Galna månader - en flytt utomlands

Skrivet av Anna Betlehem 19.10.2019 | 2 Kommentarer

Det är alltid lika svårt att börja skriva igen när det gått en tid och mycket saker har hänt i ens liv. Jag saknar att dokumentera livshändelser och pyssla med inlägg här, och publicerar jag inget nu blir ribban bara högre. Jag tänkte inleda med att gå igenom lite bilder från de senaste tre månaderna, urplock från olika situationer som jag i senare inlägg kanske kan gå mer detaljerat in på. Det har hänt så fruktansvärt mycket under en kort tid och jag har nog inte processat allt ännu riktigt, men att skriva igenom det kanske kan hjälpa. Vi kan börja här. Sista dagarna i Augusti. Sista dagarna i Helsingfors. Jag och Lasse, en madrass på golvet och en massa flyttlådor. Bästishäng och separationsångest.Sista promenixen genom stan. Så konstigt. Hejdå järnvägsstationen. Hejdå alla jäktade människor, gnisslande spårvagnar, slaskiga morgnar jagandes nån av de där blåa bussarna och rullande resväskor. Hejdå Helsingforsvardagen, Helsingforsmorgnar, Helsingforseftermiddagar. Faktiskt skönt med lite ombyte en stund. Men kommer sakna. Mammor som organiserar porslin och saker i lådor. Pappor som backar släpkärror genom de trängsta innergårdar. Vårt liv som packas ihop än en gång.Vi hade så mycket grejer att bilen och släpkärran blev helt full den sista vändan. Den då vi skulle lämna lägenheten för sista gången. Lasse och jag lämnade därför i lägenheten med några väskor medan flyttlasset for iväg, och bokade istället tåg som skulle gå om två timmar. Där satt vi i fönstren och åt vår sista lunch, stress-frostade ur frysen och hällde ur några burkar ur kylskåpet.

Sen kom Lotta dit en sväng efter någon grej och kunde på samma gång ta lite foton åt oss. När dessa två nedan togs var känslan så konstig. Stressgrät lite när vi drog väskorna igenom Rödbergen på väg till tågstationen. När jag såg fasaderna, vägarna och korsningarna och ställena en sista gång på ett tag. På samma gång kändes det skönt. Äntligen är vi på väg. Som att jag ändå var lite mätt på kvarteren. En tågresa senare landade vi i Vasa. Tog en taxi hem, hoppade i en bil och körde sedan ut till villan där familjen var. Kämpade verkligen för att hålla fokus på Köklotvägen men huvudet var mos av flytt, känslor, hejdån och en tågresa. Axel körde båten över till villan och jag andades djupt in sjöluften. Vi kom fram till dukat bord och så firade villaavslutning, hoppade i badtunnan med grannarnas rövarfest som underhållning. Att en enda dag kan rymma så mycket. Flera sköna villadagar.En helg sov Lasse och jag på villan ensamma med Zita och fick riktig kvalitetstid med henne. Juthbackamarkaden. Husvagsnluncher, fynd och försäljning.Häng på Lasses villa med hans föräldrar. Hösten knackade på men jag ignorerade det eftersom jag nu äntligen hade mitt sommarlov. Stress och fix inför flytten. Försäkringar och bilagor osv. Vi hade inte bokat flyg, hotell, fixat boende. Ingenting. Och datumet för min skolstart i ett annat land närmade sig. En obeslutsamhet som hängde över oss. Skulle vi ta tåg? eller ändå flyg? Hur ska vi veta vilka områden som är bra att bo i där borta. Ska jag ändå skicka på några annonser?

All ovisshet gick jag runt i när den här bilden togs medan Lasse gick igenom sista graduversionen, sittandes i kökssoffan vi hade haft i Helsingfors. Fyra minuter efter den här bilden ringde mamma och plötsligt var allt fix och tricks, alla små problem, alla oro bortblåst. Mommo har dött. Himlen mellan Nykarleby och Malax en timme senare.Häng med släkten i många dagar.Och sen. Tillbaka till Nykarleby. Tillbaka till övervåningen där vi höll på och fixade med allt innan telefonsamtalet. Tillbaka till Lasse som packar och jag som stickar bredvid. Overkligt. Hade allt faktiskt hänt? Sen for vi ut till Björkö med Lasses föräldrar en natt. Tog sommarens sista dopp. Plockade bär. Bokade flyg och hotell. Vad tur ändå att vi hade varit obeslutsamma och inte bokat nånting. Nu skulle vi hinna gå på begravningen ändå. Allting löste sig. Det var väl meningen. Mitt i allt det här skulle man också göra en massa beslut gällande allt möjligt. Medan huvudet var mos och hjärtat klappade ur bröstet mest hela tiden. Som mitt datorköp som jag hade skjutit fram hela sommaren och genomförde först när det blev bråttom. Svenskarna var på besök här också. Dom som jag inte hade trott jag skulle hinna träffa före avfärd, men som nu bodde hos oss i flera nätter pga begravningen. Så konstigt att ha dem närvarande när man är i sitt livs konstigaste stressfix tillstånd. Som man alltid brukar hänga med på de finaste rosenskimrande sommardagarna. Men men. Livet är knasigt ibland. I alla fall köpte jag till slut en dator. Skönt. Snabb Kvevlax-visit på en av rundorna mellan kaabi och Vasa. Fin kväll.Begravning. Pappa spelade superfin musik och höstvädret var så hemskt vackert dagen då Mommo bars till sin sista viloplats.Samma kväll. Sista kvällen hemma. Väskorna fullpackade i hallen. Djuren lite oroliga som vanligt. Och nästa morgon var det dags för oss att fara på vårt största äventyr. Lilla familjen samlade en sista gång på en stund.Jag satt på Arlanda och redigerade begravingsfoton på min sprillans nya dator och det kändes nog ännu lite konsigt allting. Antar att man inte kan ha så stora förväntingar på sina känslor när det hänt så mycket. Då är det bara att ta allt som det kommer. Vi anlände i allafall till München på söndag kväll och tog in på ett hotell. Nästa morgon for vi med buss till Salzburg som var slutdestinationen och vårt nya hem. Vi tog in på hotellet där vi hade bokat fyra nätter, ganska nära min skola. På kvällarna for vi in till stan och åt på olika restauranger. Försökte få en bild av staden. Jag började skolan dagen efter vi anlände och det kändes bra. Den första dagen i skolan träffade jag en dansk tjej som också hade flyttat dit med sin pojkvän. De var också på jakt efter lägenhet men bodde i ett stort hus ute på landet i Golling så länge. Hon sa att de hade ett extra sovrum. På fredagen hämtade de upp oss från tågstationen med sin bil och så flyttade vi in med dem för ett tag. Stället, huset, djuren och allting på den gården var så idylliskt och ljuvligt att jag var helt stum första dagen vi var där. Det var så perfekt och tiden i Golling var alldeles underbar. Vi gick på vandringar varje dag. Cyklade runt i otrolig natur och mådde bra. Väcktes av kornas MUUU på morgonen och blev vana att alltid ha sällskap när vi lagade middag.  Den sista dagen i Golling for vi på en riktig dundervandring med dem. Jakob och Sara. Vi besteg Bärenstuhl som är 1750 meter högt. Det tog oss cirka 6 timmar upp och ner. Och vi kunde inte gå ordentligt i trappor eller nerförsbackar på 1.5 vecka efter det här. Det var brant, tungt, läskigt och helt sjukt häftigt.  Utöver det har vi också varit på många andra vandringar och turer. Älskar det.Lärt känna många nya människor från alla världens ställen.Människor med liknande intressen ;) Och börjat använda basker.Efter triljonertusentals tyska meddelanden, telefonsamtal, mejl och några lurendrejare fick vi äntligen en lägenhet som vi nu tycker väldans mycket om. Njuter av den där balkongen väldigt mycket, speciellt när det ännu är så varmt här. Vi har varit några vändor till IKEA och nu börjar det bli riktigt mysigt här.

Men faktiskt lite oväntat att det skulle vara så svårt att få tag på en lägenhet i Salzburg. Priserna är rätt låga här om man jämför med vår Helsingforshyra men ändå var det som att efterfrågan var mycket större än utbudet, vilket ju egentligen inte går riktigt ihop. Nåväl. Skönt att vi inte behöver hålla på och analysera marknaden mera, och flytta runt på en massa hotell och Airbnbn.

Det var en liten uppdatering om vad som händer och sker. Förhoppningsvis känns det lite lättare att skriva nya inlägg här nu hädanefter för behöver verkligen skrivandet i min vardag för att hållas på banan och hänga med i allt som händer.