Du söker bråk jag kräver dans
Igår firade vi x3m:s 20-årsdag. Corinne, Linnea, Susanna och jag stämde träff och gick dit, och så mötte vi upp Oscar och Tobbe där. Vi såg Linnea Henriksson och Norlie & KKV bland andra vilket verkligen var kul!
Senast jag såg Linnea Henriksson var sommaren 2014. Har velat se henne igen sedan dess. Har verkligen citerat henne så många gånger. Finns så många bra meningar i många av hennes låtar. Tyckte att valet av låtar de hade med på konserten nu var helt bra men saknade lite 'klassfotot' och 'dansa med mig'.
Förra hösten lyssnade jag massor på "Se på mig nu" och tiden efter att den låten hade kommit ut var en rätt bra period. Det var najs att få höra den live nu! samt 'Släpper allt' med alla medverkande artister på plats.
Linnea i sina fina shorts. I bakgrunden Mira Palme, som är såå såå bra.
Någon halvtimma in i Norlie & KKV:s spelning hittade vi äntligen Daniella. Hoppade och dansade med henne till de sista låtarna och hade roligt.
Senast jag såg Norlie & KKV var en störtregnig men peppig eftermiddag på Åland 2015. Så här såg det ut då. Fina minnen.
Efter en bra kväll i bra sällskap for jag hem.
Dagarna man lever för
Idag har det varit en sån bra dag. En alldeles oslagbar dag. Det är verkligen dagar som denna man lever för. Det är dagar som denna man går igenom tröga tisdagar och jobbiga måndagsmorgnar för. Det är för dagar som denna man kämpar vidare när allt känns dåligt. Det är för dagar som denna man inte ger upp.
Det har varit en sån där alldeles underbar fredag, när man känner livet i sig.
Jag hade endast en timme i skolan som började halv 12. Hade på väckning halv 10 för att säkert vara vaken. Klockan 11 var det nämligen biljettsläpp för Håkan Hellström konserterna nästa sommar. Av erfarenhet vet jag att Håkan biljettsläpp brukar vara ganska brutala eftersom det är så hårt tryck på biljetterna. Man uppdaterar sidan som en tok, hamnar i väntekö, händerna skakar, man känner känslan av maktlöshet, man slipper in, och så är alla tusentals biljetter slut inom några minuter. Ända sen 2014, när Håkan hade sin stora första spelning på Ullevi, har jag velat och försökt, men aldrig fått biljetter, och alltid varit lika besviken.
Idag var det också väldigt mycket strul när vi höll på med biljettköpet. Tiden gick ut, biljetterna var mitt i allt slut, och jag låg som en pöl på golvet. Hjärtat brast lite. Sen testade jag på min dator och efter några panikartade minuter lyckades jag ändå till slut få tag på två biljetter. Trodde inte på det, nåt fel måste det ju va? , men bekräftelsen låg i mailet och jajjamen. Nedan en bild från Sverige-roadtrippen i somras. Lyssnade oavbrutet på Håkan då.
Min lektion hade börjat för fem minuter sen när jag startade hemifrån, fortfarande helt uppjagad och skakig i händerna. Grät och skrattade hela vägen till stan i bilen. Brukar inte komma tårar så lätt pga sånt här, men nu gjorde det nog det. När min bil-skiva började spela "Det kommer aldrig va över för mig" förstod jag det påriktigt. Det här kommer hända. Jag har väntat på det här sen jag var 14. Alla gånger jag tröstat mig själv och sagt "men någon gång händer det" menade jag alltså det här. Sommaren 2017. Så sjukt. Man pratar om framtiden och plötsligt lever man i den och sedan mitt i allt blir det till minnen.
Håkan har jag lyssnat på länge. Hade stött på hans musik många gånger innan jag började lyssna på den påriktigt eftersom all annan musik jag lyssnat på är ganska nära släkt med hans, hade också kommit över många citat från hans låtar på tumblr, men tog faktiskt ett tag att lära sig tycka om honom. Hans musik har kommit att prägla väldigt mycket av mitt liv de senaste åren. Låter så klyshigt när man säger det, men den musiken betyder verkligen massor för mig. Kopplar många låtar till olika minnen och platser och livsskeden jag varit i. Hade det inte varit för Håkans texter hade jag nog inte börjat skriva på det viset jag gör heller. Nedan en bild på min sjömansklänning. Konsertoutfiten blir nog i sjömansstil, med Dr. Martens, så klart.
Funderade idag på mitt allra första minne av Håkan. Vet att jag lyssnat på Håkan före det här, men ett minne jag kom på var kvällen innan jag skulle på en resa till Sverige, det var sommar. Jag hade lyssnat på låten "Fri till slut" och var helt betagen av den. På den här tiden hade jag inte Spotify premium eller något annat, och skulle ju inte ha nät i Sverige, så jag spelade in låten på min telefon från youtube och lyssnade sedan på den kassa inspelningen i en vecka bara för att komma ihåg hur den gick, bara för att känna känslan som alltid kommer av den låten.
Den allra första gången jag lyssnade på Håkan visste jag nog inte ens vem det var. Jag var 10-11 år och hittade av en slump Håkans version av "Visa vid vindens ängar" på youtube, för den låten har varit en av mina favoriter så länge jag kan minnas. Det tog ett tag, några år, innan jag sedan håxade vem han var, och innan jag lyssnade på han påriktigt.
Dagens religionslektion minns jag inte så mycket av. Kunde som ni förstår inte koncentrera mig riktigt. Hade helst sprungit runt i hela skolan och ropat "Jag ska få se Håkaaaan, hör ni?? Håkan!!" Som tur hade jag bestämt träffis med Natalie efter skolan, hon hade också fått biljett så vi kunde hypea över det ordentligt tillsammans. Natalie hade jag inte träffat på ett tag så vi hade verkligen mycket att prata om.
Vi satt typ tre timmar på Sweet Vasa och pratade om hur och när vi upptäckte Håkan och vad han haft för mening. Vi pratade om resor vi borde göra, festivaler vi borde åka på, saker vi borde studera, folk vi borde träffa, folk vi borde umgås med, folk vi vill vara som, filmer vi borde göra och om alla konserter vi varit på och alla artister vi träffat, om utelivet i Vasa och om hur människorna funkar här, osv.. Efter några timmars fika forsatte vi på stan och kollade på en massa fint, testade massa smink och var lyckliga över snön som börjat falla. Sen sa vi hejdå och lovade - snaart igen.
Jag mötte upp mamma och så köpte vi lite glittrigt smink och testade några plagg innan vi for och fredagshandlade med resten av familjen. Körde sedan hem i snöyran och sjöng högt i bilen. Hemma lagade vi mat, dansade i köket och lyssnade på barnprogramsjinglar, och grillade där ute, i November... Sedan pratade vi om San Francisco medan vi åt och funderade på resetid, mellanlandningar och huruvida jag skulle få cykla över Golden gate själv eller inte, och om orsaken till varför jag tycker om den stan så mycket.
Som om inte denna fredag varit bra nog ligger ett nytt avsnitt av SKAM och väntar på mig nu. Som sagt tror jag det kan vara ett riktigt riktigt bra avsnitt. Det ska jag se nu. Sen ska jag se på lite Håkan-konsertvideor, och lägga fram en bra outfit för morgondagens artonårsfest.
Ah. Det är verkligen sånt här jag lever för!
Stora kramar till er. Hoppas ni också får uppleva såna här dagar ibland, när man känner livet i sig!
Nu måste jag nog slänga upp det här inlägget. Började på det 21:55 och klockan är 00:59 nu!
Nu är det måndag snart men jag lever för ikväll
Efter en skolvecka som gått rekordsnabbt kom jag hem igår och låg med datorn i famnen några timmar och kände hur skönt det var med helg. Lite före 18 fick jag sedan bråttom och fick dusha, klä på mig och packa mina saker på några snabba minuter. Jag sprang till Hanna medan mitt nydushade hår frös till is och så hann vi just och just med bussen som tog oss till stan.
Hemma hos Emilia fixade vi lite fredagsmat, tände ljus, lyssnade på SKAM-spellistan och hade det mysigt. Jessica, Hanna, Emilia och jag. Alla har vi gått lågstadiet och högstadiet tillsammans och upplevt massor ihop. Att jag fortfarande umgås lika mycket med dessa sköningar är så jäkla fint. Gammal vänskap är värt guld.
Efter några timmar hos Emilia klädde vi på oss och gick genom den tysta vinterkvällen till Fontana. Med snön och mörkret var det mysigt. Vi konstaterade med Hanna att det på något sätt kändes som en nyårsnatt. Vi gick på Kyrkoesplanaden förbi (den nu halft nerrivna) byggnaden där vi gick ett högstadieår och mindes hur det var där. Saknar den tiden!
På Fontana hade Robin en spelning som vi gick på. Det var riktigt kul. När vi hörde hans låtar fick jag en flashback till Ruisrock då vi hörde samma låtar live medan vi dansade i vattnet.
Efter spelningen dansade vi lite till Spice Girls låtar innan vi for hem och Hanna sov hos mig. Det tjöt ovanligt högt i mina öron när vi kom hem, vilket alltid gör mig lika ängslig. Skulle definitivt behöva bli mer försiktig. Till min stora lättnad vaknade jag imorse till tystnad och först när Hanna frågade mig hur jag hade det med öronen slog det mig att pipet var borta.
Förövrigt vaknade vi rätt tidigt imorse till ett underbart vinterväder, relativt pigga var vi också.
Jag hämtade upp Ronja efter 10 och så for vi till Vasabladet för en skrivkurs med några andra Sevendaysare. Vi diskuterade skriveri och fick lyssna på två föreläsningar av Sara Jungersten och Charlotta Svenskberg. Vi fick massor med tips och knep, och sådant som kan vara bra att tänka på när man skriver. Det var verkligen givande och tiden gick fort. Jag gick därifrån fylld med nya tankar, inspiration och motivation till att skriva ännu mer.
Josefin, Ella och jag gick sedan vidare till Loftet där de hade Novembermarknad. Nedan en bild tagen inifrån Loftet.
Efter en stund bestämde jag mig sedan för att köra hem. På vägen till bilen tog jag lite foton med telefonen eftersom vädret var så härligt. Nedan ser ni skolan jag befinner mig i varje vardag.
Bilen min hade jag parkerat nära ortodoxa kyrkan som jag brukar. Den lilla parken omkring kyrkan har nu gått över från höstig och färgglad park till väldigt vintrig. Har verkligen tagit mycket foton om morgnarna i den här parken denna höst.
Sedan körde jag hem efter en mysig start på lördagen. Självklart använder jag inte min telefon när jag kör, men när jag står stilla i trafikljus kan jag knäppa en snabb bild då och då.
Nu ska jag hjälpa mamma och pappa i köket. Det vankas tacokväll och gästerna kommer inom kort!
Trevlig fortsättning på helgen ska ni ha! Kramar - Anna
Vad Macklemore gör bra
Är det nånting jag tycker om så är det vettiga artister som använder sitt kändisskap till att föra fram och prata om viktiga saker. Någon som gör det är Macklemore. Ben Haggerty alltså. Han upptäckte jag riktigt ordentligt i somras innan vi såg han på Ruisrock och den här hösten har jag verkligen lyssnat på hans musik massor. Jag har gått igenom hans (och Ryan Lewis) youtube och sett igenom alla klipp, musikvideor, tour dairies osv jag hittat där och upptäckt vilken klok människa han verkligen är, och vilka roliga och kreativa musikvideor de gör! Allt känns dessutom väldigt äkta.
När vi såg han i somras tänkte jag också på hur genuin han var. Han pratade mycket om jämlikhet, acceptans och sånt och allt han sa tillsammans med låtarna gjorde konserten så perfekt. Att han dessutom skrivit låten Same Love där han stöder samkönade par/äktenskap osv är en så himla bra grej eftersom det inte är så många andra hiphop-artister som gjort något liknande. Det var sån otrolig feelis i publiken på Ruisrock när han sjöng den.
Det som jag uppskattar jättemycket med Macklemore är också att han gör både rolig musik/musikvideor och seriösa som handlar om lite allvarligare saker. Till exempel Downtown, Brad Pitt's Cousin, Can't hold us och många andra låtar är ju roliga och musikvideorna likaså medan låtar som Same Love, White Privilege och Otherside är ganska seriösa och handlar om allvarligare saker.
Det här skriver jag nu för jag tänkte tipsa om en grej som kom ut i förra veckan. Macklemore har alltså släppt en låt som heter "Drug Dealer" och som handlar om honom själv. Låten kom ut för två veckor sen och videon en vecka sen. Han har alltså kämpat med drogmissbruk och alkoholism förut och skrivit en del om hur han tagit sig ifrån det (Bl.a i låten Otherside) Den här låten handlar då också om det. Jag tycker det är fint att en så stor artist använder sin egna historia till att hjälpa andra och informera. Någon kommenterade på hans instagram "You inspire, educate, and create honesty through your art", och det är ju just så det är. Musikvideon till Drug Dealer är ingen "fin" video, det är en ärlig och äkta video som är jätteviktig.
Jag känner så där spontant att jag skulle vilja se mer av sånt här på topplistorna än alla enkla låtar som egentligen inte handlar om nånting som snurrar på alla radiokanaler 789 gånger per dag, men så är det ju inte riktigt alltid.
Här är en del av vad han själv skrev på instagram:"When I wrote Otherside 8 years ago, I was fresh out of rehab. Broke, spiritually sick and unsure that life was something I wanted to keep living. That song was medicine for me to write, yet I didn't know if I should put it out. I'm not ashamed anymore, and never want to hide who I am because of society's potential judgement. This is my story. Our story. I've gone through numerous relapses. Many setbacks in my recovery. But I'm sober today. And I'm so grateful in whatever way I can to carry the message of recovery. Whether that's a song, stage or at a meeting. I just hope that I can say something that clicks with someone." Här kan ni läsa hela texten från hans profil.
Även om det såklart finns många artister som, liksom Macklemore, gör såna här bra saker borde det finnas ännu fler. Och de som redan finns borde få mer uppmärksamhet och respekt. Artister som använder sin status till att informera och påverka och hjälpa andra människor. Artister som skriver och gör bra musik som handlar om viktiga saker. Jag tror det är ett superbra sätt att nå fram till folk på. Musik är ett så kraftfullt medel.
och så ett fint citat från Same Love:
Om ni vill kan ni checka in Macklemore & Ryan Lewis youtube för där finns en massa bra saker. Att kolla igenom deras "Tour Diary" är någonting jag ofta brukar göra i brist på annat, och musikvideorna kan man se hur många gånger som helst!
Kramar - Anna
Då som nu för alltid
Igårkväll var vi på Kents sista konsert i Finland, avskedsturne'n, som också rätt många andra Vasabor. Inte haft sittplats på så många konserter förr men var verkligen skönt. Konserten var jättebra och jag satt och tänkte, 'Det är här jag ska vara en lördagkväll, varje lördagkväll. På konsert'. Kunde filma och fota mycket, på samma gång som jag ändå njöt av konserten. Att fota konserter är ju de bästa jag vet, så man får ju passa på. Slängde in några Kent-citat jag tycker om mellan bilderna här nere också!
'Det finns de som säger att kärlek är så enkelt, antingen har man den eller så har man inte
och plötsligt står du där övergiven i regnet, en fot i graven bland syrener och studenter'
'Visst känns det som att kärleken väntar'
'Hur långt man än kommit är det alltid längre kvar'
'Jag är dom första kalla regnen. Jag är frosten där inget växer
Jag är halvåret av mörker i landet som Gud glömde'
'Nu är hat okej om det riktas åt rätt håll. Inget slår hårt som vänstervåld.'
'Jag är livrädd för att leva. Jag är dödsrädd för att dö'
'Så snurra min jord igen. Radion spelar vår sång'
'Vi ska leva leva livet. Vi tar allt ja allt för givet. Vi ska aldrig bli som ni'
'Jag kan inte lura mig hjärta. Hur gärna jag än vill, kan jag inte lura mitt hjärta'
Då som nu för alltid.
Hejdå Kent.
Vi ska leva leva livet
En bild på min nya skrivhörna. Ni ska få se mera inom kort!
Vaknade upp rätt sent med Emilia och Hanna idag. Vi fortsatte vårt seriemaraton som vi påbörjade igårkväll.
Nu ska jag klä på mig nått vitt och dra på Kent-konsert med Jessica. En första och sista gång. Är ju trots allt en avskedskonsert.
We ain’t getting any younger
Seinabo Sey var i princip den enda under hela Ruisrock som jag fotade lite mera ordentligt med systemkamera. Vi stod långt framme och ljuset var bra så då kändes passligt.
Seinabo Sey var alldeles underbar. Hon sjöng helt fantastiskt och var så sprudlande glad och rolig. Hon berättade flera gånger bakgrunden bakom vissa låtar och lite andra historier som var jätteroliga att höra. Artister som öppnar upp och verkligen pratar med publiken och bjuder på sig själva som hon gillar jag väldigt mycket.
Festivaldag 1 - Ruisrock
Tillåt mig reflektera en sekund över hur rolig den senaste helgen var. Helt otrolig.
Supertidig fredagmorgon satte sig Emilia och jag på tåget till Åbo där vi mötte upp Hanna som kom från andra hållet. Hela fredag förmiddag/dag strövade vi omkring lite på stan efter att vi hade ställt i ordning allt där vi sov och bytt till festivalkläderna. 
Kanske 5-tiden begav vi oss till Ruissalo, festivalområdet, där Ruisrock hålls. Vi åkte buss en bit men sedan var man också tvungen att gå några kilometer ut till ön där festivalen äger rum. Varje dag gick vi dessa kilometrar både på dagen och sen tillbaka på natten. Stackars stackars fötter. Stackars fötter som iklädd dr martens bar mig hela helgen. Tack och lov för skavsårsplåster. 
Vi tog fram biljetterna och gick in. Första dagen var köerna inte så farliga faktiskt. 
Inne på området var det verkligen fint. Precis så som det ska se ut på en festival. Och aldrig har mina Dr martens sett så mycket damm och smuts förr. De ligger fortfarande inpackade i min resväska. Återstår att se om de nånsin blir återställda.
Efter sko-bilden nedan tog det ungefär två dygn innan jag såg dom solglasögorna igen. Tappade nämligen dem någonstans. Hittade dem sedan sista natten vid "Löytötavarat" stället. Verkligen ett under att jag fick dem tillbaka. Mina favoriter. Jag undrar vad de hade varit på för äventyr! Och vem som hittade dem! På lördagen tappade jag sedan också mina favoriter från USA-resan under Chainsmokers konsert. De förblev dock borttappade tyvärr.. och antagligen rätt förstörda.
Solnedgångarna på området var magiskt fina. Dessa togs innan den första konserten. 
Den allra första konserten vi var på var Lukas Graham (killen som sjunger 7 Years). Eftersom det var första konserten och vi var ganska taggade så hamnade vi typ längst fram. Det var kul. Lukas var jättebra live och hans bassist var rolig och underhållande. 
Lukas Graham slutade samma minut som Icona Pop började på andra sidan. Vi sprang som tokar för att hinna. Icona Pop var också super. Rätt många låtar man inte kände igen men var ändå superkul! 
Efter det var det dags för MØ. Hon är så otroligt bra. Hennes röst tog över hela tältet. Låten Kamikaze var speciellt bra. 
Sedan var det dags för Seinabo Sey. För mig kommer hon alltid vara "Oskar Linnros körsångare". Henne hade jag verkligen sett framemot att se live. Förutom att hon sjöng helt otroligt så utstrålade hon massor med glädje och var allmänt genuin. Allt som hon pratade om mellan låtarna var verkligen intressant att höra. Tänkte även under konserten på hur sjukt bra Sverige är på det här med musik. Heelt otroliga är dem. 
Efter Seinabo Sey fick vi äntligen en liten andningspaus efter flera konserter i rad. Den här stunden var då vi var som allra tröttast på kanske hela helgen. Visst var det en och annan artist som sjöng under denna stund men vi orkade verkligen inte. 
Till sist var det Jack U som spelade vid största scenen. Jack U är alltså någon form av DJ. Väldigt intensiv musik på något sätt. No chill liksom, men det var kul. 
En bra stund efter midnatt bar det av tillbaka till stan. Att gå de 2-3-4 kilometrarna det var till bussen på den lilla vägen där alla andra också gick när det var lite kyligt och fötterna var helt döda var minst sagt lite tungt, men det gick, och ojoj så skönt det var att gå och sova sen efter en intensiv första dag.
Fortsättning följer...
Någonting jag saknar
Det är idag fyra hela år sedan jag och fyra bästa vänner for till Stockholm och såg Melodifestivalfinalen då Loreen vann. Året var alltså 2012 och vi gick i sjuan. Den här resan var så himla rolig och jag ser tillbaka på den med värme. Att få spendera en hel helg i Stockholm med mina äldsta vänner var helt magiskt. Jag är verkligen så glad att vi gjorde den här resan tillsammans. 
Själva Melodifestivalen var så otroligt mäktig när det var just Loreen-året. Andra artister som var med var bl.a Danny, David Lindgren, Molly Sande'n, Ulrik Munther, Lisa Miskovsky osv. Känslan under röstningen när hela globen skakade och alla hejade på Loreen var så mäktig. När hon sedan vann, vilket alla visste att hon skulle, var vi verkligen euforiska ;) Hon var SÅ mäktig så det går inte ens att beskriva! Danny och alla andra var också superbra. När jag ser på youtube klippet från Dannys Amazing-nummer blir jag alltid såå glad!
Efteråt träffade vi faktiskt Loreen som var världens härligaste människa. Hon tog sin tid att skriva autografer till 5 stycken 13-åringar medan pressen och alla andra fotografer ropade på henne. Det var faktiskt lite sjukt.
Tidigare under dagen hade jag läst Kenzas blogg där hon hade publicerat ett outfit-inlägg. På ett ganska långt avstånd såg jag någon med exakt samma outfit som på hennes foton, men det visade ju sig vara hon själv, så vi sprang och hälsade på henne också. Eftersom detta var cirka ett halvår innan vi började med instagram och allt det så var autografer tydligen viktigare än att ta foton, därför har jag ingen bild tillsammans med henne, bara en där hon ser på Hanna, vill jag minnas. Kenza var också supergullig! och tänk vad mycket hon har lyckats med efter detta!
Imorgon är det dags för 2016 finalen. Jag hoppas på att någon riktigt bra vinner. Finns ju nog ändå några stycken bra låtar iår. Har faktiskt missat några delfinaler men annars ändå hängt med ganska ordentligt, om än lite sporadiskt.
Känner förresten sådär spontant att jag skulle kunna ge typ vad som helst för att spola tillbaka tiden fyra år. 2012 var verkligen så bra för mig av många olika anledningar. Bytet mellan sjuan och åttan var också en sån rolig period! åååh...
KONSERTER
Det enda jag tänker på just nu är konserter! Jag tittar på mina gamla konsert-filmer och bilder stup i kvarten. Jag kollar igenom tusentals konsertfilmer på youtube. Jag googlar hela tiden och har antagligen läst om Nordens alla kommande festivaler vid det här laget! Jag har idag sett på flera dokumentärer om olika artister och backstage-filmer från deras spelningar.
Det finns verkligen ingenting som jag njuter av så mycket som att gå på konserter. Att se artister live och sjunga med till låtar som vanligtvis är en del av ens dagliga rutin. Att fotografera och filma konserter. Att stå i konsertköer och träffa folk med samma musiksmak. Att stå längst fram vid kravallstaket och känna tillfredsställelsen av att ha bra platser. Att träffa artister och prata med dem! Att få kontakt med artisten under konserten. Att få lyckade foton. Det finns helt påriktigt ingenting som är bättre än detta!
Jag sitter just nu och funderar och planerar och räknar lite inför sommaren. Ifall det går som tänkt så får jag iallafall se två av mina favoriter: Timbuktu & Miriam Bryant. Båda har jag sett förut men ingen hel konsert med Timbuktu och eftersom han lär vara helt otroligt grym live plus att han är en av mina gamla favoriter så känner jag att jag verkligen borde se honom!
Dessutom vet man ju aldrig riktigt på förhand vad som kommer hända under sommaren eller vilka konserter som dyker upp. Förra våren hade jag endast en konsert inplanerad till sommaren men det slutade med att jag gick på ungefär tio konserter varav flera var med artister jag alltid velat se, så man vet aldrig, vilket på ett vis är ganska kul också!
Några på önskelistan: Veronica Maggio, Hoffmaestro, Daniel Adams-Ray, Oskar Linnros, Håkan Hellström, Tjuvjakt, Maskinen, Ulrik Munther, Erik Hassle, Loreen, toto, Thomas Stenström, Lilla sällskapet, Seynabo Sey, First aid Kit osv...