av min Januarimånad ut: 

IMG 0041

IMG 0046

 

En söndagkväll i slutet av Januari kom samtalet. Han levde inte längre. Hela familjen stannade upp med allting och lämnade hemma från skola och jobb ett tag. Efter dagen det hände kom olika släktingar och bekanta och hälsade på till oss varje dag. Det var ständigt någon som satt i köket och alla bord, köksbordet, vardagsrumsbordet, köksbänken osv. alla bord var översvämmade av blommor och kort och ljus osv...Men det var fint att se att så många brydde sig och visade omtanke! 

DSC 6930

DSC 6963

DSC 6928

 Några snapshots från dagarna kring 20-27 Januari: 

 

IMG 2658

IMG 2516

IMG 2963

IMG 2860

Förstås finns det också några stycken ljusglimtar från Januari som jag tänkte visa: 

 

- Den 21 Januari steg jag in genom Vasabladets dörr och träffade nya bekantskaper som jag senare under året lärt känna bättre och bättre och inspirerats av massor! Jag är verkligen så himla tacksam att jag fått träffa alla människor från sevendays och att jag fått äran att vara med i det teamet! 

dsc 6795 54c29919ddf2b334b52f44ab

Matilda och Amanda fyllde 17 ganska nära varandra så dem firade vi med ett gemensamt kalas, och så spenderade jag mycket tid med Ida, Emilia och Hanna! 

DSC 7279DSC 7351

DSC 7256dsc 6063 54ad16da2a6b2212384d0061

...och så några porträtt från Januari...

dsc 6584 54c8cec8ddf2b37aecda2e06dsc 6304 54aa9002ddf2b33cb94c9096DSC 01z35

DSC 7161cccDSC 7006

 

FEBRUARI 

och så kom då februari... 14 Februari, på alla hjärtans dag, var det dags för begravning av min kära faffa. Det var så jobbigt så jobbigt, men åh så fint det var också. Det var jobbigt fint. Vi var nog alla ganska halva människor den dagen. Kan säga att, av alla tidiga skolmorgnar så har nog ingen slått denna. Att vakna helt utmattad psykiskt och veta precis vad man ska göra den dagen var inte speciellt kul. Men det var ju också oundvikligt. och när den dagen var över, spred sig en gnutta lättnad i kroppen. Vi kunde blicka framåt. 

DSC 7501resizedimage800533 DSC 7593IMG 3277

IMG 3324

IMG 3325

 

Samma dag, 14 Februari, hände också någonting annat. Sevendays öppnade. Min blogg flyttades och en ny era inleddes med min blogg. Förstås var jag ju inte på dator alls den här dagen men någon dag efteråt började jag skriva inlägg där och min blogg har ju verkligen förändrats en hel sedan flytten från blogg.se. 

Skarmavbild 2015 02 11 kl. 13.21.01Skarmavbild 2015 02 14 kl. 16.18.18

 

I mitten på februari var det dags för Penkkis i skolan. Treorna var utklädda och ordnade program i skolan innan de for på flaken genom stan. Jag hade med min gopro och förevigade lite av den dagen. 

GOPR6577GOPR6578

I slutet av februari for Matilda, Heidi och jag till Helsingfors en dag för att shoppa vilket var jätteroligt! Vi sprang på Zara, testade hattar och tog fina foton

resizedimage800800 IMG 3821

resizedimage798798 IMG 3806

resizedimage800600 IMG 3784

 

..och så tog jag en hel de outfitbilder i tidiga solnedgångar.. 

resizedimage800625 soligt collageoch det var mina första månader av 2015. Nästa inlägg kommer innehålla lite gladare minnen och händelser, skulle jag tro. Om 11 dagar är det Januari månad igen. Jag dras lite för det. Det tar lite ont i magen då jag tänker på det, som att uppleva allt pånytt. Men på samma gång är jag taggad för att inleda mitt 2016 på ett betydligt bättre sätt än vad jag gjorde det här året. Det ska bli så skönt att lägga allting bakom sig och få en ny start. 

Jag längtar efter att få vara glad och må bra, och på att ta vara på alla nära och kära som faktiskt finns kvar i livet. Jag är taggad inför allt roligt som kommer hända och jag ska skriva lite mera om förra årets händelser och sedan lägga ihop allting till en lite bok för mig själv. En bok om min faffa och vad som hände honom och oss de sista veckorna han levde. Skrivandet har tagit mig igenom en stor del av det hemska. Det är någonting jag kommer fortsätta med och satsa mycket på 2016.


Sånt som berör

Skrivet av Anna Betlehem 29.11.2015 | 4 kommentar(er)

Jag vakade ganska länge inatt eftersom jag kände natt-produktiviteten komma krypande och uttnytjade den genom att skriva 10 stycken word sidor om cancer. Valde nämligen det ämnet i vår inlämningsuppgift i hälsokunskap. 

Såg även dokumentären "tills cancern skiljer oss åt" igår som det redan skrivits lite om här på sevendays. Jag har aldrig relaterat så mycket till någonting förut. Aldrig någonsin. 

 För 10 månader sedan satt vi också med samma känsla i magen bredvid samma sjukhusfönster som människorna i dokumentären gör. Dokumtentären kom mig nästan lite läskigt nära. Det kändes som att den behandlade exakta händelser som vi i familjen varit med om. Förstås var den jättetragisk och det där är ju verkligheten för någon person hela tiden. Varje dag går det människor in och ut från onkologen i Vasa och varje dag sitter någon på en sängkant och betraktar någon av sina anhöriga tyna bort. Det är så lätt när det inte är ens egen verklighet längre att tänka att det inte heller är någon annans. 

Det som jag tycker är allra värst är hur man kan se den drabbade människan förändras hela tiden och hur den blir sämre och sämre samt att man tillslut knappt känner igen den. Att en människa kan under så kort tid förändras så mycket psykiskt och fysiskt. 

Dokumentären som handlar om Peter Snickars och hans tumör är inspelad under en cirka. 3 år lång period. Under en så lång tid hinner man förbereda sig ganska mycket inför vad som komma skall. De anhöriga hinner förbereda sig, vilket också Peters fru pratar om. Även om man aldrig kan vara helt förberedd på döden. Frågan är vad man som anhörig hellre föredrar. En snabb och plötslig död där allting kommer som en chock eller en utdragen död där man hinner förbereda sig och älta allting. 

 

13 1 3


Jag har bara upplevt det senare alternativet, som anhörig. 
Vi hade dock endast en månad till vårt förfogande. En månad. Ändå hann vi tänka så mycket och förbereda oss så mycket under den tiden. Den månaden var så helvetisk och brutal både för oss och för faffa, att när dödsbeskedet kom klockan 10 en söndagkväll så drog vi alla en lättnadssuck, vilket låter helt konstigt, men jag antar att man var lättad eftersom allt var över, allt lidande för faffa och allt kämpande var över. Vi hade ändå vetat i några veckor redan hur det skulle gå och sluta, vilket gjorde att när beskedet kom så behövde man ej vara orolig över när det skulle hända längre. Även om det kändes som att man redan hade funderat och tänkt och gråtit över varenda lilla möjliga sak så kom det ändå upp nya saker efter att han hade somnat in. 

Även om det var en lättnad var det ju såklart också så fruktansvärt när det tog slut. Att ta det sista farvälet var det värsta jag någonsin gjort. Bilden i mitt huvud från den stunden kommer spöka för mig, kanske livet ut. Det är någonting jag vill skona min värsta fiende från. Egentligen tog vi farväl varje gång vi hälsade på. Varje gång man skulle fara hem tillbaka därifrån gav man en kram och valde sina sista ord väl, för man visste aldrig om de var de sista. Att göra det, ta farväl, 20 dagar i rad var extremt påfrestande och tungt, men det kändes såklart viktigt. Det är dessa saker som betyder någonting i livet. 

Mitt allra sista minne tillsammans med min faffa när han fortfarande var vid medvetandet var när jag en dag efter skolan satt med honom på sängkanten och åt glass. Han mådde lite bättre den dagen. Jag kommer aldrig glömma den stunden. Hur fint det var och hur hemskt det var. Hur jag hade velat stanna tiden och sitta livet ut på sängkanten och äta glass med min faffa, men hur jag istället var tvungen att efter några timmar fara hem och sedan aldrig, någonsin i mitt liv, ha möjligheten att prata med honom igen. Han som alltid hade varit mitt livs favoritperson. 

resizedimage800533 DSC 7618


Det som var bra med att det pågick under en viss tid
och inte tog slut direkt var att man hann prata om saker som var viktiga, saker som man bara kunde prata om och fråga just faffa. Man hann ha sina sista betydelsefulla stunder. Faffa hann även ge mig min studentpresent (tar studenten 2017). Det var en sak som var extremt betydelsefull för både mig och honom. När jag läser till och skriver studenten ska jag tänka på honom, göra honom stolt. Jag fick ju trots allt en studentpresent vilket betyder att han trodde på mig och visste redan på förhand att jag skulle fixa det. 

Jag har skrivit massor det senaste året. Försökt memorera allting och dokumentera det, för att sedan kunna släppa och glömma bort det. Jag vill ju minnas men ändå inte. Det tar för ont. Det senaste halvåret har det gått relativt bra. Resor har fått mig på andra tankar och jag har faktiskt fått en mer avslappnad inställning till allt som hände. Dock rubbades den i och med att jag såg den här dokumentären. Jag påmindes om för mycket och alla detaljer, tankegångar och känslor kom tillbaka. Jag måste citera Veronica Maggio här för det passar så bra in: "Jag vill inte glömma hur det kändes men jag orkar inte minnas allt som hände" 

Om ni inte sett den här dokumentären ännu tycker jag ni absolut ska göra det. Den är så viktig och verklig. Det blir ju trots allt inte verkligare än såhär! och nu ska jag avsluta det här inlägget, torka tårarna och se en rolig svensk film, kanske en av de svartvita jag alltid såg på måndagseftermiddagarna tillsammans med faffa från svt1. 

Att skriva dessa inlägg är påfrestande. Man måste torka av tangentbordet stup i kvarten. 

resizedimage800533 DSC 7515
Bild från morgonen före begravningen. Hade glömt hur man skulle göra för att le. inte gjort det på ett tag. Jag får rysningar när jag ser den här bilden eftersom mina ögon är så tomma.


Ett år av telefonanteckningar

Skrivet av Anna Betlehem 24.11.2015 | 5 kommentar(er)

Kategorier:

picmonkey collagedfsd 540df6919606ee7893408b76

 

11 Augusti

Vid ett middagsbord bland folk i en tunnelbanevagn, så saknar jag dig.

30 Maj

Jag skulle byta plats med vem som helst på sekunden, om jag kunde...

25 Januari

Jag hoppas han har det fint i Nangijala, om han är där, jag hoppas verkligen det. 

1 oktober

Ibland går jag runt och nynnar på en Håkan Hellström låt, och tänker att det handlar om mig. 

17 Augusti

Sitter och räknar repor i parketten, ser verkligheten i spegeln på toaletten.

7 September

Jag har nyss upptäckt hur bra Thomas Stenström är.

21 November

Det snöade en novembernatt, men jag visade det aldrig för nån. Skrev det på en post-it lapp, som jag spara till en annan gång.

7 mars

Livet är ett enda väntande. Jag väntar på helg, på sommaren, på försenade människor, på nya serie avsnitt, på musikalbum, på nya bekantskaper, på skjuts hem när jag står ute i snö lika vit som mina Converse. Som nu.

27 Februari

Jag vill ha tillbaka allt det där som var så bra, men jag har sett för många filmer ifrån USA.

27 Februari

Jag har mera tålamod än vad du har hårda ord.

11 Januari

En sån här kväll känner man INTE livet i sig.

8 Augusti

Ett foto stoppar tiden men livet vill sällan stanna..

16 December

Vi gick förbi varandra, hälsade, ingenting hände. Det händer aldrig någonting.

10 Januari

Kära Anna Linnea, du måste sluta bry dig om vad andra tycker och istället tänka på vad du själv tycker, vad tycker du?  

9 Januari

Jag var vaken men jag, drömde att jag sov och önska att du glömde, det du kom ihåg.

3 December 

Jag är så trött på David Guetta. Det går fasen int att lyssna på radio längre. Bilturerna får va tysta hädanefter. Ända tills resten av världen börjat lyssna på något annat.

17 Mars

Du säger ingenting, det säger allt.

18 November

Jag vill vara i San Francisco, köra en kleinbuss och lyssna på 80-tals musik. Istället sitter jag, hemma i Vasa, och stirrar på regnet som om jag med min blick kunde förvandla det till snö. Det kan jag inte. och inte kan jag flytta till San Francisco heller. Än.

 

 

 

 


Betydelsefull kväll med gamla vänner

Skrivet av Anna Betlehem 17.11.2015 | 1 kommentar(er)

Kategorier:

Hej på er! idag har jag haft en riktigt superbra dag!

I skolan hade vi en rolig hälsokunskap-lektion fylld med bra diskussion och en hel del humor. Luciaövningarna hann vi även påbörja lite smått, vilket ska bli jätteroligt att fortsätta på! Även Jessica var i skolan idag vilket gjorde skoldagen riktigt bra!  jenniochjessi

Efter skolan mötte jag upp saknade Jenni på sweet vasa där vi satt ett bra tag och pratade om allt som hänt det senaste året och sådant. Vi hade verkligen mycket viktigt att prata om! Har gått och funderat på olika saker denna höst och efter vår diskussion känns det som allt fallit på plats lite. Gamla vänner vet nog alltid vad de ska säga!

När det blivit mörkt ute för ett bra tag sedan blev vi hämtade från stan och for hem till mig för att äta och fortsätta prata. Efter en stund joinade Jessica också oss!

Jag hade med andra ord en perfekt kväll. Att från halv 4 på eftermiddagen till kring 10 på kvällen få prata och skratta konstant med människor som verkligen bryr sig och som man verkligen tycker om, det mina vänner är GULD!

Tusen tack Jessica och Jenni för denna kväll. Den betydde väldigt mycket!

Nu är jag supertrött p.g.a allt skratt. Gonatt finisar!


I see humans but no humanity

Skrivet av Anna Betlehem 14.11.2015 | 1 kommentar(er)

Kategorier:
Taggar:

il 570xN.310314533

Jag var vaken ganska länge inatt. Tillräckligt länge för att hinna se instagram-flödet börja fyllas med bilder på Paris med orden pray for Paris. Jag textade Hanna, as one does, och frågade lite om det hela, hon brukar veta ganska bra. Vi utbytte lite tankar och funderade vad det ska bli av denhär arma världen och hur länge det ska hålla på så här. 

Imorse när jag vaknade läste jag ännu mera om det hela. Dödssiffran hade ökat sen senast jag checkade inatt. Instagram-flödet bestod till 90% av Paris-bilder. Vi pratade igår om 2VK i historia, om hur människoliv inte var värt någonting under det kriget. Det känns som att det är likadant i terrorattacker som denna. Människoliv är inte värt någonting, och det är så hemskt. Hemskt är en underdrift, det är värre. 

Jag finner inga ord som beskriver den obehagliga känslan i min mage. Jag vill inte leva i en värld där människor dör på det här viset. Jag vill inte att mina barn ska växa upp i en sån här värld. 

Nu är det viktigt att förstå att detta inte är flyktingarnas fel, som vissa verkar tro. Jag såg en facebook-status där det bl.a stod "Vi kan ennu rädda oss själva, om vi slutar ta emot flyktingar". Då måste man tänka en gång extra och förstå att det är just händelser som denna som flyktingarna flyr ifrån. Vi kan och får inte möta hat med ännu mera hat. "Terrorism has no nationality or religion" 

Alla mina tankar går till offrena och till deras anhöriga, men lika mycket tankar går till alla andra massmord och attacker som sker över hela världen och som inte får samma publicitet.

 

Min kusin Jenna delade en bra tweet:

Skarmavbild 2015 11 14 kl. 13.14.07