Vappen genom min festkamera
Nu ska jag visa hur min Valborgshelg såg ut genom min gamla systemkamera som nu fått titeln "festkamera". Livets roligaste bilder kommer säkerligen tas med den. Det är nånting magiskt som händer när man inte känner att man behöver vara försiktig med en kamera. Den har redan simmat i öl en gång förut och överlevt så jag kommer verkligen ta risker med den. Det är så man får intressanta bilder.
Valborgsfirandet började klockan 12. Våra kompisar ordnade brunch på sitt kontor och det var verkligen en bra start på vappen! 
Sen började vi röra oss mot Drumsö. Vi skippade havis amanda helt, min studentmössa glömdes ändå i Österbotten i år igen, så inget att lägga på huvudet. Vädret denna vapp var väl helt okej. Varmt när vi gick och kallt kallt när vi satte oss ner. 
På Drumsö ordnade våra kompisar öl-olympiad. Hälften av oss deltog och hälften såg på. Jag såg på och tyckte det var ganska skönt att få dricka i min egen takt haha. Frös gjorde vi dock. 
Efter åtta olika stafetter var vi äntligen klara och fick gå in i Emils varma lägenhet mmmm! 
Men diskussionerna dom var inte varma....
Nånä, bara kärlek. 
Roligt och najs är det iallafall att få tränga ihop sig med sina kompisar i lägenheter. Hemmafester är det bästa jag vet.
Sen blev det natt och inga bra bussar gick och vi råkade gå nästan hela vägen hem. 
Och sen dagen efter var det en ny dag och ny högtid på sätt och vis men ändå inte. 1 maj! 
Vi hade första maj picknick och det var helt najs men nog var man ändå ganska trött och seg. Två dagars festande kanske inte riktigt är min grej mera? det kan hända att det aldrig var det egentligen. 
Kring 21:00 bestämde vi oss för att nu fick det vara färdigt med firande och styrde kosan hemåt. Dessa bilder nedan visar ungefär hur jag visualiserade mig det skulle vara att bo och studera i Helsingfors före jag flyttade hit. 
Sedan kom jag hem och landade i Lasses famn helt emotionellt tom och trött. Längtade så mycket efter att känna mig pigg och frisk, längtade efter vardag och jobb.
Jag tror sånt här festande och den mentala påfrestningen det ändå kan vara för känsliga individer att fira och känna "rätt" saker på högtider blir lite för mycket för mig när jag inte har mycket lugn tid innan att förbereda mig. Så länge jag bara jobbat på nytt jobb en månad och ännu inte vant mig vid det livet riktigt blir det lite för mycket på samma gång. Sammanfattningsvis var Vappen riktigt lyckad och rolig, men hade jag gjort om det hade jag följt med på Lasses cykeltur på 1 maj istället för att fortsätta festa.
Jag stickade en chunky mössa
Efter år av att bara hålla mig till virkande så har jag nu flyttat över till lite stickande igen och tycker det är väldigt kul. Här är bilder på en grovstickad mössa jag gjorde i veckan. Det tog två timmar att sticka den från början till slut! Gjord med 10 mm stickor och det här garnet, som är 100% ull och tjockt! 
Den är inte helt perfekt men ska göra en ny nu någon dag så kanske det blir ännu snyggare då. Första delen av mössan, det som är närmast min panna, är stickat med varannan maska pärlstickning, och sedan resten, det som är närmast toppen av huvudet, är stickat som vanligt. Tänker att man kanske skulle kunna sticka nästa mössa lite kortare också så att det inte är så mycket extra material ovanför huvudet.
Den är iallafall supervarm. Om jag går in i matbutiken med denna på huvudet ens två sekunder får jag värmeslag. När det snöar blir den väldigt tung och blöt, men det känns inte så länge man har på den. 
Dessa bilder är tagna i veckan när jag ställde upp som skrinnmodell när Simon behövde filma för någon grej. Samtidigt tog han lite stillfoton åt mig på min outfit och mössa. Köpte en ny lång kappa på min favorit second hand butik Relove förra helgen och känner att min utomhus vinteroutfit nu är komplett. Kappan är mörkblå, ursprungligen från COS och perfekt modell. Har verkligen sökt en sån kappa så många år men när man är så kort i rocken (höhö) och smal i axlarna är det svårt att hitta en kappa som man inte drunknar i. Men denna var perfekt! 
Lasse tycker att jag borde göra en tutorial på hur jag gjorde den här mössan. Skulle någon vara intresserad av det? kan isf fota lite mera detaljerat när jag gör nästa!
Vecka 1
Här kommer bilder från vecka 1 av år 2022. Ny start, tomt blad.
Fint väder många dagar! på våra lunchpromenader. 
Jag fick en ny smoothiemixer, en blender, till julklapp av mamma och pappa som är helt superbra. Otroligt mycket mer kraftfull än den jag använt tidigare, såpass att jag blev lite skraj av den i början haha. Jag har iallafall varit helt inne i mixningsbesattheten sedan jag började använda den och mixar allt möjligt flera gånger per dag. Kommer hem med en massa konstiga grönsaker och grejsmojs från matbutiken.
Fått användning av alla oändliga liter blåbär och hallon som jag plockade i somras. Samt iittala-glasen som inte används till vin för tillfället!
Jag har städat ut julen. Kändes lite vemodigt efter ett långt och mysigt julfirande.
Kommit igång med årets läsning ordentligt. Läst tre böcker under vecka 1 och drömt konstiga drömmar möjligen av att min hjärna matats med mycket mera text och intryck än den är van vid. Också plockat fram mina läsglasögon som inte använts på länge.
Jojo Moyes böcker är alltid mysiga. Den här fick 5/5.
Gått runt i pyjamas jättemycket, och varit ganska frusen.
Yogat varje dag med Adriene, och Lasse. Det här är fjärde året vi gör januari utmaningen där man ska yoga varje dag hela januari. I år har det varit mera rörelse än tidigare vilket är passligt eftersom gymmen för tillfället är stängda och vi saknar att gå. :(
I övrigt har jag varit väldigt less på pandemiläget. Inget nytt under solen men njöt så mycket under hösten när läget var lite bättre. Förhoppningsvis lugnar det sig så småningom igen. Jag är ju rätt bra på att sysselsätta mig här hemma med all världens pyssel, målande, stickande osv men har gjort alla dedär grejerna så mycket under senaste år att jag blir snabbare uttråkad av allt nu. Nå, iaf tog jag med mig mina skidor och skrinnskor från Vasa så det kan man ju håll på med!
Det nya året
.
Det blev nog gott! 
Sen fick vi nyårsfestbesök! och testade att laga drinkar i min nya mixer. Brukar inte dricka alkohol alls i januari så då vill man att det man dricker på nyårsafton ska vara någonting extra gott. Drinken nedan var nån fundering med myntablad, tequila och fläderblomssaft.
Jag hade i sista minuten hittat girlangerna från förra året. Det som nu är förrförra året...
Första dagen av året spenderades i soffan framför någon skön serie. Och kvällen bestod av lite smygande och fixande för dagen därpå fyllde Lasse.
Han önskade sig födisfrukost i köket så på brickan fanns i år kort, ljus, presenter, juice och en liten växt som jag hade köpt istället för blommor. 
27 åringen! Wohoo. Rockåret började bra med en mysig födis där vi var ute och skrinnade, promenerade, åt god lunch, tittade på film, lagade mera pasta och hade det allmänt skönt. Januarifödelsedagar är verkligen mysiga, och lite mera prestationslösa kanske än vår- och sommarfödisar. Är det inte lite så? 
sen var jul, nyår och födisfirandet över och året 2022 började på riktigt!
Egilgalan 2021
Förra veckans torsdag var det äntligen dags för egilgalan! En kväll som jag väntat på hela hösten, ja egentligen sedan jag senast var på Egil alltså hösten 2018. Här emellan har det kommit utbyte och pandemi så var så glad över att kunna fara i år. Kändes så fint och bra att evenemanget ens fick ordnas och vi njöt verkligen av en bit av normalt liv. Vi började med lite fördrink vid Skatudden med de närmaste.
Känns lite nostalgiskt att umgås i det sammanhang i vilket man lärde känna sina kompisar allra först. Exempelvis jag och Kenneth känner varann genom, och umgås i, så många olika tusen sammanhang nuförtiden att vi ibland glömmer att den här vänskapen faktiskt ursprungligen började i filmvärlden.
Det var under ett kortfilmsprojekt där han var regissör och jag fotograf som vi blev riktigt bra kompisar. Det är någonting med intensiteten, stressen och pressen under en filmproduktion som gör att om man inte är fruktansvärt trött på de andra i kärnteamet efteråt så tyder det kanske på vänskap som tål storm.
Simon, som jag lärde känna genom att jag assisterade honom på inspelningar flera gånger tidigt under Arcadatiden, och sen han mig när jag gjorde mina första A-foto grejer. Kvällen innan Egil hade vi varit ute sent på keikka där jag assisterade honom med lite åkningar. Det känns så fint att vi båda nu är utexaminerade och skickar fakturor mellan varandra. Det är klart att det skulle bli så.
Egilgalan är förresten alltså en filmgala ordnad av Arcadas media-ämnesförening där man nominerar och sedan delar ut pris för filmer som gjorts på Arcada. Man kan t.ex vinna "Bästa manus " eller "Bästa foto" (alltså kameraarbetet för en film) osv.
Denna gång hade jag tyvärr ingen nominering för någon film där jag varit i A-funktion men däremot B, och det är kul det med. Var så stolt och glad över kompisar som vann priser, och över att se de filmerna igen där man varit med på något hörn bakom kameran. Blir alltid så inspirerad!
De vi lyckades skramla ihop från vår årskurs. MK 17!
Och så de som jag jobbat med sedan jag kom från utbytet och speciellt i våras. MK 18! fina typer <3
Några bilder från galan. Vi hade jätteroligt och kändes så fint att festa lite med en massa kreativa passionerade kamerapersoner som inspirerar mig så jättemycket. Ja, manus®i och ljudmänniskor också förstås men klart man känner en speciell slags gemenskap och samhörighet med de som sysslar med samma som en själv.
Sen for jag å Cecci hem med taxi precis just innan våra fötter frös till is i Helsingforsnatten.
En regnig Helsingforsdag
Hej. Jag har börjat ta med mig kameran på alla vardagsgrejer igen och varje gång jag gör det efter en paus är det som att jag hittar tillbaka till mig själv. Som att om jag inte får ruta in livet genom en kamerasökare så förstår jag mig inte på det. 
Dessa bilder är tagna förra tisdagen. En otroligt regnig och bökig dag att dra med sig kameran när man dessutom cyklar, men tog min vandringsryggsäck med regnskydd och det var värt det. 
Stod ensam här, mitt på torget utanför Stockmann när regnet ökade i fart, människor skuttade hastigt med sina paraplyn. Lyssnade på den här spellistan nedan och kände världens lugn i att bara stå mitt i regnet och fota. Var så in i kameran att jag inte ens märkte att min cykel föll på marken bredvid mig förrän jag hörde dunsen. Tips om man ska cykla i spöregn i hektiskt storstadstrafik eller liknande, 50-tals romantisk musik gör det hela lugnare och skönare. Som att man accepterar allt för vad det är. Drömkänsla.
For iallafall på kaffe med Kenneth i Stockmann vilket var riktigt mysigt i höstrusket. 
Vi fixade några ärenden. 
Och begav oss sedan till kören för 3-4 h koreografiövning. Vi har vår stora konsert om två veckor och har nu haft övningar var och varannan dag senaste tiden. Det är just den här körbubblan man kommer in i 4 veckor innan vår årliga konsert som är det roligaste med allt. Det är två år sedan för min del också som jag fått vara med pga Salzburgvistelse och pandemi kommit emellan, men nu är vi igång igen! 
Sen for jag hem och slocknade direkt.
Kan jag få ett vittne?
Lasse tycker att jag ska radera Instagram-appen från telefon en stund och börja blogga igen istället. Menar att det är bättre för min kreativitet, och allt egentligen. Han har förstås rätt. Det värsta och allra allra bästa med honom är att han så ofta har det. I min relation till Lasse tänker jag ofta på en av mina favoritlåtar från förr - Kan jag få ett vittne? av Oskar Linnros. Förstod aldrig vad Linnros menade med den där låten när jag lyssnade på den som mest men jag förstår den nu.
För nästan sex månader sen skrev jag ett musikinlägg här, och sen levde jag en hel sommar och här var det tomt. Så mycket liv ryms mellan sista maj och nionde oktober. Jag har blivit en färdig utexaminerad filmfotograf och klippare från Arcada. Efter så många skolår utan att bry sig det minsta om eller satsa på betyg went:a jag out with a bang och skrev ett högsta betygs examensarbete om krigsfoto och etik, och kände ändå att det betydde nånting. Sen öppnade jag firma Anna Betlehem Media på riktigt och har livnärt mig på det sen maj. Inget gör mig stoltare och mer rakryggad just nu.
Det är lite mer än ett år sen vi flyttade från Österrike till Finland nu. Jag tror det är svårt för utomstående människor att förstå hur mycket vi pratar om vårt Salzburgliv fortfarande idag, hemma hos Palm Betlehem. Det är så närvarande ännu och jag försöker också klamra mig fast men det är mycket svårare än jag trodde. Det glider ur händerna på en. Är på ett sätt ändå glad att ett år gått nu och den här sega processen att vänja sig vid Finland-livet igen är genomlevd, för i kombination med pandemiliv var det ett av mina tyngsta år. Så mycket lättare att andas nu. Tänker ändå på att flytta tillbaka till gulliga lägenheten i Mülln varje dag. Till tyskan, till bergen, till balanserade ljuset och värmen. 
I mitt förra inlägg började jag med en bild på mig och fammo. Älskade gullefammo. För en månad sedan bar jag, Axel, Pappa, Lasse och två andra släktingar hennes kista till sista vilan. Graven täcktes av blommor i rött som hon tyckte om, och jag tänker att i år ska det julpyntas riktigt ordentligt. Vi målade brädor och fixade på villan några dagar senare och jag tänkte att det är ju här hon är. 
Veckan innan och efter begravningen jobbade jag på en filmproduktion i Nykarleby och bodde hos Lasses föräldrar. Hade det så roligt och mysigt, men var ifrån Lasse och Helsingfors i nästan en månad. Efter att ha varit superklistrade till varandra under hela pandemin, men också under vårt år utomlands på tumis innan det, så alltså senaste tre åren kändes det ovant men ändå helt okej bra att inte ses på så länge. 
Den här veckan har jag börjat gå på gym ordentligt och varit så tungt trött av det. Också gått i butiker mer än vanligt med ett mission att hitta kläder som verkligen passar mig. När man är 148 cm lång och samtidigt intresserad av lite vuxnare kläder än bara prinsesströjor och blombyxor från barnavdelningen är det inte helt lätt. Mina absoluta favoritbyxor som jag burit 90% av tiden de senaste åren fick sina första två små hål på knät en morgon och det utlöste en kris. Insåg att jag inte kan skjuta på det här problemet mera och låtsas som att de där favoritbyxorna kommer hålla för evigt och att jag aldrig igen behöver utsättas för att söka och shoppa mini-vuxen-byxor. Det att jag vanligtvis köper och vill köpa 100% av mina kläder på loppis gör inte det hela lättare heller. Hittills iallafall hittat en ganska bra youtube-kanal om nån annan behöver liknande tips. 
Dessa bilder är tagna för mindre än en vecka sedan när vi var ut och körde en sväng till Esbo. Kikade på fina klippor, hamnar och vandringsstigar. Ser ju ganska härligt höstigt ut på bilderna ändå. Inte taggad på det kommande höstmörkret dock men för en gångs skull ändå förväntansfull inför vintern för denna kan möjligtvis vara fylld med fest, dans, öl och folk på nytt <3<3<3
Sommarens första vandring
Den här helgen kändes det verkligen som att sommaren kom. 
På fredagen drack vi öl på balkongen som badade i sol, lyssnade på Frank Ocean och det kändes lite som att vara i Salzburg.
Även om förra sommaren var en pandemisommar så var den för min del en oförglömlig och otrolig. Just eftersom vi var i Österrike där det var väldigt varmt från tidig vår, jag hade många olika Erasmuskompisar att hänga med och vi kunde resa runt mellan många olika berg, sjöar, vandringsleder och byar. Då förra sommaren var så speciell och bra och jag kopplat ihop det mycket med Österrike har jag inte haft jätte stora förväntningar på denna kommande, men i helgen fick jag ändå en stark känsla av att det kommer bli så mysigt med finsk sommar. 
Vi for iväg till Nationalparken Noux med några kompisar i lördags. För att riktigt välkomna våren och sommaren ordentligt, i skogen. Det var ljuvligt att vandra lite och kunna gå i T-shirt. Det slog mig att jag egentligen förknippar vår med blöt och fuktig skog. Tänkte tillbaka på skogsturerna vi for på i skolan när man var yngre om våren och hur det är nånting jag underskattat på senare tid. 
Nu får man inte till någon riktigt ordentlig vandring i Noux på det sättet och både Lasse och jag njöt väldigt mycket av de få större uppförsbackar som ändå fanns där. Inser hur mycket vi saknar bergen och ordentlig uttröttande genomsvettig vandring, hoppas på att kunna gå i lite större berg under sommaren, om än finska. 
Sista biten av vinter kämpade lite ännu.
Vi satte oss ner vid några klippor, tog av vandringsskorna och njöt i solen. Kändes så varmt och mjukt och härligt. Fick lust att ta sommarens första dopp. Ska nog ta det snart!
Sen åkte vi tillbaka hem helt mosiga och trötta. Öppnade en skumpaflaska på balkongen och sov gott.
Ett hederligt gammalt bloggkoncept
Förr utgjordes den här bloggen så mycket av outfitbilder eller självporträtt tillsammans med lite text om hur ens dag hade varit. Det var ändå ett ganska bra koncept som höll länge även om det känns lite tråkigt också att bara lägga bilder på sig själv. Samtidigt om man är intresserad av kläder är det ju roligt att se bilder på någon annans outfits. 
Jag satt och surfade på kameralinser igår. Har fått in en del keikkor inför sommaren och även om min utrustning är ganska komplett just nu finns det ju alltid någonting nytt man suktar efter. Typ ett 105 mm objektiv med låg bländare för porträtt, mmmm. När jag kikade på linserna insåg jag att det börjar va ett tag sen jag fotat bara för njutnings skull och fick plötslig inspiration att testa nånting, så tog lite gamla hederliga självporträtt i min favorit sommaroutfit. Den med ingrodd Salzburgsol, solkräm, svett och öl. Hade på mig denna 6 av veckans 7 dagar hela förra sommaren igenom. Sådana plagg har sånt enormt värde mot den där random toppen från Gina Tricot man aldrig använt, och det får mig att vilja sönderanvända allt i min garderob så det får samma värde. Då har man inte utrymme att köpa något nytt heller för man är så upptagen med att hinna använda igenom allt man redan har.
Tillbaka till kameratankar - det känns ganska spännande att vara egenföretagare i sommar och gå in i det helt. Att satsa och våga lita fullt ut på min egen business och det jag byggt upp för mig själv. Det har ju tagit en stund att växa in i rollen där man faktiskt kan värdera sitt hantverk samt paketera in det på rätt sätt, men det känns som att jag på sistone känt av en stark trygghet och självsäkerhet i att jag vet vad jag gör och att det finns en stadig grund, att det sitter i ryggraden. Speciellt efter vårens kortfilmsproduktion märker jag hur mycket stolthet jag fäster vid kameraarbetet och hur jag känner mig så hemma i det. Under Arcada-tiden har nog skett mycket utveckling, förstås, och den osäkra vacklande fotografen man var för fyra år sen har blivit en säkrare tryggare person som har koll på ett helt annat sätt.
Nu har jag ju utbildat mig till filmfotograf men det är ju främst stillbilder med mindre utrustning jag kommer jobba med i sommar. Det känns roligt och skönt. Också efter att ha jobbat i större team nu där man hela tiden måste jonglera med flera starka visioner och kompromissa sig fram till ett bra slutresultat är det så skönt att emellanåt bara jonglera med sig själv.
Det är så svårt att visualisera den här sommaren genom annat än jobbgrejer när man inte vet vad som kommer vara möjligt, men det är klart jag ser framemot att cykla, simma och vara på havet iallafall. Ändå rimligt kanske att fokusera på jobb under en pandemisommar och faktiskt låta det ta upp mycket utrymme.
Om några veckor ska vi flytta ifrån det här mysiga sovrummet jag fotat i. Flytt igen alltså. Vi har bott här sedan 1 nov och det var alltså hela tiden tänkt att vi bara skulle vara här ett halvår. Vi har flyttat så pass många gånger nu att det inte känns lika speciellt och festligt som när vi flyttade de första gångerna, det handlar mest om praktiska lösningar och sånt fixande, men det är säkert naturligt och också del av det liv vi valt för nu. Ett liv som är ganska öppet och flytande där man rör på sig mycket och håller många möjliga vägar öppna. Det man jobbar emot är ju längtan efter lugnet och stabiliteten som kommer med ett fast hem, med katt, egna möbler och inredning. Långtida hemmaprojekt och sånt. Men det kommer en sån tid också, och vi kommer inte alltid ha lika starka ben som vi har nu, orka flänga runt som vi gör nu.
Oavsett hur den här sommaren blir hoppas jag i alla fall hinna gro lite mera sol, svett, öl och solkräm i den här skjortan.
Ett av många hem
Med det här sagolika tornet som utsikt vaknade jag varje morgon i ett år och nu tar jag spårvagnen till Rödbergen nu som då, men ser tornet mest bara i fint fredagssolljus under mina loppisrundor. Vardagsslasket, trötta 7-morgnar och jäktande där man inte ens hinner titta upp, det upplever jag inte i Rödbergen mera, men det gjorde jag i 2 år. 
Min historia med Rödbergen började redan när jag bodde i Vasa och följde en massa coola hipsters på Instagram som lade upp bilder härifrån. I oktober 2016 kom jag hit första gången under en helgvisit till min kusin Jenna, fotade hus som jag senare skulle bo i, och tänkte här kommer jag aldrig kunna bo. Kanske för att det kändes ouppnåeligt på något sätt, dyrt kanske. Inte förstod jag hur bostadsmarknaden funkade då ännu, men jag minns att jag prokrastinerade min ansökan till Arabialägenheterna in i de sista, och kanske bra så.
I maj 2017 återvände jag hit igen då jag börjat hypea och romantisera det ännu mera. I juni kontaktade en tjej mig via instagram som såg att jag, som hon, hade kommit in på Arcada, och frågade om vi skulle söka lägenhet tillsammans. Den första september 2017 flyttade jag, Daniella och Linnea in på Fredriksgatan med varsitt sovrumsfönster mittemot röda tornet. Största delen av tiden bodde också Lasse och Robin med oss.
Älskade att rusa till spårvagnen varje morgon förbi gamla bokhandlar, glammiga second hand butiker och Helsingfors äldsta cafér. Älskade att hela tiden promenera på gatorna i sällskap av en massa välklädda trendiga främlingar som redan hade på sig de där coola marimekko-kapporna och nya Dr.martens modellerna som jag ännu bara hade hunnit kika på. Även fast första året i Helsingfors innehöll mycket tungt som hände under ytan så var det också som att alla mina pinterestdrömmar plötsligt var verklighet.
Efter ett år av stora köksfester med hallen fylld av hundra par skor och att slänga ytterkläderna en meter från sängen, flyttade Daniella tillsammans med Robin, Linnea till eget, och jag och Lasse hittade en drömmig lägenhet i ett rosa hus ett kvarter längre in i Rödbergen på Båtsmansgatan. Vi hyrde båda lägenheterna i 1,5 månad och promenerade mellan dem med tavara. Tyckte det var så busigt att flytta gåendes.
Bästa tiden på Båtsmansgatan var första halvåret. Det var en så krispig höst och vi njöt så mycket i den lägenheten då. Hittade second hand butiken Relove som då var granne med oss innan det flyttade till Fredriksgatan. Vi lagade en massa god mat, lyssnade på LP-skivor, såg på massvis med bra filmer, jag läste böcker om dokumentärfilm, vi drack GT:s och började med våra chill-hemmafester med Frank Ocean och Odesza. I februari började det droppa i taket och vi hamnade flytta ännu ett kvarter in i Rödbergen till en annan lägenhet i typ 2 månader, den som också på något sätt fastnat i kroppen och minnet. När vi flyttade in igen sen byttes byggtavara mot lampor, räls, stativ, kamera, kran och 20 filmstuderanden och så spelade vi in vår kortfilm Polonäsen.
Resten av våren och sommaren bestod mest av supermycket stress kring tidigare nämnda produktion och den andra jag jobbade på under sommaren, plus tusen andra saker och plötsligt kändes det instängt och tungt att andas, och sakta men säkert började jag skylla på gatorna och husen i Rödbergen för alla problem. De mysiga promenaderna där jag fotade och uppskattade kvarteren böts till frustrerade promenader där jag försökte få lite luft. Sen flyttade vi till Österrike, kunde sakta börja andas ända ner i magen igen och kvar lämnade Rödbergen som syndabock.
Om jag ska vara helt ärlig kändes det rätt nervöst att komma hit igen i höstas. Hur skulle det påverka en och skulle det dra en tillbaka in i samma hetsiga, osäkra banor av stress som man tagit sig ur. Nu har jag varit dit flera gånger på någon månad och det är som att träffa en gammal kompis, och bara vältra sig i de bra minnena. Fingra på Marimekkobyxor inne på Relove, äta fastlagsbulle med utsikt över kyrkan, plumsa i snödrivorna på Vävaregatan, köp glänsande kastruller på Eiring och se upp till mina gamla sovrumsfönster som lapar i just det där solskenet som landar sådär fint på väggarna, kanske dricka öl på Brew dog som inte längre är Brew dog. Och ibland går jag upp för trappan till våra dörrar och ser på namnen. Vi bor nära naturen nu, ser sjö och skog från sovrumsfönstret. När jag hoppar av spårvagnen och går hem kan jag andas långt ner i magen.
men Rödbergen, det var aldrig ditt fel.