Jag blev ett måndagsbarn. Hela livet blev en helg.
Efter en gymnasietid som kändes som en lång händelselös evighet hade jag idag min sista vanliga skoldag, min sista moddelektion och min sista presentation. Kvar är bara de återstående studentproven och de andra ABI-relaterade händelserna som också kommer vara över i ett huj. Plötsligt känns det som att allting gick väldigt fort, som att man redan börjar längta tillbaka lite.
Tror dock jag skrivit tillräckligt många sidor i dagboken med uppmaningar till mitt framtida jag om att inte längta tillbaka för att ändå minnas det ett tag. För den här tiden var inte på långa vägar så bra som man kommer tänka att den var när man ser tillbaka. Inte på långa vägar så bra som man trodde den skulle bli sommaren innan ettan. Utanför skolan har det varit några riktigt händelserika roliga år, men i skolan har avsaknaden av enkelhet, glädje och uppfyllda förväntningar ändå varit rätt stor. Tycker det varit bäst nu i slutet.
Det har förstås hänt mycket roligt, men där emellan har det också varit mycket skit. Känslan av att inte höra hemma där man är. Avsaknaden av bra kommunikation och förståelse personer emellan. Känslan av ensamhet och obehörighet, bland massor med vänner. När jag går igenom bilder tagna dehär åren ser det så bra ut, men telefonanteckningarna och dagböckerna berättar en annan historia. Ändå är det så, att när man ser tillbaka ser man ju bara glädje, och det är nog det jag helst vill.
Nu är det dags att själv börja styra upp sina dagar. Bestämma sina egna tider. Läsa på studenten och lära sig på eget initiativ. Väldigt ovant förstås, men man känner direkt mer av den inre motivationen när ingen annan säger vad man ska göra. Även fast jag börjat vakna rätt tidigt och ha egna vardagliga tider så kan jag inte låta bli att känna att hela livet blivit en helg, som Veronica sjunger. Aldrig förr har "hela livet blev en helg" varit så sant.
Kommentarer
Ingen har kommenterat ännu
Skriv en kommentar