Jag kommer minnas men inte förstå
Vi vadar runt i vattnet på villagrannarnas bakgård och det känns ljumt. Familjen sitter på terassen och dricker kaffe. Vi hör ljuden av dem i bakgrunden. Går tillbaka efter en liten stund. Små myror kryper över mina tår i tofflorna.
Jag flyter runt i badtunnan. Behöver sitta på kanten ibland när det blir för varmt. Packar sedan ihop alla plagg jag använt och inte använt i en gul kånken. Vi kör hem båten och fortsätter med bil.
Det är en solig eftermiddag. Jag byter kläder i bilen, Lasse kör. Väljer den svarta klänningen som luktar mest rent och slänger på en jeansjacka. De vinkar åt mig från gården och jag ansluter mig till festen.
Vi grillar och jag stöter handen på någonting vasst och blöder i lavoaren i några skrämmande minutrar. Vi blandar sangria, tar roliga bilder och har det skojj. Jag ringer och väcker Lasse några timmar efter midnatt som hämtar mig och så far vi vidare till villan. Kör båt i sommarnatten.
Är ensam i Helsingfors några dagar. Har saknat vår gata. Rutinerna där. Ringer en massa samtal. Pratar finska och engelska. Går på ett möte. Träffar en kompis. Går på visningar. Släcker en eld i vårt kök. Cyklar och går. Har det bra. Tänker att Helsingfors är så mycket mer hektiskt än Österbotten men på samma gång så mycket lugnare. Kanske är det själen som blir lite lugnare.
Efter bara några enstaka men väldigt effektiva dygn far jag tillbaka till Öbotten.
Åker båt, nakenbadar, ligger i kökssoffa. Vaknar rätt tidigt varje dag och det känns skönt att jag inte slänger bort sommaren. Hoppar på studsmatta. Mår illa en dag. Har en förkylning som går på sparlåga hela tiden men aldrig tar fart.
Packar fyra stickade tröjor för att sedan använda den enda kortärmade jag hade med
Stiger upp 6:00 några dagar i rad. Njuter av morgonljuset. Jobbar lite. Gillar de jämna rutinerna och tiderna. Njuter av egentiden i min bil påväg hemifrån och hem.
Packar ihop mitt porslin som stått i bokhyllan några år. Snurrar skivor i skivspelaren. Lyssnar från mitt rum och måste stiga upp och svänga skivorna nu som då.
Vädret skiftar lite. Det är södernvärme på bakgården. En annan dag åskar det över mig när jag springer till bilen. Jag vill hoppa runt i pölarna men är också för rädd. Torkar min blöta telefon på jeansklänningen.
Bäddar ner min kisse i cykelkorgen och far på en tur. Vi har gjort det några gånger förr men inte på länge. Hon trycker ansiktet i tröjan. Jag håller ena handen om henne för att minska hennes rädsla. Ångrar ett tag att jag tog med henne då hennes hjärta dunkar så hårt men cykelturen är inte lång så det går bra sen.
Vi kommer fram och umgås med fammo en stund. Hon frågar efter Lasse och jag säger att vi snart ska tillbaka till Helsingfors och visar bilder från den senaste tiden.
Spenderar en eftermiddag med Jessica. Pratar om jobb och skola och hösten och annat. Skrattar och skämtar. Det är en riktigt bra eftermiddag.
Samma kväll hjälper jag och pappa en bortsprungen katt hitta hem och sedan cyklar jag iväg på fest till en lägenhet jag cyklat och åkt förbi hela min lågstadietid. Det regnar emellanåt på terassen men vi stannar kvar. Vi har det roligt och jag mår bra i sällskapet. Några sitter under paraplyn. Vi trycker oss mot väggen och låter regndropparna röra våra ben.
Nästa dag har min förkylning slagit ut ordentligt. Ingen är hemma och jag sover hela dagen. Lasse kommer på eftermiddagen och väcker mig. Det är några dygn sedan vi sågs senast. Ser på honom förvirrat och säger heeeeej!
Lördagen spender jag med att ligga på stranden i flera timmar bredvid Hanna. Vi simmar och det känns verkligen som att vi fångar sommaren. Samma eftermiddag blir jag bjuden på mat och kollar fotis med Jenni och Sebastian. Därifrån kör jag sedan hem. Hannas och mitt häng fortsätter med vin, musik och dans i köket.
Mera festsällskap anländer och vi cyklar till stan. Egentligen får jag skjuts på min egen cykel. Solen bländar oss och jag lämnar jackan hemma. Den behövs inte.
Vi har en bra kväll ute och träffar upp mer kompisar på plats. Jag tänker att vi valde en bra kväll att fara ut och dansa. Några bekanta ansikten på plats, men inte för många. Några roliga diskussioner med gamla kompisar, men inte för många. Jag mister mina solglasögon och Hanna letar efter dem som om det vore hennes egna. Jag tycker så mycket om henne för det.
Nästa morgon ska jag köra bil så jag cyklar hem tidigare än de andra. Lovar Hanna att skicka när jag är hemma. Cykelturen går på åtta minuter. Det är rekord.
Efter två timmar i bil och lite stress sitter vi på tåget. Det är ett tag sedan vi åkt tillsammans och det är så skönt att göra det igen. Det är också skönt att komma tillbaka till Helsingfors.
Vi går runt på stan och kollar in uppståndelsen kring presidenternas möte.
Går sedan hem och kollar livesändningen därifrån. Hör ljud från stan genom fönstret. Ser en helikopter flyga av och an.
Det är värmebölja i Helsingfors och inga kläder är tillräckligt svala. Varje gång vi är hem via byter jag.
Vi sover med fönstren uppe och inser vad vi inte saknat när vi varit i Österbotten: trafikljuden.
"Det här kommer se härligt ut på bloggen men egentligen var det en stressig tiominuters frukost påväg någon annanstans" Säger Lasse när jag tar den här bilden.
Vi går vidare och Lasse får se vårt nya hem för första gången.
En morgon cyklar vi några kilometer och går sedan 14 tusen steg. Min rygg börjar smärta redan på förmiddagen och det förvärras hela tiden. Är van vid ryggvärk men inte sådan.
De kommande fyra dagarna går vi lika mycket, någon dag står mätaren på 20 tusen. Det är mycket vi vill få gjort. Det är mycket vi vill göra. Vi har båda semester och det är så skönt att äntligen få njuta av sommaren tillsammans. Men jag känner mig som en gammal tant som inte kan böja sig ner för att lägga på skor och andra annars lätta saker.
Vi går på nya gator och lär känna nya kvarter. Helsingfors blomstrar och är så fint på sommaren. Folk klär sig i fina kläder. Vi dricker öl.
Vi firar. En champagnekork flyger i taket. Det är fullt med sand på vårt badrumsgolv. Att sova med täcke är en omöjlighet. Jag dinglar med fötterna untanför fönstrena. Sjunger ut i natten och hoppas inte människorna med öppna fönster väcks.
Solnedgångarna varierar från rosa och orange. Jag vill att den här veckan ska gå i repris många gånger om. Jag kommer sakna de här veckorna i vinter, det vet jag. Jag kommer inte minnas ryggsmärtorna, tröttheten och det tunga. Jag kommer minnas ljuset, lättsamheten och semestern. Jag kommer minnas men inte kunna förstå värmen.
Jag kommer minnas hur vi satt i fönsterbrädet och sa "idag är det ganska kalllt, det är 23". Men jag kommer inte förstå.
Om San Francisco, Oskar Linnros och en störande typ
Vaknar av mig själv vid 6. Sover någon timme till och stiger sedan upp, drar på mig min hängselklänning och en polarn.o.pyret tröja under. Det är en skön outfit som jag går med hela tiden hemma nu. Lägger på solglasögon, slänger en tygpåse över axeln och sticker iväg på möte. Inte åkt spårvagn på ett tag, har inget kort och Inser att jag inte köpt någon biljett när vakter stiger på. Sitter med omänsklig hjärtklappning en stund men det löser sig.
Är ledig resten av dagen. Sitter på en bänk vid torget 40 meter från min dörr. Aldrig suttit här förut, men det är fint. En bit bakom där jag sitter står två byggmän och bankar på en byggställning. Ibland värmer solen skönt men mestadels blåser det kallt. Var femte minut åker någon spårvagn förbi. Jag funderar över hur många som hunnit passera medan jag suttit där. Läser ut min bok och efter det hinner jag bara sitta någon minut innan en försäljare kommer och stör mig och vill att jag ska byta elabonnemang som om det hängde på liv och död.
Pratar finska med killen i vad som måste vara mer än en halvtimme. Han frågar en massa frågor, uttalar Flora Wiströms namn på det finskaste sättet jag någonsin hört det och är trevlig på det där överdrivna försäljarsättet som alltid gör mig lika obekväm. Denna låt snurrar på repeat i mitt huvud medan han babblar ord jag inte kan greppa. Känner mig desperat och skriver på för att få honom att gå, det är lättare än att säga tvärt nej. Ringer sedan kundservice minuten han lämnat min soldränkta bänk. ”Moi, saanko puhua englantia? okay good. Can you please cancel my contract and delete my name and information? thank you very much”
Sedan känner jag att det där lugnet jag åstadkommit genom att stiga upp tidigt, vara på möte, cykla 5 km och läsa en halv bok i en park. Den känslan är som bortblåst. Jag är irriterad och går runt i pysselbutiker för att inte känslan ska förstoras och eskalera. Sätter mig på en betongtrappa på min gata och försöker bestämma mig för vad jag ska hitta på sen för att göra upp med mina förlorade 30 minutrar. Går till slut hem och dansar i sovrummet till bra musik. Lyssnar igenom allt som gruppen snook:s spotifysida rymmer. Skickar åt killen, "iallafall fick jag ju prata finska, det är skoj"
Inser att jag befann mig i San Francisco nu för tre år sedan. Lyssnar på låtar om staden resten av eftermiddagen, googlar jobb och lägenheter - där. Fyller några papper med den röda bron i akvarell. Känner en speciell känsla som jag sällan känner någon annan gång än när jag tänker på San Francisco. Blir alltid nu som då helt besatt av staden. Brukar fortsätta några dagar då jag verkligen inte kan sluta tänka på den. Dessa infall har kommit nu som då sen vi kom hem därifrån senast. En gång gjorde jag en 50-sidor lång powerpoint-presentation och lärde mig allt man kan lära sig om San Francisco på internet, för att försöka bota min längtan dit. Tror verkligen att jag lämnade mitt hjärta där.
Min pojkväns kompis skickar en bild till mig. Han har träffat Oskar Linnros i Stockholm. Det vill jag också, så himla mycket. Hade förvandlats till en 14-åring på fem sekunder, blivit helt stum och obenägen att säga allt jag skulle vilja säga åt den här otroliga kreatören om det hände, men ändå. Skrev en text för någon dag sedan där jag försökte lista likheter mellan mig själv och mitt niondeklass-jag, kom inte på så mycket annat än musik producerad av Oskar Linnros. Om jag inte tyckte att han var bäst i Sverige förut (men det gjorde jag nog) så gör jag det utan tvekan nu efter hans senaste skiva. Tycker han är en sån otrolig låtskrivare. Det är han och Adams-Ray. Alltid.
Vad jag gör, känner och tänker nu
Skulle jag göra ett inlägg innehållande telefonbilder nu skulle ni få en mycket mer verklighetstrogen bild på vad jag haft för mig den senaste tiden, men nu har jag ändå hållt i systemkameran mer än vanligt och tänkte därför göra ett litet inlägg med några bilder jag tagit. Känner redan nu lite att det här inlägget kommer sakna struktur men det är kanske inte så värdslig sak.
Inledningsvis kan jag informera att jag hängt lite med Jenna. Vandrat runt vid vinterträdgården i Kaisaniemi en solig dag. Fotat lite överexponerade byggnader. Kisat för solen. Fyllt upp ett minneskort.
Senast jag var där var det januari och mörkt. Den dagen kantades av stress med kontrakt och telefonsamtal precis på samma gång som jag gjorde ett fotojobb efter 9 timmar jobb på annat ställe och var påväg på en fikaträff som jag inte egentligen hade tid med alls. Allt medan hjärtat studsade i halsgropen och migränen smög sig på och hela kroppen skrek SLUTA. Såna stunder tänker jag ibland på och plötsligt känns nutiden mjuk som ett duntäcke.
Förut gick mitt fotograferande ut på att fara nånstans med en kompis för att ta bilder på varandra. Nuförtiden fotograferar jag mestadels porträtt åt främlingar och sällan på mig själv. Att fota med exempelvis Jenna då, som är i allra högsta grad inte en främling, känns plötsligt annorlunda. För då kan jag få frågan om jag vill ha bilder på mig själv, vilket inte känns som några konstigheter. Det är sen när jag ställt in och överlämnat kameran som konstigheterna börjar och jag inser att jag inte är så otroligt naturlig framför kameran längre. Flyr situationen då genom att exempelvis klättra i träd:
Bilderna på kameran säger även att jag åkt metro en gång. Överlag cyklar jag mest nu sommartid, eller kör bil. Förövrigt känns det verkligen som att åka metro i Helsingfors och köra bil i Vasa är två saker som tillhör olika världar. Kan ofta känna att jag lever två liv och just den här grejen är så symbolisk för det.
På tal om Österbotten så har jag även hängt där, på cirka fyra olika ställen. I och med pojkvän, villaliv osv blir det ju kappsäcksliv. Känns främmande just nu att ha en bas, ett hem där man sover mer än 4 nätter irad. Det är en sak som faktiskt i hemlighet får mig att längta till höst, rutiner och vardag. MEN JO. Ska försöka uppskatta sommaren ja det ska jag. Österbotten betyder ju också familj så vi har med andra ord umgåtts med familj. PS. Ändrade förra meningen så många gånger att jag började tvivla på ordet familj och var tvungen att googla upp det.
Har även sett min bror gå ut nian vilket verkligen kändes. Var så stolt och klappade så högt. Tycker han är så mycket coolare och smartare och vuxnare och duktigare än vad man själv var då. Kan inte riktigt greppa den där åldern ens. Minns bara att det var så konstigt att vara sexton. Men ändå roligt och spännande. Min sommar efter nian var så bra.
Sökte upp blogginlägget jag skrev efter min egen sista skolavslutning från borgaregatans skola. Tänkte länka här som en kul grej. Efter att ha gått igenom bilderna och läst texten kände jag Neeeej. På eftermiddagen hade vi lite kaffe för Axel, sen for jag iväg på en fotokeikka och hela resten av kvällen kände jag smaken av cava.
Har också umgåtts med min pojk. Hängt så mycket vi hunnit. Gått ut på promenader och cykelturer, firat in sommarlovet, varit på jobblunch, kollat serier, träffat sverigesläktingar, kört båt och hängt med mina djur.
Mestadels gjort saker som gör oss lugna i själen bara.
Skrev ju tidigare i inlägget att jag sällan tar porträtt på mig själv, men vi var ju faktiskt och fotade lite en kväll. Jag frågade om vi kunde gå på en fototur och han undrade hur lång en sådan är. Sa 'typ 15 minuter' men det visade sig att jag underskattade tiden lite. Fick iallafall några lyckade porträtt till följd av en tålmodig och snabblärd pojkvän.
Men förstås är det svårt och låta bli att 90% av tiden babbla på om vinklar och fokus och exponering så att ens min på de flesta bilder ser ut som på bilden nedan. Halvt leende men också mitt i en mening.
Sådär i övrigt känns juni 2018 skönt och bra. Förra året var en berg och dahlbana, i år åker vi en lite snällare version.
Att göra äventyr av tristess
Vaknade av mig själv en morgon och den första känslan jag kände var rastlöshet. Var uttråkad redan från morgonen och att redigera bilder på datorn hjälpte sannerligen inte.
Vad jag gör då är att jag messar kusin, packar en ryggsäck, roddar till hela rummet i jakt på min plåmbok, hoppar på en cykel och cyklar femton, från förr outforskade, kilometrar på två meter breda skogsvägar med trettio procent laddning i telefon. Hänger med Jenna och Agnes resten av kvällen.
Blir bjuden på mat när jag kommer fram. Sen äter vi glass och hänger på stranden. Det pulserar ännu i mina ben.
Går på lummiga vägar och plockar lite syrenblommor. En så ljuvlig försommargrej. Luktar så gott. Plockar hem en stor bukett och delar upp den i stora vaser som jag sen placerar på alla fönsterbräden jag hittar hemma.
Pratar om bröllop och familj och vad som är tyngst med få barn-processen, och allt sånt mysigt.
Sen far jag hem med min påse fylld av syren och är alldeles sådär härligt trött som man är när man verkligen gjort nånting fysiskt. Och det känns skönt.
Sommar i Helsingfors
Efter en dag i solen, cykeltur längs med vattnet, pizza och rödvin i en park och många steg låg jag i soffan hemma och kände att jag ändå inte riktigt var färdig med dagen. Så drog på pratpromenad med Linnea. Vi tog med våra kameror utifall att lusten skulle falla på. Och det gjorde den, lite.
Vi gick längs med vattnet. Passerade hundratals människor och hundar som njöt av dagens sista sol. Betraktade folk som satt i sina båtar och firade sommaren. 
Kikade på ett fint hus på håll som också solade sin fasad lite. Där kunde man ju bo. Troligvits går ju inte spårvagnen där via men det gör den aldrig till de bästa ställena ändå.
Kollade på månen lite. Tänkte - om man ändå hade en egen där man kunde sitta tills allt ordnade sig?
Slog oss ner på piren jag hittat någon dag innan. Satt där och funderade på universum, prioriteringar, meningen och syftet med mycket. Levde ju precis genom läsårets sista skoldag och vi funderade kring vad som hänt i oss sedan augusti. Vad som hänt i pressen, tankarna, förväntingarna och synen på allt. Blir alltid väldigt djupa och reflekterande diskussioner i kombination av oss två. Det är fint. 
När vi hade betraktat några tiotals båtar köra förbi steg vi upp och gick hemåt.
Solen gick till slut ner och de sista strålarna landade på husen vi passerade på vägen hem.
Har envisats med att gå i ostadiga picki-skor nu sedan sommaren kommit till Finland vilket tar ont när man ofta springer eller går rätt långt. Hade därmed väldigt sjuka fötter ungefär när vi var här. Men då började vi närma oss hem. Kände mest:
Nu är våren kommen nu är våren kommen
Jag har haft en slags vision hela mörka kalla hemska vintern. En bild som jag haft i huvudet redan under tiden jag ännu inte visste om jag skulle hamna i Helsingfors, men hoppades på det, och jobbade för det.
Bilden har varit att välkomna våren med att sitta på trappan vid domkyrkan och äta sommarens första glass, se ut över senatstorget, blunda mot solen och känna
nu är våren kommen nu är våren kommen!
Jag var på ett möte på morgonen följt av en lektion i skolan, därefter satte jag mig på en spårvagn hem och kände att det var dags. Skickade åt sötnosin min att - idag är dagen då vi ska sitta på trappan och äta glass, kan vi ses där om femton? och så gjorde vi det.
Det var så varmt och somrigt ute, kunde knappt förstå det. Folk gick runt i t-shirt. Jag hade tryckt ner min kappa i tygpåsen för ett bra tag sedan och gick bara i hängselbyxor och långärmad. Skickade några bilder åt familjen och fick som svar en film på isen i älven som brytit lös hemhemma. Åh så jag längtar dit nu den här tiden. Vill gå på mina stigar, hoppa på mina stenar och välkomna våren i min älskade skog med ett vårskrik.
Där satt vi och duckade för måsar tills det var dags att gå vidare. Jag skulle på ett till möte och några timmar senare promenerade jag hem i solen som föll på alla byggnader. Möttes av människor på longboardar. Människor utan jackor. Människor med solglasögon.
April tjugohundraarton är en fin reflekterande hoppfull period.
2-års kalas
För någon helg sedan var vi, som jag redan nämnt, på två-års kalas. Agnes kalas. Vi fick som vanligt lite bråttom när vi skulle iväg och jag skrapade upp mitt knä på ett staket på vägen dit. Men när vi väl var där och började med att se på när Agnes öppnade presenter var det glömt.
Efter en stund åt vi mat och sedan tårta och en massa annat gott. Tog en rätt bra stund innan jag hade ätit upp min tårtbit pga var så mätt, men var ju så gott så kunde inte avstå heller.
Var också roligt att träffa lite släkt från Vasa..
Efter många timmar for vi sedan vidare för att träffa upp lite kompisar. Jag måste också tillägga att jag verkligen tycker barnkalas är så roliga och har nog haft för lite av sånt de senaste åren. Presenter innehållande leksaker, skattjakt och annat kul är ju så skoj.
Nu ska jag återgå till att fortsätta måla, bygga på min aprilspellista och sedan gå ut en sväng i finvädret.
Inflyttningsfest och aprilhimlen
Nu ska ni få en genomgång av min senaste fredag. Vad jag sysslat med.
Vi tar det från början.
Igårmorse befann jag mig på Soc&Kom för lite feedback. Efter det for jag hem en sväng, vilade mitt huvud horisontellt ett slag, böt jacka och begav mig för att gå på stan en stund. Hade tydligen på mig mitt snorallvarliga ansikte, men var solig i sinne trots det.
Dräglade lite över Marimekkos vårkläder. Tog lite dethärönskarjagmig-bilder och gick inte därifrån förrän jag hade rört och känt på hela sortimentet.
Kände mig väldigt vårig i min outfit. Denna dag var det även årlig premiär för min jeansjacka. I den har jag sett Håkan Hellström, varit genomblöt i otroligt översvämningsregn och cyklat i Sverige.. bland annat.
Efter att ha testat lite kläder köpte jag en glass och satte mig vid trappan nära Stockman och betraktade en himla massa människor strömma in dit. Satt och lyssnade på vårig Maggio-musik, lutade mig bakåt och blundande. Hade även på mig mina 10-minuter-sedan-köpta-solglasögon. Fint var det, fint som snus.
Messade lite.. "Nu har jag ätit upp den här glassen *bild* och är sysslolös, kom!"...och inom kort fick jag sällskap. Beredde oss på folkmassa och gick in till Stockman för att, en av oss - testa skjortor, den andra av oss - agera smakråd.
Sedan bar det av hemåt. Mamma och pappa fick via facetime se lite modevisning på inköpen vi hittat och påminde oss sedan om att vi skulle skynda oss för att hinna på fest. Märker att man är mycket mindre jäktad när man ska på något nu kvällstid när det är ljust ute så länge. Innan man hinner säga "fredagsmys" så är klockan 7. Här hade värken i mitt huvud förflyttat sig ner till halsen.
Till sist blev vi klara, om än lite sena. Skyndade oss efter lite drink-ingredienser och for sedan vidare. Förundrade mig över hur ljust och fint och vårigt och aprilligt det var ute. Så ljuvligt. Känner typ - vi gjorde det! vi tog oss igenom ännu en seg och gravsvart vinter! heej aprilhimlen!
"Snälla snälla ta bild på min outfit"
"Wihuuiuuiuuu"
"Okej nu e de bra! Okej okej! Int sådär många va!"
Sedan kom vi fram.
"Hääj!
Grattis!
Tack fö att vi fick kom!
Nee va mysit kök!
Va fin utsikt!
Nåmen häeej!
Å heej!
Hu ere?
Jo vi e liiti fökyld!"
Hängde i kök. Satt i min favoritfamn vid bordet. Drack färgglada drinkar. Hängde med sänggänget större delen av tiden och hade det väldigt behagligt och bra.
Tog en bild åt mamma.
"Släktträff!"
Så självklart och ljuvligt att efter så många år hänga tillsammans på samma fester.
Sedan for de flesta ut och dansa. Vi förkylda och trötta satte oss på en bar och sjöng lite kraxig karaoke. Kvällen avslutade vi med att sjunga Bohemian Rhapsody flerstämmigt med bakgrunds- och förgrundsdansare. Så tokigt och roligt och kul.
Om Smocka och min Helsingforskarta
Min skoldag har idag bestått av att turista i min egen stad, producera en kortfilm, njuta av vädret och gå många tusen steg tillsammans med Matilda. Rätt härligt faktiskt. Vi jobbar med Smocka för tillfället. Både folk från Arcada och Soc&kom alltså.
Har fått göra väldigt skojjiga och kreativa saker den här veckan. Producerat flera kort-filmer och jobbat runtomkring i Helsingfors - på spårvagnar, i parker, på gator, i trafiken. I början av veckan gjorde jag och Daniel en vox pop exempelvis. En annan dag gjorde vi en skämtvideo om Mark Zuckerberg. På smockas Instagram och Facebook kan ni se dem.
Vissa av platserna vi besökte idag eller korsade påväg till något annat har jag aldrig varit på förut. Vi diskuterade om Helsingforskartan inom oss som växer sig större hela tiden. Min syn på Helsingfors före jag flyttade hit (Mannerheimvägen, Alexandersgatan, Järnvägstorget, senatstorget, Arabia) i jämförelse med vad den är nu är inte på något sätt lika alls. Den där kartan är så mycket större, Helsingfors är så mycket större.
Resten av dagen har jag gått med ögonen halvöppna och varit väldigt hängig. Har även invigt vårskorna jag köpte i Helsingfors för ett år sedan. Har verkligen känt så mycket och tänkt så mycket i de skorna. Skönt att få ta på sig lite tunnare kläder nu. Har några vårjackor som hängt så ihärdigt och väntat på mig hela vintern. Äntligen får jag ta tag i dem.
Nu ska vi krypa under täcket och kolla någon mysig film. Imorgon är det äntligen fredag och fest. Får hoppas att febern och migränen som vi tampas med flugit sin kos då.
I sprickorna kommer ljuset in
De senaste veckorna har jag...
Gått med telefonkameran och huvudet riktat uppåt på grund av den enkla anledningen att solen faller så fint på alla gamla fasader i mina kvarter.
Skött om en febrig och sjuk pojkvän.
Lördagsfrukostfikat i Marimekkoklänning.
Haft migrän många dagar i sträck, gått med solglasögon nästan inomhus.
Börjat måla igen.
Spenderat en kväll på bowling följt på mat följt på lägenhetshäng några kvarter ifrån mig.
april april april, kära april. Vad jag hade glömt hur mjuk och vänlig och behaglig den här månaden kan vara, också. Solen är tillbaka vilket är härligt men för tillfället avskyr jag den lite lite. När det slutar trycka vid tinningarna, då avskyr jag den inte mer.