Flytten från rosa huset
Nu hörreni!...ska jag berätta hur det gick till när vi flyttade ifrån den här pastelldrömmen! 
På kvällen den femtonde augusti anlände mamma o pappa till oss med släpkärra. 
Under de här veckorna skrev Lasse gradu för fullt och den här helgen var det därför mest jag, mamma o pappa som packade mina grejer o kläder o sånt. När vi vaknade på morgonen efter de kommit for vi ut på frukost efter vi hade vaknat och lämnade Lasse i fred. Vi åt på Green Hippo cafe'.
Och gick på stan några timmar.
Efter vi hade ätit lunch började vi bege oss tillbaka hem för att börja packa ihop saker och plocka ur hyllorna.
Plockade ur badrumsskåpet.
Packade ner alla vinylskivor och böcker. 
Tömde skrivbordslådan, packade ihop all teknik, tog ner affischerna. Plötsligt var mitt lilla kontor helt borta. 
Packade ihop all sprit och skruvade isär vitrinskåpet.
Sen började klockan bli kväll, det var konstens natt i Helsingfors, och jag skulle iväg och uppträda. Vi hade bestämt att vi skulle ha svart och rött. Förstås hade jag fört ner nästan alla mina kläder i påsar långt in i kärran, och förstås hade jag fört ner alla röda plagg, och förstås kröp jag in i kärran och grävde i påsarna, och fick till slut ihop en skaplig outfit. Cyklade in mot salutorget och det var en fin kväll. 
Vi uppträdde först på Garden by Olo. En restaurang belägen vid en innergård med superbra akustisk. Det gick väldigt bra. Sånggrupper uppträdde alltså på många olika restauranger och cafe'r i Helsingfors den här kvällen. Vi hade två keikkor. Så vi begav oss till Krog Roba så fort vi var klara. 
På Krob Roba satt resten av familjen, visserligen flytt-trötta, men ändå med. 
Nästa morgon vaknade vi och sprang upp och ner mellan lägenheten och innergården. Bar ner några möbler och alla lådor vi packat. 
En och annan skjorta.
En av gångerna när jag var uppe i lägenheten och de andra var nere hade de lagt mitt skrivbord i roskisen. Det tog ett tag för mig att märka det men här hade jag gjort det, därav mammas skratt. Det där skrivbordet har varit med så länge och är så slitet men jag har inte velat släppa tag om det. Självklart lämnade vi inte det i "kartong" roskisen. Skrivbordet fick åka Helsingfors-Vasa än en gång! ;) 
Lilla ikea-soffan som jag köpte på loppis när jag först flyttade till Helsingfors. Som jag tyckte så mycket om. När vi flyttade in hit var det egentligen meningen att vi skulle köpa en ny soffa men sen blev det förstås aldrig av eftersom vi inte gjorde det i samma veva som vi köpte och flyttade in allt annat. Nästa gång vi flyttar måste vi nog köpa en ny. Stooor.
Pappa som förbereder sig för att baxa ut bil och kärra genom den trånga lilla tunneln ut från innergården. Kommer alltid avundas lugnet och precisionen.
Så hade nån parkerat för nära öppningen så vi fick söka registernummer och ringa och trixa. Visade sig vara mäklaren som en gång visade lägenheten åt mig första gången. Knasigt.
Och sen var vi ute! ahh.
Förstås skulle de ju bygga om spårvagnsrälsen vid Fredriksgatan samma dagar också så det var riktigt knepigt att köra och hålla på. Gånger man skulle uppskatta att bo på en stor gård med utrymme och ingen störande trafik i typ....Kvevlax. Aja, Helsingfors är ju annars ljuvligt så det är väl smällar man får ta. Vi börjar ju bli bra på det här flyttandet ändå.
Sen körde vi iväg, utan Lars. Han lämnade i halvtom lägenhet några dagar extra för att kunna skriva dygnet runt, nästan. Kändes ju lite konstigt, typ som att det bara var jag som flyttade därifrån och han lämnade kvar. 
Så spolar vi fram ungefär två veckor. Efter några villahelger, Juthbackamarknad och Österbottendagar som flyter ihop. Lars och jag anländer till Helsingfors på kvällen, svettiga med kappsäckar halvfyllda med kläder. Som om vi är på resa i vår egen stad, eftersom majoriteten av våra kläder och saker nu är i Österbotten. Vi träffar pappa på en öl eftersom han samtidigt är på jobbresa där. Och livet känns då jätte förvirrande, ögonen förstår inte riktigt var man är, eftersom vi kört mellan alla ställen vi är länkade till så många gånger, eftersom samma personer finns med överallt.
Vi hinner spendera några dagar i Helsingfors innan sista flytten går. Jag hinner träffa mina kompisar en sista gång. 
Besöker mina favoritloppisar flera gånger. Tar vara på dem och använder upp mina presentkort.
Går på mina favoritgator. Dricker kaffe på favoritcafe'r. Dricker champagne till frukost.
Ger bort mina nycklar.
Hoppar på cykeln en sista gång. Cyklar långsamt.
Köper pizza. Handlar på S-market. Vårt S-market. Använder upp våra biobiljetter.
 |
 |
Nästa morgon kommer Lasses föräldrar och det sista ska ut. Det är så mycket saker ändå, fast lägenheten såg så tom ut. Försöker äta upp bären ur frysen. 
Och ge bort torrvaror. På samma gång säger vi hejdå till hans syskon.
Till sist har vi fått ut allt. Packat ner allt.
Så ser lägenheten plötsligt ut så som jag såg den första gången. Vit och tom. Men förstås, ser man inte på den på samma sätt. Alla minnen ligger ju i väggarna.
Kommer sakna att sitta i fönstren. 
Lasse bokar tåg hem. Till vårt tillfälliga hem. Våra. 
Hejdå! 
Vi älskade ju den här lägenheten så mycket. Tog så mycket foton i den. Inredde och ombonade fint. Har ändå inte publicerat så mycket foton härifrån. Kände nog lite att jag ville ha det för mig själv, eventuellt. Kanske det kommer upp lite sådana bilder i efterhand. Vårt år där. Minnen.
Sista dygnet i Helsingfors
Jag skrev ju i mitt längre inlägg som var blandat med bilder från senaste månaderna att jag skulle gå närmare in på alla händelser, så börjar i rätt ordning nu med det som är längst tid sen. Sista dagen i Helsingfors alltså. Hoppas att jag inte upprepar mig för mycket nu med tanke på att jag skrivit lite om allt redan tidigare.
De sista veckorna i Helsingfors var det en grej jag ofta tänkte på när jag gick någonstans, "Det här kanske är sista gången jag går här". Är otroligt sentimental och då håller man så hårt vid saker, och förändringar tar mycket energi och tankekraft. Mvh. hsp
Så när det verkligen var sista gången jag gick genom centrum kunde jag inte riktigt tro på det eftersom jag redan tänkt att det var sista gången så många gånger. Men dessa bilder är från den riktiga sista gången. Det var så synd att Lasse var sjuk sista dagarna vi var här, för han orkade inte vara med ute på stan och promenixa. Det som vi hade gjort så mycket. Det var bara jag. Men jag mötte upp Kenneth och vi åkte upp i SOKOS huset och kikade på Helsingfors ovanifrån. Som för att faktiskt se på vad man lämnar. 
Kikade på spårvagnarna. Dom som är så stor del av ens vardag där. Tänk vad mycket olika känslor och tillstånd och tankar man burit med sig på de där spårvagnarna, i två år. Främlingar man suttit bredvid på morgnarna, betraktat. Poddarna och Spotify-listorna man lyssnat på. Stressen man burit eller mysig lördagskänsla på väg någonstans. Mindfulness andning. Ångestpåslag och försöka andas. Skratt man försökt hejda när man lyssnat på någonting roligt. Svetten som runnit längs ryggen när man just och just hunnit med, bärandes på kappsäckar och tunga fjällräven väskor.
Eller de där allra första turerna. När man åkte åt fel riktning och inte förstod sig på systemet ännu. När det kändes så spännande. Första skoldagen. Eller bara vanliga sketna novembermorgnar när man lutat kinden mot rutan och slumrat ända till Arabia. Eller på väg hem slutkörd efter filminspelningar. Frusen efter ljussättningar. Glad efter Yle-dagar. Huvudvärkig men energisk efter uppträdanden och uppvisningar. Det där första halvåret när vi flyttade mellan två lägenheter hela tiden. Drog kappsäckar och slarvigt packade väskor på spårvagnarna mörka söndagskvällar. Tänk att vi gjorde det. 
Svårt att ta in allt. Spårvagnarna bär så mycket minnen. Så mycket liv. Tyngd.
En sväng till salutorget hann vi med också, den här dagen. En sväng via Sofiagatan.
Åt på en italiensk restaurang och det kändes som att jag var turist i Helsingfors. Så obekant. Inom ett dygn skulle jag inte ens ha en lägenhet där. Vem är jag utan en lägenhet i Helsingfors? tja. Nu när jag skriver det här från Salzburg känns det ju inte så konstigt. Men då, den där dagen, kändes det läskigt. 
Köpte lite bär vid salutorget. Och foton av Helsingfors på 60-talet. Att hänga upp i nästa, Österrikiska, lägenhet. Nu vet jag inte ens vart jag lagt de där korten. Ärligt talat var jag helt förberedd på att Helsingfors-saknaden skulle hugga hårt. Jag förberedde mig så mycket inför det. Tog alla dessa "sista" foton och gick på alla dessa "sista" promenader. Men alltså nä. Det känns inte så mycket faktiskt. Inte just nu.
Sista tiden i Helsingfors, sommaren, var inte en jättejättebra tid. Det var en konstig tid. Kanske lite för att vi var på väg någon annanstans. Svårt att leva i nuet på samma sätt. Jag förknippar allt det lite, känslorna, med Helsingfors nu och saknar därför inte det så mycket. Skulle inte vilja vara där nu och njuter av distansen och att vara på ett nytt ställe. Njuter av att uppskatta Helsingfors från distans. Den här flytten kom verkligen så lägligt. Hade jag varit i Helsingfors nu hade jag nog kanske inte uppskattat staden alls som förut, den här pausen därifrån möjliggör dock att jag kan älska staden på ett nytt sätt igen den dagen jag kommer tillbaka dit. 
Mina närmaste vänner och sammanhangen, hemmafesterna, alla bekanta. Hela det sociala nätverk vi byggt upp som nu är lite på paus. Det är klart man saknar det. Känns konstigt att vara i från det. Jag upplever att man tappar bort sig själv lite när en inte omger sig själv med samma typer man är van med. Man glömmer. Men det behöver ju inte bara vara negativt. Det är ju en chans för en att upptäcka nya sidor hos sig själv. På samma gång försöker jag njuta av var jag är nu. Människorna och sammanhangen här. För de är betydligt mer flyktiga. Människor från en massa olika länder, grupper som bara är grupper nu, som sen kommer splittras och möjligtvis aldrig vara alla på samma plats samtidigt igen
Men Okej. Tillbaka till sista dagen i Helsingfors. Hejdå Marimekko. Hejdå alla svinbra loppisar jag hängt så mycket på. Shoppat väldigt lite de senaste veckorna för är så vilsen utan mina standard loppisar. Man får bli mer kreativ med det man har i skåpet. Hitta på nya kombinationer och outfits av sina gamla tråkiga tröjor.
Vi började bege oss hemåt till mitt. För att se hur Lars mådde. Och säga hejdå åt Kenneth.
Lars packade ihop sina grejer. Städade ur sina lådor. Vek ihop kläderna. Plockade i sina prylar. De mesta av mina saker var ju redan hemma i Bäckin eftersom mam o pap hade varit där med keikka-kärran någon vecka tidigare. Men nu var Palms med oss och vi skulle frakta hem det sista till Österbotten. Riva ner planscherna från väggarna. Flytta ut Betlehem Palm hushållet helt och hållet från rosa huset. 
Sängstommen hade åkt redan tidigare så vi sov på golvet en hel del nätter. Mysigt. Påminde om tiden när vi flyttade in och inte hade börjat flytta så mycket grejer dit ännu. Tomt och skönt. Man ska inte ha så mycket grejer. Insett det också i Salzburg. Vad skönt det är när man har lite saker. 
Frukost, lunch, middags-utsikten. Älskade den. Suttit och kikat ut på det här huset så mycket. Nu har vi utsikt över en stor park i höstskrud fylld med hysteriskt skrikande små barn som leker där oändligt många timmar i sträck. Det är inte så tokigt heller. 
Och min skrivbordsutsikt. Åh. Det där trähuset kommer jag sakna. Första nätterna vi bodde där hade de upp fönstret och lyssnade på samma 80-tals musik som jag. Och på vintern hade de ljusstakar i fönsterna. Precis som jag. 
Lars som städar.
Lars som packar. Borde ha fotat innehållet i vår garderob så man nu skulle minnas vad man lämnade hemma. Allt gick så fort där innan vi skulle resa så packade ganska stressat. Haft klädkris ända sedan vi kom till Salzburg, och skulle gärna veta nu vad jag valde bort. Se om det är något familjen borde ta med sig när de hälsar på. Ska nog schemalägga en genomgång av min garderob via Facetime med mamma någon dag.
Hejdå våra växter. Som hunnit växa mycket sen vi planterade dem. Och min äckliga vattenväxt som blev så ful, som vi slängde till slut.
Alla dessa bilder är alltså tagna på fredagen. Vår sista fredag. Med andra ord vår sista fredagspizza och vårt sista fredagsvin här. Och här var vi mitt i Breaking bad-tittande och det var ett fin sista fredag i hemmet där vi firat så många fredagar. Sett så många serier och filmer.
Morgonen efter packade vi ihop allt och körde till Österbotten. Men mera om det i ett annat flytt-relaterat inlägg!
Svartvit jul
Nåniin, vi fortsätter svartvita serien med lite julbilder. Nu då min semester inletts men alla människor envisas med att prata om höst (varför så bråttom?) så tänker jag vara ännu värre och prata om jul! moahahaa
Det var en gång en julöppning. 
I mitt bästa vinterjacksköp och Lasses vintermössa. 
Slask och äckligaste versionen av Helsingfors pyntad med lite belysning. 
Julbak.
Kaabi i Helsingfåss.
Mörka ständigt mörka men ändå upplysta gator. 
Trött face men ändå glatt face eftersom vi hade familjen på besök här. Mmm va mysigt. 
Julhandeln. Pop up-present butikerna. Morgonrockarna och pyjamasarna och färdigt ihopsatta paketen och köpbegären.
En mörk trappa upp till domkyrkan. Hade det inte varit för den vita paketbilen hade den här bilden varit väldigt tidlös. 
Kalla och trötta i benen. Påväg till Fazer's cafe för glögg. 
Fina juliga sidogatorna vid domkyrkan.
Killen som ska ha keps även i minusgrader. 
Julgransköp.
Gulligt decemberface i ljuset av ett skyltfönster. 
Julklappsverkstad bredvid vår första gemensamma julgran.
Dagarna innan jul. Gatorna i Vasa. Att få umgås lite med djuren.
Där på övervåningen brukade jag lyssna på Nanne Grönvall ur min orangea lilla radio för femton år sen.
BTS från årets familjejulfotografering på gården.
Gäster på besök. Skrattig pappa.
Riksåttan fram å tillbaka. Igen. Å igen. 
Julgos.
Hejdå tills nästa gång!
Försmak av semester
Har skrivit så få inlägg under den här sommaren. Var väl samma förra året tycker jag att jag minns. Men nu tänkte jag skriva om en riktigt somrig julihelg mitt i en period av köttiga 9-halv6 vardagar. Har fotat med Nikonen men här slinker nog några telefonbilder in också. Vet inte om det egentligen är så smart att blanda på det viset. Blanda format. Inläggen blir ju inte lika...konsekventa? vad heter det? Det blir inte en lika starkt genomgående stil I guess. Men nu har jag redigerat dem alla på samma sätt och jag känner att telefonbilderna ändå har något att berätta så på det viset motiverar jag deras plats här. Jepp.
(Typiskt att man känner sig tvungen att motivera innehållets relevans på sin egen blogg där konceptet är helt upp till en själv. Kanske det blir så när man studerar media. Svårt att producera något slags innehåll utan att sönderanalysera, kritisera, oftast radera. Men vill ju hålla den här platsen kravlös!)
Vi börjar i alla fall på en fredag för några veckor sen. Veckans sista inspelningsdag. Har snart jobbat två månader på en finlandssvensk humor-tv-serie vilket har varit oerhört lärorikt och minnesvärt, men börjar förstås bli mör. Eksemen blommar och breder ut sig på min hud. Säger åt mig att det är dags för semester. Och snart är det dags för semester.
Efter att jag hade slutat jobbet denna fredag skyndade jag mig så hårt jag kunde till järnvägsstationen. Var där 45 minuter i förtid. Taggad på helg. På att träffa Lars. På att festa. Hänga på villan. Träffa kompisar. Simma i sjön. Cider och vin.
Ett riktigt svettigt fredagskontor. 
Vid en kvällsolig tågstation blev jag hämtad. Vi kollade en film och somnade. Bestämde oss för att stiga upp tidigt och hinna till villan. Men när man är jobbtrött kan man inte riktigt lita på sig själv. Stängde av alarmet i sömnen och halv 11 vaknade vi. Men sånt måste få vara okej. Vi for till villan direkt efter vi vaknat och försökte ta vara på den tiden vi hade i alla fall.
Efter att ha solat, läst, kört båt, simmat och paddlat lite begav vi oss mot villafesten som vi hade väntat på och sett fram emot mycket. Villafest och sleepover med en massa favoritmänniskor i Birkenstocks! Finns få saker som toppar det.
Vi hade knytis och alla hade fixat nånting, så när vi hängt färdigt på terassen och alla var passligt tipsy och några djup började vi grilla och äta. Och jag njöt faktiskt väldigt mycket allt. Av maten, av sällskapet, människorna, samtalsämnena, allting. Det är verkligen en fin grej med att jobba mycket. När man väl gör någonting annat, har speciella planer, så blir det så mycket bättre, man uppskattar det så mycket, njuter av varje liten liten del av det. 
En annan grej är ju också sällskapssjukan. Jag har verkligen ansträngt mig för att umgås med vänner under jobbveckorna, och gjort det mer än jag orkat. Men oftast har jag varit så trött - speciellt fysiskt men också socialt, att jag överlag inte pallat. Det är verkligen ovant att känna att man VILL men verkligen verkligen inte orkar. Dagarna/kvällarna innan just den här kvällen hade jag därför fokuserat mera på mig själv, vilat upp och haft egentid vilket var riktigt skönt. Så när den här kvällen kom var jag utvilad och redo för massa socialt häng igen, och det kändes så roligt att prata med en massa människor. Diskutera och reflektera och lyssna på andras tankar och ideér och ahh. Det var bra.
Sen höll killarna lite frågesport och lekar, och middagen övergick till något mellanting innan det var dags för bastu.
Vi tjejer gick i bastun medan de spelade lite kubb. Simmade gjorde vi ju också. Pratade om dåtid och framtid och jobb och liv och var folk ska bo och ja, minns väl inte riktigt ens. Sedan virade vi in oss i handukar och satt under kökslampan inne i villan och mös tills vi somnade på golvet. 
Märker nu att mina bilder porträtterar lite samma människor om och om igen. Vad synd. Fotade ganska sporadiskt och ojämnt. Så får det väl vara.
Nästa morgon vaknade vi, med lite sjuka ryggar men annars på skrattigt humör. Och så åt vi frukost i solen. 
När har man senast ätit frukost med kompisar såhär? Kändes ju som världens bästa grej. Trots trötthet och fest kvällen innan var jag energifylld pga bra dygn och roliga saker. Äta frukost med kompisar, med dehär kompisarna, är något jag behöver mera av känner jag. Goa saker.
Efter att vi hade ätit frukost såsade vi runt en stund, plockade ihop våra utspridda grejer och började så småningom bege oss till egen villa igen. 
Där vi dippade ganska hårt efter en stund. Lasse håller i sin telefon och ser på film här, sovandes. Sånt ska ju fotas. 
Så tog vi vara på värmen, njöt och låtsades som att jag inte skulle hoppa på ett tåg fem timmar senare. 
Men till slut gjorde jag det. Ett svettigt tåg som jag läste bok på och som kom fram ganska sent. När jag steg in genom ytterdörren hemma till en mörk tyst tom lägenhet kändes det lite knasigt men också skönt. Lade på "Lugna favoriter" i högtalaren och packade upp min väska, gick och sova lite senare än vanligt bara för att hinna landa ordentligt hemma. 
Och det var den underbara men otroligt korta och snabba helgen. Vad jag ska sakna den i vinter. Vad jag är tacksam att jag fick leva den, och för människorna som var med.
Jag känner så starkt, att positiva händelser och helger som denna gör så mycket gott med mig. Behöver mer mer mer mer.
Söndag till söndag
Vad maj susar förbi fort. Samtidigt känns det som att de senaste veckorna har varit fyllda med så mycket. Händelser, utveckling, tankar, känsloarbete, möten o träffar, upplevelser. Så mycket liv. Speciellt den senaste veckan har varit fylld med liv, som ett uppvaknande där allt känts lite mera och klarare. Vet redan nu att jag kommer minnas den så starkt. Kan ju visa toppen av isberget i form av bilderna jag tagit. Söndag till söndag. 
Söndag nittonde maj började, i en varm svettig hög av gullisar ute på kullerstenarna mitt i natten. Ljudet av Bee Gees nerifrån källaren. Dans i trapporna ner. Orkade högst vara inne två låtar i gången innan vi behövde hämta utomhusluft. Svor över mitt klädval, långa byxor. De andra hade varmt fast det var barbenta. När jag hade kramat Anna hejdå och slutligen gick sista biten hem ensam kunde jag knappt hålla upp ögonen. Fåglarna sjöng så hårt som de bara gör när man går hem halv 4 en natt i maj. Orkade inte ens gå slalom mellan vatten-spridarna i parken, lät dropparna nudda benen.
Vaknade nästa morgon helt uttorkad med brinnande eksem. Men glad över en lyckad kväll. Någon timma efter vi vaknat kom Fred över på lunch och tårta. Sen låg jag på köksgolvet en stund och bara vilade mitt trötta huvud. Att ligga på köksgolvet, sträcka ut ryggen, är underskattat. 
Måndag och ny vecka. Cyklade till skolan med för lite timmar sömn i ryggen, satt i graden med Simon mellan åtta och fyra. Fick mycket gjort. Känns skönt men också lite vemodigt att snart ro i land det här projektet. 
Efter tio på kvällen bestämde vi oss för att cykla Skatudden runt, så då gjorde vi det. Det var väldigt skönt, och fint. Satte oss nere vid vattnet och bara tittade på himlen en stund. Mötte enstaka turister men annars var det folktomt. 
Vaknade...nej gav upp vid 6 på tisdagsmorgonen efter att inte fått nån ordentlig sömn. Skulle till skolan men kände mig så konstig i kroppen att jag lämnade hemma. Gick ner till stranden och låg på stenmuren en stund. Stirrade upp på molnen och hade för varmt fast jag hade sommarkläder. Andades in havsluften, såg människor passera förbi och viftade bort humlor och fåglar. Längtar efter att göra det igen när sommaren kommer tillbaka. 
Efter att ha vilat någon timma under täcket hoppade jag på cykeln för att se bl.a Bella göra sitt nivåprov vilket var helt fantastisk. Kan säga att när man sovit noll, är ganska svag och hör Bella sjunga en Lisa Nilsson låt. Då brister det. Bella är helt otrolig. Känner ofta att jag blir så stolt över alla musicerande människor i mitt liv, som henne. Hur man kan se upp till, lär sig och utvecklas av människorna runt en. Framför allt lära sig att våga.
Sjöng en duett med Bella i vintras på vår Abba-konsert vilket kändes så tryggt, fast jag var super förkyld och inte kunde lita på min röst, eftersom jag fick så mycket stöd av hennes kraft. Min nervositet på scen har också förminskats enormt mycket sen jag flyttade hit och började röra mig i de här kretsarna. Beror nog mycket på att jag inte känner av jämförelse, konkurrens eller tävlingsinstinkt alls. Jargongen är mera att stöda, pusha, hjälpa, hylla. Det är det BÄSTA. 
Sov lite bättre. Orkade till skolan på onsdagsmorgonen. Skrev in eftertexterna på vår kortfilm. Vid halv 3 orkade vi inte påta i Avid mera så då åt vi lite i en park. Bland annat en Risifrutti utan sked. 
Sen vinkade jag av Kenneth & Emma, hoppade på cykeln och styrde mot Jenni med 18% i telefon. Vågade därmed inte lyssna på musik och öda upp batteriet eftersom cykelturen skulle ta åtminstone en timma, så lyssnade på naturen och omgivningen istället. Cyklade förbi ängar, liljekonvaljer, genom rondeller, broar och skogsvägar. Till slut kom jag fram med trötta ben. Efter att ha druckit några glas vatten och hälsat på pojkvän + hundar så gick vi ut i försommarkvällen. Drack vin vid havet tills inget regn hade förvandlats till duggregn hade förvandlats till regn.
Jag ansåg mig nöjd med tjugo kilometer på cykeln för den dagen och tog metron hem. Med 11% i telefon så kunde inte lyssna på nåt då heller för hade köpt biljett via HSL-appen och ville inte att den skulle slockna. Så jag tittade ut genom fönstret, betraktade människorna, lyssnade på finska samtal runtomkring mig. Tycker om hur man upplever allting mera utan telefon. 
Sen kom jag hem och vi skrollade genom tusen hotell innan vi slutligen bokade mitt i natten. 
Torsdag morgon. Cyklade till skolan. Har cyklat kring 60 km den här veckan. Påtade lite mera i Avid, gick igenom typsnitt till titeln och liknande. Vid fem var jag så hungrig att jag inte orkade mera. Cyklade hem på tom mage för att snabbt byta kläder, kasta i mig något och sen fara iväg på nytt. 
Ringde på och steg in i trapphuset jag sprang upp och nerför i ett år, men som jag inte varit i sedan juli. Det kändes vemodigt, men fint. Som att man fick gå in i sina minnen en stund. Minnas tillbaka till allt som hänt på det stället. En finsk person jag aldrig träffat öppnade dörren.
Personen som nu sover i rummet med utsikt över de gamla röda taken, äter i köket med de höga fönstren och borstar tänder med utsikt över lönnarna. Personen som likt mig inte ändrat efternamnet på ytterdörren. Jag fick en hög med post med mitt namn på, och jag frågade på finska om de trivs i lägenheten. Jag ville så gärna gå in. Se hur rummen är inredda idag. Kändes jobbigt att inte ha tillträde till ett ställe som är så bekant för en. Ett ställe vars väggar bär ens minnen. Jag ville stå och småprata med henne länge. bara för att få stå i den där hallen, men jag for därifrån. Människan som brukade titta tillbaka på mig i hiss-spegeln var sig ganska lik, men nog hade hon vuxit sen sist. Kommer aldrig glömma första gången jag gick i den här trappan. Kanske det här var sista. 
Sen ringde Kenneth och sa att de är på väg gåendes mot Esplanaden med en rödvinsflaska. Och jag svarade att jag hoppar på cykeln nu med en korg full med kuvert. 
Vi såg "Vilja andas" på Svenska teatern av Nya Tadam. Det var verkligen en upplevelse. Och alla var så himla duktiga. Musikalen behandlade ämnen som psykisk ohälsa, gymnasiet, studenten, inträdesprov osv. Vi pratade efteråt om att den kändes både som ett hugg i magen och som ett mjukt moln att sjunka in i. Väckte mycket tankar. Det var verkligen så bra, och så viktigt. 
På fredagsmorgonen hoppade jag på cykeln igen. Den här morgonen var det dock inte lika roligt eftersom det blåste så hemskt, regnade och var pickande kallt jämfört med tidigare dagar. Klädde mig i långbyxor och Goretex-jacka men packade med shorts i ryggsäcken. Var trött och irriterad när jag kom fram och det hade tagit 15 minuter mer än det brukar, blir alltid så när jag cyklar i blåst. Inte min favorit. Bilden nedan föreställer Tavastvägen-kaoset. I skolan hade vi klippkurs hela dagen. Cyklade hem med lite mer jävlaranamma. Trampade så hårt jag orkade för att inte vinden skulle ta i en.
Hann hem via i fem minuter för att hämta utrustning och for sedan direkt vidare till Luckan för att ställa i ordning inför kvällens spelning. Åt middag med Henkka och Cecci innan spelningen började när vi hade ställt allt färdigt. Alltid så skönt o tryggt att umgås och prata med dem. Få bamsekramar när man är på trött och tråkigt humör. Få vara svag och skör. Kunna öppna upp sig och fundera på djupa och personliga grejer och sedan bli tackad för att man vågar. Också få vara på andra sidan, hjälpa och stötta. Den känslan är helt fantastisk.
 |
 |
Sen började vi jobba igen och det var Bubbeli & The runeberg orchestra som spelade ikväll. De var helt fantastiska. Fick sån bra feelis av deras musik. Gjorde min fredag! Efter att keikkan var över packade jag ihop snabbt snabbt och skyndade mig till Maxim bion där Lars väntade på mig. Vi såg filmen "Tolkien" som var riktigt bra och hade riktigt fina bilder. Satt halvt omedvetet och tittade på färgerna genom filmen eftersom det är något som varit aktuellt för mig den senaste tiden, blev väldigt inspirerad. Det var ett fint sätt att avsluta en jobb-fredag med bio + rödvin + någon som kliar en i håret emellanåt.
 |
 |
Nästa morgon vaknade vi till regn och sjuk hals. Tog det lugnt hela förmiddagen. Vid två for Lars iväg på vår kompis Kandidats-firande som innebar att de i lag skulle tävla mot varandra, följa ledtrådar och hitta platser runt om i Helsingfors. Jag hade helgens andra foto-keikka ungefär samtidigt så kunde inte vara med i tävlingen. Jag försökte därmed sysselsätta mig, fixa färdigt utrustningen i tid och lyssna på musik för att inte min FOMO skulle ta över. 
For hemifrån bra i tid så att jag hann besöka en av alla parker där folk sålde loppisgrejer den här dagen. Måste säga att det funkade bra och kändes inte lika jobbigt att inte vara med alla kompisar då, kunde istället vara glad för Lasses skull och tänka att han hade roligt för min del också. Köpte en skjorta och ett par byxor, sen cyklade jag mot eventet. 
Hamnade att vara väldigt social och prata mer än vanligt på den här keikkan. Styra upp och organisera. Vara framåt och påträngande. Någonting som ibland kan kännas lite osäkert, när man helst skulle vilja vara en fluga på väggen, fota obemärkt och smidigt. Att dessutom göra allt det på finska var verkligen utanför ens bekvämlighetszon men supernyttigt. Så mycket man klarar av som man aldrig trodde man kunde. Älskar att växa in i yrkesrollen och bli mer säker i den. En keikka i taget bara. Och även våga prata fast ens finska är lite broken.
 |
 |
Hundratals bilder senare packade jag ihop och trampade hem så snabbt jag kunde. Packade en ryggsäck med handduk och öl, rev ut hela garderoben för att hitta en bikiniunderdel och hoppade sen på en spårvagn. Kastade in en banan och smörgås springande sista biten. 
Sen. Äntligen fick jag ansluta mig till festen och människorna som jag längtat efter hela dagen. Hann passlig tills vi skulle gå i bastun. Då kunde jag andas ut. Då kändes det så skönt. Också så behagligt efter att ha jobbat att hänga med nära människor i ett så avslappnat, personligt och skönt sammanhang. 
Sen hoppade vi på en buss hem igen mitt i natten. Gick sista kilometern hem. Stannade på ställen. Satt på en stentrappa och pratade. Ville inte gå hem. Lyssnade på de där sjungande majnatts-fåglarna. Träffade en bekant i en folktom korsning bara sådär. Snubblade till slut innanför ytterdörren med en glad och hoppfull känsla. 
Imorse vaknade vi med en mysig trötthet och jag med en stark lust att se på Mamma mia. Så jag tittade igenom den liggandes under täcket i soffan. Åt glass och smörgås. Kände en sån glädje, och kärlek till allt i den filmen. 
Sen var klockan plötsligt halv åtta och hela dagen hade susat förbi i ett mysigt töcken. Drog på mig jeanshalare, rukka-regnjacka och så gick vi och röstade i EU-valet. Förstås. Sen köpte vi godis och nu tror jag vi ska avsluta dagen som den började. Under täcket i soffan. 
Det var åtta dagar i mitt liv som jag kommer komma ihåg.
VINTERN RASAT UT BLAND VÅRA FJÄLLAR
Stämningsmusik som ni kan lyssna på när ni läser det här inlägget.
Ja eller den här då. 
Låtom oss backa bandet till förra veckan. Vad gjorde vi nu då på vappen i år? Jo jag ska berätta för er att
Jag vaknade upp till den sista dagen av april och var helt ledig. Fast egentligen inte. Jag hade saker att göra. Ganska viktiga saker. Lars också. När vi (jag) hade ödat några timmar i onödan gick vi över till närmsta sushiställe och åt lunch. En stressig lunch. En "ush va ja sku måst hem och fix allt klart nu, hur ska jag hinn me allt" lunch. Sen skyndade vi oss hem efter att ha slängt i oss några sushibitar. Jag avklarade allt som skulle göras och lade mig sen på sängkanten och andades djupt djuuupt en stund. Och så ringde det passligt på dörren och där började Vappen på riktigt. 
Packade snabbt min Kånken med skumppa och studentmössa, drog på halaren och for iväg - fortfarande lite skakis och stressad men försökte mjukt övergå i festmode. 
Så var vi då på blötpicknick en stund. Med fin utsikt. 
Och därifrån sen vidare mot Havis Amanda. För att få lägga på studentmössorna och öppna skumppaflaskorna. Här var det bra.
Wehooo. Man kan nästan höra ljudet av bilden nedan. 
Och efter att Havis Amanda och alla andra fått studentmössorna på huvudet yrade alla runt åt olika håll. Vi försökte hålla reda på varandra och styra mot domkyrkan och senatstorget. Möta upp resten av gänget. 
 |  |
Så vi satte oss ner på torget och drack upp skumppan. Väntade på kompisarna och försökte ta det lugnt trots att alla var lite yra och kände att vi hade brådis till alla fester och ställen. Att sitta där på torget i en ring bland en massa andra studentmöss-beklädda människor och känna av energin där var en av de bästa stunderna på vappen. Som att det var precis där man ville vara precis då. 
Till slut styrde vi kosan mot Kronohagen där resten av kompisarna höll till. Drack gurksmakande öl, hoppade mellan alla bekanta för att hinna prata och hade det gott.
Vid något skede var vi några som for och kikade in på en annan fest för att hälsa på några vänner men återvände sen tillbaka till den ursprungliga efter att vi var klara där. När vi hade kommit tillbaka for vi direkt vidare ut och dansa. Och dansade, det gjorde vi massvis. Lasse var supertaggad på att dansa vilket i sin tur fick igång min dansfeelis, och resten av schacki var också med. Längesen man dansat genom så många låtar under en kväll. Det var så roligt, också bland de bästa stunderna under hela vappen.
Sen när vi var urtrötta och genomsvettiga dansade vi lite till för att vi inte kunde förmå oss fara hem, men till slut var vi tvungna att ändå acceptera att vi fysiskt inte orkade mera, så tog en ballong (i taket på baren hängde hundratals ballonger så på vägen ut kunde man ta med sig en hem) och promenerade hem bland skräpfyllda parker och fulla människor. 
Morgonen efter, på 1 maj, vaknade vi upp mycket senare än jag hade velat. Tror jag har lite svårt att acceptera 1 maj tröttheten eftersom att den dagen ska vara så glad och händelserik och somrig. Ett välkomnande av sommaren. Känns så dumt att sova bort det. Så jag skuttade upp ur sängen direkt, klädde på mig min färggladaste klänning och var färdig direkt. Lars lämnade hemma en stund till medan jag trampade iväg på hans svarta cykel - den som är för stor för mig.
Vi syns sen! sa vi. Och så kom jag inom några minuter fram till parken där vi skulle ha picknick. Och den picknicken var inte bara en picknick, den var också ett farväl eftersom Elin efter några timmar skulle iväg på en lång resa. 
Vi lyssnade på svensk somrig musik, njöt av det perfekta 1 maj vädret och kikade på båtarna som flöt förbi. Här peakade nog dagen tror jag för efter det här påmindes min kropp om den långa gårdagen och natten och jag dippade lite. 
Vi cyklade iallafall iväg mera mot centrum efter några timmars parkhäng. Vi skulle möta upp Lars vid domkyrkan. 
Där åt vi sommarens första bollglass, på trappan, och duckade för måsarna. I takt med energin började vädret också lite dimpa här.
 |  |
Men vi gav inte upp utan fortsatte ihärdigt. Gick till stranden och satt där en stund. Lyssnade på musiken, kikade på alla dansanta människor runtomkring ända tills det blev alldeles för kallt. Här var förmiddagens väder som bortblåst. 
Vi gick mera in mot centrum i hopp om att få tillbaka lite värme. På vägen vek Lasse av hemåt för att lägga sig under täcket. Simon fick dock, på något magiskt sätt, med mig på ett glas till. Ett sista glas. Då var jag redan så pass trött och obenägen att festa mera så jag tog ett glas rött eftersom det känns mera som mysdricka och mindre som festdricka. Och inte helt fel var det heller. Också svårt att vara på dåligt humör med Simon eftersom han är så energisk och gla'. Vi pratade lite. Träffade lite nya kompisar. En gammal kompis kom och anslöt sig. Vi spelade ett sällskapsspel. När nästan vi alla satt och sov bestämde vi oss för att ge upp, så då kramades vi hejdå. Jag gick hem i regnet och lade mig sen bakom en varm rygg efter jag kommit in. 
Och det var den vappen. Många olika tillstånd hann vi med vad gäller humör, energi och feelis.
Överlag var det en fin vapp. Jag kommer minnas 15:00 ljuset på valborgseftermiddagen då allting började, skojiga feelisen vid Havis Amanda efter att alla hade fått på mössorna, stunden vid senatstorget när vi satt och pratade och njöt av varandras sällskap, kvällen på dansgolvet och hur roligt vi hade där samt den soliga cykelturen och picnicken på 1 maj. Nog är det en av de bästa högtiderna det här! Blir spännande att se vad man gör nästa år.
Hela livet blev en helg
Försöker införa mera ordentligt fotande i vardagslivet och har tagit lite kort de senaste dygnen. Inte bara flyktiga telefonbilder. Det är vardagen i allmänhet jag tänker tillbaka till när jag minns perioder i mitt liv och då är det najs om den finns fotograferad också. 
En fredagseftermiddag som inte alls kändes som en fredagseftermiddag. Efter två dagar fest som var Valborg och 1 maj är man ganska beredd på vanlig vardag, men icke för då kom en ny helg mot oss. Istället för att söla ner sig under täcket ville jag ta tag i grejer och GÖRA.
Jag tvättade många tvättar, redde upp överallt, tvättade hela badrummet, bäddade, vek ihop allt som hängde på tork och redde upp skrubben som borde städas en gång i veckan helst. På samma gång lagade Lars min favoritmat, diskade bort en hel massa och dammsugade överallt. Tycker om när vi bestämmer oss för att NU STÄDAR VI och sen jobbar man som ett team och delar upp saker enligt vad man tycker mest om att göra.
Jag tycker om att plocka med smågrejer så därför är tvätt, uppredning, torkning och sånt plock avslappnande medan jag blir superstressad av dammsugning. Verkligen allt med det. Ljudet av det, att dra sladden över allt, att flytta på saker och möbler nej. Blir alldeles svettig när jag tänker på det. Att däremot tvätta ett badrum tycker jag är tillfredsställande. Och att hänga tvätt. Det är så skönt. 
När vi sen åt, båda med en ganska matt känsla, så började det dingla ner enorma snöflingor där ute. Heeelt rimligt.
Sen blev det kväll och vi somnade på varandra i soffan till en film.
Och vaknade upp ganska tidigt nästa morgon. Lars stack iväg på en frukost och jag pynjade på med mitt eget hemma. Lyssnade på en podcast i högtalaren, lade upp stundetmössorna på hyllan igen, målade lite och bara hade egentid. Gick runt i tofflor. 
Målade en stund och sen kom han tillbaka och vi... ja vad gjorde vi? minns inte ens. Hela helgen var en sån dimma av slöhet ändå. Eller förkylning. Vi satt troligen och skrev på varsitt dokument skulle jag gissa. Målade lite mera och lyssnade på mera podd. Kanske att detta var den sista tomma helgen innan en period av fullspäckade helger börjar och fortsätter in i oändligheten? 
Lördagseftermiddagen. Och en person som var bjuden på fest. Person som var för trött för fest. Person som inte for på fest. Och tur var väl det. För är dundersjuk idag (måndag) iallafall. 
Söndagsmorgonen innehöll lite mera. Jag fick ett presentkort förra året av en vän till brunchstället "Sandro". Kortet gick ut 5 maj så vi förbrukade det nu 5 maj. Frukost med utsikt till domkyrkan är inte fel. 
 |
 |
En klassisk brunch var det ju ej. "Sandro serves a North African-Middle Eastern inspired fresh menu rich in flavors" står det på hemsidan. Och många olika smaker fanns det verkligen. Inte ofta man äter sallad och varm mat och efterätt som första grej på dagen men gott var det. Vi kände efteråt att en gång dit räckte för oss. Det var nog bra och gott och najs allting men kanske ändå inte någonting jag skulle känna sug efter. Förövrigt jättetrevligt ställe och bra feelis. 
För två som inte brukar äta så mycket frukost och ofta ganska sen lunch så var det här en liten chock för våra kroppar och när vi gick därifrån hade vi nog ganska sjukt i magen, som ett tryck under bröstet när man ätit alldeles för mycket. Så med matkoma gick vi runt en stund i butiker och kikade på fina saker. Exempelvis Marimmekko, där inne var det sommar! 
Vi kom fram till att vissa plagg utstrålade en "luggi i skåpe på villan i tjugo år" vibe. Vilket inte alls behöver vara något dåligt. Den röda klänningen där påminner t.ex om mammas villa-pyjamas, och när jag ser på den tänker jag på solsken och morgonkaffe på bryggan. Bra vibes det ju.
Sen orkade vi verkligen inte gå i en enda butik till och ville hellre vila på maten så vi promenerade hemåt. 
Hem kom vi, till en lägenhet som badade i sol. 
Åhh så härligt <3
Älskar min lilla soliga målarhörna. När man sitter där på eftermiddagen är det så varmt så man knappt kan ha kläder på sig. 
Men ja. Vi vilade på maten. Andades djupt och ojade oss. Åt ingenting förrän på kvällen. 
Jag plockade fram sommarkläder och böt varje timme. Ingenting var tillräckligt svalt. Härlig känsla. Påminde mig om i somras när vi flyttade in. 
Jaa...lilla stora frillan, vad ska vi göra med dig? 
Målade och testade lite och kom fram till att min header var alldeles för ouppdaterad. Så vips hade jag en ny. En imperfekt och lite slarvigt skriven men ändå personlig och genuin header. Som är tagen på stället där nästan alla inlägg här skrivs. 
Sen rörde sig solen mer och mer till vänster och jag tände min lilla lampa och vips var det kväll och sen tog den helgen slut. En helg som på sätt och vis fortsätter idag och imorgon. Hela livet är som en helg just nu lite.
Fem år av Valborg
Det här inlägget hade jag tänkt publicera på Valborgs-morgonen, men hann aldrig ens öppna inlägget förrän vi skulle iväg och fira eftersom det tog så länge att hitta alla bilder nedan. Men nu så. Lite tillbakablickar på hur jag firat valborg och 1 maj x 5. Ni får ursäkta att formatet inte är så konsekvent i det här inlägget. Bilderna är fotade med fem olika kameror gissar jag.
______________________________________________
2013 Bodde i Vasa, gick på åttan, hängde med mitt barndomsgäng. Om jag inte har fel tror jag vi filmade in en musikvideo till Carly Jepsens "Call me maybe", hade en kall picknick på vår terass och blåste en massa ballonger i mitt rum det här året. Bara hade det roligt tillsammans.
Det är kul att se tillbaka på filmerna man gjorde då, som den där musikvideon, och tänka att det där som man höll på med utvecklades till någonting större. Allt jag ville då var att få göra det där hela tiden, och det gör jag nu - och får till och med studiepoäng och betalt för det. Tack 2013-Anna för att du höll på så ihärdigt, och till de som hängde med.
2015. Firade Valborg med vänner. Var så investerad i Håkan Hellström & co. under den här tiden och då är Valborg verkligen en stor högtid, den bästa kanske. Här drömde man nog om att vara som alla svenska hipsters jag beundrade på Instagram och försökte efterapa, som alltid firade Valborg så storslaget och verkade så coola. Vi for via någon fest - vidare till Hoviska på cykel - och sen hem igen i natten.
Vad konstigt det var att vara nästan sjutton, fint på något sätt också. Att allting kändes så stort, som i efterhand verkar så smått. Och att allting är så suddigt nu. Minns egentligen inte vad vi gjorde. Bara känslan av det. Det enda jag lämnat med är bilderna från 1 maj som spenderades med familjen. Det minns jag då igen tydligare.
2016 Det här minns jag som en väldigt fin Valborg. Tror det var så att Vappenplanerna hade varit så oklara hela tiden och jag orkade inte vänta på det. Var ju lite så när folk var under 18, man fick veta samma dag vad man skulle göra. Så jag bestämde mig för att fira i skären med min bror. Vi gick i skogen, körde båt och var över natten till familjebekanta där vi tog sommarens första dopp. Jag hade garanterat lite FOMO till festerna i stan, men såhär i efterhand tycker jag ändå att jag gjorde ett bra val. Dagen efter, 1 maj, for vi med hela familjen och körde med gamla Volvon
2017 Det här var nog en period för sig. Var i en sån övergång på så många plan. Hängde i mellanrummet mellan två klippor, på väg över från den ena till den andra. Kippade efter luft. Allting var så mörkt men ändå så ljust. Jag sökte bilder från det här året i flera timmar, vet att de finns i en speciell mapp, men nu hittar jag inte den. Hittade bara denna men den är symbolisk. Desto mera text fanns det. Massvis med text. Det säger också någonting.
"Han gav mig en lång kram när de mötte upp mig. Torkade ögonen. Kramade bort allt ont. Visste precis. Hans kompis gav mig också en kram. Lyfte upp mig så att jag dinglade med fötterna i luften en stund. Så fina och söta och bra personer. Jag vet inte, men det måste vara någon form av högre krafter som fört så här goda människor in i mitt liv nu, precis nu, exakt när jag behöver dem. Sånt kan inte hända bara sådär, på tur. Vi gick vidare, träffade resten av människorna och kvällen svängde, blev bra till slut. Som om den var indelad i två. Andra delen började när de kom."
"Vi vaknade upp tillsammans, en första Valborg ihop. Och 1 maj. Min telefon hade slocknat för längesen. Ingen visste var jag var. Jag cyklade hem med hans svarta cykel som var helt för stor, med hjärtklappning och snurrigt huvud. Hoppade direkt i Volvon med familjen. På eftermiddagen låg jag under täcket med en intensiv känsla. Frös. Cyklade tillbaka till honom på kvällen. För att föra tillbaka hans cykel men mera för att hämta sinnesfrid och inre lugn från honom. Vi somnade på hans säng, sen förde han hem mig i natten. Tur att han finns"
2018 En första Valborg i Helsingfors. Minns att jag var lite stressad innan. Visste inte vad det var man skulle göra. Kände inte till alla Helsingfors och studietraditioner kopplade till den här högtiden, visste bara att det fanns mycket. Men den stressen avtog och sen hade vi det riktigt fint. Många vänner som planerade saker. Planer som man var delaktig i. Fin känsla.
"Jag är kort och såg inte så bra genom folkmassorna så när de la studentmössan på Havis Amanda lyfte Lasse upp mig i famnen på samma vis som min kusin höll i sin två-åring bredvid. Det äldre paret som stod bakom oss såg roade ut. Vi gick vidare. Spelade gitarr i någon lägenhet. Lyssnade på Toto. Efter en stund for vi vidare till oss. Hos oss var en större fest på gång och vi kom dit när alla redan var där. Vi öppnade upp alla dörrar och festade runt i alla rum. Tömde den lilla flaskan som legat i min vänstra halarficka hela dagen. Gick och sova medan folk ännu kom och gick"
Och det var fem år av Valborg. I ett nytt inlägg skriver jag årets historia.
Minnen av aprilhimlen
Tog några porträtt en dag i eftermiddagssolen
rörde sig mer och mer till andra rummet för varje minut
Fick skynda. Flytta stativet. Ändra fokus och ljusinställningar.
Jag var i skolan idag
Påtade lite på vår film och exporterade slutligen
Så skönt, nån gång måste man bara bestämma sig
Bestämma att det är klart
Exporterar också en film nu, hemma
Lars ville att vi skulle vara uppe länge ikväll
Vi får sova imorgon och det finns saker att göra
Saker att skriva
Han skriver formler, siffror, analyser, långa texter
sida efter sida efter sida efter sida
Jag skriver dialog, repliker, karaktärsskildring,
Beskriver miljöer i detalj och karaktärers känslotillstånd, bakgrund
Ibland byter jag dokument och skriver lite eget
Hur saker är och känns
Sen tittar jag till projektet i premiere igen
32 minuter kvar 
Imorgon möter vi en ny vapp
Inte lika beredd som förra året
Förra våren var så tom och lugn
nu är det så mycket annat
högtider flyger förbi och man hinner knappt med
snart blir det lugnare igen
Säger jag medan jag försöker få ihop sommaren
alla helger bokade
kalendern för full
det är inte så det ska vara ändå
sommaren ska vara tom och fri och oförutsägbar
antingen är det omöjligt
eller så måste man försöka medvetet
tacka nej och bestämma sig för att det ska vara tomt
svårt
-Jo jag vill delta, nej jag kan int.
bara planera in bad villa skogsturer hav natur båtturer
bilturer
Lyssnar på Linnea Henriksson
Mitt rum i ditt hjärta
Flyttade mitt skrivbord någon kvadratmeter idag
Vill sitta nära intill fönstret
Thomas Stenström har bra vår-låtar
Minns tillbaka till högstadiet
Övergången
Går barbent nu
gjort det i en vecka
ibland lite för kallt
byter mellan vårjackor
då man har så många vårjackor
packar ihop halva min garderob i tygpåsar
känns som en lättnad
en klädhög börjar inne i skåpet
fortsätter ner på golvet som en rutschkana
bredvid sängens fotända
mina fötter landar på den högen varje morgon
Hej!
oj, det känns konstigt. Jag är ju van att det går lång tid mellan mina inlägg, oftast är det längesen jag skrivit något. Jag antar att de som kikar in här också är vana vid att uppdateringen sker oregelbunden. Jag känner därför aldrig behovet av att ursäkta frånvaron. Jag kastar mig alltid in i inläggen, pang på, skriver någonting.
Men nu. Jag vet inte hur och var jag ska börja. Hur jag närmar mig skrivandet efter en paus fylld med så mycket annat. Eller rättare sagt bloggandet, skriver gör jag hela tiden för mig själv. Men tror det är just det. Att det hänt så mycket sen senast och därför känns så obekant att skriva någonting här. Som att delar av mig har förändrats och växt mycket som en konsekvens av allt jag gjort och upplevt. Människor jag mött, olika former av berg som bestigits.
och att jag därför på något vis borde presentera mig på nytt.
För bloggen och läsare och skrivandet. Antar att man utvecklas och förändras så mycket hela tiden just nu, och då det hinner gå lång tid mellan gångerna hinner det hända mycket. Bloggen hinner inte med. Utvecklingen och förändringen visas aldrig. Syns inte på bild. Pratas aldrig om. Den bara är där. Blir inte ifrågasatt.
Så var börjar man då när jag sitter på så mycket bilder och text och historier från de senaste veckorna? Jo jag börjar ganska i nuet tänkte jag. Igår närmare bestämt. Fredag.
Jag vaknade upp till en solig fredag efter en vecka av film-klippande varje dag. Är alltså i postproduktionsskede av vår kortfilm, en skön period just nu. Skönt med jämna rutiner igen som man ändå bestämmer över själv. Denna fredag hade jag dock inte bokat något editrum åt mig, men på morgonen kände jag mig så taggad på att fortsätta på det jag gjort dagen innan. Så satte mig på en buss och for iallafall.
Klippte några timmar men hade bestämt mig för att fara hemåt senast 14-tiden för att ha tid att blogga (bästa bloggtiden för mig är 15-tiden en fredag). Har nämligen varit så taggad på det länge. Gått i blogg-tankar mycket. I duschen, på springturen (yep gör sånt!), i spårvagnen, innan jag somnat.
Så jag klippte. Gick på lunch med kompisar. Klippte lite till. For sedan hemåt halv tre. Lade filmen lite på paus för helgen, nöjd med vad jag åstadkommit den veckan.
Svängde in och fingrade på lite vårplagg. Lyssnade på musik och hade ordentlig fredagsfeelis. Riktigt härligt. Sen for jag hem påriktigt. Skrev en To do-lista åt mig på femton punkter som jag skulle bocka av när jag kom hem. 
Så kom jag hem då. Satte mig i solen med min vegakeps på. Försöker vänja mig vid den igen för just nu känns den...inte helt rätt.
Lade på lite funky ass music och betade av to do-listan målmedvetet utan att tänka. Bestämde mig för att jag skulle beta av listan uppifrån ner utan att hoppa över en enda sak. Fungerade verkligen effektivt. Många saker man lämnar och inte tar itu med är så enkla att göra bara man inte tänker för mycket. Ba gör det.
Skönt att jobba lite tillsammans ibland. Sitta på varsin sida, lyssna på musik tillsammans men ändå vara inne i varsin bubbla. Hålla handen och få lite pussar nu som då. <3
När saker laddar på dotan kan man ta bilder i solljuset där man sitter. Tog så mycket sånahär bilder förut, stela tillgjorda iphone-porträtt i fönsterljus, tar knappt någonsin såna mer. Finns viktigare saker att göra kanske.
Vid halv åtta skulle jag träffa Emmi, Henkka och Simon på en spelning men kände mig alldeles snurrig så lade mig på sängen en timma och joinade lite senare istället. Vi skulle ha bastukväll och det kunde jag inte missa. Fredagsbastu är det bästa. Då hade jag inte hunnit skriva något blogginlägg ännu, MEN betat av precis allt på to do-listan vilket var lättande.
Efter bastun tog vi det lugnt, spelade lite piano och var helt bastu-dåsiga. Blir så lycklig då jag får spela. Saknar flygeln hemma i Vasa så mycket. 
Efter det for jag och Simon in till stan och åt lite och sen mötte jag upp två andra salongsberusade glada killar på lite öl varav den ena är min kära sambo och den andra vår Sverigegäst som vi hade över natten. 
Och det var den fina fredagen det. Dagen efter for vi på brunch, gick på museum, besökte en kyrka, åt asiatisk lunch, strosade i häftiga kvarter och kom hem tillbaka alldeles alldeles möra.