Märkliga porträtt

Skrivet av Anna Betlehem 24.03.2020 | 2 Kommentarer

Nedan ser ni bilder jag tog förra veckan i källaren. Alla skolfotoprojekt jag gör under den här perioden kommer förmodligen ha en lite märklig underton, men jag är ganska nöjd med det. Knasigt och märkligt, kanske till och med lite mörkt, är bra - för det är oftast mer intressant.

Jag har nyligen hittat en fotograf vid namn Francesca Woodman som lekt mycket med lång exponering och intressanta porträtt. Dessa bilder innehåller lite annat, men jag ser dem absolut som en reaktion till hennes fotografier. Googla hennes namn, det finns så otroliga saker.

Visste ni att när kameran uppfanns och fotografi blev en grej så fotade ändå människor bilder som såg mycket ut som dåtidens målningar! Familjefoton, porträtt på rika människor, människor utklädda till personer från bibeln osv. Dels för att det var det man visste av och ville ha, men förstås också för att exponeringstiden var så pass lång att man inte kunde ta spontana "in the moment" bilder. Bara stillsamma iscensatta porträtt. Många såg fotografi som ett verktyg för folk som inte målade tillräckligt bra. Till slut ersattes målade familjeporträtt helt med fotografier och abstrakt konst blev stort, men det är en annan historia.

Okej, slut på fotosvammel. Ville mest säga att det här inspirerar mig mycket. Att tänka på fotografier som målningar. Även om jag har en lite annan syn på det.

Ofta när jag fotar försöker jag föreställa mig vad som skulle passa i en ram på en vägg. Ett mer tidlöst grepp. Vad innehåller en bild som är så pass intressant att man kan hitta nya saker i den ännu efter en tid? Jag försöker gå emot dagens instagram/snapchat syn på fotografi. Jag vill skapa bilder som har en längre livstid. Bilder som man kan se på, begrunda. Bilder som man inte förstår, bilder som ställer frågor. Kanske till och med bilder som trycker på punkter, sticker i ögonen. En bild som bara är "fin" men inte så mycket mer, kan i många fall vara så ointressant, men det beror förstås på kontexten.

Dessa bilder är tagna med några sekunders exponering och jag tycker det är så lekfullt och inspirerande. Känner mig så kreativ och energisk. Det finns så mycket roligt man kan göra. Jag föredrar nästan att hålla mig till svartvitt när jag kör lång exponering eftersom det ger lite mera spelrum.

Lång exponering och märklig feelis är ju också en ganska passande kombination. Den spöklika känslan tycker jag så om. I dessa bilder bär jag den österrikiska gamla klänningen jag köpte i Wien. Tycker den passade så bra. Och min solhatt som är i samma färg, köpt i Kapstaden.

Att packa en väska full med kläder, gå ner till tvättrummet och fota i min ensamhet där, springa fram och tillbaka till kameran och vara i en kreativ bubbla, påminde mig så mycket om förut. Då när jag var 14 och tog mycket självporträtt i olika outfits osv. Det var så roligt, och jag älskar att jag ännu kan framkalla samma känsla. Det är förstås en lite annan grej nu. Förr försökte jag ju se snygg ut, nu anstränger jag ju mig för att se skrämmande och märklig ut!  men det är ändå samma energi och inspiration. Jag är också glad för att vi har ett tvättrum att fota i. Borde gå ner dit snart igen, med en ny idé. Kändes ju som en liten utflykt.

Finns det någon av dessa bilder som väcker nånting särskilt? någon som du tycker extra mycket om av någon anledning, någon som är riktigt hemsk, tråkig, intressant? Berätta gärna! jag älskar att höra synpunkter kring bilder jag stirrat på så länge att jag inte hittar något mera i dem. Vill ha nya perspektiv.