Nytt land
Det blir oftast så att när det är mycket på gång för mig så lämnar den här bloggen lite till sitt öde. Inte för att jag inte hinner skriva inlägg, mera kanske för att jag inte kan formulera det som händer. Det är iallafall det jag intalat mig sen 2017 när jag flyttade från Vasa och livet har varit en ständigt pågående förändring och framåtrörelse. Samtidigt för bloggen med sig mycket bra. Dels blåser den luft i min inspiration och kreativitet och så driver den fram mitt fotointresse i sin ursprungliga form - genuina intresset och kärleken till att skapa. Sen mår min hjärna bra av att reflektera, skriva och formulera händelser som gjort avtryck på en.
Var börjar man då? det har gått nästan tre månader sen senaste inlägget. Då tågade vi runt i Österrike till olika berg och sjöar. Coronan och pandemin var ständigt påtaglig där, alla hade mask och vi såg på sätt och vis fram emot att åka till Finland och Österbotten, få dra ner på coronatankarna och försiktighetsåtgärderna en liten smula. Se familjen första gången sen jul. Vi hann bara komma till Vasa någon helg efter vår 2 veckors karantän i Nykarleby så ökade fallen i Vasa ordentligt och vi kröp lite tillbaka in i vår isolerade bubbla.
Att leva isolerat är ändå någonting vi vant oss vid så mycket i år att det inte är ett stort problem att fortsätta. Vi har jobbat så mycket på att konstruera en isolerad distansvardag som ändå upprätthåller den mentala hälsan någorlunda att det bara är att fortsätta i samma spår. Minst 10 000 steg per dag, vakna och somna tidigt, prata långa samtal i telefon med kompisar, laga bra mat, andningsövningar och "yoga with Adriene", klä på sig ordentligt på morgonen, bädda sängen, städa runt sig, skilja arbetstid och vila osvosv. Leva i nuet framförallt och fokusera på det som existerar framför en istället för någon framtid som nu ändå är så abstrakt och svår att greppa. Oavsett vad man gör så känns det nog som att rutinerna är det viktigaste och effektivaste för att hålla huvudet kallt och stressen nere just nu. Jag har till och med börjat med någon slags halvslarvig hudvårdsrutin, jag som aldrig någonsin varit intresserd av sånt, men allt för att rama in dagarna på något sätt.
Pandemin, distansvardagen och lockdown i Salzburg förde också med sig någonting gott. Eftersom vi inte kunde göra så mycket annat än vandra, och livet blev rätt tomt så gav det utrymme för personlig utveckling och möjligheten att satsa helhjärtat på hälsan en tid. Aldrig ätit och sovit så bra, njutit så mycket av träning och varit så stark. Till slut blev dessa grejer goda vanor och dem har vi nu försökt hålla hårt fast vid även när livet runtomkring förändrats. De har på något sätt varit en stor trygghet när allt annat varit flytande. Med det i ryggen hoppas vi kunna vinna över finska vintern i år, och om vi inte gör det - ja då kanske det inte är meningen att man ska göra det.
Min extroverta sida har antingen krympt i år eller så har jag glömt hur ett normalt socialt liv känns. Jag vill så gärna njuta av att umgås med människor som jag gjort men tror jag är lite ovan faktiskt, känner ett sånt sug efter att bara sitta ensam på soffan med Lasse direkt vi umgåtts några timmar med andra människor. Det är som att man krupit in i sin egna lilla oas och stannat där lite för länge, plötsligt känns omvärlden lite skrämmande. Ser ändå så framemot en vardag innehållande fler människor, lite mer ruljans och kontraster. Man blir nog van igen.
Att flytta till Finland nu har på många sätt varit för oss som att flytta till ett nytt land, snarare än att vi "flyttat tillbaka". Det är så mycket tankesätt som skiftat och förändrats under året i Österrike. Framför allt synen och inställningen till andra människor och kulturer. Vi har också börjat ifrågasätta livsstil på ett annat sätt. Insikten att det finns så många olika sätt att leva på och att man inte behöver gå på autopilot hela tiden och göra det som verkar självklart, man kan utforska och bana ut nya vägar som passar en själv. Livet är så mycket mer flexibelt och öppet än vad man förr trott. Det är ju i sig inte Finland som är nytt, även om saker och ting är lite annorlunda pga pandemin, det är kanske vi som är nya. Vi behöver lära känna vem dessa nya versioner av oss är i Finland och det blir på sätt och vis som att utforska en ny plats eftersom man ser på allting så annorlunda. Det här kanske låter smörigt men man inser också att ens trygghet inte längre sitter fast i någon plats, utan i en själv. Det är på ett vis skrämmande, men samtidigt så stärkande.
Jag kollar genom videon här ovan från sommaren i Salzburg för att påminnas om vem jag var där och hålla fast vid den personen också i Finland. En sak som hjälper är att fortsätta lyssna på samma poddar och musik som man lyssnade på där för att kanske lite komma in i samma tankegångar. Känner förstås en stor längtan tillbaka dit och den vardagen jag känner till där, en del av mig hade gärna slängt iväg ett whatsapp-meddelande till vår knasiga snälla hyresvärd för att meddela att vi nog kommer tillbaka till lägenheten i Mülln. Men nu ska vi ge Finland en chans och sen får vi se var det landar.
Klagenfurt
Åhåjj, hej på er. Jag ser på sociala medier att många börjat jobba igen och gått tillbaka till något sånär vanliga rutiner. Här har Lasse just joinat mig på semestern och vi tågar för tillfället runt Österrike. Inte så svårt att resa inom landet när man bor här måste jag säga. Oftast reser vi till sjöar och berg där vi inte stöter på så mycket folk, så det är ganska coronavänligt, men inte hade man ju trott att den mest resande tiden i mitt liv hittils skulle sammanfalla med en pandemi, men livets tajming är ju ständigt knasig och märklig så bara att flyta med.
Vi har köpt ett tågkort som heter "sommerticket" och kan alltså resa vart som helst i Österrike i en månad för 60€ och det gör vi nu. Tåget far över höga broar, genom dalar och mellan berg. Det behövs inga poddar eller böcker för att fördriva tiden när utsikten inte upphör imponera längs vägen. Vi har hittils åkt till byar ungefär 2-3 timmar bort från Salzburg.
Angående coronan är vi ändå rätt ängsliga. Desin flödar, ansiktsmaskerna är vår trygghet och när folk nyser på tåget svär vi för oss själva och byter plats. Det hjälper också mycket att vi båda har samma inställning och kör samma linje, samma försiktighetsnivå och samma irrritationsnivå gentemot andra människor hehe. Jag tycker ändå inte det drar ner på resefeelisen, det ger bara ett extra lager till. Någonting vi kommer minnas. Vi har ju använt masker och hållit på såhär länge redan eftersom coronan togs på stort allvar i Salzburg redan från början. Vi reser ofta i 30 graders värme just nu vilket gör mask-användingen lite halvsvettig, men men, vi är inte så klagande av oss så det funkar finfint.
I onsdags åkte vi iväg till Klagenfurt. En stad lite på tre timmar ifrån Salzburg. Vi åkte på morgonen från Salzburg Hbf och kom fram till Klagenfurt kring 12.
Så promenerade vi omkring i stan någon timma. Det var supervarmt dock.
Vi slog oss ner på ett lunchställe rätt fort. Även om jag egentligen är en person som vill ta samma grej tusen gånger på restaurang och helst håller mig till det jag vet att är gott, så försöker vi nu testa på nya saker när vi reser. Sånt som låter konstigt och intressant beställer vi.
Fint charmigt promenadstråk omringat av gamla byggnader.
I lagens namn!
Efter lunchen körde vi en liten photoshoot i trappan bredvid restaurangen som jag hade kikat på lite.
Ville mest fånga på bild min jumpsuit tillsammans med Lasses ansiktsmask.
Så småningom började vi promenera till Klagenfurt sjön som vi hade sett från tågfönstret när vi kom. Det tog nog en bra stund att komma dit till fots men att promenera är ju ändå i princip det främsta vi gör när vi reser. Går och går och går. Iallafall jag njuter väldigt mycket av vårt flängande.
Såg ett riktigt ståtligt hus på vägen. Perfekt fasadfärg, härlig semestervibe på den balkongen och väldigt fint torn. Bygger man eget hus nån gång i livet känns det nog som att ett torn skulle vara en bra ide'. Ger en så festlig vibb.
Så kom vi till sjön och det var brännande eftermiddagssol och rätt mycket folk. Vi sökte upp en liten gräsplätt nära bryggan där vi inte behövde vara så nära andra.
Så otroligt svettiga, sega, mosiga och varma var vi här. Nästa gång man vaknar upp i kall finsk novembervardag kommer det säkert vara svårt att föreställa sig den värmen och mosigheten. Brukar tänka på det på morgnarna här när jag vaknar av att kroppen är varm och svetten redan rinner längs näsan. -tänk att det fanns en tid när man vaknade upp på morgnarna och inte ville lämna varma sköna täcket? så svårt att förstå det nu. Nu rusar man upp på morgonen för att svalka sig.
Så himla skönt att doppa sig.
Efter lite på en timme vid vattnet var det dags att rusa till tåget. Det kändes verkligen som att den där dagen swishade förbi i ett huj. Vi hann bara gå igenom stan, äta lunch, promenera till stranden, ta ett dopp och sen vips var det dags att åka hem. På vägen hem fick vi iaf fortsätta se på fina utsikter, coola torn och solen som gick ner bakom bergen.
Vill tillbaka till den där dagen!
Sommaren
Hej hej. Sommaren snurrar fort. En ganska annorlunda sommar också, antagligen den första i mitt liv där jag inte en enda gång åker ut till villan, inte en enda gång sätter foten i Österbotten, eller Finland för den delen. Inga hav, bara berg. Älskar bergen, de inger sån..trygghet? Lasse jobbar på och jag sitter hemma och klipper videor, donar med några kurser på distans som jag hade brytt mig så mycket mera om - om vi fått göra dem på riktigt. 
Raderar instagram-appen från telefon kring 20 maj och har inte laddat tillbaka den än. Beställer en bok av Jaron Lanier och försöker bestämma mig för hur jag ska använda sociala medier. Har inte bestämt mig än. Övar på att uppleva fina glassiga dagar utan att fota och publicera bilder någonstans. Känner hur det tar emot. Ifrågasätter mina synsätt och syften. Kanske varje kommande sommar borde förbli instagramfri? Jag har funderat lite på om jag alltid borde dra likhetstecken mellan ledighet och instagrampaus. Aldrig använda på lediga kvällar, helger, semesterresor, jullov och liknande. Bara på lunchpaus och i kollektivtrafik under vardagar. Behöver ju inte vara super konsekvent men att ha det lite som hjälp för att använda sin tid mer medvetet.
Cyklar omkring med Peppe & Magnus i öronen för att få lite luft. En enorm tjock spindel har flyttat in på vår balkong och jag har därmed inte använt den på två veckor. Min nya Garmin klocka kommer äntligen med posten, den säger att jag sover 9 timmar per natt, den får mig att vilja gå mera, men det regnar där ute. Vi har haft ostabilt väder här i juni, två dagar sol tre dagar åska två dagar regn moln två dagar sol. Mestadels ändå väldigt varmt, 28 grader och vi simmar, 22 grader sent på kvällen. De säger att det ska bli bättre i juli.
Möblerar om i sovrummet och vänder sängen. Börjar somna till ljudet av poddar. Mina Apple lurar går sönder så jag använder mina stora Marshalls. Beställer bluetooth hörlurar för att kunna ligga på sidan och bara ha i ena, och för att kunna ha hjälm när jag cyklar men ändå lyssna på nånting. Jag börjar följa med Lasse på hans långa springturer, men med cykel. Det är det skönaste jag vet just nu. Lyssnar på poddavsnitt om BLM och en massa annat viktigt, ibland lyssnar jag på Isabella söker Sheila och måste pausa och förundras, sen byter jag tillbaka till Magnus & Peppe. Skumppapodden börjar igen. Jag pratar med Lasse om hur karantänlivet blev så extra tråkigt och konstigt efter att de tog paus.
Människor flyttar från Salzburg hem till sina länder och jag tycker det är synd att det just ska vara på sommaren det sker. Sommaren blir så melankolisk och konstig. Men en del stannar också här, längre. Vi dricker öl och jag cyklar hem på fem minuter i spöregn. Sover alltid bättre när jag varit ut på öl, troligen mest pga den raska cykelturen som jag aldrig gör om jag bara är hemma på kvällen. Lasse och jag går runt i Europark och söker nya springskor åt honom, jag kikar på mountainbikes och elcyklar. "En sån blå skulle passa till min nya hjälm". Jag har nästan glömt att jag har en sprillans ny cykel som står ledset och väntar på mig i en Helsingforskällare. Den vet lika lite som jag när vi ses igen. Vi cyklar till tyska gränsen och tillbaka en söndag, ingen av oss har med plåmbok så vi kan inte ens köpa en glass, men jag har ett kex i fickan.
Marc flyttar tillbaka till Salzburg efter lockdown-månader i Tyskland. Tillsammans med Kenneth går vi en kväll längs floden och fotar lite. Det är så länge sen jag fotat bara för att det är roligt. Jobbat så mycket med mina fotoprojekt den här våren att kameran mest fått vila när jag inte jobbat på dem. Marc pratar en blandning av norska/svenska/tyska med oss och säger att han glömt en del svenska när vi inte umgåtts, men det kommer snabbt tillbaka.
Idag har jag klippt en video från februari när vi åkte slalom i Zell am See och varit helt in i det. Bli så sugen på att snowboarda när jag ser de skakiga gopro-klippen. Det var bara några veckor innan coronan vände upp och ner på allting. Har så svårt att minnas hur man ställde sig till det då, vad man trodde. Iallafall hade man nog inte förväntat sig att det skulle bli som det blev. Det var så roliga utbytesstudenter som kom hit på våren och det var faktiskt riktigt synd att vi förlorade så mycket gemensam tid, men är ändå glad att vi tog igen mycket nu i maj och juni. Egentligen är det ganska sjukt att vi var utomlands under en pandemi. Det hade man nog aldrig trott, och det kommer eventuellt vara svårt att förstå i framtiden. För oss var det ändå rätt självklart, och odramatiskt.
Igår när jag var ute och gick på kvällen möttes jag plötsligt av en väldigt fin solnedgång efter en ganska molnig och grå dag. Hela borgen lyste rosa i några minuter. Tänkte hoppa på cykeln och fota lite nu när jag skrivit färdigt det här också. Hoppas ni har det bra i sommaren.
Vår längsta hike
I måndags var det röd dag här i Österrike och Lasse hade därför ledigt. Vi hade bestämt oss att en gång för alla bestiga Untersberg. Högsta berget hittills för oss hade varit Kleiner Göll där vi tog oss till Bärenstuhl toppen (1712 m) i början av hösten. Början av vandringen var på en höjd av 500m så det var alltså en bestigning på 1200 m. Untersberg är 1972 m högt och man stiger 1372 meter, så det här var lite högre. Vanligtvis kan man ta sig upp och ner för Untersberg med en linbana, men den är avstängd just nu. Den kunde man åka med när vi har finlandsbesök här och inte vill lägga en hel dag på vandring, men ändå vill se utsikten.
Även om vi besteg Bärenstuhl i september så hade jag nu ännu färskt i minne hur den vandringen fullständigt tog kål på en, och hur benen smärtade i en vecka. Var förberedd på att det här också skulle kännas brutalt, och även om jag somnade på mattan när vi kom hem och mådde illa av trötthet, så gick själva vandringen förvånande bra. Kanske att vi har blivit så pass mycket starkare sen september.
Vi valde att bestiga berget via "Dopplersteig". Den snabbaste, brantaste och naturskönaste delen. Två av mina kompisar hade bestigit berget dagen innan och varnade för att vissa delar av den här leden var farlig, med minnesmärken för avlidna människor på bergsväggen. Vi hann in på en del av vandringen när jag insåg att det nog skulle gå bra. Det var mycket folk i farten vilket också betyder att leden förmodligen är omskött. Bärenstuhl var en annan grej eftersom vi knappt stötte på någon annan under 7,5 timme och vissa branta ställen var inte omskötta så man fick vara väldigt försiktig.
Den här leden innehöll en del trappor vilket kan vara skönt, så behöver man inte fokusera lika mycket på att inte halka på stenar.
Utsikt från ungefär mitten av vandringen.
Det här var nog en av mina favoritdelar av vandringen. På vägen ner mötte vi en bergsget här. Vi hade packat med ganska stor matsäck och här började jag bli snurrig av hunger, men vi bestämde oss för att försöka ta oss till stugan högre upp i backen innan vi pausade. Det var 45 minuter dit.
Lasse som frågar vilken led vi ska fortsätta på.
Spännande att ta sig upp för det här med hungerskakiga ben. Och att möta folk som är på väg ner. Vem ska ta yttre vägen och släppa taget om bandet?
Efter 2,5 timme var vi på toppen. Var förvånad över att vi hade varit så snabba, men vi hade bra och jämnt tempo och det gjorde det. Det fanns fler olika toppar på toppen av berget, men vi gick bara upp till en av dem. Resonerade att det här var en vandring och ett berg vi verkligen gillade, och att vi behövde spara någonting till nästa gång när vi vill bestiga Untersberg igen.
Den halvblöta smörgåsen i ryggsäcken och broccolin som Lasse hade kokat på morgonen var förövrigt det godaste jag ätit i mitt liv. Det är verkligen så sällan man upplever verklig hunger i sitt liv. Det är en så stark och primär känsla på något sätt. Tar fokus från allt annat. En annan aspekt av vandring är också att allt man tycker är halväckligt hemma är supergott i bergen - man ska absolut packa ner allt man tvivlar på om man ska packa ner. Alla skafferirester, konstiga chips och bortglömda kex ska med.
Lasse som högst antagligen kikar på sin Garmin-app.
Våra kompisar hade tagit Reitsteig när de skulle ner, en lite längre men vänligare led, men vi tog samma väg ner som upp - Dopplersteig.
Branta delen och trappstegen var dubbelt så skakiga på väg ner, benen är så opålitliga och spasmiga när man ska nerför, men det gick ändå bra. Vi gjorde hela vandringen på lite över 5 timmar, vilket jag var väldigt nöjd över. När jag skriver det här inlägget frågar jag Lasse om han har nånting att tillägga. Vi pratar om hur vi fortfarande är väldigt nya för den här sporten, nybörjare, vi har hållit på med det i nästan 10 månader, men samtidigt tycker jag vi blivit så bra på det. Lite mera klättring skulle jag vilja ha i våra bergsbestigningar. Få använda armarna och inte bara benen. Måste träna lite mera på Boulderbar först kanske.
När vi till slut tagit oss upp för trapporna till vår lägenhet beställde vi pizza från Daghofer och började se sista säsongen av "How to get away with murder". Idag är det lördag och jag har fortfarande sjuka lår och vader, men vad stark man känner sig!
En kärleksförklaring
27 maj 01:10 var jag för uppjagad efter kvällens dramatik för att kunna sova så jag skrev istället en kärleksförklaring till min cykel.
kära fina gula cykel
kvar jag bara har en nyckel
genom Augustiner dörren jag går
du inte längre vid räcket står
en knasig kille säger: ring polis!
men jag vet från tidigare
han är inte vis
på nåns' telefon rings ändå 113
my bike is gone, känns int nå bra he
gammal å skranglig du övergavs en gång
fastän din livstid var ännu lång
bland skräp å bråte på soptipp du fanns
danskarna i Golling, de gav dig en chans
rosa korgen o den gula lacken
följde till Hellbrunn, prestera i backen
till Danmark de i januari retirera
jag ville så gärna dig adoptera
för femton euro blev du min
med kom också din lila kusin
tillsammans med Lasse vi cykla fort
du bar mig genom ort efter ort
fyllde 22, vädret var milt
fick på morgonen en fin picknickfilt
i rosa korgen den passa bäst
nu är den alltid med på fest
jag cyklar, Lehener park på nån minut
Wie gehts di frågar, jag säger Sehr gut!
du vilar i gräset så snällt o rart
tar mig hem med jävla fart
växlarna bråkar o låter knas
något som aldrig på allvar tas
du rullar bra, är bättre än tåg
undrar om nån ens tjuven såg
med klump i magen jag börjar gå hem
vem har dig nu vem vem vem vem
runt hörnet
där ligger du min stackars ped
å bromsarna hänger, slö o sned
vad har dom gjort dig lilla vän
ja känner ju dig knappt igen
mitt nya lås har dom nu tatt
det var mitt andra, jag blir så matt
ett okänt lås är också fast
runt främre ljulet, det var ju krasst
nån säger: cykla på bakhjulet, det går!
vad tror han jag är, Vasa-kille på 15 år?
jag tar i styret o hem den bär
från Augustiner det typ 2 km är
under täcket i Mülln jag ler
turer med min cykel det finns av mer
tidigare idag jag tänkte så
-tänk så tjusig cykel jag kunde få
ännu mer tacksam å mera förseende
betalar 50 e för nästa lås leende
Söka nål i höstack och öla vid Walbad anif
I onsdags steg jag upp tidigt, hällde i en kopp kaffe och for till Hbf. Skulle till Golling med Kenneth och jobba på ett fotoprojekt innan vi skulle ha ölpicknick vid skolan med bl.a Heidi. Kom in redo med kamera utrustningen, och han menade att han hade tappat sitt pyttelilla sd kort dagen innan på sin 10 km:s springtur från Urstein, för han hittade inte det nu. Ett kort helt fullt av alla vandringar, fester och händelser med Erasmusmänniskorna vi hängt med här. En pytteliten men megastor förlust. 
Tanken var då att promenera hela gårdagens springtur igenom i jakt på kortet. Det här lät helt ologiskt för mig, det är klart att vi inte hittar det. En nål i en höstack. Jag följde ändå med för sånt gör man för sin bästa kompis, samt att en promenadtur i naturen lät ganska bra. Något kort hittade vi inte, men fint väder var det och en trevlig promenad blev det. Salzburg levererar ostabilt men oerhört ljuvligt maj väder.
Till slut kom vi fram till Urstein och köpte lunch att äta på skolans bakgård. Inte varit här sen...tionde mars tror jag? då det stängde. Vi kommer ju inte vara där mera i sommar heller, tror man inte ens får gå in. Många kompisar bor ju dock här vid campuset och bland dem Heidi som vi idag skulle träffa. Var så otroligt varmt när vi satt där. Vi drack lite öl och hängde också med på en zoom lektion samtidigt.
Efter några timmar tog vi vårt pick och pack och gick iväg till Walbard anif som är en liten sjö med tillhörande bar och scen. Har tydligen inte tagit några bilder av området, men det påminde så mycket om något amerikanskt ställe man sett på tv, lite Ozark-feeling på det hela faktiskt. Vi drack mera öl, kände på vattnet med fötterna och insåg att det var exakt nu sommarens första dopp skulle äga rum.
Det hade jag inte förväntat mig, och hade därmed inte med simkläder, men som tur var det så varmt att man kunde simma med kläderna på och förvänta sig att de skulle torka snabbt.
Scenen med tillhörande band flöt ut på vattnet när vi simmade. Jag kan inte minnas om de faktiskt någonsin spelade någonting...kan ha varit något förberedande bara för en annan dag. Så går det när man dricker öl, och har så mycket att prata om med så många människor.
Bryggorna och det här stället var dock helt perfekt. Som en dröm. Det var alltså ingen överraskning när nån sen berättade att i juni kommer de ta inträde för att ens slippa in hit. Så drömmigt ställe.
Någon gång kring 8 började vi ta oss hem igen. Det kändes dock som typ 5 på morgonen eftersom vi hade hållit på så många timmar. Så tycker jag faktiskt om att ha det. Svänga om dygnet och köra dagsfylla, istället för att vara ute så hemskt sent på natten. Komma hem och äta makaronilåda i horisontellt läge på soffan och få dela med sig av kvällen direkt. Inte behöva smyga i mörkret för att inte väcka den andra. Det är som bara mer praktiskt och skönt på många sätt tycker jag. Speciellt när man är tillsammans med någon är det praktiskt att vara på galej på dagen när den andra är vaken och tillgänglig på telefon ifall någonting skulle hända. Det om det.
Till Walbard anif vill jag gärna komma snart igen.
Fuschl am See & Red Bull HQ
Förra veckan, någon dag efter Geisbergsvandringen, var vi taggade på att fara iväg på utflykt igen. Jag skrollade min trails-app och försökte hitta nånting som skulle passa det här gänget och landade till slut på Fuschl am See. Var ännu ganska trött i benen från Geisberg så en vandring runt sjön Fuschlsee på 10 km utan någon elevator gain kändes passligt. Vi hoppade på bussen vid Hbf runt 10 och efter en timma var vi framme. 
Här har jag varit en gång tidigare på vintern med Lasses familj, och här spenderar också Lasse sina vardagar just nu eftersom hans kontor faktiskt ligger på det här ljuvliga stället - Red Bulls HQ alltså - så hit kommer jag nog också komma tillbaka. Vi hade tänkt testa att cykla hit någon dag, det är kring 21 km en väg så skulle vara rätt passlig tur. Jag skulle gärna följa med honom på morgnarna och bara hänga här för det är ett så mysigt och fint ställe.
Red Bull HQ. Tydligen har de ingen Red Bull skylt här utanför eftersom det alltid är någon som stjäl den.
Vi började gå efter vandringsleden och den var alldeles grön och ljuvlig med många fina utsiktsplatser, och vi stannade ofta. Doppade fötterna i vattnet. "Idag ska vi nog simma". Kenneth hade med kaffe och Tischen hade stekt pannkakor. Jag försökte också truga på de andra min matsäck så det skulle bli lättare i väskan.
När vi gick här tänkte jag på hur man fortfarande, efter så många bergsvandringar och utflykter, inte riktigt förstår vad man ser. Ögonen kan inte ta in att allt det fina är på riktigt. Sen tänker jag på Finland och hur lite berg vi har. Jag kan ju inte lämna bergen. Är också så tacksam över att bo just i Salzburg. Här har vi nära till en massa fin natur runtomkring och en massa fina städer nån timme bort. Hade nog annars inte rest i sommar pga coronan och allt, men här är det så enkelt att bara fara över dagen någonstans utan att behöva utsätta sig för fara så mycket. Sen är ju bergsvandring och såna utflykter typ det bästa man kan göra nu, och vandringslederna och de häftiga bergstopparna tar ju aldrig slut här. Under coronakrisen var nog det här bästa stället vi kunde vara på.
Efter några kilometer övergick leden in i skog, och till slut ut på åkrar. Perfekt med variation, och så fick vi hälsa på lite djur.
Sen kom vi ut till floden igen, och då började vara dags för att hitta ett bra picnick-ställe och att simma.
Vi hade sölat en del så det hade hunnit bli molnigt och lite kyligare. Den enda som simmade sist och slutligen var Kenneth. Jag hade ju velat ta sommarens första dopp, men jag var sen ganska nöjd med att avstå, hade hunnit bli så seg och kylig.
Till slut kom vi tillbaka in till byn och så drack vi en öl nere vid vattnet, och sen slutade Lasse jobbet och vi for in till Salzburg igen.
Sommar och berg i Salzburg
Förutom att jag fortfarande har skola på distans och använder ansiktsmask i affären så börjar livet vara ganska normalt här i Salzburg igen. Lasse är tillbaka på kontoret och vi har börjat träffas och fara på utflykter med kompisar här igen. I helgen var vi och drack öl på Augustiner igen vilket kändes så roligt och coronan börjar ta mindre och mindre utrymme. Vi får se om det kommer någon andra våg här eller hur det blir, men just nu njuter vi av sommarvärmen. 
För en vecka, i söndags, vandrade vi upp för Geisberg med Kenneth och några tjejer. Det var min fjärde gång upp för Geisberg men nu gick vi på andra sidan av berget så var en helt annan hike, vilket kändes roligt.
Det tog ungefär 2,5 h för oss att komma upp, och kände mig inte alls trött. När jag och Lasse vandrar har vi ganska bra tempo och pausar inte så mycket, men det här gänget är lite mer fotande av sig och vill pausa ofta och fota vyer så därför kändes det som en ganska lätt hike. Fick inte upp pulsen så många gånger.
Jag gillar faktiskt kontrasten och behöver båda sällskapen för att få min kvot fylld. Det där fotandet vill jag förstås också göra, och det känns ganska skönt när åtta andra fotande personer är med och man inte är den som stannar vandringen hela tiden. Samtidigt kunde jag sakna tempot som Lasse o jag har när vi vandrar ordentligt. Jag tror att jag ligger nånstans där i mitten på den där skalan. Jag behöver inte fota exakt varje utsikt, men jag vill ändå få en del bra bilder. Slutsatsen är alltså att jag behöver båda slags vandringarna, för när jag varit på en vandring med mycket fotande är jag ganska mätt och vill nästa gång fokusera på att faktiskt vandra o mest uppleva vyerna med ögonen.
Sen måste jag också säga att jag njutit av lite kvinnligt sällskap för omväxlingens skull. Jag har ju det senaste året (eller åren) mest umgåtts med Lasse, min närmsta vän Kenneth, min andra goda vän Henkka, och Simon, och alla andra killar jag lärt känna genom typ filmproduktioner osv. Jag har ju varit väldigt nöjd med att ha det så, blivit så van med det att jag slutat reflektera över det, de män som är mig närmast har ändå de värderingar och synsätt jag söker i alla kompisar och det är inget jag saknat i de relationerna som jag kunde fått från en tjejkompis. Ändå har de senaste dagarna, utflykterna med det här gänget, varit så roliga och härrliga. Omväxling är najs.
När vi till slut kom upp tog vi en öl och la oss ner i gräset i sluttningen, och det var en så fin stund. Känslan i kroppen efter att ha vandrat upp för ett berg blandat med känslan av en (två) öl blandat med skrattigheten i gott sällskap - är kanske det bästa i världen. Hoppas känna den känslan igen inkommande vecka när vi säkert far på nya utflykter. Måste planera in lite ikväll.
Så hade vi en tant att ta lite gruppbilder på oss men fokuset var på bakgrunden på exakt alla bilder så jag ställde då kameran i gräset i stället och sprang fram o tillbaka. Därav våra avklippta fötter.
Efter att ha solat på toppen i två timmar började vi ta oss ner, på den sidan som Lasse o jag alltid vandrat på.
Det bästa med den vägen är att det i mitten finns en stor härlig öppen äng man kan springa på. Vi sprang ner på den och kastade oss i gräset. Har fortfarande en vecka senare en bula under knät från det. Helt värt det.
Hälsade på kossorna. Efter tiden i Österrike är nog kor ett av mina nya favoritdjur. Blir så lugn och glad i närheten av dem. Morgnarna i Golling när vi vaknade till deras muuande är verkligen nånting jag saknar.
Sen kom vi ner igen kring 6-tiden med den där möra känslan man bara har efter timmars träning i gassande sol. Nu börjar det dock vara dags att bestiga något nytt berg nästa gång. Ska kika lite ikväll på min vandringsapp. Kanske Untersberg skulle vara ett alternativ. Det är dock lite mer av en mördarhike som är tre gånger längre i tid än Geisberg och betydligt brantare led, där man får reservera åtm 3 dagar vila efteråt, men sånt älskar man ju.
Borde köpa en sån där påse man har vatten i på ryggen, och nån behållare för min telefon att hänga på magen. Och vandringsskjorts med fickor. Skulle också vilja köpa ett tält och gå på en flera dagars hike i sommar. Tycker det är så roligt hur mitt shoppande ser så annorlunda ut nu mot för ett år sen. Då loppisköpte jag mest snygga Marimekkogrejer att ha på stan. Nu är det nästan bara vandringsgrejer som snurrar i hjärnan, och vill bara gå omkring i frilufts och natur butiker. Det bästa med just det här shoppandet är att man köper saker man kommer kunna använda i många år framöver.
Minnen från Zell am See
Någonting jag inte alls skrivit om här, bara på Instagram, är vår skidresa till Zell am See i mitten av februari med Lasses familj. Jag köpte en ny snowboard i slutet av januari när vi hade varit några vändor till Flachau som är 70 minuters bussfärd från Salzburg. På den här skidresan åkte vi i Kitzsteinhorn och Saalbach i några dagar och det är de längsta och bästa backarna jag åkt i någonsin. Undrar hur finska och svenska fjäll kommer kännas efter att ha åkt där? 
Toppen av Kitzsteinhorn ligger på 3029 m.
De första dagarna åkte vi vid Kitzsteinhorn. Det var väldigt dimmigt och snöigt så man såg inte konturerna av backen alls, bara en jämnvit massa, och eftersom det snöade så kraftigt var det ganska skarpa drivor i backen överallt. Jag flög och strittade därför ofta och på ett ganska skojigt och knasigt sätt. Som en ofrivillig framåtvolt emellanåt.
Jag har blivit mycket säkrare och modigare på snowboarden och åker hårdare än förut, tar mer risker, därmed faller jag också hårdare, men snön var ju nu väldigt mjuk och luftig så stötte mig inte så fasligt. Hade bara typ 3 kilo snö innanför jackan konstant. Men den nya snowboarden som är lite i kortare laget och har böjda ändor passar bra för snabba svängar och tricks, så den funkade bra och var så nöjd med den.
Bilderna nedan är tagna i Saalbach. Vi hade mera tur med vädret och jag tyckte nästan ännu mera om backarna där också. Det fanns betydligt fler, och oändligt många olika liftar.
Det här kommer jag nog minnas som en av de bästa stunderna från 2020. Otrolig uteservering mitt i backen, stark sol och goood öl. Jösses jag är så trött på att dricka öl ur flaska vid vårt köksbord eller i soffan. Vill dricka öl i olika sociala sammanhang igen. Det längtar jag efter och det ska jag nog njuta av när det händer igen.
Inte för att jag inte uppskattat och njutit av det förut. Om det är någonting jag minns från dessa pre-corona månader är att jag var väldigt medveten och tacksam. Högljutt glad liksom, taggad på små och stora saker. Vill komma tillbaka till den högljudda glädjen och tacksamheten. Karantänen har nog dragit ner mig i lite gamla sega ältiga slöa banor, men det är nog inte så konstigt.
Livet och måendet går ju i cykler och medvetenheten kring det gör att jag snabbare kommer tillbaka till det bra, inte fastnar. Just nu är det ju externa faktorer som påverkar också, men fortfarande har man nog själv mycket kontroll att styra över sitt mående. Det finns massor man kan göra för att må bra i karantän, bara man orkar och vill. Skulle jag göra allt som jag vet hjälper, skulle jag nog vara mer på G nu.
Okej, tillbaka till backen i Saalbach. Var väldigt nöjd med min helblåa smurfoutfit. Det var inte helt meningen och planerat, men när man oftast dras till allt som är blått så blir det så där. Min nya vandringsryggsäck fick också hänga med. Värmen och kylan kunde fluktuera en del under dagarna och för mig som får panik av att ha för varmt gäller det att bygga i lager och kunna skala av och lägga i ryggsäcken.
Sista dagen i backen var så rolig, och ville helst inte åka tillbaka hem på eftermiddagen, men tänkte också att det inte skulle ta så länge till nästa gång. Flachau är ju nära till, bara att hoppa på skidbussen i centrum, och sen var det ju bara någon månad kvar till påsken när min familj och deras bekanta skulle komma med oss till Bad Gastein. Oh well, det är ju inte så svårt att gissa vad som hände med den resan, men vi får göra om den ett nytt år.
En otrolig ölutsikt före det sista åket. Undrar när nästa snowboard åk faktiskt blir av? jag hoppas det inte tar allt för länge, för det är verkligen så roligt.
Jag ser på mig själv på dessa bilder och vet att jag njöt väldigt mycket, men tänker också att jag borde ha varit ännu mer tacksam än jag var. Tog för givet att hela våren skulle vara fylld med utflykter, fester, resor och vandringar. Kanske karantäntiden var behövlig för att väckas upp och uppskatta allting som kommer framöver extra mycket. Kommer absolut inte ta dagsutflykter till fina europeiska städer för givet. Men inte kunde man ju ha vetat hur allting skulle bli heller. Kan inte alls minnas hur vår inställning till coronan var där ännu.
En högtid som känns
Tänk att Valborg kommit och gått! känns ju inte alls så, men någon annan känsla hade man ju inte förväntat sig. Dels är vi ju utomlands och hade oavsett inte firat som vanligt, men nu gjorde ju inte någon i Finland det heller, så då känns det ännu mindre som en vapp. Det är ju också 20-25 grader här just nu, så vi är nog mera i sommarmode än vår/valborg-mode.
På något sätt kan jag tycka att det var skönt att ha det är såhär i år. Som en återställning. Jag ska skriva lite senare om vad vi faktiskt gjorde i år. I det här inlägget blir det lite gamla bilder från tidigare år, och tankar kring valborg.
Jag tenderar ha såna otroliga förväntningar och press på högtider, speciellt Valborg och 1 maj. Någon slags hets kring att det måste vara på ett visst sätt. Som att Valborgsfirande skulle vara någon prestation.
Det här är ju väldigt dumt. För när jag ser tillbaka på de senaste årens Valborgar så har de ju varit väldigt fina. De har innehållit hopp, glädje, glada människor och skojiga hemmafester i Helsingfors. Ingenting att stressa för, det blir alltid bra, med andra ord. Jag önskar bara jag skulle ha kunnat släppa pressen ännu mera och bara njutit av allt fint. Inte varit så stressad över våra planer och bara flutit med. Det där är ju nån slags ångestgrej där man hetsar kring att det ska bli perfekt, och det är så tröttsamt. Jag vill bara flyta med och njuta.
Sånt kan man tänka på det här året när det inte händer så mycket. Sånt tänkte jag på på valborgsmorgonen när jag gick igenom hårddisken med gamla vapp-bilder. Vad roligt vi har haft ändå!
Min sista tid i Vasa, för tre år sen, var ganska tung och den vappen började inte bra, men slutade bra. Jag stod i någon jäkla Fontanakö och allt var fel. Sen kom Lasse, som jag hade varit tillsammans med i typ en vecka och hämtade mig, och hans kompis som jag hade träffat en gång förut lyfte upp mig i famnen och gav mig en lång kram, och så lämnade vi den där kön. Resten av den vappen var så märkligt bra, det kändes som att jag kom hem. Jag vaknade upp hos Lasse på 1 maj, och ville inte vara någon annanstans.
Kring Valborg påminns jag lite om den där tiden, och kan känna den där samma pressen och oron, ovissheten. Sen vaknar man upp till nuet och inser att man lever ett helt annat liv nu, där allting är i sin ordning. Vänner finns, självkänsla finns, glädje finns och ingenting behöver "fixas" för allting är som det ska i sig självt.
Och Valborg blir alltid bra om man vågar tro på det, vågar släppa taget och bara flyta med. Och inte projicerar gamla minnen på nutiden, så att säga.
Exempelvis 2018, min första vår i Helsingfors, ordnade vi världens hemmafest i kollektivet med Linnea, Daniella, Robin och Lasse. Jag hade nästan glömt det men såg nu bilder från det. Helt sjukt. Vi var så mycket folk, och det ringde på dörren hela tiden. Den vappen kan man verkligen leva länge på.
Förra året var också väldigt fint. Jag hade en analog kamera med mig under natten och framkallade rullen i julas. Önskar jag skulle ha kunnat visa de bilderna här nu, men de är i Vasa tyvärr. Förra våren var fylld med mycket skola och stress, men så kom Valborg emot och blev helt superlyckad och gav en lite ny energi. Jag skickade också in en ansökan till Salzburg, och sålde min bil, på valborgsmorgonen. Vi firade sen med en massa fina människor under dagen och var på en mysig hemmafest i Kronohagen.
sen dansade jag och Lasse på någon bar i centrum som spelade alla våra bästa låtar och hade så roligt. 1 Maj blev lite halvdan kanske, men minns den där valborgsnatten som så himla fin och bra.
Det här året var det ändå skönt att allting var annorlunda. För då fanns heller ingen struktur, tanke eller stress kring hur Vappen skulle firas. Det skulle oavsett bli annorlunda. Jag hade också ganska låga förväntningar. Vad tror ni hände? det blev en helt superbra vapp. Igen.