Egilgalan 2021
Förra veckans torsdag var det äntligen dags för egilgalan! En kväll som jag väntat på hela hösten, ja egentligen sedan jag senast var på Egil alltså hösten 2018. Här emellan har det kommit utbyte och pandemi så var så glad över att kunna fara i år. Kändes så fint och bra att evenemanget ens fick ordnas och vi njöt verkligen av en bit av normalt liv. Vi började med lite fördrink vid Skatudden med de närmaste.
Känns lite nostalgiskt att umgås i det sammanhang i vilket man lärde känna sina kompisar allra först. Exempelvis jag och Kenneth känner varann genom, och umgås i, så många olika tusen sammanhang nuförtiden att vi ibland glömmer att den här vänskapen faktiskt ursprungligen började i filmvärlden.
Det var under ett kortfilmsprojekt där han var regissör och jag fotograf som vi blev riktigt bra kompisar. Det är någonting med intensiteten, stressen och pressen under en filmproduktion som gör att om man inte är fruktansvärt trött på de andra i kärnteamet efteråt så tyder det kanske på vänskap som tål storm.
Simon, som jag lärde känna genom att jag assisterade honom på inspelningar flera gånger tidigt under Arcadatiden, och sen han mig när jag gjorde mina första A-foto grejer. Kvällen innan Egil hade vi varit ute sent på keikka där jag assisterade honom med lite åkningar. Det känns så fint att vi båda nu är utexaminerade och skickar fakturor mellan varandra. Det är klart att det skulle bli så.
Egilgalan är förresten alltså en filmgala ordnad av Arcadas media-ämnesförening där man nominerar och sedan delar ut pris för filmer som gjorts på Arcada. Man kan t.ex vinna "Bästa manus " eller "Bästa foto" (alltså kameraarbetet för en film) osv.
Denna gång hade jag tyvärr ingen nominering för någon film där jag varit i A-funktion men däremot B, och det är kul det med. Var så stolt och glad över kompisar som vann priser, och över att se de filmerna igen där man varit med på något hörn bakom kameran. Blir alltid så inspirerad!
De vi lyckades skramla ihop från vår årskurs. MK 17!
Och så de som jag jobbat med sedan jag kom från utbytet och speciellt i våras. MK 18! fina typer <3
Några bilder från galan. Vi hade jätteroligt och kändes så fint att festa lite med en massa kreativa passionerade kamerapersoner som inspirerar mig så jättemycket. Ja, manus®i och ljudmänniskor också förstås men klart man känner en speciell slags gemenskap och samhörighet med de som sysslar med samma som en själv.
Sen for jag å Cecci hem med taxi precis just innan våra fötter frös till is i Helsingforsnatten.
En regnig Helsingforsdag
Hej. Jag har börjat ta med mig kameran på alla vardagsgrejer igen och varje gång jag gör det efter en paus är det som att jag hittar tillbaka till mig själv. Som att om jag inte får ruta in livet genom en kamerasökare så förstår jag mig inte på det. 
Dessa bilder är tagna förra tisdagen. En otroligt regnig och bökig dag att dra med sig kameran när man dessutom cyklar, men tog min vandringsryggsäck med regnskydd och det var värt det. 
Stod ensam här, mitt på torget utanför Stockmann när regnet ökade i fart, människor skuttade hastigt med sina paraplyn. Lyssnade på den här spellistan nedan och kände världens lugn i att bara stå mitt i regnet och fota. Var så in i kameran att jag inte ens märkte att min cykel föll på marken bredvid mig förrän jag hörde dunsen. Tips om man ska cykla i spöregn i hektiskt storstadstrafik eller liknande, 50-tals romantisk musik gör det hela lugnare och skönare. Som att man accepterar allt för vad det är. Drömkänsla.
For iallafall på kaffe med Kenneth i Stockmann vilket var riktigt mysigt i höstrusket. 
Vi fixade några ärenden. 
Och begav oss sedan till kören för 3-4 h koreografiövning. Vi har vår stora konsert om två veckor och har nu haft övningar var och varannan dag senaste tiden. Det är just den här körbubblan man kommer in i 4 veckor innan vår årliga konsert som är det roligaste med allt. Det är två år sedan för min del också som jag fått vara med pga Salzburgvistelse och pandemi kommit emellan, men nu är vi igång igen! 
Sen for jag hem och slocknade direkt.
Kan jag få ett vittne?
Lasse tycker att jag ska radera Instagram-appen från telefon en stund och börja blogga igen istället. Menar att det är bättre för min kreativitet, och allt egentligen. Han har förstås rätt. Det värsta och allra allra bästa med honom är att han så ofta har det. I min relation till Lasse tänker jag ofta på en av mina favoritlåtar från förr - Kan jag få ett vittne? av Oskar Linnros. Förstod aldrig vad Linnros menade med den där låten när jag lyssnade på den som mest men jag förstår den nu.
För nästan sex månader sen skrev jag ett musikinlägg här, och sen levde jag en hel sommar och här var det tomt. Så mycket liv ryms mellan sista maj och nionde oktober. Jag har blivit en färdig utexaminerad filmfotograf och klippare från Arcada. Efter så många skolår utan att bry sig det minsta om eller satsa på betyg went:a jag out with a bang och skrev ett högsta betygs examensarbete om krigsfoto och etik, och kände ändå att det betydde nånting. Sen öppnade jag firma Anna Betlehem Media på riktigt och har livnärt mig på det sen maj. Inget gör mig stoltare och mer rakryggad just nu.
Det är lite mer än ett år sen vi flyttade från Österrike till Finland nu. Jag tror det är svårt för utomstående människor att förstå hur mycket vi pratar om vårt Salzburgliv fortfarande idag, hemma hos Palm Betlehem. Det är så närvarande ännu och jag försöker också klamra mig fast men det är mycket svårare än jag trodde. Det glider ur händerna på en. Är på ett sätt ändå glad att ett år gått nu och den här sega processen att vänja sig vid Finland-livet igen är genomlevd, för i kombination med pandemiliv var det ett av mina tyngsta år. Så mycket lättare att andas nu. Tänker ändå på att flytta tillbaka till gulliga lägenheten i Mülln varje dag. Till tyskan, till bergen, till balanserade ljuset och värmen. 
I mitt förra inlägg började jag med en bild på mig och fammo. Älskade gullefammo. För en månad sedan bar jag, Axel, Pappa, Lasse och två andra släktingar hennes kista till sista vilan. Graven täcktes av blommor i rött som hon tyckte om, och jag tänker att i år ska det julpyntas riktigt ordentligt. Vi målade brädor och fixade på villan några dagar senare och jag tänkte att det är ju här hon är. 
Veckan innan och efter begravningen jobbade jag på en filmproduktion i Nykarleby och bodde hos Lasses föräldrar. Hade det så roligt och mysigt, men var ifrån Lasse och Helsingfors i nästan en månad. Efter att ha varit superklistrade till varandra under hela pandemin, men också under vårt år utomlands på tumis innan det, så alltså senaste tre åren kändes det ovant men ändå helt okej bra att inte ses på så länge. 
Den här veckan har jag börjat gå på gym ordentligt och varit så tungt trött av det. Också gått i butiker mer än vanligt med ett mission att hitta kläder som verkligen passar mig. När man är 148 cm lång och samtidigt intresserad av lite vuxnare kläder än bara prinsesströjor och blombyxor från barnavdelningen är det inte helt lätt. Mina absoluta favoritbyxor som jag burit 90% av tiden de senaste åren fick sina första två små hål på knät en morgon och det utlöste en kris. Insåg att jag inte kan skjuta på det här problemet mera och låtsas som att de där favoritbyxorna kommer hålla för evigt och att jag aldrig igen behöver utsättas för att söka och shoppa mini-vuxen-byxor. Det att jag vanligtvis köper och vill köpa 100% av mina kläder på loppis gör inte det hela lättare heller. Hittills iallafall hittat en ganska bra youtube-kanal om nån annan behöver liknande tips. 
Dessa bilder är tagna för mindre än en vecka sedan när vi var ut och körde en sväng till Esbo. Kikade på fina klippor, hamnar och vandringsstigar. Ser ju ganska härligt höstigt ut på bilderna ändå. Inte taggad på det kommande höstmörkret dock men för en gångs skull ändå förväntansfull inför vintern för denna kan möjligtvis vara fylld med fest, dans, öl och folk på nytt <3<3<3
Sommarens första vandring
Den här helgen kändes det verkligen som att sommaren kom. 
På fredagen drack vi öl på balkongen som badade i sol, lyssnade på Frank Ocean och det kändes lite som att vara i Salzburg.
Även om förra sommaren var en pandemisommar så var den för min del en oförglömlig och otrolig. Just eftersom vi var i Österrike där det var väldigt varmt från tidig vår, jag hade många olika Erasmuskompisar att hänga med och vi kunde resa runt mellan många olika berg, sjöar, vandringsleder och byar. Då förra sommaren var så speciell och bra och jag kopplat ihop det mycket med Österrike har jag inte haft jätte stora förväntningar på denna kommande, men i helgen fick jag ändå en stark känsla av att det kommer bli så mysigt med finsk sommar. 
Vi for iväg till Nationalparken Noux med några kompisar i lördags. För att riktigt välkomna våren och sommaren ordentligt, i skogen. Det var ljuvligt att vandra lite och kunna gå i T-shirt. Det slog mig att jag egentligen förknippar vår med blöt och fuktig skog. Tänkte tillbaka på skogsturerna vi for på i skolan när man var yngre om våren och hur det är nånting jag underskattat på senare tid. 
Nu får man inte till någon riktigt ordentlig vandring i Noux på det sättet och både Lasse och jag njöt väldigt mycket av de få större uppförsbackar som ändå fanns där. Inser hur mycket vi saknar bergen och ordentlig uttröttande genomsvettig vandring, hoppas på att kunna gå i lite större berg under sommaren, om än finska. 
Sista biten av vinter kämpade lite ännu.
Vi satte oss ner vid några klippor, tog av vandringsskorna och njöt i solen. Kändes så varmt och mjukt och härligt. Fick lust att ta sommarens första dopp. Ska nog ta det snart!
Sen åkte vi tillbaka hem helt mosiga och trötta. Öppnade en skumpaflaska på balkongen och sov gott.
Ett hederligt gammalt bloggkoncept
Förr utgjordes den här bloggen så mycket av outfitbilder eller självporträtt tillsammans med lite text om hur ens dag hade varit. Det var ändå ett ganska bra koncept som höll länge även om det känns lite tråkigt också att bara lägga bilder på sig själv. Samtidigt om man är intresserad av kläder är det ju roligt att se bilder på någon annans outfits. 
Jag satt och surfade på kameralinser igår. Har fått in en del keikkor inför sommaren och även om min utrustning är ganska komplett just nu finns det ju alltid någonting nytt man suktar efter. Typ ett 105 mm objektiv med låg bländare för porträtt, mmmm. När jag kikade på linserna insåg jag att det börjar va ett tag sen jag fotat bara för njutnings skull och fick plötslig inspiration att testa nånting, så tog lite gamla hederliga självporträtt i min favorit sommaroutfit. Den med ingrodd Salzburgsol, solkräm, svett och öl. Hade på mig denna 6 av veckans 7 dagar hela förra sommaren igenom. Sådana plagg har sånt enormt värde mot den där random toppen från Gina Tricot man aldrig använt, och det får mig att vilja sönderanvända allt i min garderob så det får samma värde. Då har man inte utrymme att köpa något nytt heller för man är så upptagen med att hinna använda igenom allt man redan har.
Tillbaka till kameratankar - det känns ganska spännande att vara egenföretagare i sommar och gå in i det helt. Att satsa och våga lita fullt ut på min egen business och det jag byggt upp för mig själv. Det har ju tagit en stund att växa in i rollen där man faktiskt kan värdera sitt hantverk samt paketera in det på rätt sätt, men det känns som att jag på sistone känt av en stark trygghet och självsäkerhet i att jag vet vad jag gör och att det finns en stadig grund, att det sitter i ryggraden. Speciellt efter vårens kortfilmsproduktion märker jag hur mycket stolthet jag fäster vid kameraarbetet och hur jag känner mig så hemma i det. Under Arcada-tiden har nog skett mycket utveckling, förstås, och den osäkra vacklande fotografen man var för fyra år sen har blivit en säkrare tryggare person som har koll på ett helt annat sätt.
Nu har jag ju utbildat mig till filmfotograf men det är ju främst stillbilder med mindre utrustning jag kommer jobba med i sommar. Det känns roligt och skönt. Också efter att ha jobbat i större team nu där man hela tiden måste jonglera med flera starka visioner och kompromissa sig fram till ett bra slutresultat är det så skönt att emellanåt bara jonglera med sig själv.
Det är så svårt att visualisera den här sommaren genom annat än jobbgrejer när man inte vet vad som kommer vara möjligt, men det är klart jag ser framemot att cykla, simma och vara på havet iallafall. Ändå rimligt kanske att fokusera på jobb under en pandemisommar och faktiskt låta det ta upp mycket utrymme.
Om några veckor ska vi flytta ifrån det här mysiga sovrummet jag fotat i. Flytt igen alltså. Vi har bott här sedan 1 nov och det var alltså hela tiden tänkt att vi bara skulle vara här ett halvår. Vi har flyttat så pass många gånger nu att det inte känns lika speciellt och festligt som när vi flyttade de första gångerna, det handlar mest om praktiska lösningar och sånt fixande, men det är säkert naturligt och också del av det liv vi valt för nu. Ett liv som är ganska öppet och flytande där man rör på sig mycket och håller många möjliga vägar öppna. Det man jobbar emot är ju längtan efter lugnet och stabiliteten som kommer med ett fast hem, med katt, egna möbler och inredning. Långtida hemmaprojekt och sånt. Men det kommer en sån tid också, och vi kommer inte alltid ha lika starka ben som vi har nu, orka flänga runt som vi gör nu.
Oavsett hur den här sommaren blir hoppas jag i alla fall hinna gro lite mera sol, svett, öl och solkräm i den här skjortan.
Ett av många hem
Med det här sagolika tornet som utsikt vaknade jag varje morgon i ett år och nu tar jag spårvagnen till Rödbergen nu som då, men ser tornet mest bara i fint fredagssolljus under mina loppisrundor. Vardagsslasket, trötta 7-morgnar och jäktande där man inte ens hinner titta upp, det upplever jag inte i Rödbergen mera, men det gjorde jag i 2 år. 
Min historia med Rödbergen började redan när jag bodde i Vasa och följde en massa coola hipsters på Instagram som lade upp bilder härifrån. I oktober 2016 kom jag hit första gången under en helgvisit till min kusin Jenna, fotade hus som jag senare skulle bo i, och tänkte här kommer jag aldrig kunna bo. Kanske för att det kändes ouppnåeligt på något sätt, dyrt kanske. Inte förstod jag hur bostadsmarknaden funkade då ännu, men jag minns att jag prokrastinerade min ansökan till Arabialägenheterna in i de sista, och kanske bra så.
I maj 2017 återvände jag hit igen då jag börjat hypea och romantisera det ännu mera. I juni kontaktade en tjej mig via instagram som såg att jag, som hon, hade kommit in på Arcada, och frågade om vi skulle söka lägenhet tillsammans. Den första september 2017 flyttade jag, Daniella och Linnea in på Fredriksgatan med varsitt sovrumsfönster mittemot röda tornet. Största delen av tiden bodde också Lasse och Robin med oss.
Älskade att rusa till spårvagnen varje morgon förbi gamla bokhandlar, glammiga second hand butiker och Helsingfors äldsta cafér. Älskade att hela tiden promenera på gatorna i sällskap av en massa välklädda trendiga främlingar som redan hade på sig de där coola marimekko-kapporna och nya Dr.martens modellerna som jag ännu bara hade hunnit kika på. Även fast första året i Helsingfors innehöll mycket tungt som hände under ytan så var det också som att alla mina pinterestdrömmar plötsligt var verklighet.
Efter ett år av stora köksfester med hallen fylld av hundra par skor och att slänga ytterkläderna en meter från sängen, flyttade Daniella tillsammans med Robin, Linnea till eget, och jag och Lasse hittade en drömmig lägenhet i ett rosa hus ett kvarter längre in i Rödbergen på Båtsmansgatan. Vi hyrde båda lägenheterna i 1,5 månad och promenerade mellan dem med tavara. Tyckte det var så busigt att flytta gåendes.
Bästa tiden på Båtsmansgatan var första halvåret. Det var en så krispig höst och vi njöt så mycket i den lägenheten då. Hittade second hand butiken Relove som då var granne med oss innan det flyttade till Fredriksgatan. Vi lagade en massa god mat, lyssnade på LP-skivor, såg på massvis med bra filmer, jag läste böcker om dokumentärfilm, vi drack GT:s och började med våra chill-hemmafester med Frank Ocean och Odesza. I februari började det droppa i taket och vi hamnade flytta ännu ett kvarter in i Rödbergen till en annan lägenhet i typ 2 månader, den som också på något sätt fastnat i kroppen och minnet. När vi flyttade in igen sen byttes byggtavara mot lampor, räls, stativ, kamera, kran och 20 filmstuderanden och så spelade vi in vår kortfilm Polonäsen.
Resten av våren och sommaren bestod mest av supermycket stress kring tidigare nämnda produktion och den andra jag jobbade på under sommaren, plus tusen andra saker och plötsligt kändes det instängt och tungt att andas, och sakta men säkert började jag skylla på gatorna och husen i Rödbergen för alla problem. De mysiga promenaderna där jag fotade och uppskattade kvarteren böts till frustrerade promenader där jag försökte få lite luft. Sen flyttade vi till Österrike, kunde sakta börja andas ända ner i magen igen och kvar lämnade Rödbergen som syndabock.
Om jag ska vara helt ärlig kändes det rätt nervöst att komma hit igen i höstas. Hur skulle det påverka en och skulle det dra en tillbaka in i samma hetsiga, osäkra banor av stress som man tagit sig ur. Nu har jag varit dit flera gånger på någon månad och det är som att träffa en gammal kompis, och bara vältra sig i de bra minnena. Fingra på Marimekkobyxor inne på Relove, äta fastlagsbulle med utsikt över kyrkan, plumsa i snödrivorna på Vävaregatan, köp glänsande kastruller på Eiring och se upp till mina gamla sovrumsfönster som lapar i just det där solskenet som landar sådär fint på väggarna, kanske dricka öl på Brew dog som inte längre är Brew dog. Och ibland går jag upp för trappan till våra dörrar och ser på namnen. Vi bor nära naturen nu, ser sjö och skog från sovrumsfönstret. När jag hoppar av spårvagnen och går hem kan jag andas långt ner i magen.
men Rödbergen, det var aldrig ditt fel.
Januarivardagen
Sitter mellan möten och kikar ut genom fönstret där snön blåser omkring, som det gjort varje dag i över en vecka. Tänkte lägga upp lite vardagsbilder från de senaste veckorna. Som en titt i hur vardagen ser ut just nu hemma hos oss.
Första dagen med snö på väg till matbutiken efter lunchsmörgås, och för att få ihop lite steg på klockan.
Manusgenomläsning med alla fotografer, regissörer och skådisar inför kortfilmsproduktionen i vår, via zoom som allt annat.
Snabb promenix under lunchpausen. Tänk vad mitt liv har börjat handla mycket om att gå under de senaste 12 månaderna. Det blir nog en livstidsgrej dock inte bara pandemigrej, när allt kommer omkring handlar livet sist och slutligen ganska mycket om att sätta en fot framför den andra. Röra sig framåt. Men saknaden efter riktig vandring värker och bråkar lite.
Mys hemma. Röra sig runt i olika rum. Gå mellan köket och vardagsrummet och kontoret och sen igen.
Myskläder och mosigt fejs oberoende dag på veckan.
Kontorskollegan min. Nu har vi suttit mittemot varandra i snart ett år.
Några få gånger har vi faktiskt sett andra människor också. Lasse fyllde riktigt i början av året och vi hade nyligen kalas för de närmaste. Lasse testade att laga glass själv och det blev riktigt bra.
Oändliga promenader.
Myst i min dunjacka från Zaras barnavdelning men längtar nu också efter att använda min kappa och basker, ha lite stiligare outfits.
Varit en sväng till Fredriksgatan och hälsat på mitt gamla sovrumsfönster.
Promenerat i Eira med Kenneth och funderat på vad som förändrats sen innan vi flyttade bort och tillbaka.
Mestadels hängt med Lasse förstås. Dag ut och dag in hittar vi ändå saker att skratta åt och kanske kommer det ändå snart en tid när vi inte spenderar exakt all vaken tid tillsammans. Kan ju knappt föreställa mig en sån vardag som förut var vanlig.
Ätit frukost, lunch och middag i kontoret ibland. Uäk den känslan i ryggen och värken i knäna som suttit i skräddarställning i 17 timmar.
Åkt spårvagn som man nu gör.
Promenerat in till stan i perfekt vinterväder, skött om lite ärenden och gått hem igen.
Suttit här mestadels.
Med den här utsikten.
Det är ungefär sånt som definierat starten på 2021. Det som inte syns på bild men som varit en stor del av månaden är också att vi yogat varje kväll till Adrienes januarichallenge på Youtube.
Charmigt Helsingfors
I tisdags var det snöstorm i Helsingfors. Jag hade laddat min kamera och mötte upp Kenneth på vår igensnöade innergård för att föreviga spektaklet. Om det är någon vän man kan räkna med när det kommer till att dokumentera spektakel så är det Kenneth.
Vi promenerade in mot stan med våra kameror inplastade i påsar.
Järnvägstorget och kvarteren runt domkyrkan är så otroligt fina och drömska när det är snöigt på det här sättet. Man önskar förstås alltid att det skulle vara såhär just innan jul istället för den svarta asfalten mot gula lamporna som det mera tenderar att vara. Uppskattar dock alltid januari-februari extra mycket och hur krispigt och härligt det är.
Till och med slasket är mysigt på sitt sätt.
Tja, alltså det finns ju inte så mycket att skriva i ett sånt här inlägg som egentligen bara handlar om snö och hur mycket jag tycker om det. Ville väl mest bara visa bilderna.
Det var det. Visst är Helsingfors en charmig stad ändå!
Nytt land
Det blir oftast så att när det är mycket på gång för mig så lämnar den här bloggen lite till sitt öde. Inte för att jag inte hinner skriva inlägg, mera kanske för att jag inte kan formulera det som händer. Det är iallafall det jag intalat mig sen 2017 när jag flyttade från Vasa och livet har varit en ständigt pågående förändring och framåtrörelse. Samtidigt för bloggen med sig mycket bra. Dels blåser den luft i min inspiration och kreativitet och så driver den fram mitt fotointresse i sin ursprungliga form - genuina intresset och kärleken till att skapa. Sen mår min hjärna bra av att reflektera, skriva och formulera händelser som gjort avtryck på en.
Var börjar man då? det har gått nästan tre månader sen senaste inlägget. Då tågade vi runt i Österrike till olika berg och sjöar. Coronan och pandemin var ständigt påtaglig där, alla hade mask och vi såg på sätt och vis fram emot att åka till Finland och Österbotten, få dra ner på coronatankarna och försiktighetsåtgärderna en liten smula. Se familjen första gången sen jul. Vi hann bara komma till Vasa någon helg efter vår 2 veckors karantän i Nykarleby så ökade fallen i Vasa ordentligt och vi kröp lite tillbaka in i vår isolerade bubbla.
Att leva isolerat är ändå någonting vi vant oss vid så mycket i år att det inte är ett stort problem att fortsätta. Vi har jobbat så mycket på att konstruera en isolerad distansvardag som ändå upprätthåller den mentala hälsan någorlunda att det bara är att fortsätta i samma spår. Minst 10 000 steg per dag, vakna och somna tidigt, prata långa samtal i telefon med kompisar, laga bra mat, andningsövningar och "yoga with Adriene", klä på sig ordentligt på morgonen, bädda sängen, städa runt sig, skilja arbetstid och vila osvosv. Leva i nuet framförallt och fokusera på det som existerar framför en istället för någon framtid som nu ändå är så abstrakt och svår att greppa. Oavsett vad man gör så känns det nog som att rutinerna är det viktigaste och effektivaste för att hålla huvudet kallt och stressen nere just nu. Jag har till och med börjat med någon slags halvslarvig hudvårdsrutin, jag som aldrig någonsin varit intresserd av sånt, men allt för att rama in dagarna på något sätt.
Pandemin, distansvardagen och lockdown i Salzburg förde också med sig någonting gott. Eftersom vi inte kunde göra så mycket annat än vandra, och livet blev rätt tomt så gav det utrymme för personlig utveckling och möjligheten att satsa helhjärtat på hälsan en tid. Aldrig ätit och sovit så bra, njutit så mycket av träning och varit så stark. Till slut blev dessa grejer goda vanor och dem har vi nu försökt hålla hårt fast vid även när livet runtomkring förändrats. De har på något sätt varit en stor trygghet när allt annat varit flytande. Med det i ryggen hoppas vi kunna vinna över finska vintern i år, och om vi inte gör det - ja då kanske det inte är meningen att man ska göra det.
Min extroverta sida har antingen krympt i år eller så har jag glömt hur ett normalt socialt liv känns. Jag vill så gärna njuta av att umgås med människor som jag gjort men tror jag är lite ovan faktiskt, känner ett sånt sug efter att bara sitta ensam på soffan med Lasse direkt vi umgåtts några timmar med andra människor. Det är som att man krupit in i sin egna lilla oas och stannat där lite för länge, plötsligt känns omvärlden lite skrämmande. Ser ändå så framemot en vardag innehållande fler människor, lite mer ruljans och kontraster. Man blir nog van igen.
Att flytta till Finland nu har på många sätt varit för oss som att flytta till ett nytt land, snarare än att vi "flyttat tillbaka". Det är så mycket tankesätt som skiftat och förändrats under året i Österrike. Framför allt synen och inställningen till andra människor och kulturer. Vi har också börjat ifrågasätta livsstil på ett annat sätt. Insikten att det finns så många olika sätt att leva på och att man inte behöver gå på autopilot hela tiden och göra det som verkar självklart, man kan utforska och bana ut nya vägar som passar en själv. Livet är så mycket mer flexibelt och öppet än vad man förr trott. Det är ju i sig inte Finland som är nytt, även om saker och ting är lite annorlunda pga pandemin, det är kanske vi som är nya. Vi behöver lära känna vem dessa nya versioner av oss är i Finland och det blir på sätt och vis som att utforska en ny plats eftersom man ser på allting så annorlunda. Det här kanske låter smörigt men man inser också att ens trygghet inte längre sitter fast i någon plats, utan i en själv. Det är på ett vis skrämmande, men samtidigt så stärkande.
Jag kollar genom videon här ovan från sommaren i Salzburg för att påminnas om vem jag var där och hålla fast vid den personen också i Finland. En sak som hjälper är att fortsätta lyssna på samma poddar och musik som man lyssnade på där för att kanske lite komma in i samma tankegångar. Känner förstås en stor längtan tillbaka dit och den vardagen jag känner till där, en del av mig hade gärna slängt iväg ett whatsapp-meddelande till vår knasiga snälla hyresvärd för att meddela att vi nog kommer tillbaka till lägenheten i Mülln. Men nu ska vi ge Finland en chans och sen får vi se var det landar.
En högtid som känns
Tänk att Valborg kommit och gått! känns ju inte alls så, men någon annan känsla hade man ju inte förväntat sig. Dels är vi ju utomlands och hade oavsett inte firat som vanligt, men nu gjorde ju inte någon i Finland det heller, så då känns det ännu mindre som en vapp. Det är ju också 20-25 grader här just nu, så vi är nog mera i sommarmode än vår/valborg-mode.
På något sätt kan jag tycka att det var skönt att ha det är såhär i år. Som en återställning. Jag ska skriva lite senare om vad vi faktiskt gjorde i år. I det här inlägget blir det lite gamla bilder från tidigare år, och tankar kring valborg.
Jag tenderar ha såna otroliga förväntningar och press på högtider, speciellt Valborg och 1 maj. Någon slags hets kring att det måste vara på ett visst sätt. Som att Valborgsfirande skulle vara någon prestation.
Det här är ju väldigt dumt. För när jag ser tillbaka på de senaste årens Valborgar så har de ju varit väldigt fina. De har innehållit hopp, glädje, glada människor och skojiga hemmafester i Helsingfors. Ingenting att stressa för, det blir alltid bra, med andra ord. Jag önskar bara jag skulle ha kunnat släppa pressen ännu mera och bara njutit av allt fint. Inte varit så stressad över våra planer och bara flutit med. Det där är ju nån slags ångestgrej där man hetsar kring att det ska bli perfekt, och det är så tröttsamt. Jag vill bara flyta med och njuta.
Sånt kan man tänka på det här året när det inte händer så mycket. Sånt tänkte jag på på valborgsmorgonen när jag gick igenom hårddisken med gamla vapp-bilder. Vad roligt vi har haft ändå!
Min sista tid i Vasa, för tre år sen, var ganska tung och den vappen började inte bra, men slutade bra. Jag stod i någon jäkla Fontanakö och allt var fel. Sen kom Lasse, som jag hade varit tillsammans med i typ en vecka och hämtade mig, och hans kompis som jag hade träffat en gång förut lyfte upp mig i famnen och gav mig en lång kram, och så lämnade vi den där kön. Resten av den vappen var så märkligt bra, det kändes som att jag kom hem. Jag vaknade upp hos Lasse på 1 maj, och ville inte vara någon annanstans.
Kring Valborg påminns jag lite om den där tiden, och kan känna den där samma pressen och oron, ovissheten. Sen vaknar man upp till nuet och inser att man lever ett helt annat liv nu, där allting är i sin ordning. Vänner finns, självkänsla finns, glädje finns och ingenting behöver "fixas" för allting är som det ska i sig självt.
Och Valborg blir alltid bra om man vågar tro på det, vågar släppa taget och bara flyta med. Och inte projicerar gamla minnen på nutiden, så att säga.
Exempelvis 2018, min första vår i Helsingfors, ordnade vi världens hemmafest i kollektivet med Linnea, Daniella, Robin och Lasse. Jag hade nästan glömt det men såg nu bilder från det. Helt sjukt. Vi var så mycket folk, och det ringde på dörren hela tiden. Den vappen kan man verkligen leva länge på.
Förra året var också väldigt fint. Jag hade en analog kamera med mig under natten och framkallade rullen i julas. Önskar jag skulle ha kunnat visa de bilderna här nu, men de är i Vasa tyvärr. Förra våren var fylld med mycket skola och stress, men så kom Valborg emot och blev helt superlyckad och gav en lite ny energi. Jag skickade också in en ansökan till Salzburg, och sålde min bil, på valborgsmorgonen. Vi firade sen med en massa fina människor under dagen och var på en mysig hemmafest i Kronohagen.
sen dansade jag och Lasse på någon bar i centrum som spelade alla våra bästa låtar och hade så roligt. 1 Maj blev lite halvdan kanske, men minns den där valborgsnatten som så himla fin och bra.
Det här året var det ändå skönt att allting var annorlunda. För då fanns heller ingen struktur, tanke eller stress kring hur Vappen skulle firas. Det skulle oavsett bli annorlunda. Jag hade också ganska låga förväntningar. Vad tror ni hände? det blev en helt superbra vapp. Igen.