annasfoto

Malaxbröllop

Skrivet av Anna Betlehem 03.02.2020 | 2 kommentar(er)

Vi har haft bröllopsvecka på Sevendays och jag ansluter mig här sent om sider. Jag har inga speciella bröllopstips att komma med, men tänkte närma mig ämnet från min roll som fotograf och visa lite bilder från ett Malaxbröllop jag fotade förra sommaren, dela med mig av lite tankar kring det. Sanna & Viktor gifte sig i juni 2019, och det var otroligt fint ordnat, får rysningar när jag tänker på det. En ära att få fota ett så fint och sprudlande bröllopspar som blev så bra och naturliga på alla bilder.DSC0007 2DSC0109 2DSC0113Namnlfsddost 1DSC0436 2 Säga vad man vill om bröllopsfoto men jag tycker det är så njutningsfullt. Det finns förstås mycket klichér, men man kan alltid utveckla sin egen stil, sätta sin prägel på det. Efter några år kanske man kommer in i en rutin där man inte får känna lika mycket, men än så länge blir jag skakig på hand i vissa känslosamma situationer som ska fotas. Håller man på med kameror och grejs konstant blir det förstås efter ett tag lite bekvämt, lite på rutin, lite monotont. Men bröllop, alltså ojoj. Då får man känna saker bakom kameran! När jag körde hem från det här bröllopet i natten kände jag att jag var på så rätt bana, så glad.
Namnlosdsdt 1DSC0314 kopiaDSC0681 3dsd2DSC0810DSC1071 2DSC1192Det är också väldigt tacksamt att fota bröllop eftersom bröllopsdagarna ofta flyter på på samma vis och har liknande program. Det är lätt att planera och förbereda sig, tänka ut var man ska stå och nästan visualisera ett bildmanus på förhand. Man vet vad som kommer hända men på samma gång bjuds det på många överraskningar och stora reaktioner av många olika människor. Det är som att intressanta och händelserika bilder kommer rakt i famnen på en och det är bara att trycka av, låta kameran gå varm. DSC1480DSC1532 2DSC1779DSC2001DSC2109DSC2269Man har förstås också lite press på sig. Det är inte som att fota ett vanligt business-evenemang precis. Dessa bilder kommer ramas in och stå i släktens bokhyllor, hänga på väggar. I årtionden! Det är på samma gång motiverande. Får en att göra sitt yttersta för att få så tidlösa och fina bilder som möjligt. DSC2793För att inte tala om paranoian kring tekniken. Jag har verkligen noll tillit till teknik när det kommer till så här viktiga dagar. Backup kamera och tillbehör är ett måste. Jag har tiotals tomma minneskort i bakfickan och byter kontinuerligt under dagen, varje timme, så om det händer något med ett kort så finns inte exakt allt på det. Har också med dator och för över material vartefter under dagen så gått det går. Kör hem efter bröllopet med en känsla av att jag har en nyfödd bebis i baksätet, när jag har hårddisken och minneskorten där... Hoppas lite av oron försvinner med lite mera erfarenhet, ändå förvaltar man ju någonting som är av stort värde för paret och lite oro ska man nog ha. Gifter jag mig någon gång och ska anställa bröllopsfotograf kommer jag värdesätta den där försiktigheten högt.
DSC3004DSC3188DSC3228DSC3216DSC3238Inför det här bröllopet hade vi diskuterat stilen och kikat genom lite Pinterestmappar. Grönt och naturligt var ledord. Blanda bröllopsklassiker med mer personligt. Några trendiga poseringar tillsammans med det som känns bra på plats. Jag kikade mycket på släktingars bröllopsfoton i olika bokhyllor innan. De man sett på tusentals gånger i alla år. Försökte fundera kring vilka som verkligen fastnat för mig och varför, vilka som känns mest tidlösa, och vad det var med dem som verkligen var bra. DSC3397Det är ju tacksamt att kunna se på vad andra bröllopsfotografer tar för bilder och sen influeras av dem och försöka återskapa det man sett. Innan man hittat sitt eget grepp är det ju vägen att gå, men jag vill nog gräva lite djupare. När den stora dagen väl kommer gäller det ändå bara att köra på magkänsla och lita på sin stil, sitt öga. Allt går ändå i sådan raketfart. Jag är glad för min vana vid dokumentärfotografi. Det gör att det inte finns så mycket osäkerhet, självtvivel. Att få vara självsäker i sin roll är den bästa känslan jag vet. DSC3389DSC3429Namndsdslost 1DSC3506DSC3738DSC3763DSC3809På festplatsen fanns så många alternativa fotoställen. Så mycket natur, fina hus och omgivning. Älskade att fota ett Malaxbröllop. Kändes bara rätt. DSC3981DSC5111DSC5982DSC6081DSC4376DSC4448DSC4472DSC4560DSC5031DSC5255DSC5453DSC5684Vädret var den här dagen faktiskt riktigt bra fotomässigt. Som ni kanske förstått så regnade lite på morgonen men stunden när bruden kom och vi skulle ta parbilderna slutade det regna och var mest molnigt, vilket är perfekt för porträtt. Jag var glad över att jag inte behövde kämpa med direkt sol. Mot eftermiddag/kväll kom solen fram och vi fick också lite fina solbilder på gården. DSC5860DSC5882DSC5895DSC5941DSC6021DSC6185DSC6253DSC6242DSC6212Det var det. Underbar dag var det. Längtar tills jag får fota nästa bröllop!

Okej några tips kan jag komma med. Förstås ska man ta fina bilder och kunna sin teknik osv, men en av de viktigaste sakerna när man fotar bröllop är nog hur man beter sig. Det är kanske självklart men ack så viktigt att man är lugn och sprider glad energi eftersom man kommer befinna sig nära paret redan från morgonen. Att socialisera med människor och försöka vara en del av festen, smälta in, är också bra eftersom gästerna blir mer bekväma och vana med en då, och det blir lättare att få bra bilder på dem. Vad mer? hmm. Smidighet är bra. Jag har som gäst varit med om bröllop där fotografen jycklat massvis med blixtar och stativ, sprungit fram och tillbaka framme vid altaret under hela ceremonin, och det är ingen vacker syn. På samma gång måste man också våga vara lite störande för att få vissa bilder. Vara bekväm med att folk tittar på en när man står mitt i altargången och fotar paret. Kämpa emot obekvämheten. Så ja. Viktigt att finna den där balansen. Våga störa, men inte för mycket. Ta skor som inte för ljud! Och kläder som är bröllopsfina OCH praktiska.

 


Liv som tar slut, och fortsätter

Skrivet av Anna Betlehem 10.11.2019

Så kom vi till det här inlägget då. Ett liv tar slut ibland allt annat liv.

Den andra dagen i september. Foto taget Kl.16:44. Lasse läser igenom sista versionen av sin gradu sittandes på kökssoffan som tidigare varit i Helsingfors bredvid sin palm som tidigare varit i Helsingfors, den också. Jag stressar runt bland tvätthögar och reseförsäkringar. DSC1047Går in i Lasses rum efter den här bilden och tar upp telefonen som legat under täcket. Den är på ljudlös så det är konstigt att jag valde att söka upp den just då efter att inte använt den på hela dagen, för mamma ringer. Samtalshistoriken på min telefon säger att klockan då var 16:47. "Dåliga nyheter" och mina tankar far direkt till min katt. Jag blir direkt stressad och känner ett tryck i magen men sen handlar det inte om det och då är jag lättad men sen kommer ett annat tryck.DSC1044Mommo har dött. Vadå mommo har dött? mitt huvud förstår ingenting. Vad betyder det här? ska jag aldrig prata med henne igen? mitt huvud förstår inte det på ett bra tag efter, inte ännu riktigt ens. Går ut tillbaka till Lasse på kökssoffan. Känner mig konstigt lugn men hittar inte riktigt några ord, bara stirrar på honom några sekunder. Känns absurt att säga det högt, det som hänt, för jag fattar det ju inte. Han ger mig en lång kram och pussar mig i håret men jag fattar ingenting. Pappa är på väg till Uleåborg men vänder tillbaka och hämtar mig i Nykarleby.

Vi hinner äta middag med Lasses föräldrar och jag känner mest att allt är så komiskt för att livet känns så roddigt och kaotiskt i övrigt då. Flygbiljetter, lägenhetssökningar, högar av tvätt, stress över en massa andra saker har redan gjort mitt huvud segt, och så händer nånting sånt här? Hur är man benägen att processa nånting då, som ändå är svårt att förstå. Vi styr raka vägen mot Malax. Himlen är dramatisk hela vägen dit, och jag känner mig konstigt lugn. DSC1051Kommer fram till mommo och moffi, eller ja, till moffi. Resten av släkten är där och ännu då kan jag inte riktigt förstå nånting. Har omedvetet tagit med mig min kamera, och en pyjamaströja. Tror det är så jag hanterar situationer som är läskiga och otrygga. Tar med mig kameran. Att fota sorg, begravningar osv känns alltid för mig lite fult på ett sätt, men ändå inte. Eftersom allt hade gått så fort fanns det familjemedlemmar som i chocken glömt allt som hänt de första dagarna och mina bilder kunde fylla i luckor. Där ser jag ändå hur det fyller en funktion. Och att det inger trygghet för mig själv. Föreviga situationerna så jag kan bearbeta dem i efterhand. DSC1065Händelserna från dagen hänger kvar i luften hemma hos dem när vi kommer dit. Axel och mamma hann dit så snabbt att de hann vara med henne en stund. Folk diskuterar praktiska grejer angående allt och det känns alltid så hemskt. De där praktiska grejerna man måste göra när någon dör är som att riva av plåster efter plåster. Det är då det blir mer och mer verkligt. De kommande dagarna pratar vi med blomstermänniskor, kistmänniskor, begravningsmänniskor och jag kan ännu inte riktigt få ut någonting. Ingen gråt alls. Det är stopp. Bara en konstig smärta i magen. DSC1068DSC1072Det blir sent och vi far till moster och sover över. Konstigt hur huvudet jobbar även fast det känns som att allt är gröt. För en pyjamaströja hade jag ju med mig och den använde jag då. Som att jag i brådskan visste.  DSC1081DSC1100DSC1102Så hemskt att lämna moffi i stora huset.DSC1105Nästa morgon stiger vi upp tidigt efter att ha sovit typ ingenting. Vi spenderar flera dagar i Malax. Fixar och hjälper och är hos moffi. Alla tillsammans. DSC1109DSC1118Lasse kommer körandes. Det går lite lättare att vara ledsen då. Få ut nånting. DSC1119DSC1124DSC1126En massa funderingar kring hur allt ska gå till. När vi ska göra vad. Lasse säger att allt ordnar sig, att jag ska inte ska bekymra mig om de praktiska grejerna. Men flyg, hotell, lägenhet, bokningar, datum. Allt sånt snurrar i mitt huvud. Hur ska vi göra det här riktigt nu? Borde jag kanske skippa första veckan i nya skolan för att hinna på begravningen, eller ska vi åka dit och komma hem igen?DSC1129Som tur har vi inte bokat nånting. Ingenting alls. Vi ska flytta utomlands men vi har ingen lägenhet och inget flyg och inget hotell. Ingenting. Men det är tur i oturen nu när allt händer på samma gång. Mamma är bekymrad över datumen för oss och fixar så att allting går ihop. Det löser sig bra. DSC1134Några dagar senare far vi till kapellet och pajar hennes iskalla panna. Jag är mest frustrerad över att jag inte får ut nånting. Alla är ledsna men jag känner mig som en tom känslokall staty av sten. Det kommer INGENTING. Gråter i bilen efteråt bara över frustrationen. Vad är det för fel? Lasse säger att det sista man ska göra är att lägga förväntningar på sin sorg. Den uttrycker sig olika. Men varför kan inte smärtan i magen och trycket i skallen bara rinna ut genom ögonen? DSC1136Där emellan går någon vecka. Vi far till villan med Lasses föräldrar och plockar lite bär. Beställer flygbiljetter. Bokar hotellrum för första veckan i Österrike. Köper oss själva lite tid. Lägenhet kan vi söka där, på plats. Så som vi ändå hade tänkt att vi skulle göra. DSC1153Svenskarna kommer till oss och stannar för en vecka. Men det känns inte som det brukar. Vi brukar ju umgås på de bästa rosenskimrande sommardagarna men det är bara inte så nu, och så får det vara. Vi dricker vin på kvällarna och pratar om död. Alltid öppnas en hel tankevärld för mig rörande död när någon..dör. Vi får se mommo igen. Hon ser fin ut. Då är svenskarna med, och då är de mindre kusinerna med, och då rinner det ur ögonen. Flera liter. DSC1155Slutligen kommer den där lördagen då vaknar vi upp och människor fixar sig i alla hörn hemma hos oss. Svartklädda. Stora kappsäckar står färdigpackade utanför mitt rum och jag hittar ett par örhängen bland allt rodd i mina hyllor. Mamma menar senare att hon fått dem i konfirmation av mommo. Passligt. DSC1565Det känns helt okej. Pappa kommer spela på begravningen och jag vet att det kommer vara tuffaste delen. Men jag känner mig stark. Den förra begravningen jag varit på var faffas vilket var traumatiskt för mig, men jag känner mig stark och beredd. DSC1570Folk ber mig fota lite på begravningen. Det tar lite mitt fokus från sörjandet, men det känns också skönt. Skönt att få gömma sig bakom den där kameran ibland. Tryggheten. Den som räddar mig i många situationer. DSC1584DSC1590En sorgens dag innehåller alltid glädje också. Så jag försökte hitta den. Fånga den. Som Albin som bara måste gå ut till vägen och bilen en sväng för att prata lite med min fammo, medan resten fixade flaggan. Världens mest godhjärtade tioåring. DSC1591DSC1592Vi kommer till kyrkan och det känns lite nervöst i magen. Nu bara måst vi göra det här. DSC1595DSC1598DSC1599DSC1603DSC1621DSC1631Det är en väldigt fin dag vädermässigt. Mommo begravs en av de finaste höstdagarna. Och det är en fin begravning. DSC1658Det värsta är att se sin bror så ledsen, sina kusiner ledsna, sin moffa, sin moster, sin morbror, sina föräldrar. Alla människor som aldrig gråter, gråter, och det tar så ont så djupt i magen. Det bränns så hårt någonstans in i bröstet. Här är vi hela släkten tillsammans. Efter det här kommer vi alltid ha en tom plats, nånting som fattas. Efter det här kommer det inte vara som det varit. Men vi har varandra och vi är alla tillsammans och det är det viktigaste ändå. DSC1647Sen går pappa upp till pianot, och mammas kusin plockar upp saxofonen. Då är det kört. Det ljuder högt i hela kyrkan och det är så hemskt så hemskt och så fint och det tar så fysiskt ont. Håller Lars hand så hårt så den blir röd. Min telefon ligger på bänken där pappa annars sitter bredvid mig. Jag spelar in ljudet i kyrkan. Varje gång jag trycker play på den ljudinspelningen i efterhand hugger det till i magen. En köttkniv som vrider om. Allt som snurrade då kommer tillbaka på en sekund. Musik är så kraftfullt. Och vill man ha fuktskada i en kyrka ska man spela så fint man kan på en begravning.DSC1649Sen. Sista färden.DSC1667DSC1677DSC1684DSC1688Och en lättnad. Nu var det över. På ett sätt. Bara att försöka förstå och acceptera ännu. Lite kvar på den fronten. Ett år av att gå igenom högtider och släktkalas utan henne. Försöka vänja sig vid det.DSC1698DSC1721Och alltid. Så gränslöst och oförskämt och beräkneligt, så går alltid livet vidare. Och till och med på ett begravningskaffe har jag mer foton på människor som ler och skrattar med varandra, än tvärtom. För i sorgen finns glädje. I sorgen finns tacksamhet och kärlek och en slags medvetenhet. Man vaknar upp. Ser saker lite klarare. Människor lite klarare. Man förbiser allt som är mindre viktigt och det enda som betyder nånting är att man har varandra och att man tar hand om varandra och finns där, lever. Aldrig är man så nära de som finns kvar, som när någon plötsligt inte finns kvar.DSC1829Och när någon går bort, är det viktigaste att vara tillsammans. Göra saker tillsammans. Att ens pojkvän och yngre kusin spelar playstation på övervåningen tillsammans i timmar utan att någon tänkt på var de är. Det är kanske det bästa och finaste. Spendera tid tillsammans. Alla de där dagarna mellan att hon dog och begravdes, då vi umgicks allihopa hela släkten. Var i Malax hela tiden. Det är jag så tacksam för. De dagarna betydde allt.DSC1763Sen närmade sig begravningskaffet sitt slut och då var det andra plåster att dra av. Då kunde vi inte stanna i den trygga sörjande-bubblan tillsammans med släkten längre. Nej. I begravningskläder kramade vi alla hejdå för att köra hem till Vasa, packa ihop det sista, bestämma outfit för flygfärden och gå in i ett helt annat mindset. DSC1770DSC1784Och när allt var klart. Väskorna stod vid dörren. Då åt vi middag med svenskarna och familjen. Och när vi gick och sova. Då tog allt det här slut på riktigt. Då var vi tvungna att tänka på annat. Gå vidare. Fortsätta med våra liv. Det är det värsta när någon dör. När man måste gå vidare på riktigt. Leva vanlig vardag igen. När vi fixade inför begravningen och allt sånt pratade vi om mommo hela tiden. Hon levde i våra ord. Det gör hon självklart ännu. Men inte lika mycket som de dagarna. Och det känns tufft. Det är då man känner av tomheten som man kommer känna i många år. Tomheten efter en människa.DSC1882Nästa dag steg vi upp tidigt och blev skjutsade till flygfältet. På Arlanda satt jag och redigerade begravningsfoton och sen plötsligt blev alla de här dagarna, senaste två veckorna, så distanta. Som om de aldrig hade hänt. Som att man varit i en bubbla som man nu kom ut ur. Som att man då stannade upp och kände: vad var det som hände egentligen?

I efterhand måste man bara se på det som finns kvar: fina minnena och människorna. Minnas. Glädjas. Ringa moffi lite oftare. Ta vara på.

 


Lugnet före stormen

Skrivet av Anna Betlehem 07.11.2019

Villaavslutning 2019. Efter en svettig tågresa och några svängar med bil och en med båt landade vi på villan för att fira. Jag var så otroligt trött men också så på gång av allt som hänt. Satt och åt min mat ännu efter att alla andra var klara, för hade haft så mycket att säga. DSC0712DSC0720DSC0731En annan tröttnos.DSC0739Vi vilade på maten en stund medan vi väntade på att badtunnan skulle bli varm. Tände ljus från villan ända ner till piren.DSC0752När vi väl hoppade i tunnan var det för varmt så då hällde Axel i lite havsvatten för att väga upp.DSC0766DSC0761Stjärnhimlen ovanför oss.DSC0763DSC0787DSC0792Sen mös vi lite till inne i villan innan vi somnade.DSC0745Nästa dag var det fint väder. Varmt och skönt. Plockade ihop alla marschaller.DSC0833DSC0829Hängde runt i Villapyjamasen. Finns inget bättre plagg nånstans nånsin. Den är egentligen mammas och använts på villan i alla år. När jag uttryckte hur mycket jag tyckte om den sa mamma att jag kunde få den, ta med den hem. Men det skulle jag aldrig. Den hör hemma på villan. Den sitter ihop med huset.

Så mjuk o skön.DSC850Så njöt vi lite i solen och hade det skönt. Testade mammas nya bräda.DSC0860DSC0853DSC0882Kikade på Axels alla bygg-projekt.DSC0895Och så sa vi hejdå till den villan. Oftast är villaavslutningen inte en avslutning för oss men den här gången var det det för mig och Lars. Sista gången där för sommaren. När kommer vi månne dit nästa gång? Nåväl. Platser som den finns alltid kvar. Ändras förhoppningsvis inte allt för mycket där.DSC0912Gosfreddy.DSC0921DSC0915DSC0918När vi packat i och ur båtar och bilar körde vi sedan till Nykarleby på kvällen med släpkärran för att tömma lite saker hos Lasses. Inte visste vi då att jag skulle bli hämtad därifrån igen om mindre än 16 timmar. Att mommo skulle gå bort. Nu när jag går igenom dagen innan det hände så här ingående, ser bilder av mig själv i båten, så kan jag inte låta bli att tänka att jag borde ha ringt mommo där. Men det tjänar ingenting till att tänka så nu i efterhand. Det är för sent.sfdsfDet var iallafall en fin och kravlös och mysig villaavslutning vi hade. Så här i efterhand kan man verkligen konstatera att det var lugnet före stormen.


Det var en gång en Juthbackamarknad

Skrivet av Anna Betlehem 30.10.2019

Det var en gång en Juthbackamarknad som bara flög förbi i en dimma av trötthet. En helg som nu känns så avlägsen. Juthbackamarknaden är dock en av mina favorit traditioner och helger på året, så någonting som trötthet skulle aldrig stoppa mig. Dessutom var vi ju där och sålde vilket till och med är roligare än att fynda. Men både och gjorde jag nog. DSC9790Folkmassor fyllda av en massa olika familjebekanta att stanna och prata med. Alltid så roligt tycker jag.DSC9788Det är klart att när man säljer så hinner man ju inte gå runt och kika lika mycket, och ännu mindre fota så mina Juthbacka-inlägg blir lite kortare då. I alla fall har jag fotat stora bokstäver som man kunde köpa. DSC9817Och en himla massa porslin som vanligt. Något mumin-porslin köper jag dock aldrig på Juthbacka eftersom det inte känns lönsamt. En och annan mini porslinskanna köpte jag dock. DSC9822Här åt vi lunch. Vid husvagnen förstås. Mysigt.DSC9816På vägen tillbaka till vårt säljbord såg jag en sån här fin gungstol. Söndrig visserligen, men färgen och storleken var bra. Inspiration för ett framtida köp kanske. DSC9824Samma färg men helt annan grej. Fjällräven byxor. De hade varit bra att ha här i bergen, men inget köp på dem heller. När man vet att man är på väg på en lång resa och redan drunknar i alla saker man försöker packa bort nånstans i sina föräldrars hem, då är man inte så shoppingsugen faktiskt. DSC9838Så vi gick tillbaka för att sälja istället. Det, däremot, vill man gärna göra när man drunknar i prylar och framför allt kläder. Usch då. Mamma kom så småningom för att hjälpa oss sälja också. DSC9839DSC9843Sen plötsligt blev det kväll så fort. DSC9849Och trötta var vi. DSC9857När två marknadsdagar hade gått for vi för en natt till villan och det var det enda man behövde då. Vila ut och ta det riktigt lugnt. DSC9862Sista villakvällen utomhus. DSC9863Morgonen därpå.DSC9918Finns inget mer avslappnande att ligga i en kökssoffa och göra ingenting. Läsa eller skrolla Reddit-inlägg.DSC9885DSC9871Mysigt sensommarhöstigt väder.DSC9887DSC9904DSC9881DSC9892DSC9894Gå runt i pyjamas o va trött.DSC9906DSC9902Borsta tänderna utomhus. I rufsigt hår.DSC9916DSC9924DSC9934Aldrig någonting annat än Birkenstock. Fick dem i maj och har använt dem så mycket hela sommaren att det ser ut som att jag hade haft dem mycket längre. Spillt ganska mycket vatten på dem, och gått på fuktigt underlag, så det har nog nött dem ganska mycket också. Men det är livets sko. Skulle gärna gå i dem utomhus året runt. Borde sikta på att bo någonstans där man kan göra det. DSC9922DSC9961Hugga lite ved.DSC9962DSC9972DSC9978DSC9989Jag vet inte hur jag ska avsluta det här inlägget. Man går igenom en massa villabilder som liknar varandra och sen mitt i allt tar det slut. Lite så som det känns när man åker därifrån. Man vill inte.