Instagram gör dig deprimerad

Skrivet av Anna Betlehem 22.11.2019 | 0 Kommentarer

(Hehe förlåt för dramatisk bloggrubrik, jag nappade den från en SVD-artikel när jag gjorde lite research om ämnet i fråga och tyckte den var lite passande. Det är ju förstås mer nyanserat än sådär, men det ligger ju lite sanning i det.)

Oj, vips så har det redan gått tolv dagar sedan mitt förra inlägg! Jag hade två ganska lugna skolveckor där jag missade de få lektioner jag hade pga dunderförkyld och låg under täcket. Efter att jag publicerade mitt förra inlägg brakade det lös i skolan i form av fullt schema och massa grejer att fundera igenom, och jag har haft fem olika stora fotoprojekt snurrandes i mitt huvud. Tappade därav lite mitt bloggflow förstås, men jag vill inte tappa det helt nu för det är alltid så trögt att komma tillbaks när man pausat en längre stund!

Vi hade "psykisk ohälsa" temavecka på Sevendays förra veckan och det känns jätte dumt att jag missade den. Jag påbörjade några inlägg men sådana vill man sova på och vara säker på, så jag raderade allt och stängde ner pga att jag inte hade tid för bloggen på det viset då. Tid att skriva men inte tid att tänka igenom ordentligt. Bestämma sig.

Varit lite obeslutsam för hur jag skulle närma mig ämnet. Kan alltså inte bestämma riktigt hur öppen jag vill och vågar vara. Jag tänkte därmed skriva lite om sociala medier och närma mig ämnet på det viset. För jag ser mycket korrelationer mellan psykisk ohälsa och sociala medier. Jag har observerat mig själv och mitt mående mycket och sociala mediers inverkan på det nu i något år och har fått mycket insikter. Lärt mig använda mig av Instagram på ett lite sundare sätt. Idag skulle jag säga att min relation till sociala medier präglas av en hatkärlek som fluktuerar mycket.

Älskar det pga att det är ett superbra forum för att visa sina verk som fotograf - samt att jag faktiskt hittat riktiga vänner där. Hatar pga stressen, hetsen, jämförandet, förenklad bild av verkligheten och mycket mer.

Jag har skyllt mycket dåligheter på Instagram. Önskar ibland att appen inte skulle finnas alls. Kan drömma mig bort till någon alternativ värld där vi inte skulle ha det. Leva våra liv ifred och bara dela med oss av det till vår närmsta cirkel. Men så är ju inte fallet nu. Visst är det upp till var och en hur mycket man uppdaterar, man kan ju ta bort sin profil när som helst, men så länge vi lever i ett Instagram-samhälle tycker jag det känns svårt. Dessutom när man fotar så mycket som jag vill man gärna göra nånting med bilderna. Det finns så mycket fördelar med det som sist och slutligen ändå alltid stoppar mig från att sluta helt. Skulle vara betydligt lättare att vara utan det om det inte var för att så många andra kommunicerar där. När jag tagit kontrollen över mitt flöde och gjort Instagram till en lite tryggare plats för mig så har det iallafall känts bättre och jag tänkte dela med mig lite av mina tankar kring det här.

(Lasse som antagligen inte skrollar Instagram utan i själva verket läser intressant stuff på Reddit. Det som jag automatiskt också alltid börjar göra när jag har Instagrampaus. Så mycket mer givande. Hade förvånansvärt mycket foton på honom med telefon i handen så tänkte att om jag någonsin ska få användning för sådana bilder, är det ju i ett sånt här inlägg.)

För cirka två år sedan hade jag ett slags uppvaknande när det kommer speciellt till Instagram. Jag började mer och mer märka hur konstigt det fick mig att må när jag använde det mycket. Jag tog bort appen delvis i ett år. Jag ville fortsätta publicera mina fotografier så jag laddade upp bilder men såg aldrig på gillningarna, skrollade ingen feed, lade inte upp stories och såg inte andras heller. Laddade ner appen när jag skulle uppdatera men tog sedan bort den direkt. Hade alltså Instagram nerladdat som app i telefonen max 30 min i gången. Det var lite tidsödande och hetsigt, men det funkade ganska bra för mig när jag ännu inte riktigt visste hur jag skulle ha det. Jag började må lite bättre och det kändes så uppenbart att Instagram var något jag skulle hålla mig bort från.

Men när det året hade gått började jag sakta vänja mig vid Instagram igen. Tog tag i grundproblemet. Avföljde människor vars inlägg påverkade mig dåligt. Tog bort de flesta kända svenska influencers som jag följde. Började aktivt följa konton som lär mig saker, får mig att bli smartare, må bättre osv. Jag ville inte ge upp och helt sluta använda Instagram, men jag ville förändra det. Jag gjorde aktivt det till en tryggare plats för mig genom att sålla bland konton jag följer. Och det gjorde nog allt bättre. Jag blev supermedveten om hur vissa inlägg och konton påverkade mig på olika sätt.

Jag tror att oavsett hur ens relation till sig själv och utseende ser ut. Oavsett trauman, erfarenheter, fobier, rädslor, sorger, triggers. Oavsett allt sånt, tror jag att alla påverkas på ett eller annat sätt av Instagram, åtminstone de som använder det, åtminstone omedvetet, åtminstone till viss grad. Tror inte någon är immun - men det beror ju förstås ändå på vem man är och vad man följer och hur aktiv man är.

Man ser en bråkdel av andras liv och baserar sina föreställningar om dem på bara de få glimtarna man får se. Jag har kommit på mig själv flera gånger med att tänka ”den där människan är säkert väldigt lycklig” för att kort tid efter se hur samma människa skriver att hen ska separera, eller att personen i fråga har det tufft med depression eller liknande. Då blir det så tydligt att man aldrig kan veta vad som händer bakom fasaden och att det är så idiotiskt att anta nånting. Det är väldigt farligt att spekulera kring hur andra har det och mår baserat på det lilla man får se av deras liv.

Instagram blir lätt så ytligt, fixat och tillrättalagt, och det är ju verkligen inget nytt under solen, men likväl är det ibland så lätt att glömma och börja tro på allt man ser. Jag har själv gått igenom och analyserat min egen profil. Försökt föreställa mig vad folk ser, och jämföra det med verkligheten. Jag tror säkerligen att folk kan tänka samma saker om mitt liv baserat på mina bilder som jag omedvetet tänker om andra. Att mycket är enkelt och självklart och bra. Jämt. Så är det ju inte alls, och jag önskar att jag skulle våga posta mer ärligt också. Jag vill ju inte stressa någon, men jag vill också publicera fina bilder. Det är svårt att hitta en balans. Att kombinera de fina bilderna med lite mer förklarande bildtexter är kanske ett alternativ. Ge en mer nyanserad bild av verkligheten.

Jag rekommenderar verkligen att fundera efter lite vad som påverkar en och hur vissa saker får en att må. Våga vara lite självisk och tänk på hur du påverkas. Du behöver exempelvis inte följa någon, absolut ingen, som påverkar dig dåligt. Fast det är en släkting, gammal högstadiekompis, granne, klasskompis eller vad som helst. Du har ingen sån skyldighet. Du har däremot en skyldighet mot dig själv. Om du behöver blocka någon för att känna dig trygg på Instagram, då gör du det. Jag tycker dock att man ska avfölja/blocka människor av rätt orsak. Hellre för din egen hälsas skull än för att typ visa att du är sur. Eller äh int vet ja', man gör väl som man tycker! Men har du problem med en person är det kanske lite fiffigare att ta upp det med personen i fråga än att visa det genom att avfölja. Men nu är vi inne på helt andra saker - saker som jag inte vill snöa in mig på, alls.

Jag försöker fortfarande ha Instagramfria helger, veckor, Instagramfria resor eller liknande. Det behöver ju inte vara allt eller inget. Så länge man använder det medvetet och analyserar sitt användande lite tror jag man är på god väg. Idag dras jag till profiler som är äkta, människor som pratar om jobbiga saker och som är väldigt transparenta. Jag försöker hela tiden hitta nya sådana. Kroppspositivism, psykisk hälsa, självkänsla och självförtroende, avstigmatisering, självhjälp, katter, humor, underhållning. Allt sånt försöker jag fylla min feed med. Bort med konsumtionshets, självhat, bantningskultur, livstilshets, människor som får det att knyta sig i magen osv. Om man jämför med hur min feed såg ut för tre år sen så är Instagram en helt ny plats för mig idag. En snäll, mjuk, trygg plats.

Här är en liten trevlig lista på konton jag följer som gör Instagram till en bättre plats för mig. Konton som tar upp viktiga saker. Utöver det här så är ju humor och katter viktigt!

@_mindfullyfesh /  @Makedaisychains / @.holistic.psychologist / @Tuggmotstånd
 / @Nakedwithanxiety
 / @4thtribodies / @
smash.thepatriarchy / @Antibullyingpro / @bodyimage_therapist / @Bymariandrew / @Stinawollter / @Yoga_girl / 
@danasuchow / @Bodyposipanda / @Assholesonline /  / @emmageisor / @emiliavicenta

Och så en liten lista på saker jag för att förvandla Instagram till en tryggare plats för mig.

• Tar bort människor som påverkar mig dåligt, vars liv jag mår bättre att inte se av
• Tar bort influencers som inte tillför mig någonting annat än kroppshets, konsumtionshets osv. 
• Följer självhjälps konton. Konton som lär mig saker. Påverkar mig på ett bra sätt. Tillför någonting.
• Följer ämnen som jag är intresserad av istället för en massa livsstilskonton. För mig blir det därmed mycket fotografer och film relaterat.
• Tar bort Instagramappen när jag har en sämre period. Då hamnar man lättare i jämförande hålet där aaaaalla andra har det bättre, och det hjälper sannerligen inte.
• Försöker att inte stressa för mycket kring mitt eget publicerande. Lever i stunderna när de händer, postar om dem sen när jag är hemma på soffan och inte gör nånting. Tar hellre tid på mig och gör det snyggt och ordentligt än snabbt.
• Försöker flytta fokus från likes till stil. Mängden likes ska inte påverka vad jag uppdaterar och låter bli. Stilen och konsten ska vara viktigare. Men det är lätt för mig också som fotograf att flytta fokus till sånt jag jobbar mycket med: färger och stil och struktur. Pointen är bara att inte låta bli att lägga upp en bild på en specifik grej igen bara för att den inte gav mycket likes förra gången. Det här var dock ett större problem när jag var yngre. Likes styr inte mig på samma vis nu. Säkerligen lite undermedvetet, men såhär rationellt tänkt så tycker jag det känns ganska orelevant.
• Kommentera och försök vara en aktiv användare istället för en passiv. Det här tipset läste jag någon gång och förstod det inte riktigt tills jag började göra det själv. När man interagerar mer med det man ser så är man mer delaktig och den där känslan av utanförskap som Instagram tenderar ge människor minskar.

All right. Där var lite skrap på ytan. Lite vad jag tänker. Hoppas någon orkade läsa till slut, och att jag inte upprepade mig för mycket. Tror absolut det finns saker kvar att bearbeta när det kommer till Instagram - för mig personligen men också här på bloggen. Kanske jag skriver mer om det en annan gång när jag kommit fram till nånting nytt.