Foto fran Anna Betlehem copy

han kommer aldrig hem igen

Skrivet av Anna Betlehem 01.03.2015 | 2 Kommentarer

Hej. Idag är det 1 mars vilket betyder att de två jobbigaste och hemskaste månaderna jag någonsin varit med om är över. Dock förändras ju ingenting även fast det är ny månad men det känns ändå på något vis befriande när januari och februari är över. Man är liksom inte mitt uppe i allting längre då allting var så intensivt. Det som finns kvar är saknad och tomhet. 

Det är alltså 37 dagar sedan jag pratade med min faffa sist och 35 dagar sedan jag höll i hans ännu varma hand, en timme efter att han hade dött. 

Det har hänt så obeskrivligt mycket sedan nyår så man kan inte greppa det ens. Det känns som att jag på något vis gått runt i något slags omedvetet tillstånd hela denhär tiden så jag inte ens minns att vissa saker skett. Då vi hade spenderat över 15 kvällar och några morgnar irad på sjukhuset så kunde jag inte förstå att faktiskt hade varit där mer än två dagar och vissa av de alla hemska, berörande, obehagliga, fruktansvärda bilder jag tagit på sjukhuset minns jag knappt att jag tagit. Röstinspelningarna på min telefon från våra sista konversationer har jag ännu inte vågat gå igenom, jag tror de kan vara hemskast att lyssna igenom dem.  

Allt annat som skedde pararellt med detta så var man aldrig riktigt fullt med på. Diskussionerna jag hade med mina vänner när vi umgicks minns jag inte någonting av, för jag var nog aldrig riktigt med och jag förstår verkligen inte hur jag varken klarade av någonting i skolan eller huuur jag lyckades lägga upp ett blogginlägg varje dag?? 

När det var dags för mötet på vasabladet angående sevendays fick jag komma en timme senare och skippa maten där eftersom jag var tvungen att fara till sjukhuset då vi nästan hade på känn att det skulle vara sista gången, vilket det inte var, men det trodde jag ju när jag väl kommit in till vasabladet, men det var bara att lägga på ett leende och försöka stänga ute den tanken så länge. 

Jag har verkligen bevisat för mig själv hur stark jag påriktigt är. Jag förstår verkligen inte hur jag själv överlevt allt detta, det är helt ofattbart.  

ikväll har vi haft myskväll med familjen i mitt barndomshem, men framför allt i lägenheten där faffa (och fammo) bott de senaste 10 åren. Alla möbler luktar faffa. Man sitter bara och väntar att dörren ska öppnas och att faffa ska komma hem, ta Zita i famnen (vår katt - som förövrig också varit helt utom sig de senaste veckorna eftersom hon inte förstår var han är), sätta sig i svarta fotöljen och se på "backhoppase".

Men ingen kommer hem, ingen skottar uppfarten, ingen sandar stigen som går förbi min lekstuga, ingen öppnar upp grovköksdörren så Axel och jag ska kunna springa in och ut mellan kaffepauserna.

Ingen finns där längre. och nu orkar jag inte skriva längre för tangenterna blir blöta av tårar. 

hejdå.IMG 183831 december, den sista gången de träffades. Faffa och Zita. 

Kommentarer

  • TIDSTJUVEN 02/03/2015 3:26pm (7 år sen)

    Massa massa kramar <3

  • Matilda 02/03/2015 9:08pm (7 år sen)

    styrekramar till dig anna <33
    har självt varit med och mist både min mormor och morfar och det är så hemskt.. men man kommer alltid ha dom i sina tankar och sitt hjärta. dom kommer allltid finnas där ändå.
    började själv gråta av din text, så fint skriven.

    • Anna Betlehem 02/03/2015 10:59pm (7 år sen)

      åååh <3
      men det är verkligen sant, man glömmer ju dem aldrig någonsin!

Skriv en kommentar