Ett hederligt gammalt bloggkoncept
Förr utgjordes den här bloggen så mycket av outfitbilder eller självporträtt tillsammans med lite text om hur ens dag hade varit. Det var ändå ett ganska bra koncept som höll länge även om det känns lite tråkigt också att bara lägga bilder på sig själv. Samtidigt om man är intresserad av kläder är det ju roligt att se bilder på någon annans outfits. 
Jag satt och surfade på kameralinser igår. Har fått in en del keikkor inför sommaren och även om min utrustning är ganska komplett just nu finns det ju alltid någonting nytt man suktar efter. Typ ett 105 mm objektiv med låg bländare för porträtt, mmmm. När jag kikade på linserna insåg jag att det börjar va ett tag sen jag fotat bara för njutnings skull och fick plötslig inspiration att testa nånting, så tog lite gamla hederliga självporträtt i min favorit sommaroutfit. Den med ingrodd Salzburgsol, solkräm, svett och öl. Hade på mig denna 6 av veckans 7 dagar hela förra sommaren igenom. Sådana plagg har sånt enormt värde mot den där random toppen från Gina Tricot man aldrig använt, och det får mig att vilja sönderanvända allt i min garderob så det får samma värde. Då har man inte utrymme att köpa något nytt heller för man är så upptagen med att hinna använda igenom allt man redan har.
Tillbaka till kameratankar - det känns ganska spännande att vara egenföretagare i sommar och gå in i det helt. Att satsa och våga lita fullt ut på min egen business och det jag byggt upp för mig själv. Det har ju tagit en stund att växa in i rollen där man faktiskt kan värdera sitt hantverk samt paketera in det på rätt sätt, men det känns som att jag på sistone känt av en stark trygghet och självsäkerhet i att jag vet vad jag gör och att det finns en stadig grund, att det sitter i ryggraden. Speciellt efter vårens kortfilmsproduktion märker jag hur mycket stolthet jag fäster vid kameraarbetet och hur jag känner mig så hemma i det. Under Arcada-tiden har nog skett mycket utveckling, förstås, och den osäkra vacklande fotografen man var för fyra år sen har blivit en säkrare tryggare person som har koll på ett helt annat sätt.
Nu har jag ju utbildat mig till filmfotograf men det är ju främst stillbilder med mindre utrustning jag kommer jobba med i sommar. Det känns roligt och skönt. Också efter att ha jobbat i större team nu där man hela tiden måste jonglera med flera starka visioner och kompromissa sig fram till ett bra slutresultat är det så skönt att emellanåt bara jonglera med sig själv.
Det är så svårt att visualisera den här sommaren genom annat än jobbgrejer när man inte vet vad som kommer vara möjligt, men det är klart jag ser framemot att cykla, simma och vara på havet iallafall. Ändå rimligt kanske att fokusera på jobb under en pandemisommar och faktiskt låta det ta upp mycket utrymme.
Om några veckor ska vi flytta ifrån det här mysiga sovrummet jag fotat i. Flytt igen alltså. Vi har bott här sedan 1 nov och det var alltså hela tiden tänkt att vi bara skulle vara här ett halvår. Vi har flyttat så pass många gånger nu att det inte känns lika speciellt och festligt som när vi flyttade de första gångerna, det handlar mest om praktiska lösningar och sånt fixande, men det är säkert naturligt och också del av det liv vi valt för nu. Ett liv som är ganska öppet och flytande där man rör på sig mycket och håller många möjliga vägar öppna. Det man jobbar emot är ju längtan efter lugnet och stabiliteten som kommer med ett fast hem, med katt, egna möbler och inredning. Långtida hemmaprojekt och sånt. Men det kommer en sån tid också, och vi kommer inte alltid ha lika starka ben som vi har nu, orka flänga runt som vi gör nu.
Oavsett hur den här sommaren blir hoppas jag i alla fall hinna gro lite mera sol, svett, öl och solkräm i den här skjortan.
Ett av många hem
Med det här sagolika tornet som utsikt vaknade jag varje morgon i ett år och nu tar jag spårvagnen till Rödbergen nu som då, men ser tornet mest bara i fint fredagssolljus under mina loppisrundor. Vardagsslasket, trötta 7-morgnar och jäktande där man inte ens hinner titta upp, det upplever jag inte i Rödbergen mera, men det gjorde jag i 2 år. 
Min historia med Rödbergen började redan när jag bodde i Vasa och följde en massa coola hipsters på Instagram som lade upp bilder härifrån. I oktober 2016 kom jag hit första gången under en helgvisit till min kusin Jenna, fotade hus som jag senare skulle bo i, och tänkte här kommer jag aldrig kunna bo. Kanske för att det kändes ouppnåeligt på något sätt, dyrt kanske. Inte förstod jag hur bostadsmarknaden funkade då ännu, men jag minns att jag prokrastinerade min ansökan till Arabialägenheterna in i de sista, och kanske bra så.
I maj 2017 återvände jag hit igen då jag börjat hypea och romantisera det ännu mera. I juni kontaktade en tjej mig via instagram som såg att jag, som hon, hade kommit in på Arcada, och frågade om vi skulle söka lägenhet tillsammans. Den första september 2017 flyttade jag, Daniella och Linnea in på Fredriksgatan med varsitt sovrumsfönster mittemot röda tornet. Största delen av tiden bodde också Lasse och Robin med oss.
Älskade att rusa till spårvagnen varje morgon förbi gamla bokhandlar, glammiga second hand butiker och Helsingfors äldsta cafér. Älskade att hela tiden promenera på gatorna i sällskap av en massa välklädda trendiga främlingar som redan hade på sig de där coola marimekko-kapporna och nya Dr.martens modellerna som jag ännu bara hade hunnit kika på. Även fast första året i Helsingfors innehöll mycket tungt som hände under ytan så var det också som att alla mina pinterestdrömmar plötsligt var verklighet.
Efter ett år av stora köksfester med hallen fylld av hundra par skor och att slänga ytterkläderna en meter från sängen, flyttade Daniella tillsammans med Robin, Linnea till eget, och jag och Lasse hittade en drömmig lägenhet i ett rosa hus ett kvarter längre in i Rödbergen på Båtsmansgatan. Vi hyrde båda lägenheterna i 1,5 månad och promenerade mellan dem med tavara. Tyckte det var så busigt att flytta gåendes.
Bästa tiden på Båtsmansgatan var första halvåret. Det var en så krispig höst och vi njöt så mycket i den lägenheten då. Hittade second hand butiken Relove som då var granne med oss innan det flyttade till Fredriksgatan. Vi lagade en massa god mat, lyssnade på LP-skivor, såg på massvis med bra filmer, jag läste böcker om dokumentärfilm, vi drack GT:s och började med våra chill-hemmafester med Frank Ocean och Odesza. I februari började det droppa i taket och vi hamnade flytta ännu ett kvarter in i Rödbergen till en annan lägenhet i typ 2 månader, den som också på något sätt fastnat i kroppen och minnet. När vi flyttade in igen sen byttes byggtavara mot lampor, räls, stativ, kamera, kran och 20 filmstuderanden och så spelade vi in vår kortfilm Polonäsen.
Resten av våren och sommaren bestod mest av supermycket stress kring tidigare nämnda produktion och den andra jag jobbade på under sommaren, plus tusen andra saker och plötsligt kändes det instängt och tungt att andas, och sakta men säkert började jag skylla på gatorna och husen i Rödbergen för alla problem. De mysiga promenaderna där jag fotade och uppskattade kvarteren böts till frustrerade promenader där jag försökte få lite luft. Sen flyttade vi till Österrike, kunde sakta börja andas ända ner i magen igen och kvar lämnade Rödbergen som syndabock.
Om jag ska vara helt ärlig kändes det rätt nervöst att komma hit igen i höstas. Hur skulle det påverka en och skulle det dra en tillbaka in i samma hetsiga, osäkra banor av stress som man tagit sig ur. Nu har jag varit dit flera gånger på någon månad och det är som att träffa en gammal kompis, och bara vältra sig i de bra minnena. Fingra på Marimekkobyxor inne på Relove, äta fastlagsbulle med utsikt över kyrkan, plumsa i snödrivorna på Vävaregatan, köp glänsande kastruller på Eiring och se upp till mina gamla sovrumsfönster som lapar i just det där solskenet som landar sådär fint på väggarna, kanske dricka öl på Brew dog som inte längre är Brew dog. Och ibland går jag upp för trappan till våra dörrar och ser på namnen. Vi bor nära naturen nu, ser sjö och skog från sovrumsfönstret. När jag hoppar av spårvagnen och går hem kan jag andas långt ner i magen.
men Rödbergen, det var aldrig ditt fel.
Januarivardagen
Sitter mellan möten och kikar ut genom fönstret där snön blåser omkring, som det gjort varje dag i över en vecka. Tänkte lägga upp lite vardagsbilder från de senaste veckorna. Som en titt i hur vardagen ser ut just nu hemma hos oss.
Första dagen med snö på väg till matbutiken efter lunchsmörgås, och för att få ihop lite steg på klockan.
Manusgenomläsning med alla fotografer, regissörer och skådisar inför kortfilmsproduktionen i vår, via zoom som allt annat.
Snabb promenix under lunchpausen. Tänk vad mitt liv har börjat handla mycket om att gå under de senaste 12 månaderna. Det blir nog en livstidsgrej dock inte bara pandemigrej, när allt kommer omkring handlar livet sist och slutligen ganska mycket om att sätta en fot framför den andra. Röra sig framåt. Men saknaden efter riktig vandring värker och bråkar lite.
Mys hemma. Röra sig runt i olika rum. Gå mellan köket och vardagsrummet och kontoret och sen igen.
Myskläder och mosigt fejs oberoende dag på veckan.
Kontorskollegan min. Nu har vi suttit mittemot varandra i snart ett år.
Några få gånger har vi faktiskt sett andra människor också. Lasse fyllde riktigt i början av året och vi hade nyligen kalas för de närmaste. Lasse testade att laga glass själv och det blev riktigt bra.
Oändliga promenader.
Myst i min dunjacka från Zaras barnavdelning men längtar nu också efter att använda min kappa och basker, ha lite stiligare outfits.
Varit en sväng till Fredriksgatan och hälsat på mitt gamla sovrumsfönster.
Promenerat i Eira med Kenneth och funderat på vad som förändrats sen innan vi flyttade bort och tillbaka.
Mestadels hängt med Lasse förstås. Dag ut och dag in hittar vi ändå saker att skratta åt och kanske kommer det ändå snart en tid när vi inte spenderar exakt all vaken tid tillsammans. Kan ju knappt föreställa mig en sån vardag som förut var vanlig.
Ätit frukost, lunch och middag i kontoret ibland. Uäk den känslan i ryggen och värken i knäna som suttit i skräddarställning i 17 timmar.
Åkt spårvagn som man nu gör.
Promenerat in till stan i perfekt vinterväder, skött om lite ärenden och gått hem igen.
Suttit här mestadels.
Med den här utsikten.
Det är ungefär sånt som definierat starten på 2021. Det som inte syns på bild men som varit en stor del av månaden är också att vi yogat varje kväll till Adrienes januarichallenge på Youtube.
Charmigt Helsingfors
I tisdags var det snöstorm i Helsingfors. Jag hade laddat min kamera och mötte upp Kenneth på vår igensnöade innergård för att föreviga spektaklet. Om det är någon vän man kan räkna med när det kommer till att dokumentera spektakel så är det Kenneth.
Vi promenerade in mot stan med våra kameror inplastade i påsar.
Järnvägstorget och kvarteren runt domkyrkan är så otroligt fina och drömska när det är snöigt på det här sättet. Man önskar förstås alltid att det skulle vara såhär just innan jul istället för den svarta asfalten mot gula lamporna som det mera tenderar att vara. Uppskattar dock alltid januari-februari extra mycket och hur krispigt och härligt det är.
Till och med slasket är mysigt på sitt sätt.
Tja, alltså det finns ju inte så mycket att skriva i ett sånt här inlägg som egentligen bara handlar om snö och hur mycket jag tycker om det. Ville väl mest bara visa bilderna.
Det var det. Visst är Helsingfors en charmig stad ändå!
Nytt land
Det blir oftast så att när det är mycket på gång för mig så lämnar den här bloggen lite till sitt öde. Inte för att jag inte hinner skriva inlägg, mera kanske för att jag inte kan formulera det som händer. Det är iallafall det jag intalat mig sen 2017 när jag flyttade från Vasa och livet har varit en ständigt pågående förändring och framåtrörelse. Samtidigt för bloggen med sig mycket bra. Dels blåser den luft i min inspiration och kreativitet och så driver den fram mitt fotointresse i sin ursprungliga form - genuina intresset och kärleken till att skapa. Sen mår min hjärna bra av att reflektera, skriva och formulera händelser som gjort avtryck på en.
Var börjar man då? det har gått nästan tre månader sen senaste inlägget. Då tågade vi runt i Österrike till olika berg och sjöar. Coronan och pandemin var ständigt påtaglig där, alla hade mask och vi såg på sätt och vis fram emot att åka till Finland och Österbotten, få dra ner på coronatankarna och försiktighetsåtgärderna en liten smula. Se familjen första gången sen jul. Vi hann bara komma till Vasa någon helg efter vår 2 veckors karantän i Nykarleby så ökade fallen i Vasa ordentligt och vi kröp lite tillbaka in i vår isolerade bubbla.
Att leva isolerat är ändå någonting vi vant oss vid så mycket i år att det inte är ett stort problem att fortsätta. Vi har jobbat så mycket på att konstruera en isolerad distansvardag som ändå upprätthåller den mentala hälsan någorlunda att det bara är att fortsätta i samma spår. Minst 10 000 steg per dag, vakna och somna tidigt, prata långa samtal i telefon med kompisar, laga bra mat, andningsövningar och "yoga with Adriene", klä på sig ordentligt på morgonen, bädda sängen, städa runt sig, skilja arbetstid och vila osvosv. Leva i nuet framförallt och fokusera på det som existerar framför en istället för någon framtid som nu ändå är så abstrakt och svår att greppa. Oavsett vad man gör så känns det nog som att rutinerna är det viktigaste och effektivaste för att hålla huvudet kallt och stressen nere just nu. Jag har till och med börjat med någon slags halvslarvig hudvårdsrutin, jag som aldrig någonsin varit intresserd av sånt, men allt för att rama in dagarna på något sätt.
Pandemin, distansvardagen och lockdown i Salzburg förde också med sig någonting gott. Eftersom vi inte kunde göra så mycket annat än vandra, och livet blev rätt tomt så gav det utrymme för personlig utveckling och möjligheten att satsa helhjärtat på hälsan en tid. Aldrig ätit och sovit så bra, njutit så mycket av träning och varit så stark. Till slut blev dessa grejer goda vanor och dem har vi nu försökt hålla hårt fast vid även när livet runtomkring förändrats. De har på något sätt varit en stor trygghet när allt annat varit flytande. Med det i ryggen hoppas vi kunna vinna över finska vintern i år, och om vi inte gör det - ja då kanske det inte är meningen att man ska göra det.
Min extroverta sida har antingen krympt i år eller så har jag glömt hur ett normalt socialt liv känns. Jag vill så gärna njuta av att umgås med människor som jag gjort men tror jag är lite ovan faktiskt, känner ett sånt sug efter att bara sitta ensam på soffan med Lasse direkt vi umgåtts några timmar med andra människor. Det är som att man krupit in i sin egna lilla oas och stannat där lite för länge, plötsligt känns omvärlden lite skrämmande. Ser ändå så framemot en vardag innehållande fler människor, lite mer ruljans och kontraster. Man blir nog van igen.
Att flytta till Finland nu har på många sätt varit för oss som att flytta till ett nytt land, snarare än att vi "flyttat tillbaka". Det är så mycket tankesätt som skiftat och förändrats under året i Österrike. Framför allt synen och inställningen till andra människor och kulturer. Vi har också börjat ifrågasätta livsstil på ett annat sätt. Insikten att det finns så många olika sätt att leva på och att man inte behöver gå på autopilot hela tiden och göra det som verkar självklart, man kan utforska och bana ut nya vägar som passar en själv. Livet är så mycket mer flexibelt och öppet än vad man förr trott. Det är ju i sig inte Finland som är nytt, även om saker och ting är lite annorlunda pga pandemin, det är kanske vi som är nya. Vi behöver lära känna vem dessa nya versioner av oss är i Finland och det blir på sätt och vis som att utforska en ny plats eftersom man ser på allting så annorlunda. Det här kanske låter smörigt men man inser också att ens trygghet inte längre sitter fast i någon plats, utan i en själv. Det är på ett vis skrämmande, men samtidigt så stärkande.
Jag kollar genom videon här ovan från sommaren i Salzburg för att påminnas om vem jag var där och hålla fast vid den personen också i Finland. En sak som hjälper är att fortsätta lyssna på samma poddar och musik som man lyssnade på där för att kanske lite komma in i samma tankegångar. Känner förstås en stor längtan tillbaka dit och den vardagen jag känner till där, en del av mig hade gärna slängt iväg ett whatsapp-meddelande till vår knasiga snälla hyresvärd för att meddela att vi nog kommer tillbaka till lägenheten i Mülln. Men nu ska vi ge Finland en chans och sen får vi se var det landar.
En högtid som känns
Tänk att Valborg kommit och gått! känns ju inte alls så, men någon annan känsla hade man ju inte förväntat sig. Dels är vi ju utomlands och hade oavsett inte firat som vanligt, men nu gjorde ju inte någon i Finland det heller, så då känns det ännu mindre som en vapp. Det är ju också 20-25 grader här just nu, så vi är nog mera i sommarmode än vår/valborg-mode.
På något sätt kan jag tycka att det var skönt att ha det är såhär i år. Som en återställning. Jag ska skriva lite senare om vad vi faktiskt gjorde i år. I det här inlägget blir det lite gamla bilder från tidigare år, och tankar kring valborg.
Jag tenderar ha såna otroliga förväntningar och press på högtider, speciellt Valborg och 1 maj. Någon slags hets kring att det måste vara på ett visst sätt. Som att Valborgsfirande skulle vara någon prestation.
Det här är ju väldigt dumt. För när jag ser tillbaka på de senaste årens Valborgar så har de ju varit väldigt fina. De har innehållit hopp, glädje, glada människor och skojiga hemmafester i Helsingfors. Ingenting att stressa för, det blir alltid bra, med andra ord. Jag önskar bara jag skulle ha kunnat släppa pressen ännu mera och bara njutit av allt fint. Inte varit så stressad över våra planer och bara flutit med. Det där är ju nån slags ångestgrej där man hetsar kring att det ska bli perfekt, och det är så tröttsamt. Jag vill bara flyta med och njuta.
Sånt kan man tänka på det här året när det inte händer så mycket. Sånt tänkte jag på på valborgsmorgonen när jag gick igenom hårddisken med gamla vapp-bilder. Vad roligt vi har haft ändå!
Min sista tid i Vasa, för tre år sen, var ganska tung och den vappen började inte bra, men slutade bra. Jag stod i någon jäkla Fontanakö och allt var fel. Sen kom Lasse, som jag hade varit tillsammans med i typ en vecka och hämtade mig, och hans kompis som jag hade träffat en gång förut lyfte upp mig i famnen och gav mig en lång kram, och så lämnade vi den där kön. Resten av den vappen var så märkligt bra, det kändes som att jag kom hem. Jag vaknade upp hos Lasse på 1 maj, och ville inte vara någon annanstans.
Kring Valborg påminns jag lite om den där tiden, och kan känna den där samma pressen och oron, ovissheten. Sen vaknar man upp till nuet och inser att man lever ett helt annat liv nu, där allting är i sin ordning. Vänner finns, självkänsla finns, glädje finns och ingenting behöver "fixas" för allting är som det ska i sig självt.
Och Valborg blir alltid bra om man vågar tro på det, vågar släppa taget och bara flyta med. Och inte projicerar gamla minnen på nutiden, så att säga.
Exempelvis 2018, min första vår i Helsingfors, ordnade vi världens hemmafest i kollektivet med Linnea, Daniella, Robin och Lasse. Jag hade nästan glömt det men såg nu bilder från det. Helt sjukt. Vi var så mycket folk, och det ringde på dörren hela tiden. Den vappen kan man verkligen leva länge på.
Förra året var också väldigt fint. Jag hade en analog kamera med mig under natten och framkallade rullen i julas. Önskar jag skulle ha kunnat visa de bilderna här nu, men de är i Vasa tyvärr. Förra våren var fylld med mycket skola och stress, men så kom Valborg emot och blev helt superlyckad och gav en lite ny energi. Jag skickade också in en ansökan till Salzburg, och sålde min bil, på valborgsmorgonen. Vi firade sen med en massa fina människor under dagen och var på en mysig hemmafest i Kronohagen.
sen dansade jag och Lasse på någon bar i centrum som spelade alla våra bästa låtar och hade så roligt. 1 Maj blev lite halvdan kanske, men minns den där valborgsnatten som så himla fin och bra.
Det här året var det ändå skönt att allting var annorlunda. För då fanns heller ingen struktur, tanke eller stress kring hur Vappen skulle firas. Det skulle oavsett bli annorlunda. Jag hade också ganska låga förväntningar. Vad tror ni hände? det blev en helt superbra vapp. Igen.
VIRALA GENIER
Nu när många av er kanske söker saker att göra - titta på? tänkte jag komma med ett litet tips. Det är nämligen så att avsnitt av "Virala Genier" nu finns på Yle arenan. Varje fredag kommer två avsnitt och nu ligger åtta av tolv avsnitt uppe. För er som missat är detta en ungdomsserie baserat på Ted & Kajs bok "Zoo! Virala Genier". Blev väldigt glad när jag såg slutresultatet eftersom det kändes som att det blev så som jag föreställt mig att det skulle bli. Lasse blev också positivt överraskad över hur bra serien blev. Att skämten och allt fungerade så bra.
Inspelningarna av denna serie ägde rum i somras och jag jobbade alltså där! Här nedan är lite bilder jag tog under förarbetet när vi byggde scenografi och gjorde inköp, och från de 6 st inspelningsveckorna. Sprang ca. 20 000 svettiga steg per dag och längtade ut till havet. Tror trappträningen jag fick i den skolan vi spelade in i hjälpte mig att någon månad senare bestiga flera berg i Österrike utan större problem. Den där produktionen utmanade mig på sätt jag inte hade förväntat mig att den skulle. I efterhand märker man att man på olika sätt har växt några cm.
Tack fötter, för att ni orkade springa så mycket - även i Birkenstocks! 
Försökte liva upp dagarna och klä mig lite skojsigt å färgglatt. Nu stöder ju mina bilder inte riktigt det påståendet, men ni kan kika på mina festliga grönblårandiga tights och tänka att det ofta gick i den linjen. 
Inköp, logistik och körande hit och dit.
Rusningstrafik och fickparkering i centrala Helsingfors säger du? jag fixar. 
Trött och svettig, kämparglöd och nöjdhet. Holy shit! 
Se Virala Genier på Yle Arenan här!
Blev under inspelningen väldigt inspirerad av Elin Grönbloms regisserande. Och Aron Syrjäs insatser i huvudrollen som Atlas Frisk var också så imponerande.
Ps. Även om jag mestadels jobbade bakom kulisserna, så kan ni faktiskt se mig i avsnitt fyra som blodig sjukhuspatient.
Flytten från rosa huset
Nu hörreni!...ska jag berätta hur det gick till när vi flyttade ifrån den här pastelldrömmen! 
På kvällen den femtonde augusti anlände mamma o pappa till oss med släpkärra. 
Under de här veckorna skrev Lasse gradu för fullt och den här helgen var det därför mest jag, mamma o pappa som packade mina grejer o kläder o sånt. När vi vaknade på morgonen efter de kommit for vi ut på frukost efter vi hade vaknat och lämnade Lasse i fred. Vi åt på Green Hippo cafe'.
Och gick på stan några timmar.
Efter vi hade ätit lunch började vi bege oss tillbaka hem för att börja packa ihop saker och plocka ur hyllorna.
Plockade ur badrumsskåpet.
Packade ner alla vinylskivor och böcker. 
Tömde skrivbordslådan, packade ihop all teknik, tog ner affischerna. Plötsligt var mitt lilla kontor helt borta. 
Packade ihop all sprit och skruvade isär vitrinskåpet.
Sen började klockan bli kväll, det var konstens natt i Helsingfors, och jag skulle iväg och uppträda. Vi hade bestämt att vi skulle ha svart och rött. Förstås hade jag fört ner nästan alla mina kläder i påsar långt in i kärran, och förstås hade jag fört ner alla röda plagg, och förstås kröp jag in i kärran och grävde i påsarna, och fick till slut ihop en skaplig outfit. Cyklade in mot salutorget och det var en fin kväll. 
Vi uppträdde först på Garden by Olo. En restaurang belägen vid en innergård med superbra akustisk. Det gick väldigt bra. Sånggrupper uppträdde alltså på många olika restauranger och cafe'r i Helsingfors den här kvällen. Vi hade två keikkor. Så vi begav oss till Krog Roba så fort vi var klara. 
På Krob Roba satt resten av familjen, visserligen flytt-trötta, men ändå med. 
Nästa morgon vaknade vi och sprang upp och ner mellan lägenheten och innergården. Bar ner några möbler och alla lådor vi packat. 
En och annan skjorta.
En av gångerna när jag var uppe i lägenheten och de andra var nere hade de lagt mitt skrivbord i roskisen. Det tog ett tag för mig att märka det men här hade jag gjort det, därav mammas skratt. Det där skrivbordet har varit med så länge och är så slitet men jag har inte velat släppa tag om det. Självklart lämnade vi inte det i "kartong" roskisen. Skrivbordet fick åka Helsingfors-Vasa än en gång! ;) 
Lilla ikea-soffan som jag köpte på loppis när jag först flyttade till Helsingfors. Som jag tyckte så mycket om. När vi flyttade in hit var det egentligen meningen att vi skulle köpa en ny soffa men sen blev det förstås aldrig av eftersom vi inte gjorde det i samma veva som vi köpte och flyttade in allt annat. Nästa gång vi flyttar måste vi nog köpa en ny. Stooor.
Pappa som förbereder sig för att baxa ut bil och kärra genom den trånga lilla tunneln ut från innergården. Kommer alltid avundas lugnet och precisionen.
Så hade nån parkerat för nära öppningen så vi fick söka registernummer och ringa och trixa. Visade sig vara mäklaren som en gång visade lägenheten åt mig första gången. Knasigt.
Och sen var vi ute! ahh.
Förstås skulle de ju bygga om spårvagnsrälsen vid Fredriksgatan samma dagar också så det var riktigt knepigt att köra och hålla på. Gånger man skulle uppskatta att bo på en stor gård med utrymme och ingen störande trafik i typ....Kvevlax. Aja, Helsingfors är ju annars ljuvligt så det är väl smällar man får ta. Vi börjar ju bli bra på det här flyttandet ändå.
Sen körde vi iväg, utan Lars. Han lämnade i halvtom lägenhet några dagar extra för att kunna skriva dygnet runt, nästan. Kändes ju lite konstigt, typ som att det bara var jag som flyttade därifrån och han lämnade kvar. 
Så spolar vi fram ungefär två veckor. Efter några villahelger, Juthbackamarknad och Österbottendagar som flyter ihop. Lars och jag anländer till Helsingfors på kvällen, svettiga med kappsäckar halvfyllda med kläder. Som om vi är på resa i vår egen stad, eftersom majoriteten av våra kläder och saker nu är i Österbotten. Vi träffar pappa på en öl eftersom han samtidigt är på jobbresa där. Och livet känns då jätte förvirrande, ögonen förstår inte riktigt var man är, eftersom vi kört mellan alla ställen vi är länkade till så många gånger, eftersom samma personer finns med överallt.
Vi hinner spendera några dagar i Helsingfors innan sista flytten går. Jag hinner träffa mina kompisar en sista gång. 
Besöker mina favoritloppisar flera gånger. Tar vara på dem och använder upp mina presentkort.
Går på mina favoritgator. Dricker kaffe på favoritcafe'r. Dricker champagne till frukost.
Ger bort mina nycklar.
Hoppar på cykeln en sista gång. Cyklar långsamt.
Köper pizza. Handlar på S-market. Vårt S-market. Använder upp våra biobiljetter.
 |
 |
Nästa morgon kommer Lasses föräldrar och det sista ska ut. Det är så mycket saker ändå, fast lägenheten såg så tom ut. Försöker äta upp bären ur frysen. 
Och ge bort torrvaror. På samma gång säger vi hejdå till hans syskon.
Till sist har vi fått ut allt. Packat ner allt.
Så ser lägenheten plötsligt ut så som jag såg den första gången. Vit och tom. Men förstås, ser man inte på den på samma sätt. Alla minnen ligger ju i väggarna.
Kommer sakna att sitta i fönstren. 
Lasse bokar tåg hem. Till vårt tillfälliga hem. Våra. 
Hejdå! 
Vi älskade ju den här lägenheten så mycket. Tog så mycket foton i den. Inredde och ombonade fint. Har ändå inte publicerat så mycket foton härifrån. Kände nog lite att jag ville ha det för mig själv, eventuellt. Kanske det kommer upp lite sådana bilder i efterhand. Vårt år där. Minnen.
Sista dygnet i Helsingfors
Jag skrev ju i mitt längre inlägg som var blandat med bilder från senaste månaderna att jag skulle gå närmare in på alla händelser, så börjar i rätt ordning nu med det som är längst tid sen. Sista dagen i Helsingfors alltså. Hoppas att jag inte upprepar mig för mycket nu med tanke på att jag skrivit lite om allt redan tidigare.
De sista veckorna i Helsingfors var det en grej jag ofta tänkte på när jag gick någonstans, "Det här kanske är sista gången jag går här". Är otroligt sentimental och då håller man så hårt vid saker, och förändringar tar mycket energi och tankekraft. Mvh. hsp
Så när det verkligen var sista gången jag gick genom centrum kunde jag inte riktigt tro på det eftersom jag redan tänkt att det var sista gången så många gånger. Men dessa bilder är från den riktiga sista gången. Det var så synd att Lasse var sjuk sista dagarna vi var här, för han orkade inte vara med ute på stan och promenixa. Det som vi hade gjort så mycket. Det var bara jag. Men jag mötte upp Kenneth och vi åkte upp i SOKOS huset och kikade på Helsingfors ovanifrån. Som för att faktiskt se på vad man lämnar. 
Kikade på spårvagnarna. Dom som är så stor del av ens vardag där. Tänk vad mycket olika känslor och tillstånd och tankar man burit med sig på de där spårvagnarna, i två år. Främlingar man suttit bredvid på morgnarna, betraktat. Poddarna och Spotify-listorna man lyssnat på. Stressen man burit eller mysig lördagskänsla på väg någonstans. Mindfulness andning. Ångestpåslag och försöka andas. Skratt man försökt hejda när man lyssnat på någonting roligt. Svetten som runnit längs ryggen när man just och just hunnit med, bärandes på kappsäckar och tunga fjällräven väskor.
Eller de där allra första turerna. När man åkte åt fel riktning och inte förstod sig på systemet ännu. När det kändes så spännande. Första skoldagen. Eller bara vanliga sketna novembermorgnar när man lutat kinden mot rutan och slumrat ända till Arabia. Eller på väg hem slutkörd efter filminspelningar. Frusen efter ljussättningar. Glad efter Yle-dagar. Huvudvärkig men energisk efter uppträdanden och uppvisningar. Det där första halvåret när vi flyttade mellan två lägenheter hela tiden. Drog kappsäckar och slarvigt packade väskor på spårvagnarna mörka söndagskvällar. Tänk att vi gjorde det. 
Svårt att ta in allt. Spårvagnarna bär så mycket minnen. Så mycket liv. Tyngd.
En sväng till salutorget hann vi med också, den här dagen. En sväng via Sofiagatan.
Åt på en italiensk restaurang och det kändes som att jag var turist i Helsingfors. Så obekant. Inom ett dygn skulle jag inte ens ha en lägenhet där. Vem är jag utan en lägenhet i Helsingfors? tja. Nu när jag skriver det här från Salzburg känns det ju inte så konstigt. Men då, den där dagen, kändes det läskigt. 
Köpte lite bär vid salutorget. Och foton av Helsingfors på 60-talet. Att hänga upp i nästa, Österrikiska, lägenhet. Nu vet jag inte ens vart jag lagt de där korten. Ärligt talat var jag helt förberedd på att Helsingfors-saknaden skulle hugga hårt. Jag förberedde mig så mycket inför det. Tog alla dessa "sista" foton och gick på alla dessa "sista" promenader. Men alltså nä. Det känns inte så mycket faktiskt. Inte just nu.
Sista tiden i Helsingfors, sommaren, var inte en jättejättebra tid. Det var en konstig tid. Kanske lite för att vi var på väg någon annanstans. Svårt att leva i nuet på samma sätt. Jag förknippar allt det lite, känslorna, med Helsingfors nu och saknar därför inte det så mycket. Skulle inte vilja vara där nu och njuter av distansen och att vara på ett nytt ställe. Njuter av att uppskatta Helsingfors från distans. Den här flytten kom verkligen så lägligt. Hade jag varit i Helsingfors nu hade jag nog kanske inte uppskattat staden alls som förut, den här pausen därifrån möjliggör dock att jag kan älska staden på ett nytt sätt igen den dagen jag kommer tillbaka dit. 
Mina närmaste vänner och sammanhangen, hemmafesterna, alla bekanta. Hela det sociala nätverk vi byggt upp som nu är lite på paus. Det är klart man saknar det. Känns konstigt att vara i från det. Jag upplever att man tappar bort sig själv lite när en inte omger sig själv med samma typer man är van med. Man glömmer. Men det behöver ju inte bara vara negativt. Det är ju en chans för en att upptäcka nya sidor hos sig själv. På samma gång försöker jag njuta av var jag är nu. Människorna och sammanhangen här. För de är betydligt mer flyktiga. Människor från en massa olika länder, grupper som bara är grupper nu, som sen kommer splittras och möjligtvis aldrig vara alla på samma plats samtidigt igen
Men Okej. Tillbaka till sista dagen i Helsingfors. Hejdå Marimekko. Hejdå alla svinbra loppisar jag hängt så mycket på. Shoppat väldigt lite de senaste veckorna för är så vilsen utan mina standard loppisar. Man får bli mer kreativ med det man har i skåpet. Hitta på nya kombinationer och outfits av sina gamla tråkiga tröjor.
Vi började bege oss hemåt till mitt. För att se hur Lars mådde. Och säga hejdå åt Kenneth.
Lars packade ihop sina grejer. Städade ur sina lådor. Vek ihop kläderna. Plockade i sina prylar. De mesta av mina saker var ju redan hemma i Bäckin eftersom mam o pap hade varit där med keikka-kärran någon vecka tidigare. Men nu var Palms med oss och vi skulle frakta hem det sista till Österbotten. Riva ner planscherna från väggarna. Flytta ut Betlehem Palm hushållet helt och hållet från rosa huset. 
Sängstommen hade åkt redan tidigare så vi sov på golvet en hel del nätter. Mysigt. Påminde om tiden när vi flyttade in och inte hade börjat flytta så mycket grejer dit ännu. Tomt och skönt. Man ska inte ha så mycket grejer. Insett det också i Salzburg. Vad skönt det är när man har lite saker. 
Frukost, lunch, middags-utsikten. Älskade den. Suttit och kikat ut på det här huset så mycket. Nu har vi utsikt över en stor park i höstskrud fylld med hysteriskt skrikande små barn som leker där oändligt många timmar i sträck. Det är inte så tokigt heller. 
Och min skrivbordsutsikt. Åh. Det där trähuset kommer jag sakna. Första nätterna vi bodde där hade de upp fönstret och lyssnade på samma 80-tals musik som jag. Och på vintern hade de ljusstakar i fönsterna. Precis som jag. 
Lars som städar.
Lars som packar. Borde ha fotat innehållet i vår garderob så man nu skulle minnas vad man lämnade hemma. Allt gick så fort där innan vi skulle resa så packade ganska stressat. Haft klädkris ända sedan vi kom till Salzburg, och skulle gärna veta nu vad jag valde bort. Se om det är något familjen borde ta med sig när de hälsar på. Ska nog schemalägga en genomgång av min garderob via Facetime med mamma någon dag.
Hejdå våra växter. Som hunnit växa mycket sen vi planterade dem. Och min äckliga vattenväxt som blev så ful, som vi slängde till slut.
Alla dessa bilder är alltså tagna på fredagen. Vår sista fredag. Med andra ord vår sista fredagspizza och vårt sista fredagsvin här. Och här var vi mitt i Breaking bad-tittande och det var ett fin sista fredag i hemmet där vi firat så många fredagar. Sett så många serier och filmer.
Morgonen efter packade vi ihop allt och körde till Österbotten. Men mera om det i ett annat flytt-relaterat inlägg!
Svartvit jul
Nåniin, vi fortsätter svartvita serien med lite julbilder. Nu då min semester inletts men alla människor envisas med att prata om höst (varför så bråttom?) så tänker jag vara ännu värre och prata om jul! moahahaa
Det var en gång en julöppning. 
I mitt bästa vinterjacksköp och Lasses vintermössa. 
Slask och äckligaste versionen av Helsingfors pyntad med lite belysning. 
Julbak.
Kaabi i Helsingfåss.
Mörka ständigt mörka men ändå upplysta gator. 
Trött face men ändå glatt face eftersom vi hade familjen på besök här. Mmm va mysigt. 
Julhandeln. Pop up-present butikerna. Morgonrockarna och pyjamasarna och färdigt ihopsatta paketen och köpbegären.
En mörk trappa upp till domkyrkan. Hade det inte varit för den vita paketbilen hade den här bilden varit väldigt tidlös. 
Kalla och trötta i benen. Påväg till Fazer's cafe för glögg. 
Fina juliga sidogatorna vid domkyrkan.
Killen som ska ha keps även i minusgrader. 
Julgransköp.
Gulligt decemberface i ljuset av ett skyltfönster. 
Julklappsverkstad bredvid vår första gemensamma julgran.
Dagarna innan jul. Gatorna i Vasa. Att få umgås lite med djuren.
Där på övervåningen brukade jag lyssna på Nanne Grönvall ur min orangea lilla radio för femton år sen.
BTS från årets familjejulfotografering på gården.
Gäster på besök. Skrattig pappa.
Riksåttan fram å tillbaka. Igen. Å igen. 
Julgos.
Hejdå tills nästa gång!