Hur jag löste mitt byxdilemma som kort person
Jag har tänkt ovanligt mycket på kläder denna höst. Har utvecklat en längtan efter passande kläder efter många år av over size pga gammal vana, trender men också för att det helt enkelt inte är så lätt att hitta kläder som inte är för stora och framför allt långa när man är en 146 cm:s miniperson.
De senaste 5 åren har jag köpt 90% av mina kläder second hand. Det går rätt bra när det finns så mycket olika slags loppisar som glittriga Relove men också mera mossiga UFF osv. Jag har tänkt att orsaken till att jag inte hittar byxor som passar är för att jag envisas med att söka på loppis. Hade jag tittat i vanliga butiker hade jag nog hittat. 
I höstas fick jag då hål på mina favoritbyxor sen fyra år tillbaka (på bilden nedan). Ni vet såna man har på sig 4 dagar i veckan minst. Jag har levt lite i förnekelse kring att dessa PERFEKTA Hilfiger capri byxor (som jag nån gång hittat i mammas garderob, går inte att spåra modellen på nätet) någonsin skulle braka ihop men nu gjorde dom det och då insåg jag att byxdilemmat måste tas itu med.
Så jag började kika i vanliga butiker. Gick i varje eviga butik jag hittade i Helsingfors centrum. Till min stora besvikelse hade jag fel kring att jag skulle hitta där, för det gjorde jag verkligen inte. Varken snygga jeans eller halvtöntiga men ljuvliga capribyxor. Efter några buttra dagar muttrandes över "det här jävla 170 cm:s anpassade samhället" :D... så plockade jag fram min symaskin.
Och började rannsaka min garderob. Använder det mesta av det som finns här, men finns nog en del byxor som alla är lite fel på något litet eller stort sätt. Drog ut allt innehåll, också tröjor, och plockade med mig allt som hade något litet fel som gör att jag sen aldrig använder plagget.
I vår skrubb finns också våra resväskor och in i dem har jag tråttat alla kläder som jag inte använder så mycket men heller inte vill laga bort, eller typ vinterkläder under sommaren. Bland dem hittade jag också en del plagg som jag egentligen gillar men inte använder pga nåt litet fel.
Till slut hade jag några små högar med plagg att fixa, klippa och sy i. Bland dem mycket byxor och shorts.
Är det en Marimekko-tröja som skymtar? Japp. Den la jag saxen i, friskt vågat hälften vunnet.
Gammal favorit från Zara i skitkvalité. Farligt när man hittar favoritplagg från Zara, för de håller ju förstås inte att vara långvariga favoriter egentligen. Men med lite hjälp och fix kan man förlänga tiden förstås och det försökte jag med den. Inte använt den på ett tag för att ärmarna rullat ner där de egentligen ska vara vikta. Sydde fast den så den alltid hålls på samma ställe.
Perfekt. Det här var kanske en månad sen och tröjan har verkligen kommit till liv och fått vara med igen.
Blev helt paff när jag efter att ha gett upp byxsökandet helt i misstag hittade ett par Uniqlo jeans på Relove som verkligen passade perfekt i midjan och hade precis rätt mjukhetsnivå för 2€. 
Längden förstås ful. Alltså att vika byxor i ändan är för mig det fulaste som finns. Det är nog mest för att jag är så trött på att göra det och typ ofrivilligt haft den stilen i alla år. Btw sorry för äcklig fotbild. Neongrönt passar inte riktigt på tånaglarna hehe.
Klippte av en ganska ordentlig längd och sydde upp dem. Haft dem varje vecka sen dess, nästan varje dag. 
Och så löste jag mitt byxdilemma. Köpa på loppis och sy upp verkar vara min perfekta kombo och lösning. Klart det finns mycket petite-nätbutiker och de kan jag säkert tipsa om nån gång men det tenderar ofta vara väldigt fast fashion eller jättedyrt. Ska i ett annat inlägg visa lite mera plagg jag sytt om.
Det bästa med mitt nyfunna syintresse är känslan av att man varit och shoppat nya kläder, men egentligen bara sytt om ens gamla plagg. Svårt är det ju inte heller och kraven får vara superlåga. Mitt motto brukar vara "hellre slarvigt än inget alls". I dagens prestationssamhälle tycker jag det är en bra grej att gå emot normen och vara lite medelmåttig med vissa saker, eller ja med allt om man så vill. Jag upplever att det är så mycket roliga saker som folk vill göra men låter bli pga rädslan för att inte va perfekt och jag tror att lösningen på det är acceptans. Acceptans av slarv och medelmåttighet. Sen kanske man blir bättre senare, eller inte. Vissa grejer får ju bara vara roliga också.